Jag verkar jubilera

Det är möjligt att jag minns fel och är ute och cyklar, men jag inbillar mig att det var i mars 1993 jag debuterade som professionell filmskribent. Om det inte var mars, var det i april samma år.

Landskrona Posten/Nordvästra Skånes Tidningar hade intervjuat mig i egenskap av manusförfattare till serier. En tid senare blev jag uppringd av en redaktör nämnda tidning, som undrade om jag ville recensera seriealbum åt dem. Självklart ville jag det. Jag frågade om jag även fick skriva om film - 1993 ägnade jag mig mer åt film än serier.

Jag blev med egen spalt som publicerades var tredje torsdag: Kultfilm. Den fanns i, ja vad var det, åtta år eller så, fram tills att NST slogs ihop med Helsingborgs Dagblad. Kort efter min debut som seriekritiker och kultfilmskrönikör, fick jag även en videospalt, jag började recensera biopremiärer, och jag fick en tredje spalt, som handlade om film i allmänhet. Jag har för mig att jag och Inger Ljung delade på filmspalten och jag skrev varannan vecka.

Det jag skrev uppmärksammades även utanför NST:s spridningsområde, 1995 hörde Expressen av sig, Mats Olsson hade läst mina grejor, och jag anlitades som videokrönikör i vad som då var Sveriges största tidning. Den spalten lades ner redan 1997. 

1993 skrev jag mina krönikor och recensioner på skrivmaskin. Jag faxade upp texterna till redaktionen i Ängelholm. Idag vet jag inte hur jag lyckades skriva krönikor och seriemanus på skrivmaskin - nuförtiden, när jag förstås skriver på min datamaskin, ändrar jag och flyttar om stycken och har mig. För trettio år sedan tipp-exade jag en del fel, men behövde jag göra större ändringar, blev det till att skriva om hela texten.

Jag har inte kvar dessa maskinskrivna texter, eller urklippen ur tidningen, därför vet jag inte exakt när jag började skriva. Efter något år övergick jag till att skriva på dator. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle spara de sista årens kultfilmsspalter i en molntjänst, ett då relativt nytt fenomen. Tyvärr lades denna tjänst, vad den nu hette, ner utan att jag informerats, vilket innebar att mina sista spalter försvann.

2008 gav jag ut mina kultfilmspalter - utom de första och de sista - i en bok jag döpte till "Sex & våld". Det var en ful liten print on demand-bok, utgiven på Vulkan. När Vulkan ändrade inriktning försvann boken, men förra året gav jag ut den på nytt, denna gång på Lulu i en lätt uppsnofsad version. Den går att beställa från Adlibris, från Bokus och från svenska Amazon, den finns kanske även på fler ställen.

De senaste veckorna har de ändringar förläggare vill göra i böcker av Roald Dahl och Ian Fleming diskuterats vilt. Jag måste erkänna att jag faktiskt redigerade mina kultfilmsspalter en aning innan jag samlade dem i den här boken. En eller ett par krönikor tog jag bort helt och hållet, eftersom de innehöll alldeles för många felaktigheter - de skrevs innan internet fanns i var mans hem, och jag hade svårt att faktakolla vissa uppgifter. Men - jag tog bort en del skämt och formuleringar som inte passar sig idag. De passade sig nog inte på 90-talet heller. 

Trettio år sedan. Det var inte igår. Det måste ju innebära att jag inte är 25 längre. Jag läser sällan mina gamla texter. Ibland tycker jag att de är lite genanta. Det märks att det är en yngling som skrivit dem. Men de uppskattades av många och det händer fortfarande att folk pratar om dem. De gjorde intryck och avtryck.

Dessutom var Kultfilm en unik spalt. Antagligen var jag den ende som skrev regelbundet om den typen av film i svensk dagspress. Min förebild var nog amerikanen Joe Bob Briggs, som hade en liknande spalt. Självklart var de flesta filmer jag skrev om inga kultfilmer, det räcker inte med att det är gammalt konstigt mög för att det ska kallas kultfilm, men redaktören ville ha en enkel rubrik på spalten. 

Fotnot: Strax efter att jag publicerat denna text noterade jag att det i baksidestexten på min bok står att Kultfilm första gången dök upp i april 1993. Typiskt!

Expressen 23 december 1996

Jag kikar lite på mina gamla videokrönikor ur Expressen. Jag märker att de faktiskt är väldigt gamla vid det här laget - att jag har blivit äldre. Förvisso gick de hem i stugorna då, och det kommer fortfarande fram folk och tackar för dem, berättar hur mycket de älskade mina texter, men den här krönikan - den 26:e - håller bitvis en rätt pubertal ton jag tycker är lätt genant idag.

Hur kunde den visas på bio?

Okej, julafton i morgon. Julstämningen hänger över dig som en efterhängsen bakfylla. Du planerar för en uppesittarkväll. Pepparkakor. Glögg. Julöl  (herregud, det finns visst 30 sorters julöl i år!). Julslips. Men vad ska du fördriva kvällen med? De andra dansar runt granen, något du bojkottat. Varför inte hyra en film, eller fem?

Vad tittar svensken på så här i jultider? Är det filmer med julanknytning? I egenskap av undersökande reporter, begav jag mig till en ganska stor och välsorterad videobutik, för att kolla upp saken.

Nej, det är inte mycket julfilm som ses. Bland de 100 mest uthyrda filmerna från första helgen i december fram till nu hittar jag bara en renodlad julfilm; "Nu är det jul igen" på plats 15. Vill vi sträcka på termen julfilm, och det vill vi, hittar vi "Toy story" på plats 24, tätt följd av 26:an"Törnrosa".

