DVD: Eagles Over London

EAGLES OVER LONDON (Retro Film)

ÖRNAR ÖVER LONDON hette den är italienska filmen från 1969 när den gick på bio i Sverige. För regin står Enzo G Castellari, som gjorde en massa actionfilmer, och som väl är mest känd för 1978 års THE INGLORIOUS BASTARDS. Han lever än, men han har inte regisserat sedan 2010.

När EAGLES OVER LONDON kom, var filmen den dittills dyraste film som producerats i Italien. Och jo, den ser ut att ha kostat en hel del pengar. Här finns bokstavligt talat tusentals statister, massor med krigsfordon och flygplan, mängder av modellbyggen, action och effekter.

Däremot har man, trots fem författare, inte lagt alltför mycket möda på manuset - eller så misslyckades Castellari med att iscensätta manuset. Castellari lär ha plockat bort mycket av manusets drama för att istället fokusera på action, action, och ännu mer action.

Frederick Stafford innehar huvudrollen som en brittisk officer. Stafford är mest känd för att ha medverkat i TOPAZ, vilken är en av Hitchcocks sämsta filmer. Innan dess spelade han OSS 117 i två filmer, och han var även agent 505 i ett Eurospy-raffel, med mera.

Ett gäng tyska sabotörer tar sig till England, utklädda till engelska soldater. Dessa måste förstås stoppas. Som tittare har man svårt att se skillnad på hjältar och skurkar, i synnerhet när vi ser dem på håll. Alla bär likadana uniformer! Detta leder förstås till förvirring. Fast hjältarna har bra syn, de vet vilka de ska skjuta ner.

Bland övriga medverkande hittar vi amerikanen Van Johnson, Luigi Pistilli (FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER, DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE), Eduardo Fajardo (Major Jackson i DJANGO), Francisco Rabal (som gjorde sin sista roll i Stuart Gordons DAGON), och så har vi Ida Galli, bättre känd som Evelyn Stewart - henne har vi sett i Mario Bavas THE WHIP AND THE BODY, samt THE CASE OF THE SCORPION'S TAIL, THE BLOODSTAINED BUTTERFLY, FOOTPRINTS ON THE MOON och en massa andra filmer. 

Karaktärsutveckling finns det knappt någon alls i EAGLES OVER LONDON. Rollfigurerna är inga större personligheter och det är rätt träigt. Men det är väl hyfsat underhållande. Om jag sett den här filmen när jag var tio hade jag säkert älskat den - den känns lite grann som en serie i Pilot.

 

DVD/VOD: Hämnaren från vildmarken

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN (Studio S Entertainment)

Den här filmen, bättre känd som JONATHAN OF THE BEARS (eller JONATHAN DEGLI ORSI på italienska), har jag velat se sedan jag för drygt 30 år sedan läste att den skulle spelas in. En ny spaghettiwestern med Franco Nero i huvudrollen och i regi av Enzo G Castellari, inspelad i Ryssland. Filmen blev klar 1993, men släpptes inte förrän 1995. Av någon anledning har jag inte sett den förrän nu, när den släppts på DVD i Sverige.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blev besviken på denna italiensk-ryska samproduktion. Det här är nämligen en film som inte riktigt fungerar, och Franco Nero håller med - till saken hör att Nero både producerade och hittade på storyn.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN känns i mångt och mycket som en uppföljare till Castellaris KEOMA (eller MED SATAN I HÄLARNA som de hette i Sverige) från 1976, även den med Nero. Neros hjälte Jonathan ser ut som Keoma, han är i princip samma rollfigur. Handlingen är likartad. Jonathan, som är kompis med en björn, ska hämnas, och slåss mot onda män som styr och ställer i en liten stad de tagit över. Jonathan pangar skurkar, sedan tillfångatas han och torteras, sedan tar han sig loss och pangar några till, medan en kille spelar banjo.

