Bio: Men in Black: International

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

En kollega och jag hade diametralt olika åsikter om en detalj i MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, när vi diskuterade filmen efter pressvisningen.

- Filmen hade varit mycket bättre utan Chris Hemsworth, sa min kollega. Han verkar tro att han är James Bond!

- Jasså? sa jag. Jag tycker precis tvärtom - filmen hade varit mycket bättre om den bara handlade om att Chris Hemsworth flängde omkring som James Bond!

Det har gått 22 år sedan den första MEN IN BLACK, som hade premiär 1997. De ungdomar - filmens största målgrupp - som tar studenten denna vecka var alltså inte födda när filmen kom, vilket tydligt markerar att denna franchise börjar bli lite till åren. Den första uppföljaren kom fem år senare - och sedan fick vi vänta hela tio år, till 2012, på MEN IN BLACK 3. Nu har det gått ytterligare sju år, och här är den fjärde filmen i serien.

Den ursprunglige regissören Barry Sonnenfield är nu ersatt med FAST & FURIOUS 8-regissören F Gary Gray - och även huvudrollsinnehavarna är nya. Det är nog bara Emma Thompson som återkommer från förra filmen, hon spelar organisationens chef.

Nya huvudpersoner är agent H (Chris Hemsworth) och agent M (Tessa Thompson, ej släkt med Emma). MEN IN BLACK:INTERNATIONAL börjar onekligen rätt bra, med att agent H och hans chef High T (Liam Neeson) år 2016 anländer till Eiffeltornet, där de slåss mot mäktiga utomjordingar som går under beteckningen Svärmen. Därefter hoppar vi tjugo år tillbaka i tiden och introduceras för lilla Molly, som råkar bevittna när hennes föräldrar frågas ut av två agenter från MIB, vilka i vanlig ordning genast rederar föräldrarnas minnen av detta. Agenterna, som inte upptäcker Molly, letar efter en liten rymdvarelse som gömmer sig på Mollys rum.

Detta får Molly att vilja bli MIB-agent, och hon tillbringar tjugo år med att lokalisera den extremt hemliga organisationen. Hon hittar dem, blir antagen, förses med kodnamnet M, och paras ihop med den arrogante och av allt att döma lätt korkade brudmagneten agent H, när hon skickats till London på sitt första uppdrag.

Handlingen efter denna inledning är lite diffus. Det känns nämligen som om filmskaparna hittar på efter hand; som om de inte har något ordentligt manus, utan bara fläskar på med så mycket som möjligt av allting.

High T sätter H och M på ett uppdrag som för dem runt om i världen, till Afrika och Italien, en döende rymdvarelse ger M ett supermärktigt vapen i fickformat, alla vill åt detta vapen, man misstänker att det finns en mullvad på MIB (det är den vi tror det är), alla jagar alla, och mot slutet dyker Rebecca Ferguson upp i en roll som är betydligt mindre än väntat, med tanke på att hon är tredje namnet i rollistan.

En liten, liten varelse som M döper till Pawny (Kumail Nanjiani gör rösten) har en del roliga repliker, framför allt en om det romantiska dramat DAGBOKEN, men övrigt tycker jag inte att MEN IN BLACK: INTERNATIONAL är speciellt rolig. De två första filmerna var kul, eftersom Will Smith skämtade friskt, medan Tommy Lee Jones lyckades vara rolig genom att vara gravallvarlig.Tessa Thompson har inte försetts med några roliga repliker, hon är bra en ung person som visar sig vara osedvanligt duglig när alla andra klantar sig. Chris Hemsworth, däremot, är ju en kille med stor utstrålning och han är lite småskojig med sina lagom misslyckade playboymanér. Men det enda filmen har att bjuda på i övrigt är en massa specialeffekter. Att slänga in en massa konstiga varelser var roligt i den första filmen, men nu kan vi det. Det jagas, det skjuts med strålpistoler, det dånar, konstiga vareler figurerar, och ibland visar sig även Rafe Spall, och jag kommer på mig med att tänka att jag glömt bort vad filmen går ut på.

I artiklar om den här filmen har det stått att Chris Hemsworth och Tessa Thompson från Thor- och Avengers-filmerna samarbetar igen - och jag försökte komma på vilken roll Thompson spelar dessa filmer. Jag var tvungen att kolla upp det. Aha. Valkyrie. Henne minns jag inte. Det säger väl en del om det grunda intryck Marvelfilmerna gör på mig. Fast jag minns inte heller att det är Thompson som spelar den sjungande flickvännen i Creed-filmerna.

En sak som slog mig när jag såg MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, är att Chris Hemsworth borde göra Roger Moore-filmer. Kanske inte James Bond, han är för pojkaktig, men jag tror att han hade blivit jättebra som Helgonet!

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 14/6)

Bio: Johnny English Strikes Again

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag inledde min recension av 2011 års JOHNNY ENGLISH REBORN med att undra om den första filmen i serien, som kom 2003, verkligen var så pass framgångsrik att det fanns en efterfrågan på en andra film. Nu är den tredje filmen här - och jag konstaterar att jag faktiskt skulle kunna köra min förra recension i repris nästan rakt av, jag behöver bara byta ut en del namn och delar av handlingen. Mina åsikter är precis desamma.
För regin står den här gången den rutinerade TV-regissören David Kerr, som långfilmsdebuterar. Rowan Atkinson är förstås tillbaka som Englands sämste hemliga agent; Johnny English. English jobbar nu av någon anledning som lärare. När England drabbas av en cyberattack, och regeringen ska sätta en agent på fallet, måste förstås English åter träda i tjänst - eftersom han lyckats slå ut övriga agenter, bokstavligt talat.
Johnny English paras ihop med sin gamle kollega Bough (Ben Miller) och de far iväg till franska rivieran. Fler attacker har skett och spåren leder till det amerikanska datageniet Jason Volta (Jake Lacy), som håller till på en lyxjakt. Emma Thompson spelar Storbritanniens premiärminister, som tror att Volta vill hjälpa landet och inte ställa till oreda. Under uppdragets gång träffar English på den ryska spionen Ophelia (Olga Kurylenko), som till en början gör misslyckade försök att mörda English.

