Visar inlägg med etikett Erik Leijonborg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Erik Leijonborg. Visa alla inlägg

tisdag 22 oktober 2013

Bio: IRL

Foton copyright (c) Eyeworks Film & TV Drama
Återigen premiär på en svensk film som antagligen inte kommer att ses av ... någon alls. Erik Leijonborgs IRL har en trailer som gör att man förväntar sig en film som till större delen utspelar sig i en datorspelsvärld. Så är dock inte fallet. IRL är samma gamla klyschiga mobbingdrama vi sett otaliga gånger tidigare. Filmen lär nog främst bli ihågkommen på grund av att den samlar en trojka kändisbarn i huvudrollena: Stellan Skarsgårds 18-årige son Valter, Annika Jankells dotter Happy, och Bille Augusts tös Alba.
Filmen bygger på den belgiska filmen BEN X från 2007 och det hela öppnar med gryniga flygbilder på trista hyreshus i någon förort. Såklart. Det här är nämligen tänkt att vara en viktig ungdomsfilm, och då måste man i vanlig ordning dra till med tristess i trista miljöer. Valter Skarsgård är Elias, en närmast autistisk kille som mobbas i skolan. Oj, vad han mobbas. Den genomonda Agnes (August) är ledare för mobbarna och deras terror kulminerar när de sliter av Eilas byxor, filmar honom i korridoren och lägger ut videon på YouTube.
Hemma spenderar Elias tiden med att spela ett äventyrsspel online, där han är en krigare som träffar på krigarbruden Sc4rlet (Jankell). Han chattar med den okända Sc4rlet, som plötsligt vill träffas. På vägen till dejten attackeras Elias av mobbarna, som kastar bort hans mobiltelefon. Elias blir försenad, vågar inte gå fram till Sc4rlet och tänker begå självmord. Fast då dyker tjejen upp ändå, de unga tu blir ett par, och de försöker komma på ett raffinerat sätt att hämnas på. Mobbarna ska få igen.
Jepp, vi har sett allt förut. Det här är samma story en gång till. Mörker, mobbing, elände och lite ung kärlek. Spelvärlden tillför inte speciellt mycket. I vanlig ordning är det här en sådan där film där alla vuxna verkar tillhöra en generation som inte använder- eller knappt känner till Internet. YouTubeklippet verkar ha hur många klick som helst, men inga vuxna känner till det. Och inga vuxna verkar se och höra mobbarnas dåd, trots all uppståndelse och alla skrik. Fast rektorn anar vad som pågår och försöker prata med ungarna. "Jag känner mig kränkt!" säger en av mobbarna.
Sättet Elias och Sc4rlet hämnas på är långsökt. Det förekommer två ungdomar som verkar vara Elias' kompisar, men de glöms bort större delen av filmen. Skådespeleriet är bra, filmen är ointressant och Annika Jankell borde skämmas för att hon döpt sin tös till Happy.







(Biopremiär 25/10)

