Visar inlägg med etikett Europa Corp.. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Europa Corp.. Visa alla inlägg

måndag 28 april 2014

Bio: Brick Mansions

Foton copyright (c) Scanbox
Luc Besson är en produktiv man. Alltför produktiv tycker nog många. Jag kommer ibland på mig själv med att anse att han är för produktiv - de filmer han skriver manus till, producerar och ibland även regisserar är av högst ojämn kvalitet. Actionfilmer som är slickade, tjusiga, men som ofta saknar vissa ingredienser som får dem att känna som annat än fabriksprodukter. Fast å andra sidan: det finns ju massor av människor som producerar enorma mängder underhållning och lyckas hålla jämn- och ibland till och med stigande kvalitet. Till exempel alla de som producerar TV-serier, månatliga serietidningar och så vidare.
Luc Bessons senaste produktion - han har skrivit manus och producerat - är en engelskspråkig nyinspelning av Bessons franska original BANLIEUE 13 från 2004, som jag tyvärr inte har sett (det finns även en uppföljare jag inte heller sett). Jag kallar inte BRICK MANSIONS för en amerikansk remake, eftersom det är en fransk-kanadensisk film, förvisso inspelad delvis inspelad i Detroit, men fortfarande från Bessons bolag EuropaCorp.
Det hela utspelar sig ett par år in i framtiden. Brick Mansions kallas ett stort, övergivet område i Detroit. Där huserar gangsters och den som styr över området är en viss Tremaine (RZA). Fransmannen David Belle, mannen som uppfann spring-klättra-och-hoppa-tjofräset Parkour, och som var med i de två franska filmerna, är Lino, vars flickvän kidnappas av Tremaine. Filmens huvudroll innehas av Paul Walker, som är polisen Damien, som skickas in i Brick Mansions, eftersom Tremaine hotar att spränga hela stället i luften. Damien och Lino tvingas samarbeta, så snart kutar de omkring och slår folk på käften.
Detta är en av Paul Walkers sista filmer. Walker omkom ju i en bilolycka i november förra året, och det känns onekligen lite konstigt att se honom röra på sig i den här filmen. Ännu konstigare känns det när han fräser omkring i vilda biljakter. Och ja: alldeles innan eftertexterna ploppar det upp ett porträtt på Walker, vars minne filmen tillägnas.
... Fast ärligt talat: Paul Walker må ha varit en sympatisk och schysst kille, men mycket till actionhjälte är han inte. Han ser alldeles för snäll ut. Lite för gossaktig. Då har David Belle ett hårdare och ruffigare utseende. Dock kan ett bra actionutseende inte riktigt rädda BRICK MANSIONS, som för övrigt är regisserad av långfilmsdebuterande fransmannen Camille Delamarre. Filmen lider av flera problem. För det första: liksom alldeles för många actionfilmeridag, är det här en PG-13-film. Det innebär att den är alldeles för tam och snäll. De franska filmerna ska visst vara betydligt mer gritty. I BRICK MANSIONS får rollfigurerna inte svära. En svart skurk skriker ibland "MOTHERFUCKERS!!!" - men "fuckers" dränks alltid av en explosion eller pistolknall. Blod finns här nästan inget och det bjuds självklart inte på något naket.
För det andra: BRICK MANSIONS byger på Parkour. Filmen går ut på att visa upp så mycket Parkourutövande som möjligt - vilket innebär att det blir rätt krystat. Dessutom ser actionscenerna alldeles för uttänkta och koreograferade ut; som dansnummer. David Belle hoppar och skuttar och klättrar och har sig. Nu är förvisso hans stund ofta smått otroliga och imponerande, vilket skänker ett visst underhållningsvärde - men samtidigt gör filmskaparna sitt bästa för att förstöra dessa scener med irriterande shaky-cam och alldeles för snabba klipp. Varför anstränga sig och utföra våghalsiga stunts när man knappt kan urskilja vad som sker?
Filmens handling är ganska ointressant; den är så pass vissen att jag glömde vad det hela gick ut på medan jag tittade på filmen. RZA är en rätt kass skådis. BRICK MANSIONS är halvokej och går att titta på, men inte mer.