Precis som i de tidigare filmerna är handlingen oväsentlig - och skurkens djävulska plan är mer märklig än logisk, om man tänker efter. Nej, jag orkar inte redogöra för planen här. JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN består av en lång rad sketcher, och de olika skämten och komiska incidenterna signaleras väldigt långt i förväg. Finns möjligheten för Johnny English att trilla ner i ett hål, kommer han att trilla ner i ett hål.
Visst skrattade jag åt en del scener. Så här i efterhand kommer jag inte ihåg vilka scener det var jag skrattade åt, men det blev allt lite kul ibland. Emma Thompson är rätt rolig och fäller repliker som "Where's my drink? Vodka-tonic - hold the tonic, hold the ice!".
... Men. Filmen varar bara 98 minuter, men känns mycket längre på grund av dålig tajming och utdragna skämt. En evighetslång scen där English fått på sig ett par virtual reality-glasögon funkar inte alls, det blir bara dumt.

Filmens behållning är främst de franska miljöerna och Olga Kurylenko, som kan vara världens minst fula kvinna. Jag undrar åter varför ingen gjort en Modesty Blaise-film med henne i huvudrollen.
JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN är totalt harmlös underhållning - och jag kan mycket väl tänka mig att barn tycker att filmen är hysteriskt rolig. Själv ser jag hellre om några avsnitt av SVARTE ORMEN.
Just det: Charles Dance, Michael Gambon och Edward Fox dyker upp som hastigast i en scen i början.

(Biopremiär 28/9)
-->

Bio: Bridget Jones's Baby

Foton copyright (c) UIP Sweden
Den första filmen om Bridget Jones kom 2001 och hette BRIDGET JONES DAGBOK. Uppföljaren från 2004 fick heta PÅ SPANING MED BRIDGET JONES. När nu den tredje filmen får Sverigepremiär, har man av någon anledning behållit dess engelska titel; BRIDGET JONES'S BABY. Var det för jobbigt att plocka bort s:et efter Jones'?
Jag såg den första filmen på en vanlig visning på Maxim i Landskrona. Det var mycket folk, mest kvinnor, och några medsläpade herrar. Och så jag. Jag satt mest och undrade varför damerna skrattade precis hela tiden. Jag tyckte inte att det var speciellt kul. Den andra filmen såg jag också på Maxim, den minns jag inget alls av, mer än att jag tyckte att den var direkt dålig.
Nu är Renée Zellweger tillbaka som Bridget Jones - men allt är inte som förr. Framför allt inte Bridget Jones. Renée Zellweger fick ju får några år sedan den dåliga idén att plastikoperera sig - enligt ryktet för att inte bli igenkänd från TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION, som hon skäms för. Zellweger ser numera väldigt konstig ut, som om hon suger på en citron medan hon går i motvind. Det är väldigt irriterande och jag kunde inte släppa detta under hela filmen. Riktigt konstigt blir det när det klipps in några tillbakablickar från de tidigare filmerna, och hon ser helt annorlunda ut.

BRIDGET JONES'S BABY är regisserad av Sharon Maguire, som gjorde den första, men inte andra, filmen om Bridget. När filmen börjar fyller Bridget 43. Hon lever fortfarande ensam. En dag visar det sig att hon är gravid. Men vem är fadern? Är det den snygge, rike amerikanen Jack (Patrick Dempsey) hon låg med på en musikfestival, eller är det den gamla kärleken Mark Darcy (Colin Firth), som ligger i skilsmässa och som hon hoppade i säng med kort efter mötet med Jack. Bridget försöker förbereda de två på att en av dem ska bli far, och de två herrarna tävlar om Bridgets gunst. Samtidigt har Bridget problem på jobbet, eftersom hon fått en ny, ung och dum chef, som anlände med några hipsters i släptåg.

Jag ska inte sticka under stol med att jag skrattade åt några scener i filmen. Framför allt är Emma Thompson rolig som barnmorska, och Colin Firths stela torrhet är rätt kul. Hugh Grants rollfigur från de tidigare filmerna har omkommit, och dennes begravning är festlig den med.
Men i övrigt känns det här som en film jag redan sett flera gånger tidigare. Det är något märkligt bekant över handlingen, och det hela är alltför bagatellartat. Fast längst bak i salongen på pressvisningen satt en samling kvinnor som aldrig annars går på pressvisningar (vilka var de?), och de skrattade hjärtligt mest hela tiden.
... Och liksom tidigare undrar jag varför de anlitat en amerikanska för att spela Bridget Jones. Nog finns det väl gott om lämpliga skådespelerskor i England som kan göra rollen lika bra, eller bättre? Någon som inte är helt omopererad? Sally Phillips, som spelar Bridgets kompis Shazzer, hade varit roligare i titelrollen. Fast det är klart, hon var inte tjock för femton år sedan.

  









(Biopremiär 16/9)

Bio: Bränd

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för matfilmer. Och kockfilmer. Det har kommit en del sådana de senaste åren. De senaste var väl Lasse Hallströms småputtriga 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS och den rätt dåliga CHEF. Nu är det dags för ännu en; BRÄND, i regi av John Wells, som gjorde EN FAMILJ.

Jag tycker om att äta mat, men jag är inte speciellt intresserad av mat. Jag skulle aldrig få för mig att titta på alla dessa matlagningsprogram på TV, och ärligt talat tycker jag att det är rätt fånigt med dyra rätter på lyxrestauranger. De gånger jag hamnat på finare restauranger och fått jönsiga rätter, har jag alltid tänkt "Tur att det inte är jag som betalar". Jag tycker inte att mat ska vara en upplevelse; en liten resa. Mat ska vara gott - och mättande. Jag tycker om min flickväns kokkonst. Jo, jag hjälper till i den mån jag kan. Jag hanterar rått kött (det tycker hon är äckligt att göra), jag hackar grönsaker, jag kryddar kyckling. Det blir mestadels husmanskost. Det är trots allt det som är godast.

I BRÄND spelar Bradley Cooper mästerkocken Adam Jones, försedd med två Michelinstjärnor, men som sumpade sin karriär i Paris. Han söp ner sig, knarkade loss, och hamnade i New Orleans dar han tog ett skitjobb. Efter att ha hållit sig ifrån sprit och droger i ett par år, far han till London för att börja om på ny kula. Han letar upp den rike hotellägaren Tony (Daniel Brühl) som han känner sedan gammalt, och innan man hinner tänka "Vänta nu, hur fan gick det här till?", har den illa omtyckte Adam startat en lyxkrog och är på jakt efter en tredje stjärna.

Adam, en rollfigur som delvis bygger på Gordon Ramsay, handplockar sin personal och hittar den ensamstående modern Hélène (Sienna Miller), som han tycker kastar bort sin talang. De bråkar och skäller på varandra. Hon hatar de arrogante, odräglige Adam. Kommer de två att bli förälskade i varandra vad det lider?

