Blu-ray/VOD: Blood Simple

BLOOD SIMPLE (Studio S Entertainment)

 

Det finns en del regissörer jag brukar - eller brukade - påstå vara mina favoritregissörer. Men, tittar jag på deras filmografier, konstaterar jag att de gjort fler mindre bra, slätstrukna, kanske direkt dåliga filmer, än bra. Ett tydligt exempel är Tim Burton, som nog inte gjort något riktigt bra på decennier.

Ett annat exempel är bröderna Coen - jag ser dem som en enhet, även om det är Joel som regisserar. Jag har sett alla långfilmer de gjort, och möjligtvis även något av det andra de fått ur sig. Jag kikar på deras filmografi och ser att där finns många filmer jag tycker är riktigt bra - men en hel del som är lättglömda, eller som inte tilltalade mig alls. Och, deras nyinspelning av LADYKILLERS tyckte jag var usel. Presskonferensen i Cannes var mycket roligare än filmen.   

Joel och Ethan Coen långfilmsdebuterade 1984 med thrillern BLOOD SIMPLE. Jag såg den på TV någon gång för 30-35 år sedan, jag bör även haft den inspelad på video - men det är så längesedan jag såg filmen, att jag bokstavligt talat inte kom ihåg någonting alls när jag satte mig ner för att se denna nya Blu-ray-utgåva.

Handlingen i BLOOD SIMPLE är inspirerad av ett Alfred Hitchcock-citat: “I thought it was time to show that it was very difficult, very painful, and it takes a very long time to kill a man.” Det är lite svårt att redogöra för handlingen i filmen utan att avslöja någonting. Det mesta i filmen är nämligen oväntat, oförutsägbart.

I handlingens centrum står Ray (John Getz), Abby (Frances McDormand), Julian Marty (Dan Hedaya) och en namnlös privatdeckare (i manuset heter han Loren Visser), som spelas av M Emmett Walsh. Abby är gift med den slemme barägaren Julian. Julian misstänker att Abby är otrogen, så han låter en privatdeckare kolla upp henne. Det visar sig att Abby har en älskare; Ray. Eftersom Julian är en ond herre, beordrar han privatdeckaren att mörda både Ray och Abby. Saker och ting går inte som planerat. Och ja, det är väldigt besvärligt att ha ihjäl en människa, ska det visa sig.

Jag har länge inbillat mig att BLOOD SIMPLE nog är bröderna Coens bästa film. Efter att nu sett om den, vill jag påstå att så kan vara fallet. Filmen är i alla fall en av deras absolut bästa, den är ohyggligt bra. Genren är film noir, det är en hårdkokt och ytterst stämningsfull film. Den utspelar sig i Texas, en plats som framstår som lika mystisk som hotfull. Rollfigurerna är skruvade, märkliga, väl utmejslade, påfallande många av dem svettas ymnigt.

Jag läste inga amerikanska och engelska filmtidningar 1984, men några år senare, när jag börjat samla på mig nya och gamla nummer av skräckfilmstidningen Fangoria, noterade jag att bröderna Coen omnämndes som "Sam Raimis kompisar" när BLOOD SIMPLE skulle ha premiär. Joel Coen hjälpte nämligen till med att klippa Sam Raimis THE EVIL DEAD, som fick amerikansk biopremiär 1983. 1984 var således Raimi stjärnan.  

Det var även Sam Raimi som föreslog att bröderna Coen skulle göra en fejktrailer för sin planerade debut, för att skrapa ihop pengar till att göra BLOOD SIMPLE. Raimi hade gjort en Super 8-version av THE EVIL DEAD som han i slutet av 70-talet visat för potentiella investerare. Coens gjorde en trailer, med Bruce Campbell i Dan Hedayas roll, och med hjälp av denna drog de in 750 000 dollar, och kunde påbörja inspelningen. Denna fejktrailer ligger på Blu-ray-utgåvan, och faktum är att den är märkligt lik trailern till THE EVIL DEAD, på flera sätt; de verkar till och med ha använt samma ljudeffekter.

