Netflix: Things Heard & Seen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion. Men till skillnad från så väldigt många andra Netflixproduktioner, gillade jag THINGS HEARD & SEEN.

Den här spökfilmen bygger på en roman av Elizabeth Brundage; "All Things Cease to Appear". Jag har aldrig hört talas om den, men Stephen King tyckte visst att den var bra.

Däremot har jag hört talas om filmens två regissörer, Shari Springer Berman och Robert Pulcini. Denna duo har nämligen tidigare gjort en av mina absoluta favoritfilmer; AMERICAN SPLENDOR, som kom 2003.

THINGS HEARD & SEEN inleds men en kort och fullkomligt onödig prolog, som avslöjar lite för mycket av vad som komma skall - visar det sig. Det är 1980, och Amanda Seyfried spelar konstnärinnan Catherine Claire, som bor på Manhattan med sin make George (James Norton) och deras lilla dotter Franny. Catherine verkar jobba med restaurering av en målning i en kyrka, vilket förstås får oss att associera till RÖSTEN FRÅN ANDRA SIDAN.

George, som är universitetsprofessor, har fått jobb på ett universitet i Hudson Valley, och lyckas hitta ett stort hus på landet, dit familjen flyttar. Ett hus som självklart bär på hemligheter. Det dröjer inte länge innan både Catherine och Franny upplever märkliga saker i huset - det är av allt att döma hemsökt. En spökkvinna rör sig genom rummen och det luktar ibland avgaser i sovrummet.

George blir omedelbart väldigt god vän med sin kollega Floyd (F Murray Abraham) på universitetet, och han blir populär bland studenterna. Fast George är en slem typ. Förhållandet med Catherine knakar i fogarna, och han är otrogen med en ung tjej i grannskapet, Willis (Natalia Dyer). George beter sig alltmer märkligt. 

Handlingen i den här filmen är väldigt förutsägbar - minst sagt. Det är aldrig svårt att räkna ut vad som kommer att ske härnäst. George Claire är dessutom en vidrig typ, han till och med ser obehaglig ut, James Norton har en ondskefull mun. Man undrar varför Catherine inte lämnat honom för längesedan.

... Men det spelar ingen roll att filmen är förutsägbar, eftersom det här är en trevlig spökfilm. Den varar över två timmar, vilket är alldeles för länge, men annars är det här en film av ett slag som sällan görs idag. Det är en robust film. Det är en traditionell spökfilm, berättat i ett behagligt tempo, med få effekter, och med bra filmfoto och fina skådespelare - förutom de ovannämnda medverkar även Karen Allen.

THINGS HEARD & SEEN känns nästan som en film från 1980. Den påminner även lite grann om en Stephen King-historia, en tidig sådan. Amanda Seyfried ser väldigt 1980 ut - när jag tänker efter ser hon nog alltid ut som 1980.

Jag sätter ett litet överbetyg på den här. Jag har ju inga halva betyg, jag kan inte sätta 3½ - så jag avrundar uppåt. Det får kompensera för alla låga betyg jag delat ut till andra filmer de senaste månaderna. 

 

 

(Netflixpremiär 29/4)

Bio: Robin Hood (2018)

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det var inte längesedan jag skrev om Robin Hood, tänkte jag, och letade upp min recension av Ridley Scotts film med Russell Crowe i titelrollen. Jaha, den är visst från 2010, åtta år gammal. Det är inte jättelängesedan, tycker jag, medan ni som är i 20-årsåldern tycker att åtta år är en hel mansålder.

Jag tyckte att 2010 års ROBIN HOOD var väldigt bra när den kom - men jag har inte sett om den sedan dess, och jag har heller inte lust att göra det. Inte just nu.

Nå. Nu har ännu en film om Robin Hood premiär. Det är möjligt att det gjorts versioner för TV sedan 2010, det vet jag inte, men nu får vi en biofilm tänkt att bli en blockbuster.

Engelsmannen Otto Bathurst står för regin, han långfilmsdebuterar efter att tidigare ha gjort mängder med TV-serier, till exempel avsnitt av PEAKY BLINDERS. Jag inledde min recension av Ridley Scotts film med att berätta om Robin Hood-figuren, och de filmer och TV-serier som gjorts sedan stumfilmstiden, så det struntar jag i nu. Flera av de tidigare filmerna har försökt vara unika och se på legenden ur olika vinklar. Bathursts version är också annorlunda ...

... För uppenbarligen har man tänkt att, tja, superhjältar är ju populärt, så varför inte göra om Robin Hood till ett slags superhjälte?

2018 års ROBIN HOOD känns som ett två timmar långt avsnitt av TV-serien ARROW, men förlagt till medeltiden. Robin Hood är Gröna Pilen. Får vi några Merry Men? Nej, det får vi inte. Och Sherwoodskogen nämns först under slutminuterna.

