Bio: Zombieland: Double Tap

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kvällen innan pressvisningen av Ruben Fleischers ZOMBIELAND: DOUBLE TAP, passade jag på att se om den första ZOMBIELAND från 2009, eftersom jag verkligen inte kom ihåg någonting alls. Det var helt blankt. Därför förvånades jag när jag glatt upptäckte att ZOMBIELAND var betydligt bättre än jag hade för mig; när jag läser min gamla recension håller jag inte med mig själv, jag tycker att filmen är bättre nu än jag tyckte 2009.

Hemkommen från visningen av uppföljaren såg jag om SHAUN OF THE DEAD. Den ligger på Netflix, och jag hade inte sett den sedan den kom 2004. Jag kommer att återkomma till denna film lite längre ner.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP har premiär nästan på dagen tio år efter den första filmen. Det är länge för att vara en uppföljare av det här slaget, och jag har svårt att tänka mig att fansen väntat otåligt under dessa tio år. Själv trodde jag aldrig att det skulle komma en uppföljare. Och - jag trodde aldrig att den skulle bli så här bra.

Den här filmen är nämligen jätterolig! Den är mycket roligare än den första filmen. Jo, jag blev förvånad, och jag kom på mig själv med att sitta och skratta högt i biosalongen. Det gjorde jag inte när jag såg den trista THE DEAD DON'T DIE; årets andra zombiekomedi - vilken inte är rolig.

De fyra huvudpersonerna från den första filmen är tillbaka: Columbus (Jesse Eisenberg), Tallahassee (Woody Harrelson), Wichita (Emma Stone), och Little Rock (Abigail Breslin) - den sistnämnda har förändrats rejält utseendemässigt sedan förra filmen, då var hon fortfarande ett barn, nu är hon en ung kvinna. De här fyra har nu flyttat in i Vita Huset, där de är hyfsat säkra från alla zombies som tagit över världen. De har de bra och Columbus vill gifta sig med Wichita.

Okej, Little Rock har det inte lika bra som de andra. Hon vill träffa en jämngammal kille. En morgon har Wichita och Little Rock plötsligt gett sig av. Columbus sörjer ett tag, men en kort tid senare råkar han hitta en ny tjej; Madison (Zoey Deitch), som bor i frysdisken i ett övergivet köpcentrum. Madison är världens mest korkade individ, och man gissar att zombierna inte ätit upp hennes hjärna eftersom hon saknar hjärna.

Columbus tar Madison med sig tillbaka till Vita Huset, men då dyker Wichita upp igen, ensam. Little Rock träffade en ung hippiekille (Avan Jogia), som hon rymde med. Nu inleds en roadtrip. De ska ta sig till Graceland, eftersom Tallahassee avgudar Elvis, och samtidigt leta upp Little Rock.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP består mer eller mindre bara av en lång rad sketcher, varav många är jättekul - och blodiga. Det här är blodig zombie-slapstick. Splattrigt splatter är det gott om, men det här är först och främst en komedi. Man måste nog vara väldigt känslig om man ska skrämmas av zombieslakten i den här filmen.

Ny i gänget är Rosario Dawson som Nevada, hon bor på ett Elvismuseum nära Graceland. Där dyker även Luke Wilson och Thomas Middleditch upp som Albuquerque och Flagstaff - och det är dessa två som får min att tänka på SHAUN OF THE DEAD. När huvudpersonerna i SHAUN OF THE DEAD är på väg till puben, träffar de på ett gäng som är på väg i motsatt riktning - och dessa är ungefär huvudpersonernas spegelbilder. De ser nästan likadana ut och de beter sig likadant. Denna scen i SHAUN varar bara ett par minuter, om ens det. Albuquerque och Flagstaff är Tallahassees och Columbus motsvarigheter. De klär sig likadant och beter sig likadant - och det är väldigt roligt.