Denna nya utgåva innehåller filmens "Director's cut". Enligt IMDb är denna tre minuter kortare än originalversionen, men i en intervju bland extramaterialet säger Joel Coen att den är "typ tio minuter kortare". Jag vet inte vad som stämmer, och jag vet inte vad som klippts bort. Joel Coen säger att han passade på att ta bort det han inte var nöjd med efter första klippningen. 

Förutom en intervju med bröderna Coen, hittar vi intervjuer med John Getz och M Emmett Walsh bland extramaterialet, samt en rad trailers. Här finns även ett kommentarspår, men det har jag inte lyssnat på - jag har sällan tid för sådant nuförtiden.

BLOOD SIMPLE är en film av ett slag vi sällan ser idag. Det är en gedigen thriller för vuxna. Hård och skoningslös, klassiskt tema, inspiration från böcker och filmer från 1900-talets första hälft, och med vissa konstnärliga ambitioner. Visst händer det att vi fortfarande kan se liknande filmer, men numera är det mesta alltför vattenkammat, för att passa en så bred - och ung - publik som möjligt. 

Mina varmaste rekommendationer!

½ 

Bio/VOD: The Jesus Rolls

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tydligen visas det fortfarande film på en del biografer runt om i landet, om än inte där jag bor. THE JESUS ROLLS hade biopremiär i fredags, men släpptes samtidigt på diverse streamingtjänster.

En sak jag tror gör mig unik, är att (håll i er, ni kommer inte att tro mig!) jag inte sett om bröderna Coens THE BIG LEBOWSKI sedan den gick upp på bio 1998! Nix! Det har jag inte. Och jag vet inte varför. Det finns en massa filmer jag ser om, många ser jag om rätt ofta - men av någon anledning ser jag inte om bröderna Coens filmer, även om jag gillade dem när jag såg dem första gången. Jag har ofta tänkt att jag måste se om BLOOD SIMPLE, ARIZONA JUNIOR, O BROTHER WHERE ART THOU och THE BIG LEBOWSKI, men lik förbannat ser jag om någon italiensk 70-talsfilm istället.

Jag gillade THE BIG LEBOWSKI, men idag minns jag bara fragment av den; vissa gestalter, vissa scener - och så minns jag John Turturro som bowlaren Jesus Quintana; han som säger "Don't fuck with the Jesus".

Joel och Ethan Coen har ingenting med spinoffen THE JESUS ROLLS att göra, inte mer än att de har låtit John Turturro få använda sig av rolliguren. För det är John Turturro som står för manus och regi. Fast det visade sig att THE JESUS ROLLS bygger på Bertrand Bliers franska film FLÖRTKULORNA med Gérard Depardieu från 1974, vilken i sin tur bygger på en roman av Blier. Jag tror inte att jag har sett FLÖRTKULORNA, men jag är inte helt säker, eftersom den känns bekant när jag läser om den.

Sist i eftertexterna till THE JESUS ROLLS står det att filmen är copyright 2017. Den har alltså legat på en hylla i tre år. Antagligen har man inte vetat vad man skulle göra av filmen - och det kan jag förstå. Turtorros film är nämligen inte helt lyckad.

THE JESUS ROLLS börjar rätt bra och kul med att Jesus släpps ut ur fängelse efter ett kortare straff, och genast ger sig ut på brottsliga upptåg tillsammans med kompisen Peter (Bobby Cannavale). De träffar på den flippade franska hårfrisörskan Marie (Audrey Tautou), och tillsammans beger de sig ut på något slags roadtrip, som dock verkar gå i cirklar. Trions relation till varandra tar lite oväntade vändningar.

Filmen består i princip bara av en massa löst sammanhållna scener, och efter ett tag inser jag att ingenting leder någonvart. En lång rad väldigt kända skådespelare passerar revy: Christopher Walken, Jon Hamm, Sônia Braga, Pete Davidson, Susan Sarandon med flera, men få av dem har något vettigt att göra. Med undantag för Sarandon medverkar de bara i en eller ett par scener.

