Bio: Hallonbåtsflyktingen

Foton copyright (c) Erika Cardenas Hedenberg/Nordisk Film
HALLONBÅTSFLYKTINGEN? Vad är det för titel? Det låter ju inte speciellt lockande. Ordet "flykting" gör att det känns lite deppigt och allvarligt. "Hallonbåt" tillför något slags naiv, surrealistisk, om än inte rolig, touch. Dessutom handlar filmen om en finne, vilket får mig att tänka på barnprogram jag var rädd för som barn. Jag tyckte det var otäckt med Finland när jag var liten. Alla tråkiga, gråa barnprogram var på finlandssvenska när jag var barn.
Den här filmen, i regi av Leif Lindblom, bygger på en roman av Miika Nousiainen - och visar sig vara riktigt rolig. Jag blev överraskad! Jag förväntade mig en tråkorgie, men kom på mig med att sitta och skratta mest hela tiden. Inga jättegarv, men ändå.
Jonas Karlsson spelar Mikko Virtanen, en finne som älskar Sverige över allt annat. Han hävdar att han är en svensk man fångad i en finsk kropp. Fast hans bild av Sverige bygger helt och hållet på gamla folkhemsklyschor. När filmen börjar befinner han sig på färjan till Stockholm - och han tänker ta livet av sig. Han äter hallonbåtar och samlar mod för att hoppa överbord. Då dyker det upp en svensk man, Mikael Andersson (Erik Johansson), som tänker ta livet av sig han med.

Det blir inget av självmorden. De två kommer istället överens om att Mikko kan överta Mikaels identitet, vilket han lyckas med. Dessutom råkar Mikael av allt att döma stryka med på riktigt. Mikko blir nu den väldigt svenska svensken Mikael Andersson.
Han söker upp "sin" gamla mor (Suzanne Reuter), som ligger på ett hem. Där upptäcker han att han har en syster, Maria Andersson (Josephine Bornebusch), och hon tycker förstås att det är konstigt att det dykt upp en finne som låtsas vara hennes bror. Mikko lyckas dessutom få ihop det med sköterskan Lotta (Frida Hallgren) på hemmet. De två flyttar ihop - och råkar få en finne (Jarmo Mäkinen) till granne. Saker och ting blir rätt komplicerade för den falske svensken Mikko; den ende som vet att han inte är den han utger sig för är Maria.

HALLONBÅTSFLYKTINGEN lyckas få svenska företeelser vi tar för givet och inte reflekterar över att framstå som väldigt lustiga. Filmen ger verkligen ingen positiv bild av Finland; Mikko hatar Finland och allt som har med landet att göra. I Finland är allting grått, fult och trist - i Sverige är det soligt och vackert, man äter kylskåpskall fil och lyssnar på ABBA och har fina namn och Försäkringskassa. Mikkos vision av Sverige är en fånig idyll som inte existerat på mer än 50 år - om den nu existerat överhuvudtaget.
Ibland kan jag ha lite svårt för Jonas Karlsson, hans spelstil tenderar att vara lite teatralisk, men här är han utmärkt och väldigt rolig. Josephine Bornebusch fäller giftiga repliker och är som vanligt rolig hon med (för att inte tala om tjusig). Björn Bengtsson gör Marias svennige sambo Rille, en riktigt dum svensk och så långt ifrån Mikkos idealbild man kan komma.

Betyget nedan är kanske lite väl positivt, men det är väldigt sällan jag har kul när jag ser en ny, svensk komedi. Den här gången hade jag kul - men visst, jag har invändningar. I vanlig ordning är HALLONBÅTSFLYKTINGEN, precis som så många andra svenska filmer, en rätt ful film. Den är skjuten rätt upp och ner utan några som helst extravaganser, filmfotot är grått och oinspirerat. Men det får man acceptera i det här fallet.
Som sagt: jag blev överraskad av den här filmen.

(Biopremiär 10/10)

-->

Bio: Den som söker

Foton copyright (c) Njutafilms
Låt mig ta det positiva först:
Liksom så ofta är fallet har distributören Njutafilms snidat till en stilig filmaffisch.
Joesphine Bornebusch är verkligen snygg. Tycker jag.
Hon är dessutom rätt bra i sin roll.
Filmfotot är bitvis riktigt bra.
En mardrömsscen i vilken en spöklik ung kvinna inne i en skog går mot kameran är hyfsat effektiv.
... Men det är väl allt.
Långfilmsdebuterande regissören Johan Lundh har även skrivit manus till den här märkliga filmen, som inte pressvisades i Malmö. Jag såg den på en ordinarie visning tillsammans med sju-åtta andra. Det var tammefan ett uthållighetstest. Och jag har ingen aning om vad Lundh vill med det här, vad för slags film han försökt göra. Jag gissar att det ska vara en thriller. Eller kanske till och med skräckfilm? DEN SOM SÖKER är snarast ett stendött drama med fullkomligt ospännande thrillerinslag.
Filmen ska ha kostat fem eller sex miljoner kronor, beroende på källa. Normalbudget för en svensk långfilm brukar ligga på 20-25 miljoner, som fem-sex får väl räknas som lågbudget - men frågan är vad de lagt alla dessa miljoner på. De hade gått att göra detta för en bråkdel av budgeten. Och det spelar förstås ingen roll hur stor budgeten är så länge manus och dialog stinker.