En väldig massa kända skådespelare medverkar i BRÄND. De flesta har minimala roller. Omar Sy spelar en fransk kock i Adams kök (och Bradley Cooper talar faktiskt flytande franska), Emma Thompson gör en doktor som Adam besöker med jämna mellanrum, hon kontrollerar att han är drogfri. Hon bär också märkliga klänningar som får henne att se ut som ett hus. Alicia Vikander är med i två scener som inte fanns med i manus. Uma Thurman spelar brittisk matkritiker, är med i två korta scener, och har nästan inga repliker.

BRÄND innehåller alldeles får många handlingstrådar och rollfigurer, Regissör Wells gör inget av det här. Allting blir märkligt rumphugget. Allting går för snabbt, ingenting får tid på sig att utvecklas. Väntan på besök på anonyma representanter från Michelinguiden skulle kunna innebär ett spänningsmoment, liksom det faktum att Adam är skyldig en gangster en massa pengar - men detta bara  försvinner i den spretiga röran.

Skådespelarna gör bra ifrån sig, men med undantag för den stackars hårt prövade Tony och Emma Thompsons doktor, är alla mer eller mindre osympatiska eller för ointressanta. Folk dyker upp och försvinner. Filmen är inspelad på plats i London, men av någon anledning har man inte gjort något av detta faktum. Exteriörbilderna är få, det är oftast natt, och när man inte ser Tower Bridge eller Waterloo Bridge, skulle man kunna ta det för New York, eller någon annan amerikansk storstad. Enligt IMDb är detta komedi och drama - men komedin får man verkligen leta efter.

Men matlagningen, då? Blir man hungrig? Nä, inte precis. Det här är inte matporr som i vissa andra matfilmer. Det ser mer besatt- snarare än passionerat ut när Adam Jones lagar mat. Och ja, det är små jönsiga rätter han tillagar.

Nu har jag förresten recenserat sju filmer med Alicia Vikander. Snittbetyget på dessa är 2,3. Hon får allt skärpa sig!

(Biopremiär 6/11)

Bio: Saving Mr. Banks

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
MARY POPPINS från 1964 är den enda film som fått full poäng och grönt ljus på sajten CAP Alert. CAP-vaddå? utbrister säkert en del av er. CAP Alert. ChildCare Action Project: Christian Analysis of American Culture. En fullkomligt vansinnig sida där där filmer bedöms efter hur pass lämpliga de är för råkristna, hjärntvättade idioter - det vill säga, efter hur pass mycket eller lite anstöt man tar som rättrogen kristen. MARY POPPINS innehåller inget som helst anstötligt och är därför lämplig för precis alla.
Utom för mig. Jag tar anstöt av sådant som MARY POPPINS.
... Fast jag vet faktiskt inte om jag har sett hela MARY POPPINS. Jag har aldrig sett den på bio, däremot har jag fått recensionsex när den släppts på VHS och troligen även på DVD. Jag minns att jag började titta på den, men jag vet inte om jag såg hela filmen. Jag har ett svagt minne av att kassetten var dubbad till svenska och därför osebar, men det troligaste är att jag tyckte att det hela var så äckligt och irriterande att jag snabbt gav upp. En annan Julie Andrews-film jag heller aldrig sett klart, är SOUND OF MUSIC - jag skrattar så mycket att jag inte kommer förbi förtexterna.

Däremot har jag sett John Lee Hancocks film SAVING MR. BANKS, som handlar om inspelningen av MARY POPPINS - eller snarare månaderna innan de spelades in. Och detta är en bra, rekommendabel film. Emma Thompson Golden Globe-nominerades för sin huvudroll som Pamela L Travers; författarinnan som med start 1935 skrev bokserien om Mary Poppins. Filmen börjar med att mrs Travers, efter en längre tids tjatande, låter sig övertalas och reser från trygga London till Kalifornien för att träffa Walt Disney (Tom Hanks), som vill filmatisera de populära böckerna.

Mrs Travers visar sig vara en mycket bestämd dam. En riktig subba, faktiskt. Sur och tvär, ovillig till att samarbeta, lika okunnig som ignorant när det gäller filmskapande - och Walt och hans personal som försöker arbeta fram ett manus och få damen att skriva under kontraktet sliter sitt hår. Det verkar fullkomligt hopplöst. Travers vill absolut inte ha med några sångnummer, än mindre några animerade inslag, hon har tröttnat på färgen rött, så den får inte förekomma (!), mr Banks får inte ha mustasch, och så vidare - och hon hotar hela tiden med att hon ska resa hem. Hennes beteende för mina tankar till Margaret Thatcher!
Parallellt med detta skildras mrs Travers' barndom i Australien och hennes relation till sin kärleksfulle men alkoholiserade far (Colin Farrell). Uppväxten var visst tuff där.

Jag tycker nog att scenerna från Australien stjälper filmen en aning. Visst är de viktiga för berättelsen och PL Travers' karaktär, men det blir lite för smörigt och sentimentalt - på ett sätt som säkert går hem hos den stora publiken. Men annars är det här underhållande. Jag har alltid varit svag för filmer om film och filminspelningar, och det är kul att titta in bakom kulisserna hos Disney. Tom Hanks är bra som Uncle Walt, miljöerna känns realistiska, liksom det tidiga 1960-talets Disneyland. Bra är även Bradley Whitford, BJ Novak och Jason Schwartzman som Don DaGradi och bröderna Robert och Richard Sherman; de hårt prövade killarna som skrev manuset till- och sångerna i MARY POPPINS. Favoritskådisen Paul Giamatti har en mindre roll som sympatisk chaufför. Emma Thompson är strålande och borde tilldelats en Oscar för sin prestation.
En kul detalj är att filmen inleds med den logotype Disney använde för femtio år sedan.

(Biopremiär 14/3)

-->

Bio: Beautiful Creatures

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det görs ju mycket skräck och fantasy riktad till ungdomar nu. Främst till unga töser. Jag kan väl inte påstå att detta är något som gagnar dessa genrer - tvärtom har mycket förvanskats till oigenkännlighet. Vampyrgenren har dödats med TWILIGHT. Varulvar och zombies modifieras/slaktas på andra håll, och det finns en uppsjö romaner om häxor och, öh, änglar. Plus andra närliggande subgenrer.