Vad har man sett på istället? Tja, på de tio första platserna ligger inga större överraskningar, där har vi kioskvältarna som "Jägarna," "Sudden death", "The cable guy", "Spy hard" och så vidare. Dock är det kul att notera att "Trainspotting" ligger som nia, och jag finner det ganska intressant att "Il postino" ligger på plats 33, insprängd bland "Barb Wire", "Jumanji", "Seven" och liknande. Jag höjde lite på ögonbrynen när jag, direkt efter barnfilmen "Casper", plats 75, hittade en porrvåffla, "Örnens klor"! Är det den pappa går ut för att hyra efter maten på julafton, precis innan tomten dyker upp?

När jag växte upp på 70-talet gick det alltid bra söndagsmatinéer på TV. Det var pilsnerfilmer, Helan & Halvan, eller Danny Kaye. Det verkade alltid vara Danny Kaye på TV. Vad är väl bättre än att komma hem en kall, snöig eftermiddag, sätta på en balja kaffe, och kolla en Danny Kaye-film? Filmer som inte är tråkiga en sekund.

När jag var inne i ovan nämnda videobutik, passade jag på att kolla Danny Kaye-utbudet. De hade inte en enda film med honom! Enligt gamla videokataloger har det släppts en del Danny Kaye-filmer, men det är rullar man får leta efter idag. Alltså fick jag gå hem och rota fram de filmer jag lyckades banda från TV en gång i tiden; "Mirakelmannen", "Grabben från Brooklyn", och - den bästa - "Här kommer en annan". Som sagt, inte tråkiga en sekund. Men jag konstaterade också att Vera Ellen är en av världens hemskaste människor.

Först tänkte jag ignorera filmen i den här spalten, men jag kan inte låta bli att nämna det. Har ni noterat att de där extra scenerna i "Barb Wire" (SF) är filmade med videokamera? Kolla in förtexterna, och jämför bildkvalitén. Varje gång Pamela Anderson visar sina maracas är det video. Den där långa, trista hänga-i-trapets-medan-det-sprutas-vatten-på-en-showen är förstås också skjuten på video, och är lämplig att snabbspola.

För övrigt fattar jag inte att "Barb Wire" gick upp på bio. Jag fattar inte att producenterna trodde att filmen skulle bli en hit. Filmen ser väldigt billig ut, och är oerhört platt i regin (vilket i och för sig inte hindrar den från att vara rätt skojig emellanåt). Det här går alltså upp på bio, medan den makalösa "Crying Freeman" släpps direkt på video... Kulturskymning!

Nåja. God jul och så'nt där!

Expressen 9 december 1996

Jag såg inte filmen KRAKEL SPEKTAKEL under Malmö Filmdagar, och den pressvisades inte senare - och i fredags hade den biopremiär. Mitt mål är ju att recensera allt som går upp på bio i Malmö. Men herregud ... Jag vet inte om jag orkar traska iväg och se KRAKEL SPEKTAKEL. I alla fall inte idag. Och jag borde publicera något här på TOPPRAFFEL! känner jag.

Äh, jag drar till med en repris på en av mina gamla videokrönikor ur Expressen. Detta är min 25:e krönika i den tidningen:

Botten är nådd, Eddie Murphy!

1981 läste jag den amerikanska serietidningen Heavy Metal hyfsat  regelbundet. Den var i princip den enda tidning med vuxeninriktade serier man kunde få tag på i Sverige då.

1981 kom även den animerade långfilmen "Heavy metal", som jag självklart  ville se mer än något annat. På grund av nu bortglömda omständigheter  missade jag filmen då, och det dröjde fjorton år tills jag fick se den, på  en sällsynt biovisning förra året. På grund av diverse copyrightproblem  med filmens soundtrack släpptes "Heavy metal" aldrig på video.

Förrän nu. Egmont har nyligen släppt ut den, enbart som köpfilm. Var den värd att vänta femton år på? Jag tycker inte det. Jag har flera vänner som  tycker att filmen är fantastisk, men det kan bero på att de gillar hårdrocken på soundtracket. Jag tycker att filmen är alldeles för ojämn.

"Heavy metal" består av flera korta episoder, sammanhållna av en  ramhandling. Varje episod är gjord av olika animatörer, och de olika  stilarna gör att filmen känns väldigt splittrad. Handlingen i vissa episoder är också mer än lovligt tunn. Bäst är väl historien om  taxichaffisen i framtiden... och så gillar jag scenen framåt slutet där en  sexig krigarkvinna tar på sig sin krigsdräkt. Men varför är inte Den i  adaptionen av Richard Corbens "Den" helnaken? Nåja, det är i alla fall  John Candy som står för hans röst...

Trots min kritik av filmen tycker jag ändå att den kan vara värd att  införskaffa, i alla fall om man är intresserad av tecknad film, eller vill  känna sig lite nostalgisk.

Tidningen Heavy Metal skulle det aldrig falla mig in att köpa i dag.

Bland det absolut sämsta på videohyllorna just nu är Wes Cravens "En  vampyr i Brooklyn" (CIC), en så kallad "skräckkomedi". Om det är Cravens  sämsta film är svårt att säga, men det är stor chans att det är Eddie  Murphys sämsta. Ingenting funkar i filmen. Murphy har hockeyfrilla och  fånig dialekt, och det blir inte det minsta skojigt någon gång. Okej, jag  uppskattade killen som tappar kroppsdelar filmen igenom, men det räcker inte. Kör en ekpåle genom kassetten!

Å andra sidan, jag har aldrig förmått uppskatta Murphy till fullo, jag  tycker inte ens att den första "Snuten i Hollywood" är något speciellt.  Fast enligt förhandsrapport lär "Den galna professorn" vara bra (biopremiär 17 januari).

När Roger Moore slutade som James Bond ville han ta nya och bättre roller, vilket inneburit att han sedan dess dykt upp i väldigt få filmer, och enbart usla sådana. Den som vill se hur Lord Brett Sinclair (världens  bästa människa) ser ut i dag kan hyra "The quest" (Egmont), fast det är inget jag rekommenderar.