Som jag påpekat flera gånger de senaste tio åren, är jag rätt trött på zombiegenren och jag gillar i stort sett bara klassikerna från tidigt 1980-tal. Men ibland kommer det en och annan ny zombiefilm jag gillar, och ZOMBIELAND: DOUBLE TAP är alltså en av dessa. Det här är dessutom en av de bättre komedier jag sätt på länge. Jesse Eisenbergs berättarröst sätter den lättsamma tonen - han inleder med att tacka oss i publiken för att vi valt att se just denna film i dagens stora utbud av zombieunderhållning. Till på köpet varar filmen bara 99 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.

När eftertexterna börjar rulla ska man sitta kvar i sin biofåtölj, i synnerhet om man gillar Bill Murray - för efter en liten stund följer några riktigt festliga extrascener.

(Biopremiär 18/10)

Bio: La La Land

Foton copyright (c) Nordisk Film

Fjorton Oscarsnomineringar och massor av kritiker i utlandet har varit lyriska. Det är inte dåligt. Är LA LA LAND värd allt detta?

... Njä.

Nu gillar jag sällan musikaler. SINGIN' IN THE RAIN, visst. CANNIBAL THE MUSICAL, självklart. Men inte mycket annat - och definitivt inget av det som körts på Broadway och i London de senaste tre-fyra decennierna, med alla dessa könlösa, intetsägande, mördande trista låtar som alla går likadant (det vill säga den typ av låtar Disneyfilmer fylls med nuförtiden).

Jag brukar jämföra musikaler med kung fu-filmer. En kung fu-film är helt beroende av fantastiska, välkoreograferade slagsmål - utan dessa är det oftast makalöst tunt, man ser filmerna för fajterna, och dessa måste vara bra. På samma sätt måste sång- och dansnumren i en musikal vara bra. Väldigt bra.

Den unge regissören och manusförfattaren Damien Chazelle har tidigare gjort det utmärkta trumslagardramat WHIPLASH. Nu har han alltså gått hela vägen och totat ihop en musikal.

Och det visar sig vara rätt tunt.

Men det hela inleds onekligen lysande. Ett par sekunder i svartvitt och det gamla, kvadratiska normalformatet vidgas till CinemaScope och strålande Technicolor i bästa 50-talsstuk. En massiv bilkö på en bro i Los Angeles. En kvinna börjar sjunga så smått, och det hela utvecklas till ett extremt - och då menar jag extremt - välkoreograferat dansnummer bland bilarna på bron. Det här är så imponerande att man tappar hakan. Om filmen börjar så här bra, vad ska vi väl då inte få se senare i filmen?

Svaret är att det inte kommer fler massiva dansnummer. Det tas några småsteg, men det är allt.

Handlingen är enkel. Emma Stone spelar Mia, som jobbar i ett café i Hollywood, men drömmer om att bli skådespelerska och springer ständigt på provfilmningar. Ryan Gosling gör jazzpianisten Sebastian, som vill öppna en jazzklubb, men som aldrig verkar lyckas med någonting i sin karriär. Mia och Sebastian träffas. Mia och Sebastian blir förälskade i varandra. Deras karriärer tar fart. De får fnurror på tråden.

Själva handlingen i LA LA LAND (vilket för övrigt är titeln på en hel drös filmer) är verkligen inget att skriva hem om. Vi har sett det förut, vi har sett det i bättre tappningar. Ryan Gosling gör sin vanliga, aningen nollställda typ, och är nästan lite osympatisk. Emma Stone är charmigare.

Filmen innehåller ett flertal låtar - men det låter som om det är samma låt i olika versioner, vilket det flera gånger också är. Långsamt, snabbt, avskalat, stor orkester. Det genomgående temat blir lite tjatigt - och jag hade svårt att få det ur skallen resten av dagen efter att jag sett filmen.

LA LA LAND är dock hyfsat underhållande, den är i alla fall inte tråkig, och det Oscarnominerade filmfotot är excellent - svenske Linus Sandgren (AMERICAN HUSTLE, JOY) står för detta.