Taron Egerton är den unge lorden Robin of Loxley, som bor på ett slott. En dag försöker Marian (Eve Hewson) stjäla en häst av Robin, men vad händer då? Jo, Robin och Marian blir kära i varandra! Men säg den lycka som varar för evigt. Robin blir inkallad och måste ut på korståg.

När Robin är iväg i Arabien och slåss och bär sig åt, kommer han på att det han håller på med är dumt. När han fritar en morisk fiendesoldat; Yahya (Jamie Foxx), skickas Robin hem igen.

Hemma i Nottingham visar det sig att alla tror att Robin är död - och Marian har skaffat sig en ny kille; Will (Jamie Dornan). Och inte nog med det - sheriffen av Nottingham (Ben Mendelsohn) är en riktigt le jävel. Folket tvingas jobba i gruvor och sheriffen tar alla pengarna.

Då dyker oväntat Yahya upp, och tycker att Robin och han ska ställa saker och ting tillrätta i Nottingham. Robin kan inte uttala Yahya, så det får bli John istället. Jodå - Jamie Foxx spelar Lille John!

Som en annan Röda Nejlikan rör sig Robin of Loxley bland de rika och mäktiga - men vad de rika och mäktiga inte vet, är att Robin också är den mystiske, maskerade vigilanten Hood. Nej, inte Robin Hood. Bara Hood. Således borde den här filmen heta HOOD och inte ROBIN HOOD. Hood stjäl från de rika, och minsann om han inte ger pengarna till de fattiga.

Otto Bathursts film börjar rätt bra, och jag tänkte att det här kan nog bli något. Stridsscenerna i Mellanöstern för tankarna till krigsfilmer som utspelar sig i nutid. Det är intensivt och aningen intressant.

... Men ganska snart tröttnade jag på filmen. Den är alldeles för stökig för sig eget bästa, handlingen är rörig och den försvinner i alla actionscener. Det är en väldigt våldsam film, det här, men helt oblodig. Det ser ut som om man först tänkt göra filmen till ett blodbad, men ångrade sig. Gott om humor är det ont om, broder Tucks (Tim Minchin) försök till lustigheter räcker inte långt. Hood hoppar omkring, gärna i slowmotion, samtidigt som han skjuter flera pilar åt gången. Filmen innehåller inte en enda fäktningsscen, knappt ens ett svärd, vilket är ett fett minus. Istället får vi mängder av explosioner. Det hela blir rätt tråkigt efter ett tag. Just det, F Murray Abraham spelar elak kardinal i ett par scener.

Sheriffen av Nottingham går omkring i en grå läderrock och ser ut som en italiensk fascist - eller som om han tillhör Rymdimperiet. Rent allmänt är filmen full av anakronismer, det här är mer fantasy än autentisk medeltid.

ROBIN HOOD avslutas med en scen som ger en vink om en uppföljare - men eftersom filmen hittills gått rätt dåligt på bio runt om i världen, och dessutom fått dålig kritik, ska vi nog inte förvänta oss en fortsättning.

(Biopremiär 30/11)

Bio: The Grand Budapest Hotel

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Nu är det åter dags för mig att vara gubbjäveln som går mot strömmen. Det händer ju lite då och då - och i synnerhet när vissa omhuldade regissörer är i farten. Som Michel Gondry, Spike Jonze - och som i det här fallet Wes Anderson. Tre regissörer jag gärna klumpar ihop och som jag ofta har svårt att hålla isär. Tre regissörer jag aldrig gillat, tvärtom har jag irriterat mig på deras verk; deras kombination av crazy och konstnärlighet som mest känns krystat pretentiöst.
THE GRAND BUDAPEST HOTEL är Wes Andersons största kommersiella framgång hittills; fiolmen är en så kallad limited release i USA, men den tilltänkta publiken - och fler än de - har gått man ur huse. En god vän hävdade att till och med jag bör gilla filmen och tycka att den är rolig. Pressvisningen i Malmö slog publikrekord. Intresset var massivt.
Beklagar. Jag gillade inte filmen den här gången heller. Jag tycker inte att det här är speciellt mycket bättre än DEN FANTASTISKA RÄVEN och MOONRISE KINGDOM, vilka båda fick två syndiga dvärgar i betyg av mig.