Vid ett par tillfällen känns THE JESUS ROLLS som en Coen-film, men för det mesta känns det mest som en film som gått vilse och inte vet vad den vill berätta, vad den vill vara. Stora delar handlar om sex, här finns många sex- och nakenscener, och i en scen diskuterar Bobby Cannavale och Audrey Tautou lite oväntat Vanessa del Rio. Filmen blir rätt tråkig efter ett tag, den är varken intressant eller rolig eller någonting, den känns mest poänglös. Jag kan tänka mig att Bliers film från 1974 fungerar betydligt bättre.

Emilie Simon står för filmmusiken.

Det bowlas bara i en enda kort scen.

(Biopremiär 8/5)

Bio: Suburbicon

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Ibland läser jag så kallade User Reviews på IMDb - åtminstone den som finns på filmernas förstasida. Ofta häpnar jag när jag ser vad folk tycker och tänker om vissa filmer. Till exempel om George Clooneys nya film SUBURBICON. En stolle skriver att det här är en hemsk uppvisning i politisk korrekthet. En annan tycker att filmen är långsam och tråkig. Jösses. Man tar sig för pannan.

Det här är en film som handlar lika mycket om 1950-talets USA, då berättelsen utspelar sig, som dagens USA. För manus står Joel och Ethan Coen, samt Grant Heslov och George Clooney själv. Två författarpar, alltså - jag vet inte hur de samarbetade; vem som skrev vad, men det här känns som en film av bröderna Coen. Det ursprungliga manuset lär Coens ha skrivit redan 1986.

Filmen öppnar med tjusiga förtexter; en pastisch på typiska, amerikanska broschyrer från 50-talet om den amerikanska drömmen - idylliska förorter där alla känner alla, alla är vänliga, och alla bilar är snygga. Suburbicon, berättas det, anlades 1947 och utvecklades snart till en liten stad; ett 50-talsparadis dit familjer flyttar när de vill komma ifrån de hårdare, deppigare platser där de tidigare bodde. Tankarna går till lite till den komiska nyinspelningen av FRUARNA I STEPFORD.

1959 flyttar en svart familj; familjen Mayers, till Suburbicon. Då rämnar fasaden. De trevliga, alltid leende invånarna kan förstås inte acceptera att denna nyinflyttade familj ska smutsa ner deras fina idyll. Ett uppviglat medborgargarde - bestående av i princip samtliga invånare i Suburbicon - omringar familjen Mayers' hus; dag och natt sitter de där och vrålar, skränar och sjunger sydstatssånger. Mayers är stolta och härdar ur.

Samtidigt händer det saker i Mayers grannhus. Där bor Gardner Lodge (Matt Damon) med sin rullstolsburna hustru Rose (Julianne Moore), deras lille son Nicky (Noah Jupe), samt Roses tvillingsyster Margaret (Julianne Moore igen). En natt väcks de av att två män tagit sig in i huset. De brutala männen söver familjen Lodge med kloroform - men det går så illa att Rose dör.

Idyllen är krossad - men det är något konstigt med dådet. Allt går åt helvete - när familjen Mayers flyttade tiill Suburbicon gick allt åt helvete, tycker invånarna.

Handlingsreferatet ovan beskriver bara filmens inledning. Det här är en film full av överraskningar och twister.

Det här är en film jag tycker väldigt mycket om. SUBURBICON är en riktigt, riktigt bra film, och betyget nedan är så starkt att en femma ligger nära till hands. Den svenska distributören kalllar filmen för thrillerkomedi. Visst finns här en hel del humor; nattsvart sådan, men filmen är främst en thriller, om än en skruvad sådan.

Ofta ofta tänker jag på Hitchcock. Filmfotot lånar från Hitchcock, och bitvis låter Alexandre Desplats filmmusik som något av Bernard Herrmann. De som stått för studiobyggen och dekorer har verkligen gått bananas med 50-talsdesign, och frossat i den amerikanska drömmen i förorten.