Den alltid utmärkte JK Simmons har en roll i LA LA LAND, men den är så liten att han närmast kan betraktas som statist.

Att Chazelles film fått enormt bra mottagande beror nog mest på att nostalgiska kritiker, filmakademimedlemmar, med flera, påminns om äldre, betydligt bättre filmmusikaler från den tid då man bemödade sig om att komponera slagkraftiga melodier.

(Biopremiär 27/1)

Bio: Irrational Man

Foton: Sabrina Lantos Copyright: ©2015 Gravier Productions, Inc.
Woody Allens nya film IRRATIONAL MAN visades på Malmö Filmdagar, men jag missade den där. Många som såg den jämförde filmen med Hitchcock, vilket innebar att jag hade vissa förväntningar på den. Dessutom visade Allen med WIMBLEDON att han kan göra thrillers.
Visst skulle storyn och rollfigurerna i IRRATIONAL MAN kunna vara hämtade från en Hitchcockfilm - men där stannar likheterna. Det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra thriller, men det är det inte. Anledningen är att filmen är gjord av Woody Allen.
Joaquin Phoenix spelar Abe, en försupen och livstrött collegelärare som anländer till en ny stad och en ny lärartjänst. Abe, som är en oortodox filosofiprofessor, är något av en stjärna i sitt gebit, studenterna gillar honom, och han är en jävel på fruntimmer. Åtminstone var han det tidigare - numera är han impotent. Det dröjer inte länge förrän skolans slampigaste lärarinna, spelad av Parker Posey, hoppar i säng med honom.

Woody Allens nya musa Emma Stone gör collegestudenten Jill. Hon fascineras av Abe, hon börjar umgås med Abe, hon försummar sin triste, jämngamle pojkvän, och får snart ihop det med den (i verkligheten) fjorton år äldre professorn. Nåja, han är i alla fall fjorton år yngre än Colin Firth, som Emma Stone fick ihop det med i förra årets Woody Allen-film; MAGIC IN THE MOONLIGHT.
En dag, när Abe och Jill sitter på ett fik, råkar de höra hur en kvinna klagar på en viss domare Spangler, som förstört hennes liv. Av allt att döma är Spangler en hemsk människa. Abe blir besatt av tanken på att mörda Spangler. Kanske är det det som är meningen med hans liv.
Jag kan se James Stewart, eller kanske Gregory Peck, som Abe. Hur han anländer till en liten amerikansk kuststad. Jag kan höra musik av Bernard Herrmann. Jag kan se någon av Hitchcocks blondiner som Jill. Tänk vad bra det hade blivit.
Problemet med IRRATIONAL MAN är att alla medverkande, som brukligt är i en Woody Allen-film, pratar oavbrutet - och dialog och framförande är något alldeles makalöst stelt och onaturligt. Det känns som en teaterpjäs. Alla pratar en i taget, replikerna är långa och konstruerade (Abe namedroppar ofta filosofer), när rollfigurerna ska vara eftertänksamma säger de "Hmm...", eftersom det säkert står så i manus. Ibland tittar folk inte på varandra när de pratar med varandra, de kan stå med ryggen mot varandra som i en Ingmar Bergman-film.

Jag tycker att detta är oerhört irriterande. Mitt fokus hamnade inte på handlingen och rollfigurerna, utan på det stela framförandet. Det blir aldrig spännande, eftersom det här inte känns som något slags verklighet. Jämför med premiäraktuella thrillern THE GIFT, som är mycket spännande och där alla agerar naturligt.
Vid flera tillfällen strosar folk omkring i motljus på stranden i Woody Allens film. På soundtracket ligger jazz som känns som hämtad ur till exempel Jess Francos SHE KILLED IN ECSTASY. Därför får förstås dessa scener mig att tänka på Jess Franco. Framför allt känner jag att jag hellre skulle vilja se en Jess Franco-film.
Det är synd att Woody Allen gjort en så här styltig film, eftersom det hade kunnat bli något riktigt, riktigt bra av det här.

