Bio: J. Edgar

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
När det gäller Clint Eastwood vet man aldrig vad man får. Det är ju faktiskt rätt lätt att inbilla sig att Clintan alltid gör bra, rejäla filmer, men tänker man efter är produktionen rätt svajig. För varje MYSTIC RIVER får man en handfull CHANGELING, LIVET EFTER DETTA och (värst av dem alla) INVICTUS - DE OÖVERVINNELIGA.
På pappret är J. EDGAR ett bombsäkert projekt. Hur kan man misslyckas med en film om en fullkomligt besatt och egentligen rätt avskyvärd, fifflande person, som byggde upp FBI, hade ett hemligt register med känsliga fakta och som enligt ryktesvägen var homosexuell, hade ett förhållande med en av sina närmaste män; Clyde Tolson, och enligt aldrig någonsin bekräftade uppgifter gillade att bära kvinnokläder? Men jo, Eastwood lyckades inte speciellt bra med detta material.
Att Leonardo DiCaprio, som gör titelrollen, inte är speciellt lik J Edgar Hoover och dessutom är alldeles för lång kan ja ta. Jag kan dessutom acceptera att sminkningen av skådisarna när de spelar åldrade mest ser ut som halloweenmasker, framför allt vad gäller Armie Hammer, som spelar Tolson, och Naomi Watts, som gör den trogna sekreteraren miss Gandy.

Vad jag inte kan acceptera är filmens berättarstruktur. Manuset är skrivet av Dustin Lance Black (MILK), och han har valt att utgå från 1960-talet, då Hoover dikterar sina memoarer. Hans liv berättas således i flashbacks. Men - inte från början. Clintan och Black hoppar vilt mellan 1920-tal, 30-tal och 60-tal - och inte i den ordningen heller; de olika episoderna har kuperats och blandats som en kortlek. Och riktigt när scenerna från 60-talet utspelar sig framgår inte heller riktigt. Ibland är det tidigt 60-tal, ibland sent, ibland mitten, och plötsligt är det 1972 och Hoover dör. Dikterade han sina memoarer under hela 60-talet?
Denna struktur leder till viss förvirring - ibland stor förvirring - eftersom vi aldrig riktigt vet var i livet och karriären Hoover befinner sig; vilka händelser som redan hunnit inträffa. Och dessa händelser är ju de klassiska fallen - här avhandlas Dillinger och kidnappningen av Charles Lindberghs lille son och så vidare. Men ingenting blir spännande eller ens lite intressant. Det går inte att engagera sig. DiCaprio gör Hoover ganska endimensionell, ett osympatiskt rövhål. Nu var Hoover antagligen ett osympatiskt rövhål, men det blir trist och tjatigt att titta på det här en längre tid.
... Och länge varar det. Drygt två timmar och tjugo minuter. Det blir segt och tråkigt.
Men låt mig avsluta lite positivt. Många av skådespelarinsatserna är självklart utmärkta. Judi Dench dyker upp som Hoovers morsa, och i en bra scen berättar hon för den unge J Edgar att hon hellre dör än har en "daffodil" till son. Filmfoto och miljöer är förstås också bra.
Och vem hade väl någonsin förväntat sig att se Clint Eastwood skildra ett homosexuellt kärleksmöde framför brasan? Ett möte som urartar i slagsmål, blodiga kyssar och påtagande av klänning. Tja ... We all go a little mad sometimes.

(Biopremiär 20/1)