Mottagandet bland amerikanska filmkritiker blev svalt - märkligt svalt. De tyckte att filmen blivit en misslyckad mix av thriller och samhällssatir. Jag håller inte alls med. Men så är jag heller inte amerikan. Jag sitter i Sverige och ser på hur stora delar av det amerikanska folket just nu demonterar sitt eget land. Plötsligt är det 50-tal igen.

(Biopremiär 8/12)

Bio: Hail, Caesar!

Foton copyright (c) UIP
Jag har slutat att se fram emot bröderna Coens filmer, eftersom jag ofta blir besviken. Jag ser att jag visst gav INSIDE LLEWYN DAVIS en trea i betyg, men jag minns ingenting alls av den.
... Men så kommer då nya komedin HAIL, CAESAR! - och den visar sig vara en av brödraparets allra bästa filmer. Det här är det bästa de gjort sedan O, BROTHER WHERE ART THOU? från år 2000. Dessutom är det den roligaste film jag sett på väldigt, väldigt länge - som komedi är filmen enastående.
Förra veckan hade TRUMBO premiär; en film om Hollywood på 1940- och 50-talen. HAIL, CAESAR! känns lite som en tandemfilm till TRUMBO, för även Coensbrödernas film avhandlar kommunister och mäktiga skvallerkrönikörer i Hollywood.

Det är tidigt 1950-tal. Josh Brolin spelar Eddie Mannix, som jobbar på filmbolaget Capitol. Han är något slags fixare som reder ut alla problem och håller produktionerna på rätt köl. Och stora problem uppstår under inspelningen av det episka romardramat HAIL, CAESAR - A TALE OF THE CHRIST. Filmstjärnan Baird Whitlock (George Clooney), som har huvudrollen, drogas under inspelningen och förs bort - Wayne Knight (Newman i SEINFELD) är skitrolig som den harpspelande, nervöse statisten som drogar Baird. Baird förs bort och hamnar hos en grupp kommunistiska manusförfattare, som vill ha hundra tusen dollar i lösen för stjärnan.
Mannix har fler problem att lösa. Vattenbalettstjärnan DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) är gravid, vilket absolut inte får komma ut - hon är inte gift, och hennes image är att vara oskuldsfull. Regissören Laurence Laurentz (Ralph Fiennes) spelar in ett drama och tvingas placera den bonnige cowboyskådisen Hobie Doyle (Alden Ehrenreich) i huvudrollen som elegant societetskille. Hobie kan inte agera. Och så dyker Tilda Swinton upp som tvillingarna Thora och Thessaly Thacker, konkurrerande skvallerkrönikörer som hatar varandra. De motsvarar Hedda Hopper och de vill göra ett avslöjande som kan krossa Baird Whitlocks karriär.

Det enda sättet att göra klassisk Hollywoodmusikal på idag, är att göra en film om det gamla Hollywood - och bröderna Coen går verkligen loss i den här filmen. Estetiskt sett är HAIL, CAESAR! en film som får en att trilla baklänges med mungiporna uppe vid öronen. Filmen går i sköna TechniColorfärger, miljöskildringen är utmärkt, och vid ett par tillfällen serveras shownummer som skulle kunna vara hämtade ur MGM-filmer från 50-talet - som den Esther Williams-inspirerade vattenbaletten med Scarlett Johansson i centrum.
... Och så har vi Channing Tatum. Jösses. Han spelar Gene Kelly-varianten Burt Gurney. Även om han bara medverkar i ett par scener, så står dansnumret med sjömän på en bar ut. Gene Kelly torde applådera i sin grav. Det här måste ses - det är otroligt imponerande. Vem hade förväntat sig det här av Channing Tatum?