Boken "Beautiful Creatures" av Kami Garcia och Margaret Stohl hade jag aldrig hört talas om innan affischer och trailers för filmatiseringen började dyka upp, men nu ser jag att Science Fiction Bokhandeln bunkrat upp med den. Jag hade förstås inga som helst förväntningar på filmatiseringen. Det är ju så uppenbart att den, liksom HUNGER GAMES, är tänkt att locka till sig TWILIGHT-publiken. Tonåringar i centrum och av trailern att döma något slags romantiskt drama om onda och goda häxar. Det är förstås inget som känns så där jättelockande. Å andra sidan stoltserar filmen med en rad fina namn i vuxenrollerna, som Jeremy Irons och Emma Thompson.

Jag blev uppriktigt överraskad, direkt förvånad, när jag såg BEAUTIFUL CREATURES, som regisserats av Richard LaGravenese, mest känd som manusförfattare - han skrev till exempel BROARNA I MADISON COUNTY, FISHER KING och MANNEN SOM KUNDE TALA MED HÄSTAR. Filmen visade sig vara rätt bra, fyndig och underhållande. Åtminstone dessa första halva.

Platsen är sydstatshålan Gatlin, en ort ingen verkar kunna lämna. Allting är trist där, där finns nästan ingenting, den lilla befolkningens största intresse är att återskapa berömda slag från inbördeskriget - och kyrkan är extremt mäktig. Mer eller mindre alla där är hällörade, så där riktigt obehagligt religiösa, och väldigt många böcker; även klassiker, är förbjudna och finns inte att låna på biblioteket.

Här bor Ethan Wate (Alden Ehrenreich), som jag antar är i 17-årsåldern (men som ser mycket äldre ut). Han vantrivs något alldeles oerhört i Gatlin; han är intresserad av litteratur och läser Vonnegut, Miller och andra förbjudna författare, och han gillar inte de bitchiga, "populära" och extremt religiösa brudar som stöter på honom. Men så kommer det en ny tjej till klassen; Lena Duchannes (Alice Englert), och hon blir genast impopulär och utstött. Hon ser inte ut som de coola brudarna - och hon tillhör släkten Ravenwood. Hon bor hos sin farbror Macon Ravenwood (Irons) i ett stort, lite gotiskt hus med surrealistisk inredning, och det går de mest sanslösa historier om Ravenwoods - de är satanister, de dricker blod, de mördar och har sig. Ethan fascineras av Lena, han har dessutom drömt om henne, och efter att hon först varit trulig och motsträvig, öppnar hon upp och de unga tu blir ett näpet par. Vilket Lenas släktingar inte uppskattar.

Många av historierna om Ravenwoods stämmer nämligen. Lena är något slags häxa som kallas besvärjerska, och besitter övernaturliga krafter. Det gör även Macon, och den bitchiga och onda kusinen Ridley (Emmy Rossum) - och den djupt religiösa miss Lincoln (Thompson), som visar sig vara Macons elaka syster Sarafine. Lena ska fylla 16, och denna dag kommer det att avgöras om hon blir en ond eller god häxa, och släktingarna gör allt för att hon ska välja den mörka sidan.

... Och plötsligt är filmen inte lika kul längre.

Till en början känns detta som en frisk spark i röven på mormonen Stephenie Meyer och hennes kristna propaganda i sina "Twilight"-böcker. Det är kanske lite väl övertydligt i BEAUTIFUL CREATURES, åtminstone för mig som vuxen, men det känns som om man verkligen försöker visa hur korkat och farligt det är med i det närmast bokstavstroende tosingar och med förbud av viss kultur. Och sådana här samhällen är ju trots allt inte ovanliga i USA. Och de böcker Ethan läser, diskuterar och inspireras av, är nog inte så vanligt förekommande i den här typen av ungdomsfilm. Emma Thompson är i sitt esse och oerhört rolig, framför allt när hon får ett religiöst utbrott och listar upp allt ondskefullt - däribland demokrater, socialister - och Greenpeace! Jeremy Irons spelar över med finess och är cool när han glider omkring som en modern upplaga av, tja, Christopher Lees rollfigur i THE WICKER MAN.

Men som så ofta är fallet numera, är den här filmen åt helvete för lång - två timmar och fyra minuter, och luften går ur halvvägs. Striden mellan onda och goda häxor är inte det minsta intressant, det hela känns mest fånigt och krystat. Inte blir det bättre av att specialeffekterna bitvis är förvånansvärt taffliga. Till exempel ser de grenar som snabbt växer upp på en fasad mest ut som bajskorvar.

Det blir lite tråkigt. Och segt. Och det är rätt synd - för jag gillar anslaget och för en gångs skull har vi här en amerikansk ungdomsfilm med ett budskap som inte får mig att klökas. Bonus för att Alden Ehrenreich inte ser ut som de vanliga tvåltollarna i sådana här filmer; han ser lite udda och gammaldags ut.

(Biopremiär 13/2)

Bio: Men in Black 3

Foton copyright (c) Sony Pictures

Jag vet inte varför, men någon gång 1990 införskaffade jag den amerikanska serietidningen Men in Black; en trenummers miniserie från independentförlaget Aircel. Jag gissar att jag köpte grisen i säcken; jag bara beställde den från en katalog utan att ha sett vare sig omslag eller inlaga. Jag tyckte nog att konceptet verkade intressant. Men tidningen gjorde inget som helst intryck. Serien, av Lowell Cunningham och Sandy Carruthers, var lika trist som övriga, slarviga grejor Aircel gav ut. Aircel köptes efter ett par år av Malibu Comics, och kort därpå köpte Marvel Comics upp Malibu.

När filmen MEN IN BLACK kom 1997 kopplade jag först inte att den var baserad på den gamla Airceltidningen. Visst var konceptet detsamma, folk hette likadant, men det kändes för osannolikt att Hollywood skulle göra en storfilm baserad på den där lilla bortglömda tidningen. Dessutom stod det något om "based on the Marvel Comic" i förtexterna. Eller om det nu var eftertexterna. Men jodå. Det stämde.

Jag har inte sett den första filmen på väldigt länge. Jag vill minnas att jag tyckte den var rätt kul. Film nummer två kom 2002 och jag har för mig att jag tyckte att den var bättre än ettan, men det var jag nog ensam om. Jag har inte sett den sedan den kom.

När nu del tre kommer, har det alltså gått tio år sedan senast. Det är inte utan att jag undrar varför man tvunget ville göra en MEN IN BLACK 3. Fanns det verkligen en efterfrågan? Och en stor del av målgruppen var ju knappt född när den första filmen kom.

