Visar inlägg med etikett Emma Watson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Emma Watson. Visa alla inlägg

torsdag 4 maj 2017

Bio: The Circle

Foton copyright (c) Noble Entertainment

För ett tag sedan uppdaterades Facebook Messenger och blev - i mina medelålders ögon - rätt konstig och jobbig. I en artikel stod det att Facebook vill att Messenger ska bli den enda app man behöver. Jag använder Messenger för att skicka meddelanden och inget annat, och jag har inte brytt mig om att undersöka vad det nu är man kan göra med appen - jag är inte intresserad.

Jag är hyfsat flitig användare av Facebook, jag lägger upp en del bilder på Instagram, Twitter använder jag nästan enbart för att sprida mina texter från TOPPRAFFEL!, LinkedIn är ett irritationsmoment i vardagen. Övriga sociala medier; de som ungdomar helst använder, vet jag knappt vad de är, och de känns rätt onödiga.

Vidare är jag flitig användare av Googles produkter. Till exempel görs denna blogg på Blogger, som sedan en tid tillbaka ägs av Google. Google kritiseras för att hålla koll på sina användare, men det är bara att konstatera att flera av deras tjänster är utmärkta.

I thrillern THE CIRCLE, som regisserats av James Ponsoldt och som bygger på en roman (dock inte den svenska "Cirkeln", förstås), spelar Emma Watson den unga Mae, som erbjuds jobb på ett mäktigt företag som heter just The Circle. The Circle utvecklar produkter som får Facebook och Google att framstå som glada amatörer. Här pratar vi om ett socialt nätverk som planerar att tvinga hela jordens befolkning att öppna konto - och med hjälp av trådlösa minikameror tänker de övervaka precis allt som sker världen över, för att kunna undvika kriminalitet, krig, katastrofer och annat. Det totala övervakningssamhället.
Tom Hanks gör företagets chef Bailey; en sådan där mäktig men mysig kille, som avslappnad talar inför jättepublik medan han dricker en mugg te. Mae stiger i graderna på the Circle, hon börjar även att direktsända sitt liv på webben med hjälp av av kamera hon alltid bär på bröstet - men självklart inser hon efter ett tag att det är något som är väldigt, väldigt fel med företaget och dess chefer.
Fötetaget The Circle är något slags kombination av Facebook, Google, Apple, Steve Jobs, Scientologikyrkan och Livets ord. Dess anställda, och de är tusentals, jublar och applåderar när Bailey visar sig och berättar om nya produkter och tjänster; stämningen är frireligiös, de anställda framstår som hjärntvättade.

Filmen THE CIRCLE skulle mycket väl kunna ha blivit en riktigt bra och tankeväckande thriller - om den riktat sig till en vuxen publik och varit aningen mer realistisk. Som den är nu verkar filmen främst rikta sig till Emma Watsons fans, det vill säga tonåringar. Här finns många intressanta inslag, men det hela är lite för simpelt och jag köper inte riktigt allt det The Circle sysslar med. Det blir aldrig speciellt spännande.

Emma Watson spelar amerikanska och hon känns faktiskt mer naturlig när hon inte pratar med den överklassbrittiska hon körde med i Harry Potter-filmerna. John Boyega har en liten roll, och Bill Paxton spelar Maes far. Detta blev Paxtons sista roll - och det är ganska rörande att se honom. Han spelar nämligen svårt sjuk i MS; han är svag, hjälplös och vänlig, och det är lite jobbigt att veta att Paxton dog en tid efter inspelningen - om än inte i MS. "For Bill" står det i eftertexterna.

Det är synd att Bill Paxtons sista film inte blev bättre än så här.









(Biopremiär 5/5)