(Biopremiär 2/10)

-->

Bio: Birdman

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag var väl inte sådär jätteförtjust i Alejandro González Iñarritus förra långfilm BIUTIFUL, som kom 2010. Jag vill minnas att jag tyckte att BABEL var okej, men jag minns inte så mycket av den. Hans nya film BIRDMAN har blivit rejält uppmärksammat utomlands och Michael Keaton har hyllats för sin insats i huvudrollen.

Filmen rullar igång och jag inser att den innehåller väldigt mycket av sådant jag inte gillar alls, sådant jag ibland direkt avskyr. Jag har alltid haft oerhört svårt för teater. En fars kan väl slinka ner om jag är på det humöret (vilket jag aldrig är), men jag har problem med seriösa dramer, med skådespelare som pratar teatraliskt, och med långa repliker och monologer som känns allt annat än naturliga. Sådant får det att krypa i kroppen på mig.

BIRDMAN utspelar sig på en teater och innehåller en teaterpjäs; "What We Talk About When We Talk About Love" efter en novell från 1981 av Raymond Carver. Vi får se pjäsen repeteras, vi får se den framföras, och ibland undrar jag vad som är repliker i pjäsen och vad som sägs i "verkligheten", det vill säga filmen och dess handling. Anslaget är genomgående teatraliskt och överdrivet - och till en början irriterade jag mig väldigt på detta.

Michael Keaton spelar Riggan Thomas, som mer än tjugo år tidigare var populär som superhjälten Birdman i ett par framgångsrika filmer - på samma sätt som Keaton vid samma tid var känd som Batman i Tim Burtons två filmer. Nu ska Keaton sätta upp ovannämnda pjäs på en teater på Broadway; han ska inte bara spela huvudrollen utan även regissera, och han har satsat allt i projektet. Problemen är många. En av de övriga skådespelarna skadas under en repetition och på kort tid lyckas man anlita den beryktade Mike (Edward Norton), ett excentriskt svin som är hopplös att jobba med. Riggan har en före detta knarkare till dotter (Emma Stone) som ibland hjälper sin far, men som oftast ställer till det. Naomi Watts är en osäker skådespelerska, Zach Galifianakis spelar den hårt prövade producenten, och Riggan känner att Birdman vakar över honom. Birdman pratar med Riggan, kommenterar tillvaron. Riggan tycker sig även ha utvecklat superkrafter. Premiären närmar sig och problemen hopar sig.

Jag satt länge och störde mig på anslaget i BIRDMAN. Jag hade svårt att komma in i filmen tack vare allt det teatraliska; det här kändes inte som något slags verklighet. Men någonstans under filmens gång kom jag på mig med att börja gilla filmer. Ja, jag började att tycka riktigt bra om den.

Filmfotot är fullkomligt fantastiskt. Iñárritu jobbar mycket med steadycam; det är mjuk, rörlig steadycam mest hela tiden. Teatern förvandlas till en magisk plats och New York-doften är påtaglig - vid ett flertal tillfällen kliver rollfigurerna ut ur teatern och hamnar mitt i storstaden, som känns mystisk och overklig på ett tilltalande sätt.

En scen står ut från de övriga. Inne på en bar sitter en makalöst mäktig teaterkritiker (Lindsay Duncan). Hennes penna kan fälla en pjäs och få den nerlagd på studs. Hon hatar verkligen Riggan  och det han tidigare gjort- och stått för. Riggan kommer in på baren och försöker resonera med kritikern, men det är hopplöst - hon har bestämt sig för att avrätta pjäsen och få den nerlagd, främst för att straffa Riggan och sådana som han. Och då har Riggans pjäs inte ens haft premiär eller visats för kritikern! Den här inställningen känner jag igen från mitt eget skrå - ni skulle bara veta hur många gånger jag varit på pressvisningar av biofilmer och hört kritiker avfärda den film som ännu inte visats för dem.