Liksom tidigare står Barry Sonnenfeld för regin och filmen öppnar med att en ond och enarmad skurk; Boris the Animal (Jermaine Clement), rymmer från en fängelse på månen, där han suttit inspärrad i över fyrtio år. Han är besatt av hämnd - han ska döda den som sköt av honom armen. Denna person är K (Tommy Lee Jones, förstås). Eftersom Boris även vill få armen tillbaka är planen att med hjälp av en liten manick åka tillbaka i tiden och döda K innan han hinner vanställa Boris.

J (Will Smith, förstås, i sin första film på fyra år) är ute på uppdrag tillsammans med K, men när J nästa dag anländer till MIB:s kontor är det ingen som vet vem K är. Till slut berättar nya chefen O (Emma Thompson) att K dött fyrtio år tidigare. Historien har skrivits om utan att J märkt det. Onda rymdvarelser börjar plötsligt att invadera Jorden, så för att stoppa detta samt väcka liv i K, måste J få tag på tidresemanicken, åka tillbaka till 1969, stoppa Boris och rädda K.

Sagt och gjort. J hamnar i 1969 och det dröjer inte länge innan en ung K (Josh Brolin) dyker upp. Förvirring uppstår innan de två börjar samarbeta för att stoppa Boris, som det plötsligt finns två av.
Josh Brolin är väldigt bra som en ung Tommy Lee Jones. De har onekligen likartade drag och de pratar likadant. Fast jag kan inte påstå att Brolin ser ut att vara 29, som K hävdar att han är. Jag inbillar mig att Will Smith ser likadan ut som han alltid gjort - men han och Brolin är lika gamla. De är 44. Och Brolin ser ut att vara 44. Vilket Smith inte gör. Tvättar han sig med balsameringsvätska?

Som helhet är MEN IN BLACK 3 inget speciellt. Den känns onödig och lite halvtrist. Här och var blänker det till, det dyker upp lustiga rymdvarelser, Emma Thompson är rolig, och visst lyckas Smith, Jones och Brolin skjuta iväg några oneliners. Men filmen är saggig och ointressant. Man har inte gjort något av det faktum att en stor del av filmen utspelar sig 1969. Det första som händer J detta årtal är att två rasistiska poliser behandlar honom illa, eftersom en svart man omöjligt kan bära dyr kostym och köra en flott bil. Sedan hamnar de på The Factory, där Andy Warhol och New Yorks innefolk festar loss (kul idé). Slutuppgerelsen sker på Cape Canaveral när månraketen ska skjutas upp. Men det är allt. J råkar inte ut för några kulturkrockar och 60-talsmiljöerna är för få.

MEN IN BLACK 3 är hyfsat underhållande och lättglömd. Den är även i 3D, men som så ofta är fallet märks detta faktum knappt alls.

(Biopremiär 23/6)

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

Först ett varningens ord:
Detta är en recension av HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2. Filmen. Detta är inte en recension av JK Rowlings bok. Detta är inte en recension av filmen i egenskap av adaption av boken. Jag har inte läst boken. Jag har inte läst någon av Harry Potter-böckerna. Jag har absolut inte för avsikt att läsa böckerna. De intresserar mig inte. Dessutom har jag nu sett ala filmerna, så jag vet ju hur det hela slutar.

Detta är ingen recension av hela filmserien om Harry Potter, och nej - jag såg inte om den förra filmen; HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, innan jag gick på pressvisningen av den här nya filmen. Det har jag inte tid med. Dessutom kan jag inte påstå att jag vill se den filmen en gång till.

Den här recensionen riktar sig inte till fanatiska Harry Potter-fans - så kallade Potterheads. Den riktar sig inte till ungar. Denna recension är skriven för folk som tycker om film. Alla typer av film. Och för människor som intresserar sig för film både som underhållning och konstform.

Potterheads borde inte få lov att läsa recensioner av deras favoritfilmer skrivna av kritiker som inte är Poterheads. Potterheads har - liksom Twilightfånarna - en benägenhet att bli väldigt, väldigt arga om man har mage att anmärka på filmerna. Man ska inte jävlas med Harry Potter-fans. Fråga mig. Jag vet. De ville lyncha mig efter min recension av förra årets film.

Jag upprepar: detta är en recension av just den här specifika filmen.

Om du misstänker att följande text kommer att göra dig upprörd, vänligen sluta läsa här. Jag har inte lust att käfta med upprörda barn. Men resten av er kan glatt läsa vidare...

Åkej. Så, vad hände då i del ett av detta allra sista, tvådelade kapitel i sagan om Harry Potter? Jo, vad som hände var att ... Öh ...

Vänta. Jag minns inte. Jag måste kolla upp min recension av den filmen. Hum-di-dum-di-dum... Aha. Just det. Nu minns jag. HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, det är ju den där filmen det inte händer ett skit i. De befinner sig i en skog någonstans. De går och går och går. Jag kommer inte ihåg så mycket från del sex heller, HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN, men det var i alla fall i den som trollkarlsungarna drogades och blev kåta på varandra. Alltid något.

Jag gillade de två, tre första filmerna i serien. De var kul äventyrsfilmer om barn som gick på en skola för blivande trollkarlar. Historierna var relativt enkla att hänga med i. Men senare blev tonen hela tiden allt mörkare och den fortlöpande storyn förvandlades till en såpa, som blev alldeles för komplicerad, eftersom många av de inblandade figurerna har konstiga namn eller är bisarra varelser. Det är inget fel med såpor - om man får se nästa avsnitt en vecka senare. Det är svårare att hänga med om man måste vänta ett år mellan kapitlen. Jag tycker att det är omöjligt att komma ihåg vem som är vem, vad det är som händer och varför allt det här händer i Harry Potter-filmerna.

Detta är förstås inte Harry Potters skapare JK Rowlings fel. Nej, det är förstås filmskaparna jag ska skylla på. Om man måste läsa boken innan man ser filmversionen för att begripa den, jag då har man ju misslyckats kapitalt som filmskapare. En bra adaptation ska kunna stå på egna ben. Visst, en väldigt, väldigt stor del av Potterpubliken har förstås läst böckerna, men vad jag skrev gäller ju alla adaptioner.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 kretsade kring ett svärd som våra unga hjältar; Harry, Hermione och Ron av någon anledning var tvungna att leta upp. Mitt inne i skogen blev Ron sned, jag minns inte varför, och han stack och lämnade de två andra. Men senare, när de äntligen hittat svärdet, kom Ron tillbaka. Det var ungefär allt. Mer än så hände inte i den förra filmen.  
Jämfört med DEL 1 händer det en fruktansvärd massa i DEL 2. Detta är mer eller minde bara en enda lång serie strider och actionsekvenser - 130 minuter fajting - och jag skulle ljuga om jag påstår att jag vet vilka alla de här figurerna är och vad som är syftet med alla bataljer. denonde Voldemort (Ralph Fiennes utan näsa) försöker döka Harry Potter (Daniel Radcliffe) om och om igen, något han försökt göra sedan Harry var liten baby. Harry och hans polare Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) försöker förstöra de tre sista horrokruxerna. Jag begrep aldrig riktigt vad en horrokrux är, men det är tydligen något som gör Voldemort till en väldigt ond man.