torsdag 10 april 2014

Bio: Noah


Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag beklagar denna sena recension av NOAH. Det lär bli fler förseningar framöver. Jag är fullt upptagen med Svenska Serieakademins evenemang Äventyrare + Pionjärer, som rullar igång på lördag. Därför har jag missat ett helt gäng pressvisningar.
Darren Aronofsky har tidigare bland annat gjort de utmärkta THE WRESTLER och BLACK SWAN. Att han plötsligt skulle ge sig på ett stort, bibliskt epos lät märkligt - men intervjuer har han sagt att han funderat- och skrivit på projektet i tjugo år, eller vad det nu var. Sedan långt innan ha regidebuterade. Och när NOAH väl hade premiär, blev den en skandalsuccé. Filmen har förbjudits i flera muslimska länder, eftersom gubben Noak är profet där, och profeter får inte avbildas. I USA har folk gått man ur huse för att se filmen. När jag såg filmen (som trots annonserna inte visas i 3D) på en ordinarie visning bestod publiken till större delen av invandrare - och främst tonåriga sådana. Jag undrade varför dessa popcornkids ville se en film om den gamle båtbyggaren Noa.
Det visar sig att Aronofsky gjort en film som inte liknar andra bibelepos. Inte på långa vägar. Nej, vad han istället gjort är något som ser ut som ... det italienska stenåldersrafflet IRONMASTER - med åt helvete för hög budget.
Det här är hur flängt som helst. Russell Crowe är Noa, som tillsammans med sin hustru Naameh (Jennifer Connelly), de två sönerna Ham och Shem, och fosterdottern Ila (Emma Watson), bor i en mörk, hotfull, karg fantasyvärld (filmen är inspelad på Island). Gud kallas genomgående för "skaparen", och skaparen är besviken på mänsklighetens beteende; folk bara slåss och lever jävel, så en syndaflod ska utplåna allt levande. Och då snidar Noa förstås ihop sin jättebåt - med benägen hjälp av Väktarna; fallna änglar som ser ut som gigantiska stentransformers.
Ray Winstone är de slemme Tubal-cain, och han och hans råskinn vill förstås ta sig ombord på båten - för om bord finns förutom familjen Noa ett par av varje djurart. Alla nersövda. Ovädret bryter ut just som Tubal-cains armé anfaller.
Den här filmen är inte klok. Den ligger hela tiden SÅ HÄR nära kalkongränsen. Ibland går den över gränsen. Det är högtravande, pretentiöst och ibland hur fjantigt som helst. De datoranimerade djuren ser här och var inget vidare ut; de påminner om TV-spelsfigurer. Samtidigt är vissa scenerier otroligt pampiga.
Noa går omkring och är sur och beter sig som ett rövhål. Ibland blir det action så att blodet sprutar. Oftast händer det inget alls - mer än att folk står och fäller repliker i trista sammanhang. Russell Crowe har samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Han är störtförbannad. Connelly går mest omkring och ser brydd ut - vilket även gäller för Emma Watson.
Kidsen som satt bakom mig på visningen tyckte att NOAH var det tristaste de sett på länge. De kunde inte hålla käften. De kunde inte sitta ställa. Det var ett farligt hyssjande i publiken. "Fy fan vicken fattig film, mannen!" sa de upprepade gånger.
Jag tycker att det är rätt coolt av Darren Aronofsky skapat den här bisarra fantasyvälden - men det är väl allt. NOAH är mest trist. Den är lång som ett ösregn. Samtidigt tycker jag att det här inte är tillräckligt dåligt att betinga en etta i betyg. Jag har än så länge inte träffat någon som gillar filmen, men vem vet - du tycker kanske att det här är fantastiskt bra.








(Biopremiär 4/4)

-->



onsdag 23 oktober 2013

Bio: This is the End

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden   

Häromveckan kom det en komedi om världens undergång - den fantastiska THE WORLD'S END. Och nu kommer ännu en komedi om världens undergång, en film med den snarlika titeln THIS IS THE END, som blev en oväntad framgång på amerikanska biografer.
 
Så kallade vanity projects är ofta av ondo. Efter framgången med DONNIE DARKO fick Richard Kelly fria tyglar att genomföra sitt drömprojekt SOUTHLAND TALES, en film som visades i Cannes, buades ut, lades på en hylla, och släpptes ett par år senare i kraftigt nerklippt skick. Seth Rogen och Evan Goldberg verkar ha fått fria tyglar när de gjorde actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS för fem år sedan, en ganska irriterande film som inte funkade som det var tänkt. Nu har Rogen och Goldberg fått ännu friare tyglar och gjort THIS IS THE END, som bygger på en kortfilm, och till skillnad från PINEAPPLE EXPRESS har de den här gången även regisserat.
 
Någon borde hållit dem i örat.
 
Det börjar hyfsat roligt. Jay Baruchel, som spelar sig själv, anländer till Los Angeles för att hälsa på sin kompis Seth Rogen, som spelas av Seth Rogen. De åker hem till Rogen för att chilla, spela TV-spel och framför allt för att röka gräs. Rogen tycker dock att de ska sticka bort till James Franco (spelad av, just det, James Franco), som har fest i sin enorma lyxvilla. Den gnällige Jay gnäller och vill inte, men de hamnar till slut hos Franco.
 
På festen florerar massor av kändisar som sig själva: Michael Cera, Jonah Hill, Rihanna, Craig Robinson, Emma Watson, Christopher Mintz-Plasse med flera. Vissa av dem har annan personlighet än de brukar ha; den vanligtvis så mjäkige Cera är ett kokainsnortande rövhål, Hill är en omtänksam mes. Sprit och droger flödar på den vilda festen.

Jay och Rogen går iväg för att köpa cigg - och medan de är ute drabbas LA av en kravtig jordbävning. Ja, mer än det - en del människor sugs upp i himlen i blåa kraftfält. Jay och Rogen kutar tillbaka till Franco, tumult utbryter, festdeltagarna och andra förbipasserande dör, och en handfull överlevande barrikaderar sig i Francos kåk. Jay är övertygad om att världen håller på att gå under - vilket visar sig stämma.
 