Enligt IMDb varar den här filmen 88 minuter (bio/NTSC, 24 bilder i sekunden), men på den här DVD:n varar den 115 minuter (PAL, 25 bilder i sekunden), den är alltså drygt en halvtimme längre. Om det finns en 88-minutersversion vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om den klippts ner på vissa marknader. Det dröjer nämligen ungefär en halvtimme innan handlingen drar igång.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN inleds med att Jonathan som barn kommer åkande i en vagn tillsammans med sina föräldrar. De attackeras av desperados, föräldrarna dödas, och Jonathan gömmer sig i en grotta, där han blir kompis med en björnkubb. Kort därpå hittas Jonathan av indianer och han växer upp i deras by. Björnen växer också. Filmens första halvtimme känns som något slags dramadokumentär om indianer - varvat med scener där den lille Jonathan leker med björnungen. Björnen spelas av en riktig björn. Det händer nästan ingenting.

Sedan är Jonathan vuxen och måste slåss mot björnjägare som fångat hans björn. Jonathan är skitbra på att ta han om skurkar, eftersom han är rena Hawkeye med sin pilpåge - han skjuter två pilar på en gång och prickar allt möjligt. Därefter måste Jonathan slåss med ett anhang som leds av David Hess. Och sedan anländer John Saxon med sitt anhang, de vill borra efter olja, vilket Jonathan och indianerna inte gillar, eftersom marken är helig.

Den här filmen känns lite ofärdig - och ibland nästan tafflig. Filmfotot är blekt och lite smutsigt, jag vet inte om det är meningen att det ska se ut så här, eller om det är kopian som Studio S har släppt som är ruffig. Handlingen känns ofokuserad och ryckig, ibland verkar scener inte riktigt hänga ihop. Värst är dock filmmusiken. Fyra olika personer har komponerat musik till filmen. Först har vi ledmotivet, en sång om Jonathan of the Bears. Det är en låt av samma typ som ledmotiven till KEOMA och Sergio Martinos MANNAJA (1977). Sångtexten beskriver filmens handling: "De dödade hans far, de dödadade hans mor, nu ska han döda dem som lever för att döda, Jonathan of the Bears, Jonathan of the Bears, och så vidare". Jag antar att det är Clive Riche som ligger bakom denna, han har även en liten roll som banjospelaren. Indianmusiken är komponerad av Knifewing Segura, som också spelar en av filmens indianer. Denna musik låter som något av Clannad. Väldigt märkligt. Övrig musik har skrivits av Aleksandr Belyayev och Fabio Constatino. Det här är dels ganska traditionell filmmusik, och dels en fullkomligt vedervärdig syntmelodi som inte passar in alls.

Jag kan mycket väl tänka mig att om man klipper bor nästan hela den första halvtimmen och byter ut filmmusiken, så skulle man få en betydligt bättre film. Som filmen ser ut nu är den konstigare än bra, och rätt tråkig. Även Franco Nero klagar på inledningen, han tycker att den känns som en barnfilm, innan det plötsligt blir en hämnarfilm.

Bio: Inglourious Basterds

Buongiorno!

En gång i tiden var Quentin Tarantino det coolaste som fanns. RESERVOIR DOGS och PULP FICTION. Två filmer som förstås slog knock-out på mig liksom på de flesta andra. Men Tarantino var mer än filmerna. Han var ju Tarantino! Killen som gillade precis samma grejor som jag och som hade sådant flyt att han kunde göra filmer baserade på sina influenser. Den bastarden! JACKIE BROWN var förvisso något svagare, men å andra sidan skrev han manuset till TRUE ROMANCE, vilken kanske var bättre än de filmer han regisserade själv.

Men så gick det inflation i Tarantino och hans stil. Gangsterfilmer med uppbruten kronologi och ironiskt våld kom det tretton på dussinet av, och efter inte alltför lång tid var det inte så kul längre. Tvärtom började Tarantino kännas rätt passé. Åtminstone för mig.

Efter att det varit tyst om honom ett bra tag, slog han plötsligt till med KILL BILL VOL. 1, och jag var åter fast. Jag älskade KILL BILL och älskar den fortfarande. I samband med den premiären såg jag om PULP FICTION, men nej - den kändes fortfarande väldigt mycket 1994.