I huvudrollen ser vi Skådisen Ingen Gillar, Jean-Claude Van Damme, som även står för regin. Snygga slagsmål, men det här är definitivt inte bra. Inte undra på att Van Dammes stjärna dalar å det grövsta.

Men Roger Moore är rätt skojig som pirat.

Till sist... Varje gång jag passerar Eric Roberts kalsongreklam, känner  jag mig tvingad att kolla om det finns någon gul fläck på hans kalsipper.

Expressen 25 november 1996

Spegeln håller stängt på grund av ombyggnad och öppnar inte på nytt förrän i oktober. Och antalet sommarpremiärer på SF:s biografer är relativt få. Således blir det knapert med recensioner av biofilm i sommar - och jag måste hitta annat skriva om. Men varför inte köra en repris på en av mina gamla videokrönikor ur Expressen? Det jag ju ett tag sedan senast. Här är min 24:e krönika:

Äntligen blev det fest igen

Efter ett par år som videoskribent har jag blivit avtrubbad på ett sätt jag inte räknat med. Själva feststämningen har så smått försvunnit.

Ni som samlar på film vet hur det är. När det kommer ett stort paket med filmer på posten, är det lite fest. Man öppnar paketet med ivriga fingrar. För att inte tala om när man varit i till exempel London, och kommer hem med resväskan överfull med filmer man köpt till fantasipriser. Det är fest i videosoffan.

Den känslan har nästan försvunnit för mig nu. Som kritiker får jag i stort sett varenda ny film hemskickad, vilket förstås innebär mindre drivor varje vecka. Självklart är detta fantastiskt kul, men det har blivit en grej som tillhör vardagen. MEN! Häromveckan fick jag uppleva feststämningen igen.

Den uppmärksamme har säkert noterat att Sverige har begåvats med ett nytt
videobolag, Odox, ett bolag som uteslutande sysslar med skräck/science
fiction/fantasy/kult. Jag blev minst sagt förvånad när jag för några
månader sedan hittade deras första släpp i en butik; George A Romeros
visserligen överskattade och alltför långa, men bra och jävligt blodiga
"Day of the dead" från 1985.

Självklart kontaktade jag Odox, och det visade sig att de förutom att ge
ut en massa fruktansvärd blodig skräck och action, även kommer att stå
för en av årets främsta kulturgärningar, vilket jag återkommer till nedan.

Låt oss ta skräckfilmerna först, och fälla några nostalgiska tårar över återseendet. Efter "Day of the dead" följde Umberto Lenzis spansk/italienska "Nightmare city" från 1981, en av de sämsta europeiska zombiefilmerna (zombies som kör bil?), vilket inte hindrar den från att bitvis vara hysteriskt rolig. Usla specialeffekter. Så följde den ganska trivsamma amerikanska spökhusfilmen "Superstition", fylld med kreativa mord a la "Omen".

Direkt legendarisk är nyligen bortgångne Lucio Fulcis "The house by the cemetery", 1981, i vilket den tosige dr. Freudstein traskar omkring i en källare där han håller sig vid liv i evigheter genom att mörda folk. Andra skräckpaketet innehåller David Cronenbergs klassiska men lite småtrista "Scanners" (1981), Wes Cravens "Ögon i natten", det vill säga "The hills have eyes", 1977, vars storhet jag inte ser, och den stilrena slashern "Terror train" med Jamie Lee Curtis och Ben Johnson.

Som synes en samling filmer varav flera blev väldigt omdiskuterade i videons barndom, men självklart ska de här finnas att hyra även i Sverige.

Det här är skräckfilmer från tiden innan genren fylldes av vitsande töntar till busemän och alltför glassiga specialeffekter.

På actionfronten har Ordox släppt inte minde än fem stycken Jackie Chan-rullar från 80-talet! Visst skiftar kvaliteten mellan filmerna, som är "The first mission", "Battle creek brawl", "Dragon Lord", "Weels on meals" och "Winners & sinners", men det är ju hejdlöst kul att kunna hyra dessa igen. Varning för "Battle creek brawl", som är släppt i en hemsk huvudvärksframkallande fullscreen-version.

Nå, den här kulturgärningen då? Jo! Inom kort släpper Odox en klassikerserie med stumfilmsversionerna av "Ringaren i Notre Dame", "Metropolis" och "Nosferatu"! Det var banne mig på tiden.

Förutom dessa, släpps "Skräckens ö" med Charles Laughton. Bör finnas i varje videotek.

-->

Expressen 28 oktober 1996

Klämdagar. Mörkt och regnigt ute. Jag sitter och sammanställer bioåret 2013, vilket tar en fruktansvärd tid. Känner att jag borde publicera något här på TOPPRAFFEL!, det har ju varit tyst ett par dagar. Tja, jag kan ju göra som jag brukar när det är bloggstiltje - jag repriserar en gammal videokrönika ur Expressen.
Detta är min 23:e krönika i Sveriges då största tidning. Redan då klagade jag på att många filmer är för långa. Nuförtiden är det ju ännu värre. Jag skriver även om en rulle från gamla fina PM Entertainment. Det bolaget finns inte kvar. Och det är synd. 1996 fick jag fortfarande en eller ett par actionfilmer i veckan. Så är det inte längre.

Lysande men för för lång

Förra veckan skrev herr kollegan Eklund om Michael Manns "Heat" (Warner). Själv tycker jag att, visst, det är en bra film, men alldeles för lång, som ju alla filmer verkar vara nu för tiden, och Al Pacino spelar över å det grövsta. Eldstriden på gatan är förstås lysande.

Jag vet inte riktigt vad som stått om detta i svensk press, men ni som läser utländska filmtidningar bör känna till det faktum att "Heat" är en omarbetning av en TV-film Mann gjorde några år tidigare. TV-filmen är känd under flera titlar, bl a "L.A. Crimewave". Den släpptes på video i Sverige när den var ny, nu var det rätt länge sedan jag såg den ute i butikerna, och jag är inte hundra på vad den hette på svenska, men jag gissar på "Made in L.A.".