Och från och med nu är det inte längre speciellt roligt. Snarare tvärtom - det hela blir extremt påfrestande. Danny McBride dyker upp som en objuden gäst som missat hela domedagsscenariot - och han är bara en jobbig, osympatisk tölp. Men vad värre är, är att man inte verkar ha haft något manus. Det känns som filmskaparna och deras polare hittar på efter hand. Filmen håller på alldeles för länge - och varje enskild scen håller på för länge.
 
Rogen och Goldberg verkar tro att det roligaste som finns är att svära oavbrutet, ständigt prata om sex, sperma och droger, skrika "Suck my dick" och liknande. "Oh, we're so naughty!" verkar de ha tänkt. Men det är inte roligt. Det blir bara vulgärt på ett pubertalt sätt. Det är inte kul när McBride håller en flera minuter lång upprörd utläggning om att han minsann runkar och sprutar precis var han vill i Francos hem. Okej, lite kul är det när lilla söta Emma Watson svingar en stor yxa och vrålar "Back the fuck off!", men det är mest för att det känns ovant att se Hermione i en sådan roll.
 
Filmen bara håller på och håller på; plötsligt blir Jonah Hill besatt och de andra tvingas utöva exorcism. Inte kul. Ett domedagsmonster har ett enormt, dinglande könsorgan. Inte heller speciellt kul.
 
Om det inte vore för den hyfsat underhållande inledningen hade jag satt en etta i betyg på den här osedvanligt stökiga, ofokuserade röran.
 
Även Paul Rudd dyker upp - och, ähum, Backstreet Boys!

 

 

 

 

(Biopremiär 25/10)

onsdag 12 juni 2013

Bio: The Bling Ring

Foton copyright (c) Merrick Morton

Åsikterna gick isär om Sofia Coppolas förra film; SOMEWHERE. Själv var jag rätt förtjust i den, medan jag ställde mig kallare MARIE ANTOINETTE, som hon klämde ur sig dessförinnan. Jag hade vissa förväntningar på Coppolas nya film; THE BLING RING, förväntningar som delvis infriades - men alltså inte helt.

Filmen är "inspired by" verkliga händelser; händelser som gav upphov till en film redan 2011 - TV-filmen THE BLING RING med bland andra Jennifer Grey. Jag kommer ihåg att jag läste om dessa autentiska händelser när de skedde. Ett gäng tonåringar i Los Angeles bröt sig in hos kändisar och stal lyxprylar. Jag minns att Paris Hilton hade gömt sina nycklar under dörrmattan(!), vilket förstås hjälpe dessa unga brottslingar en hel del. Det påpekades även hur korkade kidsen var, efter som de inte bara plåtade sig själva med stöldgodset - de lade även ut bilderna på Facebook. Smart. Väldigt smart.

I Coppolas film framgår det väl inte riktigt varför de här tonåringarna beter sig som de gör - med undantag för gängets ende kille; Marc (Israel Broussard), som är ny i stan, känner sig ful och söker nya vänner och ett coolare liv. De övriga; fyra odrägliga tjejer (Katie Chang, Emma Watson, Claire Julien och Taissa Farmiga), verkar mest vilja leva ett flärdfullt lyxliv och verkar inte tänka så mycket på att de går över gränsen med bred marginal och blir gravt kriminella.
De snor plånböcker och droger i olåsta bilar, tar sig senare in i olåsta hus, stjäler sportbilar, och slutligen börjar de att planera sina tillslag och googlar kändisar för att kolla var de bor och om de är bortresta eller ej. Paris Hiltons bisarra hem besöker de ett flertal gånger, bland annat beroende på att hon har ett nattklubbsrum, men bland övriga kändisar som råkar ut för gänget återfinns Lindsay Lohan och Orlando Bloom. Gänget åker förstås fast efter ett tag, vilket inte är någon spoiler för det som inte känner till storyn sedan tidigare, eftersom Coppola med jämna mellanrum klipper in snuttar ur polisförhör och intervjuer; filmen till och med inleds med att Nicki, Emma Watsons rollfigur, pratar med pressen på väg till rättegången.
De flesta av gängets medlemmar verkar ha dålig kontakt med sina föräldrar. Möjligtvis med undantag för Nicki, vars morsa spelas av en strålande Leslie Mann. Hon är verkligen knepig på ett otäckt sätt, denna morsa - och samtidigt rolig. Hon ägnar sig åt andlighet och The Secret och sådant fjant, och försöker få sina döttrar involverade på de mest festliga sätt. Hon är tillgjort positiv, vilket även Nicki försöker vara på ett väldigt påklistrat sätt efter att hon åkt dit.

De här tjejerna är verkligen vedervärdiga. Man hatar dem instinktivt - och Emma Watson sa i en intervju att hon genast hatade Nicki. De tilltalar varandra ofta med "bitch" eller "slut" och beter sig som kräk.
Jag gillar Sofia Coppolas bildspråk. I vanlig ordning är det här coolt berättat och musikvalen är genomtänkta, oväntade och passande. Det är rätt fränt. Lika fränt är det att de faktiskt har filmat hemma hos Paris Hilton på riktigt. Hennes hem måste ses. Ja, jösses.