Filmens första halva påminner rätt mycket om ett TV-spel, kanske lite i samma andra som "Tomb Raider". Hjältarna kutar runt i grottor och gamla slott och letar objekt; de rider på en stor, vit, eldsprutande drake, och en blixtrande trollstavsstrid verkar vara inspirerad av den första STJÄRNORNAS KRIG-filmen, när de skjutande flyr genom Dödsstjärnans korridorer.
Denna första halva av filmen är faktiskt ganska cool och underhållande. Okej, jag tänkte förstås "Oj, det där är ju John Hurt, var han verkligen med i förra filmen också? Och vem är den där svartalfen som ser ut som Ronnie James Dio? Var han också med i DEL 1?". Men detta var inte något större problem i et här fallet och det ges inte mycket utrymme för eftertanke.

Men sedan, under sin andra halva, börjar David Yates film att lida av Transformerssyndromet. Den blir stor, bombastisk och strider pågår alldeles för länge. Filmen blir saggig. Plötsligt attackerat Hogwarts av tusentals ungar som ser ut som Adam Ant. Vilka är dessa ungar? Har de hjärntvättats av Voldemort?

...Och sedan stannar all action tvärt och vi serveras en massa meta-
fysiskt mumbo-jumbo, och rollfigurer som tidigare dött kommer tillbaka, och vi får slutligen förklaringen till allt. Vad som egentligen hände den där natten då Voldemort mördade Harrys föräldrar, orsaken till att Harry är så viktig.
Det är möjligt att jag är korkad, men jag begrep inte allt av denna förklaring. Men skit samma.
Därefter är det ags för ytteligare action och den stora, slutgiltiga bataljen mellan Gott och Ont.
Ron och Hermione har blivit kära i varandra och vi får äntligen se den där omskrivna kyssen, men tack vare Rons hår och kameravinkeln, kan vi inte se deras läppar, så de kanske fejkade det hela ändå. Jag hoppades att Hermione skulle säga "Är det där en trollstav du har i böjsorna, eller är du bara glad att se mig?" - men tyvärr gör hon inte det.

Harry Potter själv är visst kär i Rons trista syrra. Fan vet varför. Jävlar, vad hon är tradig. Fast Harry är ju faktiskt inte så kul han heller, när allt kommer omkring.

Jag undrade var Robbie Coltranes rollfigur Hagrid höll hus, gick han också och dog i DEL 1 medan jag glömde bort det? Nej, han dyker upp mot slutet, och det gör även Ema Thompson som bidrar med en cameo som du missar om du blinkar. Men vad hände egentligen med min favoritfigur, Nearly Headless Nick; spöket som spelades av John Cleese i de två första filmerna?
Helena Bonham Carter är förstås tillbaka som den slemma Belatrix Lestrange och är mer lik Johnny Depp - och i synnerhet Jack Sparrow - än någonsin tidigare. Hon är nog den bästa figuren i den här serien, jag skulle hellre vilja se en film om henne än om de andra. Och Alan Rickman återkommer naturligtvis som Snape, som spenderar filmen med att se olycksbådande ut. Det hela slutar med en epilog jag tyckte var ganska festlig, men jag är osäker på om det var meningen att jag skulle tycka det.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 planerades att släppas i 3D, men Warners insåg att det inte fanns tid att lägga till den allra bästa sortens 3D innan filmens releasedatum, så de skippade det hela. Men den här gången är filmen i 3D och det är rätt okej. 3D är ju inte längre särdeles sensationellt. Massor av filmer släpps i 3D nuförtiden. Alldeles för många. Filmer som ursprungligen inte var avsedda för formatet konverteras till 3D så att bolagen kan dra in mer pengar, eftersom biobiljetterna då blir dyrare, och detta resulterar i fruktansvärda fusk-3D-filmer med nästan inga effekter alls. Vanligtvis är det enda som hände det att filmen blir lite oskarp.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 liter även den lite grann av oskärpa, och en del scener har en lite konstig digital look. Men som helhet är dock 3D:n bra.

Nå... Hur ska jag då sammanfatta allt det här? Tja, detta är en stor, snygg, actionpackad film, späckad med fräsiga specialeffekter. Den är mycket bättre än fjolårets film och den är hyfsat underhållande även om man inte är en fanatisk Harry Potter-fan. Men jag tycker fortfarande att handlingen är alldeles för förvirrad och det hela blir lite segt och småtrist.

Men vad i allsin dar kommer att hända med de unga skådisarna nu när allt är över? Daniel Radcliffe spelar huvudrollen i Hammer Films adaption av pjäsen "The Woman in Black", en klassisk spökhistoria. Men jag gissar att han kommer att drabbas av Tidigare Barnstjärna-syndromet - och eftersom han har så pojkaktiga drag, kommer han kanske alltid att se ut som Harry Potter. Rupert Grint var nyligen i Sverige och Norge och spelade in det norska krigsdramat COMRADE. Grint ska också spela titelrollen i en film om den legendariske brittiske skidhopparen Eddie "The Eagle" Edwards. Emma Watson har några filmer som ligger i post-production. Kanske blir det lättare för henne att få roller i framtiden. Hon är ju trots allt en väldigt söt tös, och jag gissar att det är lättare för en vacker kvinna att få roller än en man som ser ut som en skolgosse.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 har inte premiär i Zimbabwe förrän den första mars 2012.