Jodå, mycket av TV-filmen, i vars rollista man hittar Alex McArthur och Sam "Blixt Gordon" Jones, dyker upp även i "Heat"; skurkarna bär hockeymasker när de utför sina rån, hjälten och skurken tar timeout och fikar tillsammans, och så vidare... Nu är förstås "Heat" en bättre film, och TV-filmen känns mest som ett avsnitt av "Miami Vice". Med lite tur kan du hyra både bio- och TV-versionen i videobutiken runt hörnet.

I stället för ny titel, förvirring, avd. 1: Just nu går filmen "Last man standing" med Bruce Willis på biograferna. Den som är sugen på lite mer last man standing kan traska in i en videobutik och hyra en annan "Last man standing", som Warner släppte förra året. Förra årets stående man är en underhållande B-actionsnurra med den från den här spalten inte helt okände Jeff Wincott, och producerad av ett bolag som nämns i den här spalten för jämnan, PM Entertainment. När filmen gjordes, var den PM:s dyraste produktion.

Annars är det som vanligt i Wincott-filmen. Hälften av alla bilar i Los Angeles sprängs i luften, man kör bil skitfort och slåss och skjuter mest hela tiden. Men jag gillar ju Wincott. Dock måste jag påpeka en intressant detalj vad gäller biljakterna - jag upptäckte nämligen att bilarna de kör slalom mellan på motorvägen står stilla! Ser rätt märkligt ut vid noggrannare granskning.

I stället för ny titel, förvirring, avd. 2: Ny på hyllorna är en film som
heter "Crash" (Egmont). Jag fick ett recensionsex av filmen för rätt länge
sedan, och eftersom kassetten saknade omslag blev jag förstås rätt glad -
jösses, Cronenbergs senaste, på video, redan!

Nu är det ju inte Cronenbergfilmen, utan en ganska ordinär thriller med Michael Biehn. Tänkte bara påpeka detta, så att ni inte tar fel. Nog för att Biehn-filmen går att se, alltid, den är inget speciellt men rätt okej. För övrigt sitter Egmont även på rättigheterna till Cronenbergs "Crash"...

Ett videobolag jag sällan skriver om är Carlton, som just bytt namn till DHE. Detta beror på att de mest släpper djur- och naturfilmer, och jag är allergisk mot djur och natur. Men jag kan inte låta bli att underrätta er om DHE:s Arne Weise-drive. Arne är just nu ute på en turné mellan landets bok- och videoaffärer. Där berättar han under en timme om tio år med "Ett med naturen", och så kränger han National Geographic-videor. Han dyker säkert snart upp nära dig, så gå dit och be honom berätta om "Vår fantastiska värld" i stället, och i synnerhet om "Rickard Rättrådig".

Tryckfelspidde var framme i min förra spalt. För att undvika folkstorm: självklart är det "Alien 3" jag inte tror att "Alien 4" kan bli sämre än.

-->

Expressen den 14 oktober 1996

Det är grått ute. Det regnar. Jag borde skriva recensioner av ett par seriealbum. Jag har även en del annat jag borde skriva. Men jag orkar inte. Oj, vad allt känns tradigt idag. Men det är trots allt några dagar sedan jag uppdaterade TOPPRAFFEL!, så för att rädda er helg slänger jag in min 22:a videokrönika ur Expressen. Temat verkar vara serieskapare som gör film ... Jag hade visst dessutom missat att nämna att det var John Sayles som skrev storyn till MEN OF WAR.

Jag satt som förtrollad i två timmar

Det finns kritiker som avskyr filmer som struntar i en "bra" story och i stället helt och hållet bygger på sitt utseende och sin stämning: bilder, dekor, musik och så vidare. Själv tycker jag förstås att ytan visst kan få
gå före innehållet - om ytan är exceptionellt tilltalande. Jag har för mig att "De förlorade barnens stad" (Sandrews) anklagades för att bara vara yta av några trista kritiker. Herregud, är de blinda? Själv satt jag som
förtrollad i de knappt två timmar filmen varade.

Filmen, som handlar om en mystisk man som inte kan drömma och som bor på en oljerigg tillsammans med sina klonade medhjälpare, är skapad av Jeunet och Caro, som tidigare gjort "Delikatessen".

De här två herrarna var dessutom tidigare serietecknare, och en detalj som åtminstone de svenska kritikerna missat att notera är att "De förlorade..." ser ut som en fransk science fiction-serie ur någon av de
vuxenserietidningar Horst Schröder en gång i tiden brukade ge ut. Samma färgsättning, samma bildspråk, samma märkliga maskiner.

Nu är ju Jeunet & Caro inte de enda serieskapare som gör film. Deras landsman Enki Bilal har gjort åtminstone två filmer, "Hotel Bunker" (eller heter den "Bunker Hotel"?) och nu senast "Tycho Moon". Jag såg slutet av
bunkerfilmen på fransk TV, och den såg exakt ut som en Bilal-serie.

En annan fransman som gjort film är satirikern Lauzier, som var populär i svenska seriekretsar för femton år sedan. Själv tyckte jag han var trist.

I USA har bland andra legendariske Batman-tecknaren Neal Adams gjort en äventyrsfilm med sina barn i huvudrollerna. En kritiker skrev att filmen nog enbart tilltalade släkten Adams. Filmen distribueras av Troma.

Terry Gilliam är också amerikan, och han säger sig också ha börjat som serietecknare, även om jag aldrig sett några serier av honom. Men hans filmer har i alla fall ofta samma "franska sf-serie-estetik" som, tja, Jeunet & Caros filmer. Kolla bara in "De tolv apornas armé" (i vilken Bruce Willis åker tillbaka i tiden, dreglar, hamnar på mentalsjukhus, träffar en pittögd Brad Pitt, allt ackompanjerat av argentinsk tango), som snart kommer på video från CIC. En mycket bra film, Gilliams bästa, skulle jag tro. Visst, han har aldrig gjort en dålig film, men de har
ofta känts lite halvbakade, de har varit för långa och har inte hållit hela vägen. För övrigt ska Jeunet regissera "Alien 4", vilket verkar lovande. Och det kan ju inte bli sämre än "Alien"...

