Visar inlägg med etikett Eshom Nelms. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eshom Nelms. Visa alla inlägg

onsdag 16 december 2020

VOD: Fatman

FATMAN


De senaste åren, ja, det handlar kanske till och med om decennier nu, har Mel Gibson mest varit omskriven i egenskap av religiös knäppgök, våldsam, obekväm, och allmänt bindgalen. Vilket han sannolikt också är, det är inget jag ifrågasätter. Men det är lätt att glömma bort vilken utmärkt skådis Gibson ju faktiskt är. Dessutom smetar privatpersonen Gibson av sig på rollerna han gör - när jag sett hans senaste filmer, vilka inte varit något vidare, har jag suttit och tänkt, jaha, där kommer den knäppgöken. Trots att jag, förstås, älskade honom som Mad Max och som Martin Riggs i DÖDLIGT VAPEN-filmerna.

Därför känns det trevligt att återknyta bekantskapen med honom i den minst sagt bisarra julkomedin FATMAN. Här är det den gamle, goe Mel Gibson vi får se - i en film som nästan känns hämtad från 1980-talet, vilket ju är ett plus. Jag skänkte inte den tanke på privatpersonen Mel Gibson när jag såg den här.

Jag noterar att en del personer, antagligen mest amerikaner, har funnit FATMAN upprörande. Det här är väl ingen julfilm? Den är alldeles för våldsam! Folk svär! Tomten ska inte skjuta folk! Här finns ingen julstämning! Och framför allt: den här filmen är ju inte rolig alls!

Jag tyckte att FATMAN var rolig. Den är inte rolig så att man skrattar högt, men jag lät slippa ur mig några råa hö hö-läten, och jag log, kanske lite cyniskt på ett 80-talssätt, under större delen av filmen.

Bröderna Eshom och Ian Nelms står för manus och regi till FATMAN, i vilken Mel Gibson spelar Chris. Chris är jultomten, och det är hårda tider för honom och hans fru Ruth (Marianne Jean-Baptiste). De får inte tillräckligt betalt för sitt jobb och Chris sitter mest på puben. Men så en dag dyker det upp folk från militären. De vill anlita Chris och nissarna i tomteverkstaden. Här ska det tillverkas delar till försvarets bomber och granater. Chris tackar ja, han behöver stålarna.

I en annan del av landet bor pojken Billy (Chance Hurstfield). Det är en le jävel. Han är en bortskämd rikemanspojk som bor i ett stort hus med sin farmor och deras tjänstefolk. Billys far är aldrig hemma, modern är kanske död, det minns jag inte. Billy är beredd att gå över lik för att allt ska gå vägen för honom. Han känner en iskall hitman (Walton Goggins) som han ibland anlitar. När Billy bara vinner andra pris i en tävling på skolan, låter han kidnappa flickan som vann, och hotar med att tortera henne och mörda hennes föräldrar och hund, om hon inte går ut och säger att hon fuskade.

Varje år skickar Billy sin önskelista till jultomten, men eftersom han inte är snäll, får han bara kol i sina paket. Kol? Det där är visst en anglosaxisk grej - barn som inte är snälla får en kolbit i julstrumpan eller i ett paket.

Den här gången blir Billy så fruktansvärt förbannad när han packar upp kolbiten, att han ringer mördaren och ger honom ett uppdrag: han ska döda jultomten! Således beger mördaren sig iväg på jakt efter tomten - och ja, självklart hittar han Chris, annars hade det ju inte blivit någon film av det här. Och Chris är inte den som är den om det dyker upp illasinnade karlar. Han plockar fram puffrorna.

Jag blev väldigt överraskad av FATMAN. Jag hade inte förväntat mig något speciellt, men jag tyckte att det här var jättebra - det är synd att filmen inte gick upp på bio. Det här är en julfilm i min smak.

Det här är en robust film, den håller ett bra tempo, här finns inga krystade försök att filma- och klippa "häftigt". Mel Gibson är bra som den grinige Chris, Walton Goggins är utstuderat grym, och Chance Hurstfield är så vidrig att man omedelbart vill se honom råka ut för en oförklarlig giljotinolycka. FATMAN är en svart komedi, så pass svart att en del inte uppfattar humorn. Men dessa traderövar har ju så mycket annat att välja på, framför allt på Netflix, som översvämmas av julfilmer fyllda av stomatolleenden och lillgamla ungar.