Visar inlägg med etikett Eurovision Song Contest. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eurovision Song Contest. Visa alla inlägg

måndag 29 juni 2020

Netflix: Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg till att ta lite semester och reste bort en dryg vecka. Under denna vecka ploppade det upp en del recensioner av David Dobkins (WEDDING CRASHERS) komedi EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA med Will Ferrell, som också skrivit manus (tillsammans med Andrew Steele). Jag lät bli att läsa recensionerna, jag ville se filmen själv först, eftersom jag planerade att recensera den här - men jag kunde inte undgå att se rubriker och betyg. Kritikerna var inte speciellt snälla.

2013 var jag ackrediterad journalist på Eurovision Song Contest i Malmö. Jag gjorde ett långt reportage, men av någon anledning publicerades det aldrig, jag minns inte varför. Dock publicerades min intervju med Emmelie de Forest, som tävlade för Danmark. Hon vann, men jag intervjuade henne några veckor innan tävlingen, och jag hade ingen aning om vem hon var och hur låten gick. Jag minns att jag sjöng "Krøller eller ej", det vill säga Danmarks bidrag från 1981, för henne. Hon blev förvirrad.

Eurovision i Malmö är den av de konstigaste tillställningar jag någonsin varit på. Jag har varit på många konstiga tillställningar, framför allt i Cannes, men Eurovision var direkt bisarrt.

"Låtarna på Eurovision är bara skit - och dessutom kan man inte tävla i musik!" brukar motståndare till Eurovision hävda. Ett uttalande som bevisar att man visst kan tävla i musik - "Jag har mycket bättre smak än du, för du gillar Eurovision!". Men visst, jag tycker själv att den övervägande majoriteten av de låtar som framför på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är mög. Det finns alltid undantag, Norges bidrag 2013 var grymt bra, men jag ackrediterade mig inte för att jag var intresserad av musiken. Nej, jag var ute efter vansinnet. Och nog var det vansinnigt. Jag gick på presskonferenser och repetitioner på dagarna, och på fester varje kväll, och i stort sett alla mina fördomar om Eurovision bekräftades. Det var skitkul!

Will Ferrell är som bekant gift med en svenska, och han såg Eurovision första gången 1999 under ett Sverigebesök. Han tänkte att det här är ju ett utmärkt ämne för en film - vilket det förstås är.

När vi nu 21 år senare fått en Will Ferrell-film om Eurovision blev det väl inte riktigt som jag hade hoppats. Vad jag hoppats på vet jag inte. Någonting bättre än THE STORY OF FIRE SAGA.
Will Ferrel och Rachel McAdams spelar de isländska barndomsvännerna Lars och Sigrit. De utgör duon Fire Saga, ett coverband som spelar på den lokala puben på Island, men deras dröm är att få tävla i Eurovision Song Contest. Lars' far, som är traktens snyggaste karl (Pierce Brosnan), tycker att det är trams, Lars måste bli fiskare han med.

Island tror sig ha hittat en artist och en låt som kan vinna årets Eurovisiontävling, men en slem bankman (Mikael Persbrandt, som pratar lagom kass engelska) anser att det blir för dyrt att hålla festivalen på Island, det vore bättre att skicka ett bidrag som garanterat inte vinner. Tack vare väldigt långsökta omständigheter blir det förstås Fire Saga som skickas till Eurovisiontävlingen, som hålls i Skottland.

Av någon anledning varar EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA hela två timmar och tre minuter. Det är åtminstone tjugo minuter för länge. När jag trodde att filmen började närma sig slutet, visade det sig att den bara var halvvägs.