Så till avdelningen lagom inaktuella händelser. Härom veckan hölls den årliga videomässan i Stockholm. Jag var förstås där för att ta mig en titt på spektaklet - men det fanns inte så mycket att skriva om där. Mässan
verkar mest vara till för att bolagen ska få visa upp sig för handlarna, som även tävlar mot varandra i bolagens olika tävlingar. Nya intressanta filmer fick man leta efter, det gjordes mest reklam för välkända kort som
"Goldeneye" och "Independence Day".

Dock stod Sandrews för den största överraskningen. Med orden "From the people who brought you Pearl Harbor" släpper de i början av nästa år ett helt gäng Godzilla-filmer på video! I letterbox och på japanska! 1997 års
kulturgärning?

Förresten... Vad är det för trams att åtala Dolph Lundgren-rullen "Men of war" för att den visats oklippt på betal-TV? Har något pucko valt ut just den filmen med slumpgenerator? "Men of war" är inget speciellt, men ganska
okej och välgjord; Dolph spelar dessutom svensk och vrålar "Spring, era jävlar" innan han röjer loss på slutet.

Nej, är det några filmer som ska åtalas, är det de som roffat åt sig en massa bidrag så att de kan göras - trots att ingen vill se dem. Som "Bengbulan" och liknande.

-->

Expressen den 30 september 1996

1996. Det är ju inte så längesedan, tycker man. Eller åtminstone jag. Fast det är ju trots allt sjutton år sedan, vilket är en hel del, och tänker man efter var ju faktiskt dagens trettioåringar med familj barn på den tiden.

Att 1996 är längesedan framgår tydligt när jag läser om denna, min 21:a, videokrönika ur Expressen.
John Travolta ansågs fortfarande vara coolast i Hollywood.
Man refererade fortfarande till PULP FICTION titt som tätt.
John Woo var fortfarande het och gjorde fortfarande filmer i Hollywood.
B-filmsbolaget PM Entertainment existerade fortfarande.
Anna Nicole Smith var fortfarande i livet.
Jag satt i styrelsen för Fantastisk Filmfestival, som nyss hade gått av stapeln för andra året - den legendariska årgången då Brian Yuzna, Torgny Wickman och Ole Søltoft gästade tillställningen.

Ärlighet varar längst

När jag var liten fick jag ärva farsans gamla grammofon, vilken jag kopplade till den ärvda radion, som säkert var från 50-talet. För att ha något att spela, fick jag ärva morsans gamla EP-skivor, även de från 50- och 60-talen. Doris Day, Hylands julskiva och Bill Haley. Med bland plattorna fanns även en eller ett par med Harry Belafonte, fast honom gillade jag inte.

Några år senare slog John Travolta igenom, och han såg ju rätt fräck ut, tyckte jag då. Belafonte och Travolta, vart vill jag komma med detta? Jovisst, till filmen "Vit som synden", som Sandrews nu släppt på video, i letterbox till på köpet, en film i vilken de båda herrarna medverkar.

"Drama/action" står det på omslaget. Nja, någon action är det väl knappast alls, även om Travolta viftar med en picka större delen av filmen, som handlar om en vanlig knegare, Travolta, som blir oskyldigt anklagad för att ha fluktat på chefens fru och därför avskedas. Därmed hamnar knegaren och hans familj på gatan.

För att ställa saker och ting till rätta, kidnappar Travolta sin forne chef, Belafonte, och försöker få pengar av honom. Fram till filmens down beat-slut släpar Travolta runt Belafonte i en massa slumområden, så att den rike chefen, som bor i en lyxvilla ska få sig en tankeställare.

Själva poängen med filmen, som för övrigt är producerad av Lawrence "Pulp fiction" Bender, är att rollspelet mellan svarta och vita är omvänt; den rike chefen är svart, den fattige knegaren är vit, svarta poliser misshandlar vita och så vidare.

Vad det är för mening med detta rollbyte vet jag inte riktigt, men det känns i alla fall rätt fräscht, då jag är otroligt trött på alla dessa filmer om de svartas hårda liv i USA.

Det märkligaste med filmen är dock att se Travolta som en "vanlig" människa, vilket är lite svårt i början, då han hela tiden ser ut att vara beredd att ta på sig en kostym, och säga lite coola saker. Filmen som helhet är inget speciellt, men den funkar bra på video, i synnerhet mitt i natten.

John Travolta kan också beskådas i John Woos "Broken arrow" (SF), som är ännu en besvikelse från Woo. När ska Hollywood börja utnyttja Woos talanger på riktigt? Han ska inte göra såna här high-tech actionrullar med militärer och grejer, även om "Broken arrow" som sådan är hyfsad och innehåller ett par kul scener - fast Christian Slater är usel och Travolta spelar över å det grövsta.

Nåja, i vinter släpper Egmont Woos pilotavsnitt till TV-serien "Once a thief", baserad på Hongkong-rullen med samma namn. Även om den är lite uddlös och har en trist hjälte, så ser den i alla fall ut som en Woo-film; gangsters i kostym som rör sig i slow motion vid känsliga ögonblick, och massor av så kallat double fisted gunplay.

Kors i taket! Nu har det hänt! Ett videobolag är ärligt på videoomslaget. Ivanliga fall brukar man skriva saker som "Direkt från USA:s topplista" om filmer som kanske gick in på 99:e plats och stannade där en kvart.

Men! På omslaget till "Skyscraper" (SF), ännu en skräpig actionsnurra från våra vänner på PM Entertainment, och med Anna Nicole Smith i huvudrollen, kan man inte bara läsa att det är en fartfylld B-film. Det står också - med stora bokstäver - att Anna Nicole troligen är en av världens sämsta skådisar!