Det förekommer fler kända namn i rollistan, ibland i minimala roller: Jonah Hill, Frances McDormand och Clancy Brown, för att nämna tre. En av smårollerna får jag inte glömma:
Christopher Lambert! Han gör sitt livs roll som den svenske regissören Arne Seslum. Ge karln en Oscar! Jag skrattade så att jag grät när han pratade om sin fru och sina barn hemma i Malmö.
Alden Ehrenreich är strålande som den sjungande cowboyen. Jag kände igen Ehrenreich, men kunde inte placera honom. Nu kollade jag upp honom. Han medverkade i Francis Ford Coppolas usla TWIXT, men han gjorde även den manliga huvudrollen i floppen BEAUTIFUL CREATURES. I min recension av den sistnämnda skrev jag att Ehrenreich ser lite udda och gammaldags ut, och det är väl därför han funkar så otroligt bra i HAIL, CAESAR!

HAIL, CAESAR! är verkligen en film för cineaster - men jag hoppas att även "vanliga" biobesökare går och ser den. Sådana här filmer går det inte en på hundra, det går knappt en på tusen. Filmer som den här görs alldeles, alldeles för sällan nuförtiden. HAIL, CAESAR! är oförskämt rolig, underhållande, och en njutning från början till slut!

(Biopremiär 19/2)

-->

Bio: Inside Llewyn Davis

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Irländsk folkmusik kan ju vara rätt trevligt om man är på det humöret. Det kan jag även tycka om gammal skitig, amerikansk blue grass. Men annars är folkmusik nästan alltid av ondo. Svensk folkmusik är oftast hemsk; ett farligt gnisslande. Och nej, jag gillar inte amerikansk folkmusik av den typ Bob Dylan och hans anhang framförde för 50 år sedan. Dessutom: efter att ha sett den mästerliga A MIGHTY WIND; en av de roligaste komedier som gjorts, har jag svårt att ta amerikansk folkmusik på allvar.

Jag brukar hävda att jag gillar bröderna Coen - men ska jag vara ärlig är det en sanning med modifikation. Joel och Ethan Coen har varit rätt ojämna det senaste decenniet. De fick till det med TRUE GRIT och NO COUNTRY FOR OLD MEN, men vissa filmer - som A SERIOUS MAN - har jag helt glömt bort, och LADYKILLERS var direkt dålig.

I sin senaste film INSIDE LLEWYN DAVIS ger sig bröderna in i det tidiga 1960-talets folkmusikvärld. Oscar Isaac, som jag inte känner igen men som jag tydligen sett i många filmer, spelar titelns Llewyn Davis; aspirerande folkmusiksångare och en slarver. Filmen utspelar sig under en vecka i Greenwich Village i Newc York; det är vinter och svinkallt, och Llewyn - som inte äger någon vinterrock - drar med gitarren i hand omkring på gatorna och hoppas slå igenom som musiker. Fast det går inte så bra. 1961, det var innan Bob Dylan, och artistbokare och skivbolag tror inte alls på folkmusik. Llewyn sover på soffor hemma hos släkt och vänner, och överväger att ge upp och istället gå till sjöss.

INSIDE LLEWYN DAVIS är av någon anledning en fransk-amerikansk samproduktion - creditblocket på affischen som hänger på Filmstaden är på franska. Har Coens numera så svårt att finansiera sina filmer hemma i USA? Fast det är ju klart, jämfört med den framgångsrika westernfilmen TRUE GRIT är INSIDE LLEWYN DAVIS en väldigt smal film. Den är nog närmast att betrakta som en mellanfilm i brödernas karriär. Det här är en väldigt snygg film, förstås; tidstypiska miljöer, snygga bilar, och en färgskala som får biosalongen att kännas lika kylig som det Greenwich Village som skildras.

Tempot är långsamt; filmen känns mer eller mindre som de folksånger som framförs, det är lite melankoliskt och visset. Ofta får bilderna och estetiken mig att tänka på Robert Crumb - Stan Carp, som spelar Llewyns farsa Hugh, ser ut att vara tecknad av Crumb, där han sitter gammal och grå i sin fåtölj. Tempot sänks ytterligare av att flera sånger framförs i sin helhet, vilket inte tilltalar mig. Här och var är det rätt skojigt. Llewyn själv tycker jag är ganska osympatisk och jag kan väl inte påstå att jag bryr mig för hans karriär.