Större delen av filmen berättas i en flashback within a flashback. Tom Wilkinson spelar en man som berättar om när han på 1980-talet besökte The Grand Budapest Hotel i ett fiktivt öststatsland och där träffade hotellets ägare (F Murray Abraham), som berättar om när han började som hisspojke där under mellankrigstiden. Huvudperson då är Gustave H (Ralph Fiennes), concierge på hotellet. Gustave får ärva en värdefull renässansmålning och en massa intriger uppstår.
Tempot i filmen är högt, väldigt högt, och det liknar Andersons animationer. Men mest ser det ut som om en maskeradlåda har exploderat. Färgerna är knalliga, skådisarna ser ut att vara utklädda, de flesta spelar över så att det visslar om det, det är rätt studentikost, och känns mest som ett bisarrt barnprogram med för hög budget.

En farlig massa skådisar poppar upp framför kameran: Adrien Brody, Willem Dafoe, Bill Murray, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Edward Norton, Soirse Ronan, Léa Seydoux, Tilda Swinton, med flera. Alla utspökade.
Min mormor brukade kalla sådant här "glyttatrams". Fast enligt henne var höjden av glyttatrams Helan & Halvan och Nils Poppe. Min farmor tyckte precis tvärtom, allt som var gammalt och speciellt allt som var svartvitt var per automatik bra. Han satt en kväll och såg VARULVEN bara för att den var svartvit. Hon hade ingen aning om vad det var, och blev väldigt förvånad när huvudpersonen plötsligt blev hårig och bet folk. Dagen efter sa hon "Såg ni filmen igår? Som han ble'!".
Det där sista hade förstås inget med Wes Anderson att göra.
Mer än att jag tycker att han ägnar sig åt glyttatrams.

(Biopremiär 21/3)

-->

Bio: Inside Llewyn Davis

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Irländsk folkmusik kan ju vara rätt trevligt om man är på det humöret. Det kan jag även tycka om gammal skitig, amerikansk blue grass. Men annars är folkmusik nästan alltid av ondo. Svensk folkmusik är oftast hemsk; ett farligt gnisslande. Och nej, jag gillar inte amerikansk folkmusik av den typ Bob Dylan och hans anhang framförde för 50 år sedan. Dessutom: efter att ha sett den mästerliga A MIGHTY WIND; en av de roligaste komedier som gjorts, har jag svårt att ta amerikansk folkmusik på allvar.

Jag brukar hävda att jag gillar bröderna Coen - men ska jag vara ärlig är det en sanning med modifikation. Joel och Ethan Coen har varit rätt ojämna det senaste decenniet. De fick till det med TRUE GRIT och NO COUNTRY FOR OLD MEN, men vissa filmer - som A SERIOUS MAN - har jag helt glömt bort, och LADYKILLERS var direkt dålig.

I sin senaste film INSIDE LLEWYN DAVIS ger sig bröderna in i det tidiga 1960-talets folkmusikvärld. Oscar Isaac, som jag inte känner igen men som jag tydligen sett i många filmer, spelar titelns Llewyn Davis; aspirerande folkmusiksångare och en slarver. Filmen utspelar sig under en vecka i Greenwich Village i Newc York; det är vinter och svinkallt, och Llewyn - som inte äger någon vinterrock - drar med gitarren i hand omkring på gatorna och hoppas slå igenom som musiker. Fast det går inte så bra. 1961, det var innan Bob Dylan, och artistbokare och skivbolag tror inte alls på folkmusik. Llewyn sover på soffor hemma hos släkt och vänner, och överväger att ge upp och istället gå till sjöss.

INSIDE LLEWYN DAVIS är av någon anledning en fransk-amerikansk samproduktion - creditblocket på affischen som hänger på Filmstaden är på franska. Har Coens numera så svårt att finansiera sina filmer hemma i USA? Fast det är ju klart, jämfört med den framgångsrika westernfilmen TRUE GRIT är INSIDE LLEWYN DAVIS en väldigt smal film. Den är nog närmast att betrakta som en mellanfilm i brödernas karriär. Det här är en väldigt snygg film, förstås; tidstypiska miljöer, snygga bilar, och en färgskala som får biosalongen att kännas lika kylig som det Greenwich Village som skildras.

Tempot är långsamt; filmen känns mer eller mindre som de folksånger som framförs, det är lite melankoliskt och visset. Ofta får bilderna och estetiken mig att tänka på Robert Crumb - Stan Carp, som spelar Llewyns farsa Hugh, ser ut att vara tecknad av Crumb, där han sitter gammal och grå i sin fåtölj. Tempot sänks ytterligare av att flera sånger framförs i sin helhet, vilket inte tilltalar mig. Här och var är det rätt skojigt. Llewyn själv tycker jag är ganska osympatisk och jag kan väl inte påstå att jag bryr mig för hans karriär.

I övriga roller ser vi bland andra Justin Timberlake, John Goodman och F Murrat Abraham, och i vanlig ordning gör Carey Mulligan en stark insats. Och inte blir hon sämre av att vara vansinnigt söt. Bra tös, det där.

(Biopremiär 7/2)