Netflix: D'après une histoire vraie

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

I min recension av EN OFFICER OCH EN SPION nämnde jag två filmer av Roman Polanski jag inte sett, eller ens hört talas om. En av dessa var D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, som visades i Cannes 2017 och senare samma år på Stockholms filmfestival. Därefter verkar den ha försvunnit. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, och om den släpptes på DVD har jag helt missat detta faktum. Nu finns den dock tillgänglig på Netflix.

Vad som är lite märkligt, är att Netflix inte bemödat sig om att ge filmen en svensk titel. Den har inte ens försetts med sin engelska titel; BASED ON A TRUE STORY. Hur många svenskar förstår en titel på franska?

Att filmen inte gick upp på bio är ganska förståeligt. Thrillern D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE är inte jättebra. Rättare sagt, den första tredjedelen är hyfsat bra, därefter övergår filmen till att vara en ointressant väntan på slutet.

Emmanuelle Seigner, som ser rejält sliten ut (är det inför rollen, eller är hon så här sliten?), spelar den uppburna författarinnan Delphine. I filmens inledning sitter Delphine i en bokhandel och signerar, kön är lång, Delphine är trött och vill därifrån. En kvinna, Elle (Eva Green), kommer fram och hävdar att hon är Delphines största fan.

Kort därpå tar Elle kontakt med Delphine. De börjar umgås. Delphine har skrivkramp och har problem med sin nästa bok, men Elle kan ju hjälpa till, hon kan vara bollplank. En viss erotisk spänning uppstår mellan de två kvinnorna, men efter ett tag visar det sig att Elle, inte helt oväntat, är galen.

Slutet ska komma som en överraskning, men det tog mig tio minuter att räkna ut hur allt hänger ihop. Manuset, som Polanski skrivit tillsammans med Olivier Assayas, och som bygger på en roman av Delphine de Vigan, är förvånansvärt ooriginellt. Det finns ett flertal böcker och filmer med liknande handling, jag ska inte nämna den film som är mest lik, eftersom ni då räknar ut överraskningen redan innan ni börjat titta (om ni nu tänker se den här filmen). Polanski själv har så smått varit inne och tassat på området in sin HYRESGÄSTEN (1976), en på alla sätt bättre film.

Återstår att se om även Polanskis VENUS IN FUR från 2013 kommer att hamna på Netflix. Den filmen är visst mest filmad teater, men tydligen rätt bra, enligt en kollega som sett den.

(Netflixpremiär 1/6)

Bio: En officer och en spion

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Häromåret googlade jag Dreyfusaffären och läste ett par artiklar i ämnet. Jag minns inte varför - det är möjligt att jag gjorde research till något sedan aldrig skrev. Jag kom dock inte ihåg vad jag läst om saken, så hemkommen efter pressvisningen av EN OFFICER OCH EN SPION läste jag den svenska Wikipediatexten om fallet.

Det är en komplicerad historia, denna franska rättsskandal från slutet av 1800-talet. Att jag inte kom ihåg vad jag läste då för några år sedan är inte så konstigt, detaljerna och turerna är många. I korthet handlade det om att kapten Alfred Dreyfus, som var jude, anklagades för att ha lämnat hemliga uppgifter till Tyskland. Dreyfus hävdade att han var oskyldig, men dömdes att spendera resten av sitt liv på den beryktade Djävulsön. En överste vid namn Georges Picquart misstänkte att allt inte stod rätt till, och spenderade åtskilliga år med att försöka avslöja den verklige spionen och få Dreyfus frikänd, under dessa år råkade Picquart själv illa ut och arresterades.

Roman Polanskis film EN OFFICER OCH EN SPION, som handlar om Dreyfusaffären, bygger på en roman av engelsmannen Robert Harris, som även skrev boken Polanskis THE GHOST WRITER bygger på. Den franska originaltiteln är J'ACCUSE; "Jag anklagar", vilket var rubriken på en tidningsartikel Émile Zola skrev om skandalen medan den var aktuell.

