Visar inlägg med etikett Eric Elmosnino. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eric Elmosnino. Visa alla inlägg

onsdag 25 mars 2015

Bio: Familjen Bélier

Foton copyright (c) Scanbox
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
FAMILJEN BÉLIER, i regi av Eric Lartigau (IDENTITY OF A KILLER), är en feelgoodfilm som på pappret inte låter något vidare - tvärtom, när jag läste vad filmen handlar om blev jag närmast avskräckt. Trevligt nog visade sig filmen vara riktigt rolig.
Lantbrukarfamiljen Bélier återfinns i en liten by någonstans i Normandie, och bondgården där huvudpersonerna bor och jobbar liknar den gård i just Normandie min egen familj hyrde sommaren 1982. Det unika med familjen Bélier är att de, med undantag för dottern Paula (Louane Emera), är döva. Paula får agera tolk och språkrör för sina föräldrar och bror. Av någon anledning är unga tonåringen Paula inte speciellt populär i skolan, jag vet inte riktigt varför, hon ser liksom ut som någon alla skolans killar borde springa benen av sig för. Hon och hennes bästa kompis får för sig att de ska gå med i skolkören, som leds av den uttråkade och krävande herr Thomasson (Eric Elmosnino). Paula hatar kören, men Thomasson upptäcker att flickan har en guldklimp i strupen och vill att hon ska ställa upp och sjunga i Paris, där det hålls en uttagning till en förnäm sångskola. Paula vågar inte berätta om detta för sina föräldrar.
Som ni ser låter det här inget vidare. Ännu en film om en blyg begåvning som ställer upp i en tävling och antagligen vinner på målsnöret - och i det här fallet kryddat med en handikappad familj för att tillskänka lite sentimentalitet. Men! Så är det inte. Jo,okej, storyn om Paula är en framgångssaga modell A till Ö. Men det är inte den som är det intressanta och behållningen med Lartigaus film.
Den lilla byn i filmen känns som Spirous by. Här bor bönder, diverse lustiga figurer och inkrökta invånare - och här finns en borgmästare. Det är snart val och den illa omtyckte borgmästaren är ute och raggar röster. Då får Rodolphe Bélier (François Damiens) för sig att han ska ställa upp i borgmästarvalet. Han vet ju vad som är bra för byn. Att han är döv tycker han inte spelar någon roll. Uppbackad av sin entusiastiska hustru Gigi (Karin Viard) drar han igång en kampanj och den motvilliga Paula får agera tolk.
Allt detta leder till många dråpliga scener. Redan i början blir det härligt pinsamt när Paula följer med sina ständigt kåta föräldrar till en läkare, som informerar om Gigis svampinfektion i underlivet och krämen Rodolphe måste smeta ut på sitt organ, vilket han inte gör. Herr och fru Bélier får ett utbrott när de får veta att de inte får ha samlag på tre veckor. Allt detta sitter alltså dottern och tolkar. Fotografierna de tar till borgmästarkampanjen är också kul, bland annat står Rodolphe med armen upptryckt i en kalvande ko, han ser nöjd ut och Gigi står uppklädd intill. Här finns även en rolig incident med en allergisk reaktion på en kondom.
Problemet med FAMILJEN BÉLIER är att storyn om borgmästarvalet är mycket bättre, roligare och mer intressant än den om Paulas sångkarriär, som förstås är den huvudsakliga handlingen. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om Rodolphe och Gigi. Det mest unika med Paulas historia är att det är gamla franska chansoner hon och kören framför. De har ju aldrig riktigt förstått rock och pop i Frankrike.
François Damiens och Karin Viard har vi tidigare sett i en hel del filmer och de är förstås inte döva på riktigt. I Viards fall får agerandet - och teckenspråksviftandet - ofta en tendens att hamna i öppna franska mästerskapen i överspel. Luca Gelberg, som spelar sonen Quentin, är döv på riktigt. Louane Emera har tidigare tävlat i någon talangshow på TV och låten "Je vole", som hon sjunger i filmen, toppade den franska singellistan. FAMILJEN BÉLIER blev en stor framgång i Frankrike. Det lär den inte bli här i Sverige, men den är överraskande trevlig och rolig.
Tack för att filmen inte fick den svenska titeln EN BONDGÅRD I NORMANDIE.
 