(Biopremiär 30/4)

-->



onsdag 3 oktober 2012

Bio: Taken 2

Foton copyright (c) Scanbox

Häromdagen skrev jag en recension av det Luc Besson-producerade och -författade science fiction-rafflet LOCKOUT till nästa nummer av Nya Upplagan. Denna film är rätt påkostad och underhållande, men släpptes direkt på DVD här i Sverige. Och nu kommer ännu en actionrökare från Europa Corp, producerad av Luc Besson, som författat tillsammans med Robert Mark Kamen - den här gången på bio.

TAKEN från 2008, regisserad av Pierre Morel, blev en oväntat stor framgång världen över. Fast den gick aldrig upp på bio här i Malmö. Därför recenserade jag DVD-utgåvan - som var något slags förlängd "unrated"-version. För även om filmen var barnförbjuden i Sverige, var originalversionen PG-13 i USA. Märkligt. Det här är ju ingen barnfilm. Taken är en hård och underhållande actionfilm av klassiskt stuk. Liam Neeson är före detta specialagenten Bryan Mills, vars dotter kidnappats av onda albaner i Paris. Mills besitter "special skills", åker till Paris, dödar alla och plockar med sig dottern hem.

Att det skulle komma en uppföljare var förstås knappast oväntat. Den här gången är det Olivier Megaton som hållit i megafonen - killen som förra året levererade Bessonproduktionen COLOMBIANA, som var snygg och rätt cool, men lite slätstruken. Den här gången vill Mills att hans dotter Kim (Maggie Grace) ska ta körkort, och eftersom han ska iväg på ett kort livvaktsuppdrag i Istanbul, bjuder han dit Kim och exhustrun Lenore (Famke Janssen).
Vilken fruktansvärd osis att den gråskäggige farsan till de skurkar Mills köttade i Paris sitter och ruvar på hämnd borta i Albanien. Mills ska minsann få lida för att han dödat albanens söner och vänner. Så de spårar upp den leende familjen Mills i Istanbul.

Den här gången handlar det om en inverterad version av TAKEN. Skurkarna dyker upp och kidnappar Bryan och Lenore, med avsikt att tortera dem till döds. Kim glöms kvar. Men Bryan har ju en uppsättning special skills, så han kommer snabbt i kontakt med den skärrade dottern, som får assistera för att befria sina föräldrar. Det går bra och Bryan börjar nedgöra motståndare efter motståndare - men så får de slemma albanerna tag på Lenore igen och för bort henne. Nu blir det en kamp mot klockan. Ska Bryan lyckas hitta sitt älskade ex innan en skäggig karl haft ihjäl henne med en sax? Och hur ska det gå med Kims körkort?
Det stora problemet med TAKEN 2 är att den är makalöst ooriginell. Visst, originalitet är inte det första man kräver av en actionfilm - det är action vi vill ha. Bra, fläskig action. Men i det här fallet känns det verkligen som om vi redan sett den här filmen - åtskilliga gånger. Det här är rätt oinspirerat. Vad märkligare är, är att TAKEN 2 ser ut som en av alla de där direkt på DVD-filmerna med Steven Seagal, inspelade i Rumänien och/eller Bulgarien. TAKEN 2 är förvisso inspelad på plats i Turkiet, men man springer oftast omkring i fula, skitiga gränder, som skulle kunna finnas även i Bukarest; Istanbul utnyttjas inte. Fotot är lite murrigt och grått.

Logiken haltar betänkligt, man tar lite för enkla genvägar lite för ofta, och de snedskjutande skurkarna beter sig självklart rätt korkat - så att herr Mills snabbt kan leta upp dem och ha ihjäl dem. Mills är fantastiskt duktig, han kan nästan allt, han ger intryck av att ha övernaturliga krafter. Vilket han kanske har.
Men actionscenerna, då? Tja, de är inte särdeles spektakulära. Man kör med Jason Bourne-tricket och filmar med hetsig, ryckig kamera och snabba klipp, så att man inte riktigt ser vad som sker. Plus dock att vi mot slutet får se Mills och en skäggig karl gå loss på varandra i vad som liknar en liten arena. Och njä, jag kan väl inte hävda att TAKEN 2 är tråkig. Jag gissar att många kritiker återigen kommer att anmärka på det faktum att skurkarna är svartmuskiga albaner och turkar. Men det går ju inte att ha ariska nazister som bovar i alla filmer.