I övriga roller ser vi bland andra Justin Timberlake, John Goodman och F Murrat Abraham, och i vanlig ordning gör Carey Mulligan en stark insats. Och inte blir hon sämre av att vara vansinnigt söt. Bra tös, det där.

(Biopremiär 7/2)

Bio: True Grit

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Först var berättelsen en roman av Charles Portis, och 1969 blev den en film, regisserad av Henry Hathaway, som fick den svenska titeln DE SAMMANBITNA. En rätt konstig titel, när man tänker efter. Vaddå, "sammanbitna"? Jag tyckte allt att de gjorde mer än att gnissla tänder i två timmar i den filmen.

John Wayne fick en Oscar för sin insats som Rooster Cogburn i DE SAMMANBITNA - men handen på hjärtat: jag har alltid sett den Oscarn som ett pris för lång och trogen tjänst, snarare än eminent insats. The Duke borde ha fått en Oscar redan 1956 för sin tolkning av uncle Ethan i John Fords mästerverk FÖRFÖLJAREN. I Hathaways film tycker jag snarare att Wayne gör något av en parodi på sig själv.

I denna första version spelar Kim Darby den fjortonåriga Mattie Ross som söker upp den försupne hårdingen Cogburn för att spåra upp Matties fars mördare. Wayne tyckte att Darby var den sämsta skådis han någonsin arbetat med och han gillade inte filmen. Även sångaren Glen Campbell medverkade som Texas Rangern La Boeuf - enligt Hathaway fick han rollen bara för att de skulle kunna få in en hitsång på soundtracket.

DE SAMMANBITNA blev dock en framgång och 1975 kom uppföljaren ROOSTER COGBURN, som i Sverige försågs med den tidstypiska titeln HUKA DIG ROOSTER... NU LADDAR HON OM! Stuart Millar stod för regin, men den här gången byggde filmmanuset inte på en litterär förlaga. Katharine Hepburn spelade en bestämd och påfrestande kvinna som behöver Cogburns hjälp att leta upp den slemme Anthony Zerbe, och njä, filmen är inget vidare - och fyra år senare var det dags för Wayne att uppsöka den stora saloonen ovan molnen.

Här kommer så bröderna Joel och Ethan Coens version - som inte är en nyinspelning av Hathaways film, utan en ny filmatiseing av romanen. Förvisso har jag under de senaste tio-femton åren vant mig vid att bli besviken på Coens, men den här gången var förväntningarna riktigt uppskruvade. Tio Oscarsnomineringar, bland annat för bästa film. Oväntad publiksuccé i USA. Jeff Bridges och Josh Brolin. Och bara det faktum att det är en Western - en traditionell Western, och ingen science fiction/fantasy/skräck-hybrid, typ JONAH HEX. När såg vi Western, denna den manligaste filmgenre, på bio senast? Vad jag minns har ingen gått upp sedan 3:10 TO YUMA.

Den här gången är unga Hailee Steinfeld lilla Mattie Ross - och hon är är mycket bra, och betydligt bättre än Kim Darby. Darbys Mattie var bara en lillgammal och påfrestande ungjävel i behov av en upprumpning. Steinfelds Mattie är väl också brådmogen, och minst sagt bestämd, men kommer undan med det.

Hennes farsa har blivit ihjälskjuten av en viss Tom Chaney (Brolin) och eftersom lagen verkar strunta i det, behöver Mattie någon som kan spåra upp Chaney och föra honom inför rätta, eller eventuellt döda honom. Mattie själv kan också tänka sig att döda Chaney, och släpar med sig sin fars gamla Colt Dragoon (trivia: Jonah Hex bar Dragoons i serien på 70-talet).