Redan i förtexterna blir det lite märkligt. Det står "Producent" i singular - följt av två namn. Något som upprepas i eftertexterna. Saknade de bokstäver till att skriva "Producenter"? Därefter placeras vi i en bil som kör längs en skogsväg mitt i natten. Detta filmas från baksätet och vi hör hur ett äldre par utanför bild i framsätet pratar. "Var är mina halstabletter?" säger gubben irriterat. Han hostar. "Var fan är mina halstabletter?". Han fortsätter att tjata om halstabletterna. Hittar han dem? Det får vi aldrig veta, eftersom det plötsligt kliver ut en älg i vägen, bilen kraschar och paret dör. Nu visste jag förstås att de skulle omkomma, men jag trodde att gubben skulle få en halstablett i halsen och kvävas bakom ratten.
Josephine Bornebusch är det omkomna parets vuxna dotter Tuva, som mystiskt får näsblod alldeles innan dödsbeskedet kommer. Spooky. Hon verkar jobba som dekoratör på Pub; varuhuset i Stockholm. Hon verkar även jobba mitt i natten - eftersom det är mörkt ute och sommar. När Tuva går igenom föräldrarnas tillhörigheter hittar hon några papper som avslöjar att hon är adopterad - något föräldrarna av någon anledning aldrig berättade (kanske för att de hade ont i halsen). En snubbe som är spansk i flabben och jobbar på lämplig myndighet hittar inga uppgifter om varifrån Tuva kommer, men han säger åt henne att prata med en präst (Claes Ljungmark) i en liten by i skogen. Tydligen var det prästen som dök upp med lilla Tuva för 26 år sedan. Bornebusch är dock 32 och ser ut att vara 32. Uppenbarligen var Tuva förhållandevis gammal när hon bortadopterades, men hon fick kanske minnet raderat, vad vet jag.

Tuva tar sin åttaåriga och faderslösa dotter Saga (Tyra Olin) och åker till byn i skogen. Hon tar in på ett pensionat vars ägare (Ingela Olsson) har en hjärnskadad tvillingsyster (Ingela Olsson hon med) som stjäler Sagas docka. Mystiskt. Och alla beter sig mystiskt i den lilla byn.
Av någon anledning lämnar Saga sin morsa inne skogen och försvinner, och när Tuva ringer efter hjälp kommer en kille som heter Marius (Erik Johansson) och hans vresige far Eskil (Björn Granath). Vilka är de? Varför kom de? Var det dem Tuva ringde till? Jag vet inte. Men det är något skumt med Eskil och han och prästen bär på en gemensam hemlighet. Och Tuva har återkommande mardrömmar om en ung kvinna Tuva misstänker är hennes biologiska mor. Saga blöder plötsligt näsblod. Om de även har ont i halsen framgår inte.

Det här är fullkomligt hopplöst. Vad är det jag tittar på? Tempot i DEN SOM SÖKER är mördande långsamt. Påfallande ofta händer absolut ingenting. Antagligen är det tänkt som ett konstnärligt grepp, men det faller platt. Det blir fånigt pretentiöst, men framför allt trist. Fruktansvärt trist. Och inte blir det bättre av att dialogen är bäng. Alla repliker är konstiga och onaturliga. Alla rollfigurer är konstiga och onaturliga. Alla beter sig konstigt och onaturligt. Här finns en hel del logiska luckor. Jag tror att jag förstod upplösningen, men jag är inte säker - och jag vet inte riktigt vad det var prästen en gång gjort. Handlingen blir allt dummare ju längre den fortskrider.

I vanlig ordning när det gäller svensk film är DEN SOM SÖKER försedd med oinspirerad, saggig, standardiserad filmmusik, som ligger som ett jämntjockt lager skämd Nutella över samtliga scener.
Jag förstår inte varför den här filmen gjorts och vad den ska upp på bio att göra. Förvisso tycker jag att alla filmer som görs utanför systemet; utan Filminstitutets inblandning, ska uppmuntras; det görs för många bidragsfilmer, och jag ser gärna fler svenska filmer på bio, filmer i alla möjliga genrer. Men det finns ju gränser.
De övriga i salongen verkade också tycka att det här var värdelöst. I synnerhet ett par tanter längst bak som pratade om annat genom större delen av filmen. Filmen är inte heller tillräckligt dålig för att den ska bli kul och underhållande. Det här är bara skittråkigt.

(Biopremiär 12/4)