På sätt och vis känner jag att jag inte borde ge den här rutinrullen mer än en tvåa i betyg. Och det hade jag gjort om den hade haft till exempel Steven Seagal i huvudrollen. Men nu har den ju Liam Neeson som hårtslående hjälte. Visst går han på autopilot, men han lyfter anrättningen något. För att inte tala om Famke Janssen. Hon tillför också en hel del. Dessutom är hon en av världens vackraste kvinnor. Eftersom hon är med höjer jag betyget ett snäpp.







(Biopremiär 5/10)

tisdag 28 december 2010

DVD: 22 Bullets

22 BULLETS (Scanbox)
Luc Bessons bolag Europa Corp fortsätter att pumpa ut fransk action-
under-
hållning, och här har vi en film som bygger på en bok, som i sin tur är inspirerad av verkliga händelser i 1970-talets Marseille. Här är dock handlingen framflyttad till nutid och jag gissar att händelserna är kraftigt modifierade.
Jean Reno är gangstern Charly Mattei, som dock dragit sig tillbaka och lever sedan tre år ett lagligt liv tillsammans med fru och två barn.
En morgon kör Charly in till stan tillsammans med sin lille son, men i ett folktomt parkeringshus rusar det plötsligt fram ett helt gäng beväpnade och maskerade män. De avfyrar en fruktansvärd massa skott mot Charly, som sjunker ihop i en blodpöl, medan lillgrabben står på torget utanför och känner sig ensam och övergiven.
Charly vaknar upp på ett sjukhus. Läkarna har plockat ut tjugotvå kulor ur hans kropp, men det enda som hänt är att hans högra hand inte längre är fullt funktionsduglig.
Charly vill förstås hämnas och lyckas lämna sjukhuset. Hack i häl efter sig har han en kvinnlig polis (med fula tänder). Hon lever ensam men sitt barn, och ska väl utgöra något slags parallell till Charly.
De som ville ta kål på Charly var konkurrerande gangsters och folk som varit hans vänner. Charly söker upp dem en efter en och dödar dem så att blodet sprutar.
22 BULLETS, som i original heter L'IMMORTEL ("Den odödlige"), är ingen större höjdare. Precis som andra Europa Corp-filmer ser det snyggt och påkostat ut; som en actionfilm från Hollywood. Men Richard Berry (mest känd som skådis) har gjort en alldeles för lång och saggig film. Det känns ofta som om filmen står och trampar på stället. Och jag kan inte påstå att jag tilltalades av rollfigurerna, vilka alla är mer eller mindre osympatiska. Visst, jag gillar ju verkligen Jean Reno, men hans rollfigur är trots allt en gangster, och det blir lite fel med en sådan i hjälterollen. Åtminstone den här gången.
Det tar även ett bra tag innan man blir klok på vad det hela går ut på, eftersom Berry i början kastar in en massa flashbacks och nya rollfigurer, utan att någonting förklaras. Det tog åtminstone en stund för mig att lista ut allt.
Men den som vill ha blod får valuta för pengarna. Det sölas ibland rejält och Charly blinkar inte när han skjuter folk. Han passar även på att krossa skallen på en kille genom att smälla igen en bildörr i huvudet på honom bortåt tjugo gånger, innan han tröttnar och vrider nacken av honom.
Men om inget annat uppskattade jag vyerna över Marseille och Avignon.
Charly Mattei har nog inget med Bruno Mattei att göra.

torsdag 25 februari 2010

Bio: I Love You Phillip Morris

Foton copyright © Scanbox Entertainment  

Det har varit mycket bögfilm den senaste veckan. Först den utmärkta EN ENDA MAN. Sedan musikalen NINE (som inte är en uttalad bögfilm, men ju automatiskt blir det). Och nu I LOVE YOU PHILLIP MORRIS. Pojkarna bakom BAD SANTA; Glenn Ficarra och John Requa (båda både manus och regi) är tillbaka med en komedi producerad av Luc Bessons franska bolag Europa Corp. 