Problemet med den här filmen är att den inte är speciellt rolig. Anledningen till att den inte är rolig är att parodin på Eurovision är, hm, hur ska jag säga ... Det är lite för bra gjort! Låtarna som framförs skulle kunna vara riktiga Eurovisionlåtar, artisterna skulle kunna vara riktiga artister. Eurovision - den riktiga Eurovision - ligger ofta nära parodins gräns, ibland kliver den över gränsen, så det är svårt att driva med fenomenet. Scenerna med festande och allsång påminner om Malmö 2013. Några riktiga Eurovisionartister från senare år figurerar i filmens vimmel.
Will Ferrell gör sin vanliga typ; han är ett vuxet barn, och egentligen alldeles för korkad för att passa in i handlingen. Man child-gestalten var väl kul på 1990-talet, men idag är det bara tröttsamt. Slapstickinslagen blir lite malplacerade. Men Rachel McAdams gillar jag, jag har alltid gillat henne - hon ger alltid ett genomsympatiskt intryck och är ofta rolig i sina filmer utan att ta till överdrifter. Dock är det inte McAdams som sjunger, utan svenska Molly Sandén. Engelsmannen Dan Stevens gör en excentrisk rysk sångare, och i hans fall är det svensken Erik Mjönes som sjunger. Graham Norton, ständig kommentator på BBC:s Eurovisionsändningar, spelar sig själv. Ett par scener i filmen är lite lustiga, men som helhet är det här inte speciellt bra. Dock är det långtifrån lika uselt som många andra Netflix-producerade komedier.

Under filmens tävling förekommer ett maskerat rockband, troligtvis en parodi på Lordi. Jag hade hellre sett en komedi om detta band än om Fire Saga.










(Netflixpremiär 26/6)

måndag 13 maj 2013

Nedslag i Schlager-EM

Få har väl missat att Euronvision Song Contest härjar vilt i Malmö. I egenskap ab ambitiös kulturjournalist - som dock inte sett ESC på över tjugo år - är jag förstås ackrediterad på tillställningen. Tanken är att jag skriver ett uttömmande reportage när det hela är över - men här är några iakttagelser halvvägs in i spektaklet.
Jag vill även påpeka att ESC inte bara är det största evenemanget i Malmös historia - det är även det konstigaste evenemang jag besökt. Och det inkluderar till exempel Hot d'Or; porrprisutdelningen i Cannes. ESC är konstigare.
En skotsk, eller brittisk, journalist springer omkring i kilt och har en jävla buktalardocka på handen!
Margaret Berger som framför Norges bidrag. Jag blev uppriktigt förvånad när jag  hörde den  låten - den är ju bra på riktigt! Trent Reznor goes James Bond, liksom. Och inte blir det sämre av den söta och charmiga fröken Berger.
Schwei har skickat ett gäng frälsningsarmésoldater. Däribland en 95-årig gubbe som spelar ståbas. Han är den äldste tävlande någonsin i tävlingens historia.
En rumän som ser glad ut och gör tummen upp. Han är kontratenor. Med andra ord: han sjunger som en tant. Otroligt biarrt och konstigt nummer.
Den här killen från Ungern är en av favoriterna. Han bär väldigt fula foppatofflor.
Jag tyckte mig springa på Curth H:son mest hela tiden. Men det visade sig vara Thomas G:son. Han har skrivit Georgiens smöriga bidrag.
Danskan Emmelie de Forest är storfavorit. I nya numret av Nya Upplagan finns min intervju med henne. Här är min text - och de Forest i bakgrunden.
Robin Stjernbergs presskonferens var fullkomligt värdelös. Livakten som vaktade honom såg minst sagt vresig ut.
Margaret Berger igen.
Norge repeterar sin låt. Jag är glad att jag inte betalat pengar för en biljett till det här evenemanget. ESC är mest av allt ett TV-program. Som publik sitter man alldeles för långt ifrån scenen. Man ser i stort sett ingenting.
Malmö är en förbannat präktig stad. De tjatar mest om hur grön och ekologisk staden och ESC är. I programmet uppmanar de besökarna att helst äta vegetariskt! Och de har en drive som ska få folk att dricka kranvatten. Det är möjligt att det är behjärtansvärt - men nog blir det töntigt. Så här är det liksom aldrig i Cannes. Där sponsrar olika spritmärken tillställningen.
De olika länderna marknadsför sig på olika sätt. Vitryssland höll en stor fest - och på den fick man bland annat chokladkartonger!
Centralstationen i Malmö har pyntats för att se lite, öh, schlager ut. Hur kostigt är väl inte det här?
Som pressackrediterad missar jag aldrig ett tillfälle att festa till det på diverse pressarrangemang. Fast jag undrar allt om jag inte hamnat lite fel här ...