Mattie tipsas om den gamle försupne och enögde Reuben "Rooster" Cogburn, U.S. Marshal, en man som har true grit - vilket i den svenska texten översätts som "av rätta virket". Cogburn är förstås ytterst motvillig, varför skulle han åta sig ett uppdrag av en liten tösabit? Även om hon erbjuder honom pengar? Allra minst som hon insisterar på att följa med själv!

En Texas Ranger vid namn La Boeuf (en nästan oigenkännlig Matt Damon) dyker upp och hävdar att han redan är på jakt efter Tom Chaney i ett annat ärende. Och för att det ska bli en film av det hela bär det sig inte bättre än att Cogburn ger med sig och de alla tre rider ut för att hitta mördaren och hans grymma gäng.

Den största skillnaden mellan DE SAMMANBITNA och 2010 års TRUE GRIT, är att den förra mer är en tjoflöjtfilm. Tonen de var lättsammare, situationerna mer humoristiska, och själva äventyret mer, tja, äventyrligt. Den mest kända scenen i filmen från '69 är väl den där Cogburn tar tömmarna mellan tänderna och rider mot fienden, pangande med en picka i varje hand. Jag har inte läst boken, men jag gissade att denna scen inte återfinns där.

Nu är det fyra-fem år sedan, kanske mer, sedan jag såg Hathaways film, men det känns faktiskt som om de två filmerna följer samma händelseförlopp - jag känner igen scenerna och händelserna. Och Coens film är förstås inte helt humorbefriad, den genomsyras av en svart humor och det är förstås framför allt Bridges som får briljera och vara sammanbitet rolig som den gamle tuffingen.

Men Coens har gjort en mycket mörkare film. Det vilar mer thrillerstämning än frejdigt westernäventyr över TRUE GRIT. Actionscenerna är förhållandevis få, men betydligt hårdare - här skjuter man fienden rakt i ansiktet så att blodet sprutar (trivia: i verklighetens vilda västern tömde man ofta hela magasinet i sin motståndare för att verkligen vara säker på att han var död). Och döm om min förvåning när Bridges plötsligt tar tömmarna mellan tänderna och dundrar iväg mot fyra desperados! Slutscenerna skiljer sig dock mot Hathaways film.

Jag ville verkligen att TRUE GRIT skulle vara alldeles utomordentlig. Liksom alla kritiker som hoppades få tilldela ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT en etta eller till och med en nolla, hoppades jag få spika upp en stolt femma härunder. Men jag nöjer mig med en stark och manlig fyra. Jag har ett par små anmärkningar mot Coens film. Ja, främst är det en anmärkning. Kanske var det jag som var lite trött, men jag tyckte att filmen blev lite för snacksalig emellanåt. Här finns flera scener i vilka rollfigurerna har långa, långa utläggningar om egentligen irrelevanta saker. Och Westernhjältar ska ju vara tystlåtna! Det långsamma, något högtravande anslaget förstärks av Carter Burwells filmmusik, som enligt uppgift bygger på gamla psalmer.

Så, ja. Det blir aningen pratigt och segt. Men det hindrar inte TRUE GRIT från att vara en utmärkt film och den bästa nyproducerade Western du kommer att se på länge. Kevin Costners ypperliga OPEN RANGE är fortfarande den bästa Western som gjorts sedan Walter Hills THE LONG RIDERS 1980, vilken var den bästa sedan Clintans MANNEN UTANFÖR LAGEN 1976.

Om jag tror Jeff Bridges kan få en Oscar? Nja. Tyvärr tävlar han ju mot en viss Colin Firth. En stammande kung är en mer unik rollfigur än en tuff revolverman. Fast till skillnad från THE KING'S SPEECH, är TRUE GRIT en film jag kommer att se om. Flera gånger. Det är ju en Western!

I eftertexterna ber förresten Paramount om ursäkt för att vissa rollfigurer nyttjar tobak.

Och tänk, i samband med filmpremiären släpper Reverb förlag romanen TRUE GRIT i ny, svensk översättning!

(Biopremiär 18/2)