I LOVE YOU PHILLIP MORRIS premiärvisades i Cannes förra året, och har sedan dess bland annat även visats i Sundance. Men reguljär biopremiär i USA kommer filmen inte att få förrän i april - och då blir det en begränsad release. Vänta nu här! En komedi med Jim Carrey? Begränsad release? Och en film som inte är pretentiös arthouse à la ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND? Jo, förstår ni, I LOVE YOU PHILLIP MORRIS klassas som kontroversiell i USA. 

Baserad på verkliga personer och händelser, spelar Carrey Steven Russell, som när han är barn på ett bryskt sätt får veta att han är adopterad och därför kanske inte som andra. Han bestämmer sig för att bli världens bästa människa och växer upp till polis. Han är gift med djupt religiösa Debbie (en underbar Leslie Mann) och har en dotter. Men Steven lever ett dubbelliv - han är nämligen homosexuell; "always have been", och hittar på ursäkter för att komma hemifrån och spänna på karlar. Efter en bilolycka bestämmer sig Steven för att komma ut, vilket han gör. Han lämnar Debbie och lever ett lyxigt liv som superbög med sin kärlek Jimmy (Rodrigo Santoro). 

Dock är det dyrt att leva lyxliv. För att få råd med allt, börjar Steven ägna sig åt bedrägerier och när han går för långt, kastas han i fängelse. I finkan träffar han så Philip Morris (Ewan McGregor) och det är kärlek vid första ögonkastet. Efter att de muckat flyttar paret ihop, men Steven kan inte sluta med sitt fifflande för att kunna leva lyxliv. Han myglar sig till en flott chefsposition, han utger sig för att vara advokat, och han har hela tiden lagens väktare hack i häl. Men hans beteende beror på hans kärlek till Phillip, han bedrar för deras skull. 

I USA har den här filmen fått åldersgränsen "R", det vill säga att barn under 17 behöver vuxens sällskap. I Sverige hamnade åldersgränsen på 11, vilket innebär att sjuåringar glatt kan se den med en vuxen. Inte för att jag tycker att sjuåringar ska se I LOVE YOU PHILLIP MORRIS, men det säger en del om skillnaden mellan USA och Sverige. Där kan ju en våldsam actionfilm få låg åldersgräns så länge ingen svär eller är näck, medan samma rulle blir barnförbjuden i Sverige. En komedi om homosexuella är ett fett no-no i USA. (Undrar hur roliga, svenska familjefilmen PATRIK 1,5 skulle funka där borta) Det är synd att Ficarra och Requas film ska behandlas så ute i den stora världen, för det här är en underhållande och riktigt rolig film. Jämför till exempel med den pissusla I NOW PRONOUNCE YOU CHUCK AND LARRY, som försökte göra en komedi om homosexuella och homofobi, men som misslyckades eftersom den i slutändan blev homofobisk själv. 

Filmen är utmärkt spelad och håller en vid gott humör hela tiden, och här finns ett flertal scener som lockar till gapskratt. I mångt och mycket är det här en traditionell Jim Carrey-komedi, men en gnutta mer allvar instoppat. Jag förstår inte hur någon kan ta illa vid sig av filmen eller tycka den är upprörande. När Steven kommer ut som bög, blir han lite fjollig och kanske inte alltför övertygande som autentisk bög. Phillip är mer feminin i tonen, vilket ju McGregor även är i verkligheten. Men jag tycker inte att de driver med bögar - de här killarna råkar bara vara det. 

