Visar inlägg med etikett Eugene Levy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eugene Levy. Visa alla inlägg

torsdag 5 april 2012

Bio: American Pie: Reunion

Foton copyright (c) UIP Sweden

Dags att bejaka sin uppdämda grabbighet.

Tretton år, är det så längesedan den första AMERICAN PIE-filmen kom? Tydligen. Det var bra längesedan jag såg den filmen - och jag minns inte riktigt vad jag tyckte. Jo, den var väl rolig, men jag har för mig att jag inte var lika entusiastisk som många andra. Däremot minns jag att jag tyckte att det kändes lite märkligt att man 1999 gjorde en high school-komedi av samma slag som jag såg när jag var tonåring på 80-talet.

AMERICAN PIE 2 tyckte jag inte alls om, den saknade den första filmens charm och kändes mest plump. Jag hittade min gamla recension av AMERICAN PIE: THE WEDDING, den kan ni läsa HÄR. Jag noterar att jag var väl snål med betyget. Den filmen är ju trots allt rolig. Jag vet inte varför jag var så negativ. Fast det är ju klart, jag blir bara fjantigare med åren. Det är väl en omognadsprocess.

Och denna omognadsprocess förklarar varför jag tycker att den nya filmen AMERICAN PIE: REUNION är ohemult kul. Det har nu gått nio år sedan den tredje filmen. Sedan dess har det kommit tre direkt-på-DVD-filmer med andra skådespelare (borsett från Eugene Levy), av dessa har jag nog bara sett en. Men nu är hela originalgänget tillbaka.

Jim (Jason Biggs) och Michelle (Alyson Hannigan) är gifta, har en liten son, de är trötta och deras sexliv har gått i stå. Men det drar ihop sig till reunion för deras high school-kull, och Jim och Michelle bestämmer sig för att se till att ha det kul där. Oz (Chris Klein) har blivit TV-stjärna och har bland annat dansat i ett program med B-kändisar och has-beens. Han umgås med pantade brudar och vill hellre hänga med det gamla gänget - och träffa Heather (Mena Suvari) igen. Kevin (Thomas Ian Nicholas) är lyckligt gift och vill inte ställa till det när han återser Vicky (Tara Reid). Finch (Eddie Kaye Thomas) anländer på motorcykel och har blivit något slags äventyrare och reser runt i världen. Och så har vi då Stifler (Seann William Scott), som förvisso skaffat sig ett jobb, men i övrigt har det inte hänt någonting alls med honom. Han är precis som förr; högljudd, bufflig, barnslig och befriande inkorrekt.

Det är egentligen onödigt vad som händer när detta gamla gäng återförenas under en rad fester. Katastrofer måste undvikas, katastrofer och missförstånd sker.

Jag blev besynnerligt nostalgisk när jag såg den här filmen på en vanlig föreställning, eftersom den inte pressvisades. Det verkar som om tiden stått stilla i USA. Rollfigurerna säger att de känner sig gamla och de blir ibland nostalgiska över 90-talet. Själv tillhör jag Class of '87 och inte Class of '99, men jösses, jag påmindes om 80-talet. Om de fester jag gick på då, om de ställen jag frekventerade. Det verkar inte ha hänt någonting alls i den här filmens värld, de gillar fortfarande att festa och ha kul utan några andra baktankar. Här finns bara en massa medelklassmänniskor som hinkar shots, inga militanta veganer och politiska aktivister.

Idag när alldeles för många amerikanska filmer förses med en PG-13-gräns för att locka en större publik, känns det skönt att AMERICAN PIE: THE REUNION är R-rated. Här i Sverige är den dock tillåten från sju år, här anses ju svordomar och naked inte vara skadligt, men filmen vräker på med grovt språk, sprit, droger, sex och naket. Filmen får en TOPPRAFFEL! AWARD för Best Extensive Topless Scene, då Jims artonåriga granne Kara (Ali Cobrin) blir full och kåt, kastar av sig kläderna, tuppar av och måste bäras omkring. Jason Biggs chockar omvärlden genom att visa upp sitt organ - genom ett genomskinligt grytlock.