-->



onsdag 18 juli 2012

Bio: Maria Wern: Inte ens det förflutna


Foton: Phil McCann © 2012 Eyeworks Drama
Det är ingen hejd på dem. De svenska deckarna, alltså. Både i bokform och på TV och bio. Inget ont i det - egentligen. De drar in pengar till branschen och skapar mängder av arbetstillfällen. Men varför ska vissa av filmerna tvunget gå upp på bio? En retorisk fråga; jag vet varför vissa av dem biovisas. Men det spelar ingen roll. Det här är TV-deckare och ser inte ut som något annat.
Anna Janssons hjältinna Maria Wern (Eva Röse) är en ny bekantskap för mig. Jag vet att det redan kommit ett gäng filmer, men dessa har jag inte sett. Och nej, det skulle aldrig falla mig in att läsa någon av böckerna. Men den här nya filmen, som alltså biovisas, har jag sett. Det är därför jag skriver den här recensionen. Å andra sidan, jag skulle ju kunna ljuga och bara hitta på allting - men det gör jag inte.
Maria Wern är polis på Gotland - ett Gotland där ingen pratar gotländska. Förvisso får vi enbart träffa poliser i det här avsnittet, samt Werns gamla klasskompisar, men här finns inte en enda gotlänning i sikte. Historien börjar på fastlandet, där en rullstolsbunden kvinna jagas av en mystisk skuggfigur. Den rullstolsburna mördas.
Samtidigt har polisen Maria Wern problem med en tosing med dolt nummer som hela tiden ringer upp utan att såga något. Och en dag när Wern är ute och kör bil, hittar hon först en liten tygdocka hängande från backspegeln, och sedan funkar inte bromsarna. Wern klarar sig oskadd ur en bilkrasch, men hennes kollegor (Allan Svensson är en av hennes chefer) konstaterar att någon mixtrat med bilens bromsar.
Wern har blivit inbjuden till en klassåterträff på en liten ödslig ö. Det är åtta tjejer som ska festa till det eftersom det gått tjugo år sedan studenten. Poliserna får för sig att eftersom någon är ute efter Wern, är det nog säkrare för henne att vistas på den ödsliga ön (?!). Men inte fan är det säkrare där - det dröjer inte länge förrän en av tjejerna mördas. Och snart en till. Och den åttonde tjejen dök aldrig upp, eftersom det var hon som satt i rullstol.
Både Maria Wern och hennes kollegor misstänker en viss märklig man med psykiska problem, men vi förstår omedelbart att det inte är så enkelt. För självklart måste det väl vara en av tjejerna på ön som är mördaren, eller hur. Och antalet töser - och misstänkta - decimeras snabbt.
Först och främst måste jag säga att Maria Wern - åtminstone i den här filmen - höjer sig aningen över konkurrensen i genren, det vill säga Wallander, Beck och kompani. Och det beror helt och hållet på Eva Röse. Hon är bra i rollen och hon är en bra hjältinna. Man har även sett till att det utsatta tjejgänget spelas av en bra samling. Helena af Sandeberg, Fanny Risberg, Vanna Rosengren, Rebecka Hemse, Frida Hallgren, Mirja Turestedt. Alla representerar de olika typer, alla är lika misstänkta. Vidare så funkar förstås det klassiska upplägget med en samling människor på en isolerad plats det inte går att fly från. Dels tänker vi förstås på Agatha Christie, men självklart finns det ju även lite klassisk slasher à la FREDAGEN DEN 13:E över det här. Här finns dessutom ett fyrtorn, vilket kommer väl till pass under upplösningen.
Men trots dessa positiva kommentarer från mig finns det ingen anledning till att jubla, eller ens gå och se INTE ENS DET FÖRFLUTNA på bio. Det här är återigen bara TV på stor duk. Varför betala hundra spänn för att se det här? Om vi bortser från alla logiska luckor (och de är många), så är det här en simpel film på de flesta sätt. För regin står Erik Leijonborg och här finns inga som helst filmiska extravaganser. Filmfotot är platt och oinspirerat. Det är rakt på. Enkla bildkompositioner. Tråkigt. Banalt. TV-mässigt. Ett mer expressivt filmfoto och mer kreativ regi hade kunnat lyfta denna rudimentära story. Och precis som fallet är med alla de här svenska deckarna, är filmmusiken lika oinspirerad och platt, och ligger som en tjock smet bredd över hela filmen. Inga teman, inga melodier, bara ljud som ska försöka skapa stämningar.
Så även om Maria Wern och den här filmen är bättre än de flesta övriga i genren, är det hela inte så mycket att hänga i julgranen - eller någon annanstans. INTE ENS DET FÖRFLUTNA är i stort sett fullkomligt spänningsbefriad. Fast det är ju klart, det är möjligt att målgruppen (och här har jag mina fördomar) inte sett så mycket spänningsfilm och nöjer sig med sådant här. Eva Röse med kollegor gör dock att man inte lider under filmens gång.
Orsaken till mördarens härjningar är förresten dum och långsökt.
Just det: om du nu trots allt går på bio och ser den här, titta då närmare på scenen där tjejerna försiktigt går ut på kanten till ett brant stup. Även om man bara ser deras siluetter på långt håll, syns säkerhetsrepen de är fastgjorda vid hur tydligt som helst! Har ingen noterat detta under redigeringsarbetet? Det borde ju inte vara alltför svårt att radera. I nästa klipp då tjejerna är i närbild finns förstås inga rep.






(Biopremiär 20/7)