Efter ett tag tycker jag dock att filmen blir för tjatig. För många inbrott, alltför likartade scener. dessutom verkar Coppola ha drabbats av samma åkomma som personerna hon filmar - scenerna där de tjoande tjejerna i extas rotar bland dyra kläder och juveler varar alldeles för länge, som om Coppola också vill vältra sig i lyxen. Och som helhet blir filmen lite grund, nästan lika ytlig som dess rollfigurer.

Förövrigt känns det lite märkligt att se lilla rara Emma Watson från HARRY POTTER-filmerna uppvuxen till en osedvanligt vacker ung kvinna som röker på och kör poledancing.






(Biopremiär 14/6)

onsdag 13 juli 2011

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

Först ett varningens ord:
Detta är en recension av HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2. Filmen. Detta är inte en recension av JK Rowlings bok. Detta är inte en recension av filmen i egenskap av adaption av boken. Jag har inte läst boken. Jag har inte läst någon av Harry Potter-böckerna. Jag har absolut inte för avsikt att läsa böckerna. De intresserar mig inte. Dessutom har jag nu sett ala filmerna, så jag vet ju hur det hela slutar.

Detta är ingen recension av hela filmserien om Harry Potter, och nej - jag såg inte om den förra filmen; HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, innan jag gick på pressvisningen av den här nya filmen. Det har jag inte tid med. Dessutom kan jag inte påstå att jag vill se den filmen en gång till.

Den här recensionen riktar sig inte till fanatiska Harry Potter-fans - så kallade Potterheads. Den riktar sig inte till ungar. Denna recension är skriven för folk som tycker om film. Alla typer av film. Och för människor som intresserar sig för film både som underhållning och konstform.

Potterheads borde inte få lov att läsa recensioner av deras favoritfilmer skrivna av kritiker som inte är Poterheads. Potterheads har - liksom Twilightfånarna - en benägenhet att bli väldigt, väldigt arga om man har mage att anmärka på filmerna. Man ska inte jävlas med Harry Potter-fans. Fråga mig. Jag vet. De ville lyncha mig efter min recension av förra årets film.

Jag upprepar: detta är en recension av just den här specifika filmen.

Om du misstänker att följande text kommer att göra dig upprörd, vänligen sluta läsa här. Jag har inte lust att käfta med upprörda barn. Men resten av er kan glatt läsa vidare...

Åkej. Så, vad hände då i del ett av detta allra sista, tvådelade kapitel i sagan om Harry Potter? Jo, vad som hände var att ... Öh ...

Vänta. Jag minns inte. Jag måste kolla upp min recension av den filmen. Hum-di-dum-di-dum... Aha. Just det. Nu minns jag. HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, det är ju den där filmen det inte händer ett skit i. De befinner sig i en skog någonstans. De går och går och går. Jag kommer inte ihåg så mycket från del sex heller, HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN, men det var i alla fall i den som trollkarlsungarna drogades och blev kåta på varandra. Alltid något.

Jag gillade de två, tre första filmerna i serien. De var kul äventyrsfilmer om barn som gick på en skola för blivande trollkarlar. Historierna var relativt enkla att hänga med i. Men senare blev tonen hela tiden allt mörkare och den fortlöpande storyn förvandlades till en såpa, som blev alldeles för komplicerad, eftersom många av de inblandade figurerna har konstiga namn eller är bisarra varelser. Det är inget fel med såpor - om man får se nästa avsnitt en vecka senare. Det är svårare att hänga med om man måste vänta ett år mellan kapitlen. Jag tycker att det är omöjligt att komma ihåg vem som är vem, vad det är som händer och varför allt det här händer i Harry Potter-filmerna.
Detta är förstås inte Harry Potters skapare JK Rowlings fel. Nej, det är förstås filmskaparna jag ska skylla på. Om man måste läsa boken innan man ser filmversionen för att begripa den, jag då har man ju misslyckats kapitalt som filmskapare. En bra adaptation ska kunna stå på egna ben. Visst, en väldigt, väldigt stor del av Potterpubliken har förstås läst böckerna, men vad jag skrev gäller ju alla adaptioner.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 kretsade kring ett svärd som våra unga hjältar; Harry, Hermione och Ron av någon anledning var tvungna att leta upp. Mitt inne i skogen blev Ron sned, jag minns inte varför, och han stack och lämnade de två andra. Men senare, när de äntligen hittat svärdet, kom Ron tillbaka. Det var ungefär allt. Mer än så hände inte i den förra filmen.  
Jämfört med DEL 1 händer det en fruktansvärd massa i DEL 2. Detta är mer eller minde bara en enda lång serie strider och actionsekvenser - 130 minuter fajting - och jag skulle ljuga om jag påstår att jag vet vilka alla de här figurerna är och vad som är syftet med alla bataljer. denonde Voldemort (Ralph Fiennes utan näsa) försöker döka Harry Potter (Daniel Radcliffe) om och om igen, något han försökt göra sedan Harry var liten baby. Harry och hans polare Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) försöker förstöra de tre sista horrokruxerna. Jag begrep aldrig riktigt vad en horrokrux är, men det är tydligen något som gör Voldemort till en väldigt ond man.