Självklart stämmer det. Jag träffar fortfarande på Expressenläsare som, efter att ha läst min krönika om "To the limit" förra året, sett filmen och njutit av Anna Nicoles totala brist på talang.

Okej, nu finns det risk för att jag anklagas för att vara partisk, men när Fantastisk Film Festival 1996 (i vars styrelse jag sitter) hölls härom veckan, delades det ut priser, och det blev något av storslam för Scanbox. Juryns pris tilldelades Brian Yuznas "The dentist", som kommer på video i december, medan publiken röstade fram Christophe Gans" "Crying Freeman" som bästa film, och den släpps i januari nästa år. Båda från Scanbox. Ole Sltoft fick Jan-Olof Rydqvists minnesdiplom - och ta mig fan om det inte är Scanbox som sitter på "Tecken-filmerna"!

Expressen den 16 september 1996

Idag råkar det vara min födelsedag. Den firar jag med att jag ... gick på fest igår, då en kompis fyllde 50. Praktiskt. Eftersom många av mina vänner var där, firades jag efter midnatt. Detta resulterade i at jag vaknade upp lite bakis idag. Jag orkar inte skriva något, så jag tar och repriserar min tjugonde videokrönika ur Expressen. Tänk, jag lyckades publicera en artikel om Albert Pyun i Sveriges då största tidning ...

Snyggingen är tillbaka i en

märklig film

När jag såg den inte speciellt lysande science fiction-rysaren "Species" på Fantastisk Film Festival i Lund förra året gick det ett sus genom publiken - den manliga delen, i alla fall - när Natasha Henstridge visade upp sig i tågkonduktörsuniform. Okej, vi höll förstås andan även när hon inte hade uniform på sig, ofta hade hon ingenting alls på sig, men det var någonting med den där uniformen. Efteråt kunde man höra unga män beskriva filmen för sina kompisar: "Woauh, okej, det var en massa blod, och folk som förvandlades, och en skitsnygg brud i tågkonduktörsuniform"

Men vad hände med den före detta fotomodellen Henstridge? Faktum är att just nu hittar man en ny film med henne på videohyllorna: Albert Pyuns "Adrenalin" (Egmont). Det här är en märklig film. För det första varar den bara ungefär en timme och en kvart, även om det på omslaget står att den ska vara längre. Nej, den är inte censurklippt. Filmen utspelar sig i realtid, och när handlingen slutar slutar även filmen.

För det andra presenteras huvudpersonerna knappt alls. De bara dyker upp i början och sätter i gång med sitt uppdrag. Det utspelar sig i framtiden, och någon sorts muterat monster löper amok i ett gammalt nerlagt fängelse. Folk dödas. Polisen tillkallas, och Henstridge, Christopher Lambert och deras stenhårda gäng anländer, självklart iförda uniformer av den tyngre skolan (en tågkonduktör hade nog inte överlevt den här filmen).

Därefter jagar man monster. Det skjuts, pangas och slåss, och blodet sprutar hejvilt och alla hjältarna vrålar "Fuck" mest hela tiden, och så tar det plötsligt slut. Att se på filmen känns nästan som att spela datorspel typ "Doom", och det är antagligen det Pyun velat med filmen, samt pumpa upp åskådarens adrenalin, vilket han väl inte lyckas riktigt med, åtminstone inte om man ser filmen på video. Dessutom är filmens Cinemascope-format förstört på video.

Om filmen är bra eller dålig? Jag vet faktiskt inte!

För övrigt kan den hugade ha en liten Albert Pyun-festival hemma i videosoffan just nu, då tre av hans filmer finns på nyhetshyllan. Visserligen rekommenderar jag ingen att ha en sådan festival, men ändå. Pyun sprutar ut massor av actionrullar, de flesta snyggt fotograferade, men oftast är det skit.

Sämst är "Nemesis 3" (Scanbox), som inte går att titta på. Nu menar jag allvar - den går inte att titta på. Du kommer att hata dig själv om du hyr den! Först händer det ingenting, sedan följer cirka trettio minuter flashbacks från del två, som var usel även den, och sedan händer det återigen ingenting. Till slut varnas det för "Nemesis 4".

Något bättre är "Heatseeker" (Egmont), om en kampsportsturnering i framtiden för androider. Schysta fajter, kass film. Skurkandroiden spelas av den från den här spalten välbekante Gary Daniels, som själv kallar filmen "Heatsucker".

Jaså, du var på bio och såg "En djävulsk plan" och tyckte att den sög? Då föreslår jag att du uppsöker första bästa importbutik eller köper en engelsk filmtidning med mycket annonser i. Ty engelsmännen har nyligen släppt ut Henri-Georges Clouzots franska original "Les diaboliques" från 1954 på köpvideo. Visst, kvinnorna i originalet är inte lika snygga som Sharon Stone och Isabelle Adjani, men filmen är väldigt tung och otäck, och slutscenen går inte av för hackor. Tillsammans med slutet i "Psycho" kanske filmhistoriens mest hårresande slut?

Expressen den 2 september 1996

Här är min nittonde videokrönika från Expressen. En spretig sak. Verkar handla om lite allt möjligt som föll mig in just då. Rubriken blev lite märklig. Folke Lind som nämns är ett Lundaoriginal som var kompis med Hasse Alfredson och som stod modell för Lindeman. Jag lärde känna Linds son i början av 90-talet och vi satt hemma hos Folke ett par gånger - men nu har jag inte träffat killen på över tjugo år, och Folke är död.
I samband med premiären på RUMBLE IN THE BRONX skickades jag förresten upp till Stockholm av NST (inte Expressen), där jag intervjuade Jackie Chan. Tyvärr verkar den artikeln vara försvunnen.