Roligast i filmen är dock den ende homofoben som figurerar i filmen, en gigantisk, smällfet svart kille i fängelset, som bara går runt och svär och klagar på fucking faggots. Okej, i början finns en härligt klyschig scen där Jim Carrey sätter på en bodybuildad kille med mustasch, vilket förstås ser helfestligt ut. Scenen där Steven visar sin nye, nervöse cellkamrat runt i fängelset kan bli en klassiker. Varje intern med bra kontakter presenteras med orden "You pay him or suck his dick - it's your choice!"    

 

 

 

(Biopremiär 26/2)

tisdag 9 februari 2010

Ny trailer till Les Aventures Extraordinaires d'Adèle Blanc-Sec!

Kolla! Nu blir det mumier och grejor!

torsdag 3 december 2009

Bio: Arthur och Maltazard

Luc Besson, den gamle ... ja, jag vet inte, är tillbaka. Som regissör. Annars brukar han ju mest skriva manus. Jag vet inte hur karln hinner, men han spottar ur sig hur många manus som helst åt sitt bolag Europa Corp., och de flesta av dessa filmer går direkt på DVD utanför den franskspråkiga marknaden. 

Jag såg aldrig hans ARTHUR OCH MINIMOJERNA (2006) på bio. Jag såg den på DVD. Rättare sagt: jag satte på DVD:n, men filmen var så pissusel att jag gjorde något helt annat samtidigt. Jag stängde aldrig av filmen, men den var så ointressant att det bara inte gick att titta och jag har inga som helst minnen av den. Mer än att den varvade mellan animerat och live action. ARTHUR OCH MALTAZARD heter uppföljaren. Den såg jag på bio igår. Eller... Jag såg 25% av den. Det var fullkomligt omöjligt att hålla sig vaken. Efter en kvart eller så somnade jag. Jag vaknade upp då och då (och hörde fler snarkningar från den fåtaliga publiken). Jag konstaterade att minimojerna ser rätt fjolliga och metrosexuella ut, och i en scen tar minimoj-versionen av Arthur och slätar av hjältinnan. 

Plötsligt slutar filmen mitt i en scen och det kommer upp en text som berättar att fortsättning följer. Kunde de inte berättat det i förväg? De små barn som fått följa med på pressvisningen blev besvikna när de inte fick se hur det gick. Skiten är förresten dubbad till svenska, vilket förstås ser för jävligt ut.

Mia Farrow och de andra ser ut som aborrar som tjippar efter luft när läpprörelserna inte stämmer. Förresten, låter inte "minimoj" som väldigt små könsorgan? När kommer ROCCO OCH MINIMOJERNA? Den del av ARTHUR OCH MALTAZARD jag såg kan bara få betyget 

  

 

 

 

(Biopremiär 4/12) 

Jasså, du undrar vad filmen handlar om? Jaha. Det orkar jag inte redogöra för, så jag snor det som stod i pressmeddelandet: Arthur är fylld av förväntan. I natt avslutas månens tionde cykel och han kommer kunna återvända till Minimojernas rike för att träffa Selenia. Minimojerna är lika fulla av förväntan. De har förberett en stor fest till hans ära och Selenia har tagit på sig sin vackraste klänning. Men just denna dag, av alla dagar, beslutar sig Arthurs pappa för att förkorta familjens vistelse hos mormor. Precis när de ska ge sig iväg kommer en spindel släpande på ett risgryn som den placerar i Arthurs hand. På risgrynet står det SOS och Arthur förstår direkt, Selenia är i fara! Han tvekar inte ett ögonblick att ge sig iväg till hennes undsättning, även om det innebär att han måste klura ut en farlig väg tillbaka, falla huvudstupa in i Max' bar, stöta ihop med Kröbs trupper (De Sju Rikenas nye tyrann), rädda skinnet på Betameche, bekämpa stora äckliga råttor, grodor och håriga spindlar...endast för att upptäcka att ingen av Minimojerna sänt budskapet om hjälp! Nu återstår bara frågan om vem som gillrat en så slug fälla för att lura tillbaka Arthur? Svenska röster: MARIE SERNEHOLT, SEBASTIAN KARLSSON, REUBEN SALLMANDER, PETTER, KRISTIAN LUUK, LIZETTE PÅLSSON, DANIEL ANDERSSON m fl.