I vanlig ordning är Eugene Levy bäst. Han återkommer som Jims Farsa, och eftersom hans fru gått bort är han lite sorgsen. Jim och Michelle försöker hjälpa honom att hitta en ny kvinna, vilket inte helt oväntat leder till fantastiska scener där Levy agerar sexpaket. Det är mycket möjligt att Eugene Levy är den roligaste komikern i modern amerikansk film (ni har väl sett A MIGHTY WIND?). Och ja, Jennifer Coolidge är tillbaka som Stiflers morsa.

Stifler själv är fantastisk. Han bajsar i en kylväska och försöker ragga artonåringar genom att hävda att han älskar TWILIGHT.

Den unga publiken på föreställningen jag var på uppskattade verkligen filmen. Det var fullsatt, det skrattades konstant, ibland applåderades det. Men det är inte utan att jag undrar hur filmen kommer att tas emot i vissa kretsar här i Sverige. En del lär sätta sina ekologiska popcorn i halsen, andra kan mycket väl implodera. För de här killarna beter sig ofta på ett sätt som numera är fullkomligt bannlyst. Vilket för min del skänker John Hurwitz' och Hayden Schlossbergs film en viss realism. För det är så här de flesta av oss något äldre karlslokar är. Jag är den förste att erkänna. Att vi själva blivit äldre sedan 80-talet spelar ingen roll. Filmen är väldigt, väldigt grabbig - men töserna i publiken skrattade lika mycket de.

Jag skrattade högt flera gånger under filmen. Jag tycker att AMERICAN PIE: REUNION är jävligt rolig. Den känns uppfräschande och välbehövlig. Jag konstaterar även att jag inte sett söta Tara Reid i en film på evigheter.








(Biopremiär 4/4)

tisdag 1 september 2009

Bio: Taking Woodstock

I år är det 40 år sedan Woodstockfestivalen hölls, och lämpligt kommer Ang Lee med en film om hur festivalen kom till, en film baserad på en bok.

Ang Lee är en fascinerande regissör. Han hoppar mellan genrer på ett sätt ingen annan verkar våga: drama, kampsport, western, superhjältar, bögar i tält - och nu ett lättsamt, verklighetsbaserat drama. Men jag kan inte påstå att jag tycker att allt Lee gör är jättebra. Han är alltid intressant, men ibland blir det inte sådär lysande. HULK hade ju sina brister - främst Hulk själv - och även om BROKEBACK MOUNTAIN väl var okej, är det ingen film jag vill se om.

TAKING WOODSTOCK får väl sägas vara en mellanfilm för Ang Lee. Den utspelar sig i en liten håla i New York, där en judisk familj driver ett fallfärdigt motell, medan sonen Elliott försöker dra in pengar på att anordna diverse arrangemang. En dag läser Elliott i tidningen att befolkningen i en grannhåla stoppat en rockfestival. Genast ser Elliott sin chans och kontaktar rockfolket, som anländer för att inspektera ägorna. De kommer fram till att Max Yasgurs (Eugene Levy med rak pipa!) kohagar blir perfekta.

Byborna gillar inte att det ska anlända hundratals hippies till trakten och även Elliotts föräldrar tycker det är förfärligt, innan de inser att de kommer att göra massor av pengar på det hela. Dock gissar de att de tagit sig vatten över huvudet när pressen uppskattar att det kommer att tillströmma hundratusentals personer.

Festivalen börjar förberedas, det byggs scener, Elliott upptäcker att han nog är homosexuell (ett inslag som tydligen ges större utrymme i boken), horder av hippies dansar - och det händer egentligen inte så mycket. TAKING WOODSTOCK känns som ett par nedslag på festivalen. Det är småtrevligt, ibland rätt roligt, men som helhet är det ganska poänglöst.

Imelda Staunton spelar Elliotts morsa, som är en fullkomligt vidrig, gniden människa - men hon gör det bra, och hon är kul när hon råkat äta haschbrownies. Liev Schreiber är säkerhetsvakt - och transvestit. Han ser både festlig och grotesk ut i sina klänningar. Vid ett tillfälle dyker det upp gangsters som vill utöva beskyddarverksamhet, men de jagas snabbt bort för att aldrig mer återkomma. Det är symtomatiskt för Lees film; personer introduceras och sedan blir det inte så mycket mer.

Det är också lite lustigt att man inte får se ett enda framrädande under festivalen. Inte ett enda band. Elliott försöker ta sig till scenen, men när han äntligen lyckas komma fram, är det hela över.
 Precis som den här filmen. Den börjar och innan den kommer till skott, tar den slut.









(Biopremiär 28/8)