Specialeffekterna var bättre på 70-

talet

Specialeffekter är färskvara. Jag sitter och slafsar i mig pasta med påhittad sås
("frilans-sås") samtidigt som jag ser på Robin Williams-filmen "Jumanji" (Egmont), och konstaterar att filmens dator-animerade effekter, i det här  fallet djur som kommer utfarande ur ett mystiskt brädspel, redan är  daterade. Troligen blev de daterade redan under filmens inspelning.

Över huvud taget blir datoranimationer sällan riktigt övertygande. Jämför  bara rymdskeppsmodellerna ur till exempel "Stjärnornas krig" (1977) med de  datoranimerade rymdskeppen ur valfri sci-fi-TV-serie på 90-talet.  Modellerna från 1977 ser betydligt "riktigare" ut.

Djuren i "Jumanji" har blivit märkligt ryckiga, i synnerhet aporna. Å  andra sidan påminner detta om 30-tals-King Kong, vilket är rätt charmigt.

Hur är filmen i övrigt? Tja, lite väl hysterisk för min smak. Det skriks och brakar mest hela tiden. Men hade jag varit tjugo år yngre hade jag  säkert älskat "Jumanji", som i grund och botten är en fantasieggande film.

"Äh, de bara sjöng hela tiden." En gammal kompis uttalade sig om  Galenskaparnas "Stinsen brinner" efter att ha sett den på bio. Själv har jag också svårt för filmer där de "sjunger hela tiden", och gick inte och  såg filmen.

SF:s serie "Svenska komediklassiker" går vidare med "Macken" (filmen, inte  TV-serien) och just "Stinsen brinner", vilka båda funnits ute ett par  veckor nu. Efter att äntligen ha sett "Stinsen" konstaterade jag att,  visst, de sjunger hela tiden, men filmen är ofta väldigt rolig. I  synnerhet om man tycker att Knut Agnred är Sveriges Gene Kelly. När paret  Assarsson från Hembygdsföreningen dök upp, bröt jag ihop. Filmen är  kanske lite för lång, men betydligt bättre än den lite sega "Macken". Bäst i båda filmerna är för övrigt Folke Lind.

I egenskap av härdad rysarvän, tycker jag nästan inte att någonting är  spännande. Bra, kanske, men knappast svettigt spännande. I filmen "Tyst vittne" (Egmont) råkar en stum tjej bli instängd i en rysk filmstudio på  natten. När hon försöker ta sig ut, upptäcker hon ett par ryssar som  spelar in en snuffmovie i studion. Ryssarna jagar tjejen, som på grund av  sitt handikapp inte kan ringa efter hjälp, eller förklara sig riktigt.

"Tyst vittne" visade sig vara riktigt bra och spännande (i alla fall fram  till slutet - varför är sällan sluten tillfredsställande i thrillers?).  Tydligen har den här filmen också varit framgångsrik på festivaler runt om  i världen, och den brittiske regissören har blivit erbjuden större  Hollywoodjobb. Notera Alec Guinness, som inte finns med i rollistan, som rälig skurk.

...Men vad är det för typer som gör snuffmovies på 35 mm-film? Påkostat och dant!

På fredag har Jackie Chans "Rumble in the Bronx" Sverigepremiär. Gå och se  den förberedd - störta i väg till närmaste videouthyrare, och hyr ett lass
Jackie Chan-rullar. Om inget annat, borde väl "Hatets eld", "Operation Condor", och (den kassa) "The prisoner" finnas i butiken, då de är de tre som släpptes senast av Scanbox (dåvarande FilmCo). Varför titta på Jean-Claude Van Damme, när man kan titta på Jackie Chan?

Förresten, glöm inte "Charlies änglar" på torsdagar.

Expressen den 19 augusti 1996

Vad nu? Vad hände här? Ett hopp från mars till augusti i mina gamla videokrönikor ur Expressen? Fråga mig inte varför. Jag plockar de här från ett arkiv. Jag minns inte om jag skrev några krönikor eller ej däremellan, varför spalten eventuellt låg nere - men det är tomt i arkivet. Så tydligen är detta min artonde videokrönika i Sveriges då största tidning.
Jag minns inte mycket av de filmer jag nämner. Visste minns jag inte alls. Och den där NÄR ALLA VET - vad är det? Varför skämtar jagom den? Jag kollade upp den på IMDb, det är tydligen en svensk-norsk film om homosexuella tonåringar. Var den uppmärksammat på något sätt när den kom 1995? Jag har ingen aning ...

Att göra parodier är inte lätt

ATT PARODIERA filmer är inte det lättaste. Själv gillar jag Mel Brooks tidiga filmer (förstås), och filmerna av Zucker, Zucker & Abrahams, det vill säga "Titta vi flyger", "Den nakna pistolen" och "Hot shots". Men när andra försöker imitera de nyss nämnda herrarnas stil(ar) blir det inte alltid så lyckat. Se bara på "Laddat vapen 1", som bitvis känns som skolteater.

Inom kort, närmare bestämt den 4 september, kommer en film som heter "Ghetto blaster" ut på video från Egmont.

Att man döpt om filmen till "Ghetto blaster" i Sverige kan jag förstå, då originaltiteln lyder "Don"t be a menace to South Central when you"re drinking the juice in the hood".

Den här filmen, av och med halva släkten Wayans (Shawn, Marlon, Keenan, Damon, och allt vad de heter... ), parodierar de senaste årens hoodfilmer, de här våldsamma dramerna om unga svarta i dagens USA.

"Ghetto blaster" är väl acceptabel. Den håller inte riktigt hela linan ut, men en hel del är väldigt roligt i berättelsen om de rootbeerdrickande ynglingarna i kvarteretdär nästan ingen blir äldre än 21.

Roligast är nästan den inledande texten, om vad som händer med dem som ser
hoodfilmer.

Kul är det förstås också att människorna bakom filmen är svarta; att de driver med sig själva. För övrigt var släkten Wayans i gång redan på 80-talet med att parodiera svart film.