(Biopremiär 13/7)

Bio: Nanny McPhee och den magiska skrällen

Foton copyright © UIP Sweden
Jag såg aldrig den första filmen om Nanny McPhee, som kom 2005. Jag har därför ingen aning om vem Nanny McPhee är. Filmerna är producerade av Emma Thompson, som även spelar huvudrollen - och framför allt står hon för filmmanusen. Dessa böcker på böcker om en viss "Nurse Mathilda". Varför ändrades namnet? Vad mer har ändrats? Vad är Nanny McPhee för något?
Nu har jag sett den andra filmen. Och jag har fortfarande en stor fråga att ställa:
VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?
Jag missade pressvis-
ningen av den här filmen, då var jag och sjöng Åke Catos lovsång. Därför gick jag och såg den igår på en inte alltför välbesökt söndagsmatiné.
Det är andra världskriget och Maggie Gyllenhaal bor ensam med tre stökiga ungar på en nergången gård på vischan. Hennes make (som visar sig vara Ewan McGregor i en cameo) är ute och slåss i kriget.
Rhys Ifans är en slem herre som försöker få Gyllenhaal att skriva på en kontrakt för att sälja gården. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till. Maggie Smith är en förvirrad gammal dam som häller sirap i lådor och sitter på koskit i hagen. Två bortskämda kusiner från London ska komma och bo hos den lilla familjen på landet.
Kaos uppstår. Ungarna drar varandra i håret. De kastar mög på varandra. De skriker. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till.
Då börjar flaskor och kastruller att prata. "Du behöver Nanny McPhee!" säger de. Och plötsligt uppenbarar sig McPhee hemma hos familjen. Hon är ful som stryk med vårtor och stor näsa och utskjutande tand, men när hon slår sin stav i golvet, kan hon trolla.
McPhee använder sin fuskstav för att ställa allt tillrätta med hjälp av magi. Och för varje god gärning hon gör, försvinner en ful detalj från hennes ansikte. Först åkte en stor, brun vårta.
Jag inte fatta. Vem är Nanny McPhee? Var kommer hon från? Varför har hon magiska krafter? Varför blir hon snyggare för varje god gärning? Förklarades detta i den första filmen?
Att inte upprepa viktiga fakta - som huvudpersonens ursprung - i en uppföljare är inte bra, i synnerhet inte i en barnfilm. Publiken igår var fem till åtta år gamla. Ungefär. De var ju knappt födda när första filmen kom. Inte för att småungarna ifrågasätter det här, men ändå.
Filmen är dubbad till svenska. Det är inte lika illa gjort som i VARNING FÖR VILDA DJUR, men det är irriterande och det är minst sagt bisarrt att se karaktärsskådespelare som Emma Thompson, Maggie Gyllenhaal, Maggie Smith och Ralph Fiennes (som har en liten roll som militär) prata svenska.
Jag fick intrycket att småungarna i publiken tröttnade ganska fort på NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SKRÄLLEN. Dels är den alldeles, alldeles för lång - 109 minuter. Men den är inte speciellt rolig och stora delar måste te sig långdragna och obegripliga för de små liven i bänkraderna. De vet ju inte vad andra världskriget var och vad det gick ut på. Vad "stupad" och "saknad i strid" innebär. Vad som sker på krigsministeriet i London.
Jag undrar också vad det är Maggie Smiths figur sysslar med. Är hon psykiskt sjuk? Eller bara lite crazy? Varför tömmer hon ut säckvis med mjöl på golvet? Häller sirap i alla lådorna? Insisterar på att sitta på en koskit i hagen?
Ungarna skrattade mest när folk trillade och när det dök upp en liten datoranimerad elefantunge.
Själv uppskattade jag mest det faktum att Sam Kelly från 'ALLO 'ALLO, 'EMLIGA ARMÉN medverkar iförd potthjälm. Jag tror även att jag sov en liten stund i mitten.
Hon som gör Nanny McPhees svenska röst är riktigt trist ochopassande - och jag undrar fortfarande:
VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?






(Biopremiär 11/6)

Bio: An Education

Foton copyright © 2009 Nordisk Film  

Strax innan filmen började rulla på pressvisningen, viskade en kollega "Vet du vad det är vi ska se nu?" och det slog mig att jag inte hade den blekaste aning. Jag hade glömt titeln! Jag hade glömt vad den skulle handla om, trots att jag läst pressinbjudan ett par gånger. Detta berodde nog på att jag av någon anledning inte hört talas om filmen tidigare. Märkligt, eftersom jag förstås borde ha gjort det. 

AN EDUCATION är en brittisk film - från BBC Films, till och med - av danskan Lone Scherfig, som tidigare bland annat gjort ITALIENSKA FÖR NYBÖRJARE. Filmen bygger på en bok av Lynn Barber, och filmmanuset är faktiskt skrivet av Nick Hornby. Filmen började - och jag slukades upp från första scenen. Det är 1961 och sexton- åriga Jenny (Carey Mulligan) går i en ganska sträng flickskola. Hon är klassens ljus, extremt intelligent, spelar cello och siktar på att komma in på Oxford, något hennes far Alfred Molina tycker är viktigast av allt här i världen. När Jenny en eftermiddag ska hem efter avslutade cellolektioner, spöregnar det. När hon väntar på bussen stannar en sportbil framför henne. I den sitter den betydligt äldre David (Peter Sarsgaard), som erbjuder lift hem - om hon inte vågar åka med en okänd man, kan han åtminstone köra cellon så att inte den skadas. 

Jenny fascineras av playboyen David, som är intelligent, konstintresserad och tydligen har gott om pengar. Och David har förstås fattat tycke för den egentligen alldeles för unga Jenny (här kan jag skjuta in att Mulligan egentligen är betydligt äldre än 16, hon blir 25 i år, medan Sarsgaard blir 39). Jenny och David börjar umgås; han introducerar henne för det ljuva livet och för sina vänner Danny och Helen; den sistnämnda en härligt puckad blondin. De tittar på- och köper konst, de dinerar på nattklubbar, och snart är Jenny och David mer än kompisar, de har blivit kära i varandra. David är väloljad i käften och lyckas få Jennys föräldrar, i synnerhet den oerhört strikte farsan, att bli med på noterna - de fattar också tycke för den charmige David. Dock blir det problem på skol- fronten. Jenny hänger inte längre med på lektionerna och rektorn Emma Thompson höjer ett varningens finger för umgänget med denne äldre man. 

...Och självklart är allt inte riktigt som det ska när det gäller David... Jag blev alldeles tagen av AN EDUCATION. Från att inte ha vetat vad jag skulle få se, till att jag älskar den på hundra minuter. För det gör jag - jag föll pladask för Scherfigs film. Mer eller mindre förbehållslöst. När vi efter filmen stod några vänner och diskuterade vad vi just hade sett, kunde vi faktiskt inte koma på några brister alls. Tvärtom, vi bara räknade upp detaljer vi gillade. Jag tyckte ju mycket, mycket om UP IN THE AIR, men den saggade en aning under andra halvan. AN EDUCATION höll mig i sitt grepp från början till slut genom att vara gripande, komisk och romantisk och allt möjligt; det är ett fulländat drama. 