Jag inbillade mig att Polanski inte gjort någon långfilm sedan CARNAGE, som kom 2012, men där hade jag fel. 2013 gjorde han VENUS IN FUR, visad på Göteborg Filmfestival, och 2017 kom D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, visad på Stockholm Filmfestival. De här filmerna verkar inte ha fått vanlig biopremiär i Sverige, det är möjligt att de smugits ut på DVD eller streaming, men jag har inte sett dem.

EN OFFICER OCH EN SPION pendlar mellan att vara riktigt bra - och jävligt tråkig. Det hördes många gäspningar i salongen under visningen av denna långa film. Filmen är starkt dialogdriven och till stora delar är det här filmad teater. Gubbar i olika åldrar och olika uniformer står eller sitter i olika rum och pratar och pratar och pratar. Det rabblas detaljer och namn, och det är inte helt lätt att hänga med i svängarna. Kvinnor är det ont om, Polanskis fru Emmanuelle Seigner spelar Picquarts fästmö Pauline. Den alltid utmärkte Jean Dujardin gör Picquart, en oigenkännlig Louis Garrel spelar Dreyfus, och en rad berömda, men för mig okända, franska teaterskådespelare gör resten av de större rollerna. Vincent Perez från THE CROW: CITY OF ANGELS är visst med någonstans. I en statistroll skymtar Polanski själv, iförd stor mustasch.

Denna långa film känns längre än den är, men den är fantastisk att titta på. Estetiskt ser EN OFFICER OCH EN SPION ut som ett seriealbum av Jacques Tardi. Kostymer, exteriörer och interiörer är utmärkta, estetiken är den största behållningen. Ansiktsbehåringen är exemplarisk.

Vad som också är intressant är skildringen av antisemitismen i Frankrike. Flera decennier innan nazismen i Tyskland ägnade fransmännen sig åt förföljelser, bokbål och fönsterkrossning - och får man tro EN OFFICER OCH EN SPION var antisemitismen rejält utbredd. Judar stod inte högt i kurs. Det här är något vi aldrig fick lära oss på historielektionerna när jag växte upp.

Polanskis film kammade hem fyra priser i Venedig och nominerades till ett helt gäng César-priser. Den svenska distributören Studio S Enertainment annonserarför EN OFFICER OCH EN SPION i sociala medier, och jag noterar att många som skriver i annonsernas kommentarfält kräver att filmen ska bojkottas och att Polanski ska utlämnas till USA och låsas in.

(Biopremiär 28/2)

Bio: Bakom stängda dörrar

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - igen. Det här har varit en dag med ovanligt många sammanträffanden. I förmiddags såg jag KON-TIKI. Den fick mig att tänka på "Tre män i en båt" av Jerome K Jerome - fast med fler män. På en flotte. Därefter gick jag bort till Spegeln för att se BAKOM STÄNGDA DÖRRAR. På vägen gick jag inom Hamrelius Bokhandel och plockade lite bland de nya böckerna. Bland dessa fanns en nyöversättning av Gustave Flauberts "Madame Bovary", som jag dock inte köpte. Vart vill jag komma med detta? Vänta och se.

Man vet aldrig riktigt vad man får när man ser François Ozons filmer. Jag var inte speciellt förtjust i den relativt hyllade POTICHE - EN FRANSK TROFÉFRU. Däremot hade jag inget emot den rätt udda SWIMMING POOL, som påminner om en gammal Eurotrashfilm. BAKOM STÄNGDA DÖRRAR beskrivs som en thriller på TriArts pressida - men det är en sanning med modifikation. Till större delen är detta en dramakomedi - och jag måste säga att jag njöt i fulla drag från början till slut. Det här är en alldeles fantastisk liten film!