 Jag längtade till KILL BILL VOL. 2, men när den kom, blev jag aningen besviken. Det är långt ifrån en dålig film, men den är inte lika bra som första delen, som saknade den typiska Tarantinodialogen. Tydligen fick Tarantino för sig att vräka på med extra mycket dialog i andra delen för att kompensera, och folk pratar och pratar, och för långa, konstruerade konversationer och monologer - de pratar för pratandets skull.

Än värre blev det i floppen DEATH PROOF, som i Europa biovisades i en förlängd version, medan den i USA förstås buntades ihop med Robert Rodriguez tjoflöjtrulle PLANET TERROR i en kortare version under rubriken GRINDHOUSE. Jag såg den i Cannes efter att ha hört en massa dåligt om den från amerikaner. Nå, så dålig var den inte, DEATH PROOF är okej, men folk pratar och pratar och dialogen är krystad. Skulle Quentin Tarantino kännas passé nu igen? Hade han tappat handlaget?

Mannen har sedan 1990-talet pratat om att göra en "guys on a mission"-krigsfilm, och eventuellt en remake av Enzo G. Castellaris kultklassiker THE INGLORIOUS BASTARDS från 1978 med Bo Svenson och Fred Williamson. Och jo, långt om länge blev den av - men premiären i Cannes i våras mottogs rätt blandat och ljummet. För långt, för pratigt, för händelselöst, tyckte folk.

Jag har varit fan av Castellaris film sedan det videoglada 80-talet. Förra året släpptes den på DVD i Sverige, och min recension i Helsingborgs Dagblad kan ni läsa HÄR. Nu är den åter aktuell, i en lyxbox i begränsad upplaga som visst säljer som smör. Men varför göra en nyinspelning av den här filmen? Dels är den alldeles för "ny", dels är det en kultfilm, men framför allt - är inte Tarantino lite för cool för att hålla på med remakes?

Det framgick snart att Tarantinos film med sin medvetet felstavade titel inte är en egentlig nyinspelning, men när jag satte mig ner i salong 2 på Filmstaden för att se den, hade jag inga jättehöga förväntningar.

Ja, pojkar och flickor. Tänk så det kan bli. Tänk så överraskad man kan bli. Tänk så kul det är att bli riktigt överraskad och få uppleva en riktigt, riktigt, RIKTIGT bra film! Jag har tidigare hävdat att GRAN TORINO är årets bästa film - åtminstone om man är gammal Clintan-fan - men HÄR har vi ju årets bästa film. Tveklöst!

Den två och en halvtimme långa INGLOU-
RIOUS BASTERDS är indelad i kapitel och börjar på den franska landsbygden 1941. Den oerhört artige, intelligente, välartikulerade och grymme naziofficeren Hans Landa (Christoph Waltz), kallad judejägaren, besöker en liten stuga där en mjölkbonde gömmer judar. Judarna dödas - men unga Shosanna (Mélanie Laurent) kommer undan.

Därefter presenteras vi för bastarderna. Brad Pitt är löjtnant Aldo Raine och pratar en Tennesseedialekt så tjock att man kan skära djupfryst torsk med den. Han plockar ut åtta judiska soldater, vilka bildar specialkommandot the basterds. De ska bege sig till Frankrike och samla på sig hundra tyska skalper vardera - bokstavligt talat. Aldos Bowiekniv går varm och han får smeknamnet Aldo the Apache. Fast Donny, kallad Björnjuden (Eli Roth), gillar även att slå sönder tyskarnas skallar med ett basebollträ.

Fyra år senare. Shosanna driver en liten biograf i Paris, och en dag får tyskarna för sig att förlägga galapremiären på en ny, tysk propagandafilm där. Alla kommer att befinna sig på biografen: Hitler, Göring, Göbbels - gänget, helt enkelt. Shosanna planerar att elda upp bion när tyskarna bänkat sig. The basterds är på väg dit för att spränga bion i luften. Och sedan...
 ...ska jag inte berätta mer.
 