Allra bäst är Alfred Molina - han är fullkomligt strålande som den principfaste fadern; en stofil enligt Jenny. Hans repliker och gestaltning genomsyras av en mild, oemotståndlig humor. Emma Thompsons roll är mycket liten, men hennes rektor - som påminner om Margaret Thatcher - är också gjord med den där fingertoppskänslan som ger gravallvaret en lätt humoristisk touch. Bondbruden Rosamund Pyke är den korkade Helen, som fäller obetalbara repliker, och även Olivia Williams som lärarinnan miss Stubbs måste nämnas, ett lite rörande porträtt. Peter Sarsgaard går filmen igenom med ett vad jag tycker obehagligt, snett leende - han ser ut som Ewan McGregors illasinnade bror. Jag kan förstå att Jenny faller för killen, men samtidigt gör det där leendet att det är uppenbart att det finns något bakom fasaden. Men självklart är han bra och passar rollen perfekt. Och Carey Mulligan är perfekt som Jenny. Liksom alla andra i filmen är hon en exemplarisk skådis, men utseendemässigt lyckas hon pendla mellan oskyldig skolflicka och en något äldre och alltmer erfaren brud av AudreyHepburn-typ som rör sig bland det vackra folket. Hennes utbildning består av det bästa av två världar. 

Det förekommer ett flertal bra miljöer i AN EDUCATION; vi har ett typiskt engelskt medelklasshem, vi har det vackra folkets lyxvåningar, konstauktioner, landsbygd, och till och med några scener från ett Paris som visar sig från sin mest franska sida. De besöker en nattklubb som är precis så som jag vill att alla nattklubbar ska vara, komplett med ett litet band med glamorös sångerska. Många enskilda scener är enastående; redan i början blir jag på gott humor när Jenny bjudit hem en ung kille på te och Molina ska godkänna honom - och senare dyker det upp en kul scen involverande Mulligan, Sarsgaard och en banan. David röker cigarretter av märket Bachelor. 

När jag efter pressvisningen kollade mina mail, hade Oscarsnomineringarna trillat in - och jag är inte förvånad över att AN EDUCATION nominerats till både Bästa Film och Bästa Manus Efter Förlaga. Minsann om inte Carey Mulligan är nominerad till Bästa Skådespelerska. Däremot förvånas jag över att Alfred Molina inte nominerats för bästa biroll. Nu tycker jag förvisso att INGLOURIOUS BASTARDS ska tilldelas Oscarn, men om Tarantino inte får den - ge den till Lone och hennes film! 

Som ni vet är jag väldigt sparsam när jag delar ut höga betyg. Jag gödslar med ettor och tvåor, treor ger jag väl till hyfsat många, medan jag är återhållsam vad gäller fyror. Förra året utdelade jag bara högsta betyg två gånger; till GRAN TORINO och till INGLOURIOUS BASTARDS. ...Men i fallet AN EDUCATION tvekar jag inte. Det här är en fullkomligt underbar och fulländad film. Jag älskar den. Självklart ska den ha högsta betyg. Och hör sen!

 

 

 

(Biopremiär 5/2)

Bio: Last Chance Harvey

Dustin Hoffman är den ensamstående Harvey Shine, en halvmisslyckad musiker som livnär sig på att skriva reklamjinglar. Han har lite problem med karriären och väntar på ett viktigt besked - men han måste också flyga till London, där hans dotter ska gifta sig.

Parallellt får vi följa Emma Thompson som Kate Walker, en ensam kvinna som jobbar på Heathrow och som har problem med sin ständigt ringande och otroligt ensamma morsa (som dessutom inbillat sig att hennes polske granne är styckmördare, eftersom han grillar i ett skjul i trädgården). Kates hurtiga arbetskamrat försöker ständigt para ihop Kate med karlar och få ut henne.
Harvey och Kate möts ett kort ögonblick på Heathrow innan han hastar iväg till ett hotell dottern bokat åt honom. Det är bara det att han är den ende som ska bo där - Harveys exfru har hyrt ett hus alla andra gäster bor i. Och inte nog med det, det visar sig att dottern vill att hennes blivande styvfar (James Brolin! Fast utan skägg...) ska leda henne till altaret, och inte Harvey. Detta gör Harvey nedstämd, och direkt efter bröllopet tänker han flyga tillbaka till New York och strunta i bröllopsfesten.
Han far till Heathrow - och missar sitt plan. Nästa går först dagen därpå. Och till råga på allt ringer de från New York och berättar att han förlorat sitt jobb. Så - rejält nerstämd lufsar Harvey in på en bar på flygplatsen för att trösta sig med sprit, och där sitter - just det! - Kate och är lite sur och läser en bok. De börjar prata. Och prata. Och fortsätter prata. Och han följer med henne in till London igen. Hon tycker att han verkligen måste gå på bröllopsfesten och han tvingar henne att följa med. Och efter det pratar de mer. Harvey har fått sin sista chans och den här gången verkar han lyckas.
Jag vet inte, men jag börjar väl bli gammal, som mer och mer uppskattar sådana här filmer. Intelligenta dramer om medelålders människor - fast Hoffman är väl i övre medelåldern, minst sagt. Jag antar att LAST CHANCE HARVEY är en typisk historia av det slaget som kallas "bitterljuv" - ett ord jag aldrig använt, eftersom jag aldrig behövt det. Visst har vi sett storyn förr och det är en klassisk liten kärlekshistoria med en del småroliga inslag och framför allt med utsikter om ett lyckligt slut. Trevligt på alla sätt, alltså. Men skådespelarna gör Joel Hopkins (manus och regi) film till något mer.
Större delen av LAST CHANCE HARVEY består av att Dustin Hoffman och Emma Thompson diskuterar. Ibland sitter de ner. Ibland promenerar de. Men det är en njutning att se två utomordentliga skådespelare hantera den intelligenta, välskrivna dialogen (att jämföra med ANTICHRIST, som jag såg direkt efteråt, och i vilken huvudpersonerna kämpar med den tillgjorda, knöliga dialogen). Harvey och Kate må vara misslyckade på flera sätt, men de framstår som väldigt sympatiska och förtjänar en ny chans - och varandra. Även om han väl är runt tjugo är äldre än hon.
Fast det roligaste med LAST CHANCE HARVEY är filmaffischen: på den syns det minsann inte att Hoffman är huvudet kortare än Thompson!






(Lite väl snällt betyg till en sådan här bagatell, men vaffan, solen skiner)
(Biopremiär 5/6)