Filmens första halva påminner rätt mycket om ett TV-spel, kanske lite i samma andra som "Tomb Raider". Hjältarna kutar runt i grottor och gamla slott och letar objekt; de rider på en stor, vit, eldsprutande drake, och en blixtrande trollstavsstrid verkar vara inspirerad av den första STJÄRNORNAS KRIG-filmen, när de skjutande flyr genom Dödsstjärnans korridorer.
Denna första halva av filmen är faktiskt ganska cool och underhållande. Okej, jag tänkte förstås "Oj, det där är ju John Hurt, var han verkligen med i förra filmen också? Och vem är den där svartalfen som ser ut som Ronnie James Dio? Var han också med i DEL 1?". Men detta var inte något större problem i et här fallet och det ges inte mycket utrymme för eftertanke.

Men sedan, under sin andra halva, börjar David Yates film att lida av Transformerssyndromet. Den blir stor, bombastisk och strider pågår alldeles för länge. Filmen blir saggig. Plötsligt attackerat Hogwarts av tusentals ungar som ser ut som Adam Ant. Vilka är dessa ungar? Har de hjärntvättats av Voldemort?

...Och sedan stannar all action tvärt och vi serveras en massa meta-
fysiskt mumbo-jumbo, och rollfigurer som tidigare dött kommer tillbaka, och vi får slutligen förklaringen till allt. Vad som egentligen hände den där natten då Voldemort mördade Harrys föräldrar, orsaken till att Harry är så viktig.
Det är möjligt att jag är korkad, men jag begrep inte allt av denna förklaring. Men skit samma.
Därefter är det ags för ytteligare action och den stora, slutgiltiga bataljen mellan Gott och Ont.
Ron och Hermione har blivit kära i varandra och vi får äntligen se den där omskrivna kyssen, men tack vare Rons hår och kameravinkeln, kan vi inte se deras läppar, så de kanske fejkade det hela ändå. Jag hoppades att Hermione skulle säga "Är det där en trollstav du har i böjsorna, eller är du bara glad att se mig?" - men tyvärr gör hon inte det.

Harry Potter själv är visst kär i Rons trista syrra. Fan vet varför. Jävlar, vad hon är tradig. Fast Harry är ju faktiskt inte så kul han heller, när allt kommer omkring.

Jag undrade var Robbie Coltranes rollfigur Hagrid höll hus, gick han också och dog i DEL 1 medan jag glömde bort det? Nej, han dyker upp mot slutet, och det gör även Ema Thompson som bidrar med en cameo som du missar om du blinkar. Men vad hände egentligen med min favoritfigur, Nearly Headless Nick; spöket som spelades av John Cleese i de två första filmerna?
Helena Bonham Carter är förstås tillbaka som den slemma Belatrix Lestrange och är mer lik Johnny Depp - och i synnerhet Jack Sparrow - än någonsin tidigare. Hon är nog den bästa figuren i den här serien, jag skulle hellre vilja se en film om henne än om de andra. Och Alan Rickman återkommer naturligtvis som Snape, som spenderar filmen med att se olycksbådande ut. Det hela slutar med en epilog jag tyckte var ganska festlig, men jag är osäker på om det var meningen att jag skulle tycka det.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 planerades att släppas i 3D, men Warners insåg att det inte fanns tid att lägga till den allra bästa sortens 3D innan filmens releasedatum, så de skippade det hela. Men den här gången är filmen i 3D och det är rätt okej. 3D är ju inte längre särdeles sensationellt. Massor av filmer släpps i 3D nuförtiden. Alldeles för många. Filmer som ursprungligen inte var avsedda för formatet konverteras till 3D så att bolagen kan dra in mer pengar, eftersom biobiljetterna då blir dyrare, och detta resulterar i fruktansvärda fusk-3D-filmer med nästan inga effekter alls. Vanligtvis är det enda som hände det att filmen blir lite oskarp.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 liter även den lite grann av oskärpa, och en del scener har en lite konstig digital look. Men som helhet är dock 3D:n bra.

Nå... Hur ska jag då sammanfatta allt det här? Tja, detta är en stor, snygg, actionpackad film, späckad med fräsiga specialeffekter. Den är mycket bättre än fjolårets film och den är hyfsat underhållande även om man inte är en fanatisk Harry Potter-fan. Men jag tycker fortfarande att handlingen är alldeles för förvirrad och det hela blir lite segt och småtrist.