Emma Stone filmas ofta med en lins som gör att hennes redan stora ögon ser abnormt stora ut. Edward Nortons bedrifter på- och bakom scenen är roliga. Vid ett tillfälle blommar Riggans superhjältefantasier ut totalt och filmen fylls av specialeffekter för ett par minuter. Dessa minuter imponerar och det är inte utan att jag undrar hur en superhjältefilm av Iñárritu skulle se ut. Michael Keaton gör en jätteinsats, och lustigt nog är Zach Galifianakis filmens mest återhållsamma rollfigur.

Se där! Jag trodde att jag skulle skriva en negativ recension av BIRDMAN, men så blev alltså inte fallet.

... För övrigt är förstås Birdmanfiguren en osedvanligt fånig superhjälte.

(Biopremiär 9/5)

Bio: Magic in the Moonlight

Foton copyright (c) Scanbox

De senaste åren har Woody Allen gjort en hel del förvisso underhållande och småkul, men lättglömda bagateller. BLUE JASMINE och MIDNATT I PARIS uppmärksammades, drog publik och Oscarnominerades - men vem kommer ihåg FÖRÄLSKAD I ROM och DU KOMMER ATT MÖTA EN LÅNG MÖRK FRÄMLING?

Årets film; MAGIC IN THE MOONLIGHT, är inte heller en film som lär bli ihågkommen av andra än de mest inbitna Woody Allen-fansen. Vilket inte hindrar den från att vara - just det - underhållande och småkul.

Colin Firth spelar Stanley, en brittisk trollkonstnär som utklädd till kines och under namnet Wei Ling Soo turnerar ute i Europa. När filmen börjar är året 1928 och han befinner sig i Berlin. Där blir han uppsökt av sin gamle kollega Howard (Simon McBurney), som behöver Stanleys hjälp.

Emma Stone är den förtjusande amerikanskan Sophie, som tillsammans med sin mor anlänt till franska Rivieran. Sophie besitter övernaturliga krafter - hon är ett medium. Howard har försökt avslöja henne, men kan omöjligt komma på hur hon går tillväga. Således tar han Stanley med sig till det fantastiskt vackra gods Sophie besöker - den pessimistiske cynikern Stanley, om någon, borde väl kunna avslöja tösen. Men icke. Efter en seans och några oförklarliga händelser börjar Stanley tvivla på sig själv. Han kan omöjligt komma på hur Sophie bär sig åt för att veta så mycket om folk. Kan det vara så att hon verkligen har de krafter hon utger sig för att ha? Och börjar månne Stanley, som har en fästmö hemma i London, att bli förälskad i Sophie? Hon ska ju dessutom gifta sig med en rik, ukulelespelande amerikan.

Miljöerna i MAGIC IN THE MOONLIGHT är verkligen magnifika. Sällan har väl Rivieran och Provence varit vackrare och mer inbjudande. Filmfotot har en gyllene lyster och lyfter vad som till större delen är filmad teater. Trots de franska miljöerna förekommer det inga fransmän, mer än en och annan butler. Här bor bara engelsmän och amerikaner, det rika, vackra folket. Det körs snygga 1920-talsbilar och det spelas struttiga stenkakor på soundtracket.

Filmen lanseras som romantisk komedi, och jodå, visst är det väl det. Om än en lite suspekt sådan. Jag gillar Colin Firth. Han har en tilltalande torrhet och humor. Och jag gillar Emma Stone, hon är rolig och söt (och bär här söta hattar). Men face facts: Colin Firth är 28 år äldre än Emma Stone! Visst, det är inte osannolikt att hon skulle falla för en stilig herre som han, men ändå. 28 år är lite att ta i - i en film som den här. Fast vad annat kan man vänta när det handlar om Woody Allen och om Stanley är hans alter ego?

Hur allting hänger ihop räknade jag ut relativt omgående och ibland går filmen lite på tomgång, framför allt är slutet onödigt utdraget. Men det går inte att komma ifrån att MAGIC IN THE MOONLIGHT är en trevlig film. En bagatell - men en trevlig sådan.