Då blev resultatet "I"m gonna git you sucka" (visad på TV 3 som "Guldepidemi"???), vilken parodierade 70-talets blaxploitationrullar: de svarta actionfilmerna, alltså.

Om man lyckas skapa sig ett namn i Hollywood kan det mest underliga hända.

Jag sitter och tittar på skräckfilmen "Mind ripper" från SF. Originaltiteln lyder "Wes Craven presents Mind ripper".

Detta beroende på att skräckräven Wes Craven är inblandad på ett hörn som
verkställande producent. Självklart utgår man från att filmen blir mer lockande med Cravens namn i titeln.

Det är ungefär som om, tja, Lasse Åberg fick för sig att skjuta till lite pengar till en produktion som "När alla vet" (vilket han dock inte gjort, inte vad jag vet, i alla fall).

Då skulle kanske titeln kunnat bli "Lasse Åberg presenterar När alla vet".

Men hur är själva filmen då? "Mind ripper", alltså.

Absolut inget speciellt. Forskare har lyckats framställa ett mänskligt monster i ett hemligt underjordiskt laboratorium. Monstret jagar och dödar forskarna. Ungefär som i "The thing". Eller "Alien". Eller vilket annat plagiat på dessa filmer som helst.

Lance Henriksen spelar hjälten, och han är ju alltid bra.

I "Fast money", en hyfsad actionsnurra från SF, får vi se Yancy Butler, kalaskexet från "Hard target" och "Drop zone", i huvudrollen.

Varför är hon inte med i alla filmer?

Hon är snygg, hon har svarta trikåer, hon röker cigaretter utan filter (attityd!), hon kör bil skitfort, hon har gigantiska pistoler.

Vad mer kan man begära?

"Fast money" passar utmärkt att dricka folköl till, och nästan allting i filmen sprängs i luften.

Expressen den 20 mars 1996

Min sjuttonde videokrönika i Expressen känns som ren och skär reklam för Scanbox. Och inte känns den speciellt intressant heller. Bara en uppräkning av titlar. Och jag håller inte med rubriksättaren, som drog till med "klassiker" - det är väl inte många av de nämnda filmerna som kan förses med epitetet "klassiker".
Däremot var det trots allt så på 90-talet att Scanbox släppte de roligaste filmerna. I alla fall oftast. Videoutbudet bestod främst av mainstreamfilmer och biovisade filmer. Bolag som Studio S, Njutafilms, Klubb Super-8 och liknande existerade inte, och vi som samlade på film beställde det mesta från England, USA och Holland.

Klassiker som äntligen är tillbaka i 

hyllan

Jag brukar ofta propagera för tillgänglighet av äldre filmer i videobutiker. Det senaste året har Scanbox - känt för sina ofta småkultiga action- och skräckrullar - tagit ett strålande initiativ och börjat återutge filmer som har några år på nacken.

VISSERLIGEN ÄR EN HEL del av titlarna ytterst tvivelaktiga, och vissa borde aldrig ha släppts ut en första gång, men ändå: fler videobolag borde följa Scanbox initiativ. Låt oss ta en titt på vad det är som har kommit ut hittills...

"Wanted dead or alive" med en lönnfet Rutger Hauer är en ganska kass actionrulle. Det enda intressanta med den är att skurken spelas av Gene Simmons från Kiss. Det här ska vara en specialversion, som är femton minuter längre än originalet. Vem bad om en sådan?

Skolteaterfilmen "Conan - förgöraren" sabbade hela Conan-myten. Jag gillar den första filmen, men uppföljaren suger rejält. "Black moon" bygger på ett manus av John Carpenter, och även här rör det sig om en längre, oönskad "specialversion". "Black moon" är en hemsk film.

Riktigt bra är förstås "Rosa pantern kommer tillbaka", krigsklassikern "Örnen har landat" och Michael Ciminos magnifika och - när den kom - omdebatterade "Drakens år".

Man har även släppt David Lynchs mästervek "Blue velvet" - jag har inte sett Scanbox utgåva, men jag antar att den är i fullscreen, och därmed väldigt svår att titta på. "Capricorn One" får med rätta anses vara en actionklassiker, och jag har kompisar som håller den som absolut favoritfilm. Något att ta i, kanske.

Lite mer diskutabla titlar är "The bounty" med Mel Gibson och Anthony Hopkins, "Tai-pan" och "Halloween II & III".

Häromveckan tittade jag på nysläppet av Clive Barkers nydanande regidebut "Hellraiser", som släppts i en specialversion med "regissörens egna klipp". Några nya scener finns inte i filmen, däremot har man släppt ut denna tidigare censurslaktade film helt oklippt! Intervjuerna efter filmen är för övrigt förkastliga.

Härmed hoppas jag att Scanbox fortsätter att återutge äldre filmer, förhoppningsvis av jämnare kvalitet ("Legacy of rage" med Brandon Lee lär komma senare i år!), och varför inte några riktigt gamla filmer? Från 40-, 50- och 60-talen, sådär.

VARFÖR FÅR KEANU REEVES göra film? Han måste vara en av världens sämsta skådisar. I nysläppta "Johnny Mnemonic" (Scanbox) går han omkring som en talande spånskiva, och gör sitt bästa för att förstöra filmen. Tack och lov är den alltid underskattade Dolph Lundgren lysande.

BÄST JUST NU

"SMOKE" (Egmont). En av förra årets bästa filmer, och Harvey Keitel är ju världens bäste skådis. Dessutom känns filmen nästan som ett seriealbum
av Will Eisner.

"HELLRAISER" (Scanbox). En modern skräckklassiker - se ovan.

"THE STRANGER" (Egmont). Ho ho ho! Kathy Long, iförd lika delar skinnpaj och raffset, kör motorcykel och bankar skiten ur onda karlar i en liten västernhåla. Skräpigt kul. Med Ginger Lynn.