Fabrice Luchini från POTICHE, KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är franskläraren Germain Germain (Aha! Jerome K Jerome?), gift med galleristen Jeanne (Kristin Scott Thomas, som ju har kontrakt på att medverka i alla franska filmer som görs. Nästan), och som arbetar på (Aha igen!) Gustave Flaubert-skolan; ett gymnasium. Germain får en ny klass; ettor, och ger eleverna en enkel uppgift: skriv en uppsats om hur ni spenderade helgen. Sextonårige Claude (Ernst Umhauer) tolkar uppgiften väldigt fritt - han lämnar in första delen av en följetong. Berättelsen handlar om att Claude besöker klasskompisen Rapha (Bastien Ughetto) för att hjälpa denne med matteläxan. I hemmet finns Raphas mor; Esther (Emmanuelle Seigner), som Claude beskriver som en uttrågad medelklasskvinna, och det ligger åtrå i luften. Uppsatsen avslutas med "(À suivre)", vilket ju betyder "(Forts.)".

Germain fascineras av Claude och dennes berättelse. Till en början upprörs han av att den handlar om en kille i klassen och dennes familj, men Claude fortsätter att lämna in kapitel av sin berättelse, som blir alltmer intrikat. Även Jeanne får läsa delarna och hon fascineras hon med. Germain börjar ägna alltmer tid åt Claude, som är en sällsynt begåvad skribent, och förser honom med lämplig litteratur (som till exempel "Madame Bovary"). Germain börjar även manipulera Claudes berättelse. Men vad är dikt och vad är verklighet?

BAKOM STÄNGDA DÖRRAR (som i original heter DANS LA MAISON och bygger på en spansk pjäs) är en väldigt fransk film; något sådant här hade vi aldrig kunnat göra i Sverige. Det handlar mycket om språk; det franska språket, poesi och passioner. Vi är betydligt torftigare och mer konkreta när det gäller sådant i Sverige. Ozons film är full av passionerade beskrivningar av litteratur, konst, vackra kvinnor och simpla saker som måltider känns, tja, franska. Jag kan mycket väl tänka mig att Germain skulle finna uppburna svenska språkkonstnärer av idag taffliga. Precis som han ogillar den besynnerliga konst Jeanne ställer ut i sitt galleri i hennes desperata jakt på något som slår och drar in pengar. Parodin på konstvärlden är jätterolig, och hennes utställning med uppblåsbara Barbaror är sanslös.

Till större delen är detta riktigt roligt och jag skrattade högt flera gånger. Men! Här och var lyckas Ozon på ett synnerligen skickligt sätt närma sig Hitchcock - plötsliga inåkningar mot rollfigurernas ansikten när de plötsligt får ett sinistert ansiktsuttryck, och musiken får små drag av Bernard Herrmann. Handlingen blir mörkare mot slutet; kommer allt att gå åt helvete med besked? Intrigerna tätnar och alla blir involverade i Claudes berättelse.

Snyggt, underfundigt, smart och underhållande. Strålande skådespelarprestationer. BAKOM STÄNGDA DÖRRAR är en underbar film. Jag hade inga som helst förväntningar och kom på mig med att bli fullkomligt uppslukad av Ozons film. Jag vet inte om det är för att jag själv skriver mycket och förstås är intresserad av allt som har med författande att göra, men filmen borde tilltala även andra. I Sverige uppmuntras folk ofta att skriva vardagsrealistiskt om sig själva, så jag uppskattar att den här filmen hyllar det fria fabulerandet (även om Claude utgår från sig själv och sitt eget liv). Plus i kanten för den enastående sista scenen!

Synd att filmen har en lite vissen titel både i Sverige och i Frankrike. Den kunde väl fått heta (À SUIVRE) - och då (FORTS.) här i Sverige! Titeln hindrar dock inte det här från att vara en mästerlig film. Jag höjer den starka fyran ett snäpp!

(Biopremiär 22/3)