(Biopremiär 27/3)

-->

onsdag 8 augusti 2012

Bio: Jag minns en sommar

Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - för omväxlings skull. Nej, där var jag ironisk. Ännu en helg, ännu en fransk biopremiär.
Julie Delpy har vid det här laget regisserat en handfull filmer. THE COUNTESS, om Erzsébet Bathory, var inget vidare, men jag tyckte mycket, mycket om den varma och roliga 2 DAGAR I PARIS - uppföljaren 2 DAGAR I NEW YORK får Sverigepremiär senare i år.
JAG MINNS EN SOMMAR är en förvisso passande-, men lätt omständlig svensk titel. I original heter den här LE SKYLAB. Kommer ni ihåg Skylab? Det var den där amerikanska rymdstationen som störtade på Jorden sommaren 1979. En händelse jag nästan förträngt tills jag såg den här filmen. Jo, nu minns jag hur det var. Ingen visste var mackapären skulle slå ner. Jag kommer ihåg att en del jämngamla barn var livrädda. Tänk om de skulle få en rymdstation i huvudet! Och den dag - eller de dagar - det antagligen skulle ske, minns jag som spännande. Jag befann mig säkerligen i vår sommarstuga vid Öresund. Det hade onekligen varit häftigt om prylen slog ner i havet mitt framför Ven! Men inte fan gjorde den det.
Julie Delpy är i min ålder; lite yngre, kanske, och i JAG MINNS EN SOMMAR, vars manus hon också skrivit, blir hon nostalgisk. Filmen bygger på hennes egna barndomsminnen från sommaren 1979, tioåriga Albertine (Lou Avarez) agerar Delpys alter ego. Det hela inramas av en egentligen fullkomligt onödig prolog och epilog, i vilken Albertine som vuxen åker tåg med sin familj och minns tillbaka. Den inledande tågresan till Paris tonar över till tåget till Bretagne på 1970-talet. Delpy själv spelar Alberines mor, Eric Elmosnino är farsan Jean, och lilla Albertine läser ett Rahan-album! Kommer ni ihåg Rahan?
Nå. De anländer till ett idylliskt hus på landet. Där ska Albertines mormor fira sin 67-årsdag. En väldig massa släktingar, och troligen även grannar, är inbjudna, och de slår sig ner vid ett långbord i trädgården. Och ... Tja, det är väl egentligen det hela. Vi får följa de här människorna under en helg. De pratar, skämtar, bråkar, gråter. Ett nedslag i fransk medelklass 1979. Och det känns verkligen realistiskt. Bortsett från de typiskt franska inslagen, känns det lite grann som mitt 70-tal i Sverige.
Vänsterintellektuella kommer ihop sig med reaktionära. De gamla tanterna blir upprörda över bråkandet. Barnen utforskar allt spännande på landet. En sjuttonårig kille försöker hela tiden vara skittuff och röker, bär solglasögon och raggar brudar. En gammal farbror (Albert Delpy, Julies farsa) är konstig och gör konstiga saker. Karlarna sticker till en nudiststrand för att flukta på damer (med enorma buskar). Ungarna går på något slags ungdomsdisco, där de dansar tryckare sådär valhänt och i otakt som man gjorde på mellanstadiediscon. Det spelas "Born to be alive" och Dead Kennedys. Ett par kvinnor har Mireille Mathieu-frisyr. En kvinna är makalöst korkad. På TV visas mr Magoo och John Wayne dubbade till franska. En gammal tant som somnat glöms kvar vid matbordet när det börjar regna. Och hela tiden hotas de av att få Skylab i skallen. Experter har gissat på västra Frankrike som nedslagsplats.
70-talets badmode var inte att leka med! Notera ciggen i linningen.
JAG MINNS EN SOMMAR är en varm och rolig film. Visst är det bagatellartat, men om man är i min ålder eller äldre lär man bli nostalgiskt. Och det är det ju inget fel med. Däremot är Delpys film lite för lång med sina 113 minuter. Den hade utan vidare kunnat klippas ner med 20-30 minuter. Och mot slutet blir det kanske för mycket skrikande när det ska bli lite allvarligare. Sådant klarar jag mig utan.
Men bortsett från dessa invändningar tycker jag att JAG MINNS EN SOMMAR är en film man kan spendera en kväll tillsammans med.
... Jag undrar förresten om jag någonsin har läst Rahan ...






(Biopremiär 10/8)