Visst. Filmen är lång. Den innehåller inte speciellt mycket action. Det pratas mycket.
 Men! Den myckna dialogen är bland det bästa jag någonsin hört på bio. Pratandet för pratandets skull är borta. Den här gången för dialogen handlingen framåt, det är intelligent skrivet, och fängslande. Dialogen sker även på flera språk - och ofta finns det en baktanke med de olika språken och när de används. Det finns en speciell orsak till att den slemme nazisten byter från franska till engelska i filmens första kapitel; det är inte bara för att tröga amerikaner ska slippa läsa undertexter.

Vidare är INGLOURIOUS BASTARDS till stora delar riktigt rolig; Brad Pitt är hur festlig som helst och hans "Buongiorno" mot slutet är årets bästa replik. De komiska scenerna är många, men tack vare skådespelarna och det smarta manuset, kan humorn tvärt vändas till chockerande händelser. Och faktum är att jag mot filmens upplösning kom på mig med att tycka att det här var spännande - på riktigt. Eftersom Tarantino har skrivit om andra världskrigets historia, är utgången allt annat än given - och nej, det här är ju ingen nyinspelning av Castellaris film, likheterna är få.

Österrikaren Cristoph Waltz fick pris som bästa manliga skådespelare i Cannes - och det är han verkligen värd. Mannen är makalös. Han skiftar obehindrat mellan fyra språk och hans inställsamma leende som snabbt kan växla till ett iskallt stenansikte är obetalbart. Det är en otäck, men underhållande och ibland lustig herre. Otroligt skicklig rollprestation.

Och så har vi den ljuvliga Mélanie Laurent. Jösses. Hon är i princip min idealkvinna. På flera sätt. Underbart söt på ett franskt sätt, och inte blir det sämre av att hon pratar franska. Jag hade blivit lika kär i henne som en av filmens tyskar. Och Diane Krüger är kul som tysk filmstjärna. Många var tveksamma till att låta regissören Eli Roth (HOSTEL) spela en av bastarderna, men jag har inga anmärkningar mot honom. Jag tycker inte heller att Mike Myers gör bort sig som typisk brittiskt officer fånig frisyr. Bo Svenson står listad som amerikansk officer; jag misstänker att han är med i filmen-i-filn som visas på biografen. Enzo G Castellari ska visst spela sig själv, men var han gör detta har jag ingen aning om.

Men hur är det med de popkulturreferenser Tarantino är så känd för? Jodå, visst dyker de upp - men jag tror inte att vi är alltför många som uppfattar dem. Til Schweigers rollfigur heter Hugo Stiglitz (Stiglitz spelade huvudrollen i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY), i en scen utger Roth sig för att heta Antonio Margheriti (regissör bättre känd som Anthony M Dawson) - på den nivån ligger referenserna, plus att låturvalet på soundtracket är av nyare datum än 40-talet (Morricone, förstås, och David Bowie används effektivt i en scen).

Förresten, om jag fått möjlighet att intervjua Quentin Tarantino, hade min andra fråga varit "Hur fanken kan du regissera en film på flera språk du säkert inte förstår?" För det undrar jag. Han måste ju verkligen veta att skådisarna framför replikerna på rätt sätt, med rätt betoning, och sådant kan vara svårt att höra om man inte själv talar språket väldigt väl. Min första fråga hade varit "Hörru du, Chris Ray - Fred Olens son - berättade att kameran du lånade av Fred en gång på 80-talet var trasig när du lämnade tillbaka den utanför ytterdörren och sedan smet. Stämmer det?"

Hur ska jag då sammanfatta INGLOURIOUS BASTERDS? Jo: jag vet inte hur längesedan det är jag såg en film som jag faktiskt inte ville skulle ta slut. Alra minst en så här lång film. Det här är en cineastisk njutning från början till slut. Filmen saknar även flera av de nu lite klyschiga berättartekniska grepp Tarantino brukar använda sig av. Det är rakare, mer eftertänksamt - det här känns faktiskt som en europeisk film. Kanske till och med som en tysk sådan?








(Biopremiär 21/8)