Men vad i allsin dar kommer att hända med de unga skådisarna nu när allt är över? Daniel Radcliffe spelar huvudrollen i Hammer Films adaption av pjäsen "The Woman in Black", en klassisk spökhistoria. Men jag gissar att han kommer att drabbas av Tidigare Barnstjärna-syndromet - och eftersom han har så pojkaktiga drag, kommer han kanske alltid att se ut som Harry Potter. Rupert Grint var nyligen i Sverige och Norge och spelade in det norska krigsdramat COMRADE. Grint ska också spela titelrollen i en film om den legendariske brittiske skidhopparen Eddie "The Eagle" Edwards. Emma Watson har några filmer som ligger i post-production. Kanske blir det lättare för henne att få roller i framtiden. Hon är ju trots allt en väldigt söt tös, och jag gissar att det är lättare för en vacker kvinna att få roller än en man som ser ut som en skolgosse.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 har inte premiär i Zimbabwe förrän den första mars 2012.







(Biopremiär 13/7)

tisdag 16 november 2010

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 1

Foton copyright (c) Sandrew Metronome
Jaha, gott folk, då tar vi och häller upp en mugg kaffe eller Earl Grey (eller bara en grogg), slår oss ner vid brasan, och så ska jag ta och berätta lite om den där gossen Potters senaste äventyr. Det är ju slutligen här, det sista kapitlet i filmserien om Harry Potter. Okej, del ett av det sista kapitlet - del två har premiär den femtonde juli 2011. Så, låt oss då fräscha upp våra minnen: vad var det nu som hände förra gången, i del sex; HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN?
Öh... Det vet jag inte. Det minns jag inte.
Vänta lite! Del sex, det var ju den där i vilken ungarna blev drogade och blev kåta och började hångla och ha sig! (Nu fuskar jag och kollar upp min recension av filmen, och det kan ju du också göra om du har lust. För jag kommer att upprepa mig en aning i den här texten.)
Det är detta som är problemet med Harry Potter-serien. Nej, inte att roll-
figur-
erna blir kåta, utan att jag aldrig kommer ihåg filmerna. Jag har inte läst böckerna. Jag är inte intresserad av att läsa böckerna. Jag har dock sett samtliga filmer och jag tyckte att de två första, eller så, var rätt kul och underhållande. Men sedan, efter några delar, blev det hela för komplext och mörkt. Nu började förvisso alla andra kritiker uppskatta serien - alla utom jag. Jag föredrog den lite barnvänligare tonen. Och sedan är det så här: jag glömmer alltid vad som hände i föregående års episod. Jag ser Potterfilmerna när de har biopremiär, och jag ser inte om dem på DVD.
Den här nya delen skulle kunna kallas HARRY POTTER I PUBERTETEN eller HARRY POTTER OCH MYSTERIET MED HERMIONES VÄXANDE TUTTAR eller DAGEN DÅ RON VAKNADE UPP OCH UPPTÄCKTE ATT HAN FÖRVANDLATS TILL EN 30-ÅRIG BRITTISK POPSTJÄRNA FRÅN 1960-TALET - för det är så Rupert Grint, som spelar Ron, ser ut nuförtiden. Han får mig att tänka på Robin Askwith från HORROR HOSPITAL och CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER.
Jag har ingen aning om under hur många år boksviten utspelar sig, men i filmserien har skådespelarna gått från barn till unga vuxna. Daniel Radcliffe, som spelar Harry, har mörk skäggstubb genom hela filmen.
Jag blev förvirrad redan ett par minuter in i filmen. En hel hög rollfigurer äntrar ett hus för att träffa Harry - och jag kom inte ihåg vilka majoriteten av dem är. Och jag hade fullkomligt glömt bort att Harry gått och skaffat sig en flickvän i förra filmen; Rons trista syrra. Jag hade tammefan till och med glömt bort att Dumbledore dött!
Okej, så nu har vi alltså en hög figurer som alla dricker en magisk dryck som förvandlar dem till Harry Potter-kopior. Detta är ett försök att lura den slemme lord Voldemort (Ralph Fiennes) och hans Death Eaters, som är ute och jagar Harry och hans vänner.
Sedan bråkar våra hjältar och inser att de av någon anledning måste leta rätt på ett svärd, och så blir Ron plötsligt skitsur och går sin väg, så att det blir upp till Harry och Hermione att klara biffen. Eller något åt det hållet.
HARRY POTTER OCH DÖDS-
RELIK-
ERNA, DEL 1 varar drygt två och en halv timme, och det är en film som går i samma grandiosa stil som SAGAN OM RINGEN-trilogin: huvudpersonerna går och går och går, och det händer inte speciellt mycket. Kom igen, David Yates; denna films regissör. Totalt fem timmar för att filmatisera den sista boken? Den här filmen hade enkelt kunnat redigeras ner till en betydligt kortare, mer hanterlig längd, utan att man gått miste om några viktiga detaljer.
Yates' film skiljer sig en hel del från tidigare episoder. Den är mycket, mycket mörkare. Här finns nästan ingen humor och inte mycket till äventyr. En handfull scener håller en relativt vuxen och mardrömslik ton; det förekommer blod och otäckheter här. Och - den är en aning högtravande (dödsreplikerna?!), alldeles för lång och ganska trist. Distributören hade bjudit in ett par skolklasser till pressvisningen, och dessa ungar - kanske 13-14 år gamla - verkade uttråkade efter en stund; de hade problem att sitta stilla och började småprata. Fast det kan ha berott på att kopian som pressvisades av någon anledning var otextad. Ungarna förstod kanske inte vad som sades - även jag hade ibland problem att penetrera de ibland märkliga dialekterna som talas i filmen.
Filmen verkar även vara en blandning av en massa andra filmer. Förutom SAGAN OM RINGEN finns det lite STJÄRNORNAS KRIG här. Här finns en märklig shoot-out (med trollstavar) på en bar; en scen som ser ut att vara hämtad ur en Western. De till och med övar prickskytte med trollstavarna inne i skogen. Här finns en stor actionscen i mitten av filmen, som fick mig att associera till Terry Gilliams typiska, fascistiska dystopier.
Helena Bonham Carter, som vanligtvis brukar likna Johnny Depp, ser här ut som Pete Burns från det gamla bandet Dead Or Alive - och då menar jag 80-talets Pete Burns, innan han bytte kön. Ralph Fiennes har ingen näsa. Rhys Ifans glömmer vatten när han ska koka te. Bill Nighy ser ut- och agerar som sin vampyrkung i UNDERWORLD-serien. Richard Griffiths har en stor mustasch. Det förekommer en märklig drömscen, i vilken Harry och Hermione näckar och hånglar loss med varandra. En av huvudpersonerna dör! Hogwarth förekommer knappt alls - hallå, mer än halva filmen upptas av att Harry och Hermione vandrar i skogen medan de för långa konversationer - och jag gissar att slutet ska tolkas som en rafflande cliff-hanger.
DÖDSRELIKERNA är med råge den sämsta filmen i serien; den är tradig och oengagerande, och jag hajade aldrig riktigt vad som försiggick. Visst, det är en snygg film med ganska coola effekter, men det här känns inte som en Harry Potter-film. Den är varken kul eller underhållande, och den lär nog främst uppskattas av hardcorefansen.
Fast det kunde förstås ha blivit värre. Filmen kunde ha varit i 3D. Lyckligtvis insåg Warners att de inte skulle hinna konvertera filmen till 3D av högsta kvalitet innan utsatt premiärdatum, så de skrotade det projektet, vilket betyder att vi slipper lämna salongen med huvudvärk.






(Biopremiär 17/11)

torsdag 16 juli 2009

Bio: Harry Potter och halvblodsprinsen

Då var vi efter ett antal år framme vid del sex i filmserien om Harry Potter. Och vad hände då i del fem? Jo, i del fem, så...

Hmm. Jag har ingen aning om vad som hände i del fem. Visst har jag sett den, jag har sett alla Potterfilmerna, men jag har inte det blekaste minne av vad som hände i dem. Så här är det: den första filmen tyckte jag var riktigt bra. Det tyckte jag nog att den andra också var. Därefter tappade jag tråden. Alla andra, främst filmkritiker, började hävda att det var först i den tredje och fjärde filmen det tog sig, det blev mörkare och mer komplext. Men det är väl det jag invänder mot. Inte att serien blir mörkare, men mot att intrigerna blir fler och jag håller inte reda på vem som är vem och varför de gör som de gör. Jag orkar inte hålla reda på det. Och det går ju flera år mellan episoderna, inte en vecka. Böckerna har jag inte läst. Refererar någon till äldre delar, får jag slänga ur mig något i stil med "Var det innan Emma Watson fick bröst?" eller "Var det den med varulven?". För varulven minns jag. Okej, inte vem det var, men det sprang omkring en varulv i en av filmerna.

Nå. Jag ska väl inte säga att jag var speciellt sugen på att se HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN. Åtminstone inte när jag såg den. Filmen pressvisades inte (som det är alldeles för ofta: av säkerhetsskäl kördes den bara i Stockholm), så det blev till att gå på premiären. Solen sken, jag satt och jobbade med något helt annat, och kände snarare för att gå och ta en öl på en uteservering än att se ännu en tillkrånglad episod om trollkarlens lärling. Men tydligen var jag ensam om att känna så. Filmen visas på Royal, Filmstaden Storgatan och Filmstaden Entré. Det var utsålt på samtliga. 2000 Malmöbor såg Harry Potter på premiärdagen. Jag valde Royal, som har Sveriges största duk (eller vad det nu är den är störst med). För en gångs skull hamnade jag med 650 väluppfostrade personer i publiken. De skötte sig. Det kom till och med tre gossar som klätt ut sig till figurer ur Harry Potter. Fåga förvånande pratade de stockholmska. Tyvärr hade ingen av dem klätt ut sig till Hermione.

HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN borde snarare heta HARRY POTTER PÅ SÄNGKANTEN. För här avslöjas nämligen både han och främst Ron, men även några andra på trolleriskolan som ena riktiga kåtbockar. Känslorna svallar! Redan i första scenen stöter Dirty Harry Potter på en servitris, men där skiter det sig, eftersom han måste följa med Dumbledore och hämta en gubbe som klätt ut sig till fåtölj och värva denne till att bli lärare på Hogwarth; The Jo Labero School of Performing Arts.

Harry är kär i Rons syster. Rons syster hånglar med en annan. Hermione är kär i Ron. Ron har en annan brud hängande om halsen. Hermione blir ledsen. Harry får kyssa Rons syster. Ron har varit drogad, så Hermione blir lite glad igen. Ungarna lurar i varandra kärlekselixir hit och dit och hormonerna går överstyr, och Harry dricker ett turgivande elixir för att lösa filmens problem, och han blir lite crazy han med när han dricker elixiret.

Jo, för det finns förstås ett mysterium att lösa i filmen. Det fanns en orsak till att gubben som klädde ut sig till fåtölj skulle anställas, han vet visst något om otäckingen som dödade Harrys föräldrar. På en av fåtöljgubbens lektioner hittar Harry en gammal lärobok som tillhört någon som kallade sig Halvblodsprinsen. Denne prins har ändrat och lagt till uppgifter i boken, och tilläggen är enastående. Men vem är Halvblodsprinsen?

Vidare går Draco, den där blonde eleven som ser ut som Hitler-
jugends ordför-
ande, omkring och ställer till skit och han och Harry har en trollkarlsvariant av en vilda västern-shoot-out; de springer runt och skjuter på varandra med trollstavarna. Helena Bonham-Carter ser ut som plockad ur en Tim Burton-film och flyger omkring och jävlas. Alan Rickman är le. Maggie Smith är skrynklig. Harry och Dumbledore ger sig av för att leta upp någonting och måste åka båt i en mörk grotta, och då bär det sig inte bättre än att de attackeras av undervattenszombies, och sådana har vi ju inte sett sedan ZOMBIE FLESH-EATERS (men jag saknade hajen).

Den här gången förstod jag nästan vad filmen handlade om. Tack och lov kretsar det mesta kring figurernas kärleksproblem och om vem Halvbodsprinsen är, och inte om alla Mörka Krafter och grejor och förvirring. Så jag tycker nog att filmen är bättre än förra gången. Eller de senaste gångerna. Filmen är rätt okej, men eftersom den varar två och en halv timme, är den åt helvete för lång. Jag tröttnade långt innan vattenzombierna dök upp.

Och apropå zombies, hur är det med otäck-
heter och mörker? Vissa hävdar ju att filmerna är lite för otäcka för barn. Men jag säger som Terry Gilliam sa när han var i Lund med THE BROTHERS GRIMM: "Skräm skiten ur ungarna, det mår de bara bra av!". Och jag håller med. Bortsett från zombierna, som är med alldeles för lite, har jag svårt att tänka mig att barn blir skraja för det här. Däremot kan säkert en del överbeskyddane kärringar kissa på sig av fasa. När jag var barn blev jag påtvingad kommunistisk propaganda, vilket förstås är värre än alla påhittade monster i världen.

Det intressantaste med HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN är dock att de medverkande hunnit växa upp. Jag vet inte hur gamla de är i böckerna, men Daniel Radcliffe som spelar Harry fyller tjugo i sommar. Förvisso är det ett par år sedan den här filmen spelades in (premiären blev ju kraftigt uppskjuten), men han ser märkbart äldre ut. Än mer så i de bildreportage och intervjuer som publicerats den senaste tiden, där han har annan frisyr och är orakad. Och Emma Watson har blivit lovlig. Hon är ju väldigt söt, men nu är hon tillräckligt gammal för att man ska kunna skriva det utan att framstå som pedofil. Fast det är klart, Johnny Depp var ju inte sen på det när Vanessa Paradis blev lovlig... Undrar om Watson är lika trist som Hermione.

Roligast är dock Rupert Grint som spelar Ron. Han är den som ser mest vuxen ut. Inte nog med det, han börjar se ut som de där osannolika engelska sexsymbolerna från sent 60- och tidigt 70-tal; popsångare och skådespelare som medverkade i filmer som CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER, CONFESSIONS OF A TAXI DRIVER och HORROR HOSPITAL, och som påfallande ofta hette Barry i förnamn. De var alla rätt fula och jag undrar vad brudarna såg i dem. Rupert Grint ser ju rätt rolig ut, och ser faktiskt ut att heta, öh, Rupert Grint.

Nu återstår bara en bok i Harry Potter-sviten, och den håller på att filmas just nu - men den ska bli två filmer. Innebär detta att HARRY POTTER AND THE DEATHLY HALLOWS kommer att bli sammanlagt fem timmar lång? Varför inte bara göra HARRY POTTER 7: THE CRACKDOWN?