(Biopremiär 22/8)

Bio: The Amazing Spider-Man 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Marvels superhjältar väller in. Häromveckan kunde vi se Kapten Amerika, nästa månad kommer X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST - och denna helg får vi återse min favoritsuperhjälte: Spindelmannen.

Jag har flera gånger hävdat att Sam Raimis SPIDER-MAN 2 är den bästa superhjältefilm som gjorts. Men så dök rebooten THE AMAZING SPIDER-MAN upp 2012 och började att flåsa Raimis film i nacken. Väldigt oväntat visade Marc Webbs version sig vara en riktigt, riktigt bra superhjälte film. Dessutom låg den närmare den tecknade serien, som jag älskat och vuxit upp med. För trots alla kvaliteter gillade jag aldrig några av de modifikationer som införts i Raimis filmer - som att nätskjutarna plötsligt blivit organiska. Och Mary-Janes utseende och karaktär stämde inte alls överens med seriefiguren. Andrew Garfield i Webbs filmer är på flera sätt en bättre Peter Parker/Spindelmannen, han har snickrat ihop sina nätskjutare själv, och Emma Stone som Gwen Stacy ser ut att vara tecknad av Johnny Romita (Mary-Jane blev bortklippt).

Jag hade rätt högt ställda förväntningar på THE AMAZING SPIDER-MAN 2, återigen i regi av Marc Webb. Förvisso fruktade jag att Webb skulle gå i samma fälla som Raimi med SPIDER-MAN 3 - för många skurkar i en och samma film. För mycket och för stökigt, alltså. Men ändå - det handlar om Spindelmannen. Det kan ju liksom inte bli dåligt.

Noshörningen, Gröna Trollet och Electro som de såg ut i serietidningen när det begav sig.

Det börjar bra - det börjar riktigt bra. Efter en prolog, i vilken vi får se vad Peter Parkers föräldrar sysslar med när de attackeras ombord på ett flygplan och förolyckas, hoppar vi fram till nutid. Den ryske gangstern Aleksei Sytsevich (Paul Giamatti) och hans anhang har stulit plutonium och hans lastbil jagas av mängder av polisbilar genom Manhattan - och Spindelmannen rycker in. Vad vi får här är antagligen den bästa actionscenen någonsin i en superhjältefilm! Det här är fullkomligt fantastiskt. Spindeln slåss, vitsar och svingar sig mellanbilar och byggnader - samtidigt so han pratar med flickvännen Gwen Stacy i sin mobil (Peter Parker har en likadan mobil som jag, en Sony Xperia Tipo; Sonys sämsta). Det här bådar verkligen gott. Har kan man prata om klassisk amerikansk serietidning på stor duk. Toppraffel utan like.

Därefter lugnar det ner sig. Spindeln råkar träffa enstöringen Max Dillon (Jamie Foxx), som jobbar på Oscorp - ett slags variant på Richard Pryor i SUPERMAN III. Efter att ha pratat lite kort med sin store hjälte tror Max att de är bästa vänner. Samtidigt återvänder Peter Parkers bäste vän Harry Osborn (Dane DeHaan) hem till sin mäktige far; Norman (Chris Cooper, som inte nämns i rollistan), som är döende. Han håller dessutom på att bli grön av sjukdomen! Denna sjukdom är ärftlig och Harry kommer inom kort också att drabbas.

Efter den strålande inledningen börjar filmen att tappa. Framför allt tappar den fart. Vad jag gillar med Spindelmannen är att serietidningen handlar lika mycket, om inte mer, om Peter Parkers privatliv, som den gör om superhjälteri. Peter Parker är en kille man kan relatera till och jag gillar att läsa om hans romanser och vardagliga bekymmer. Men har blir det lite för saggigt. Till saken hör att filmen varar i två timmar och 22 minuter. Visserligen har alla Spindelmannenfilmer mitt tillstånd att vara hur länge de vill, men i det här fallet blir det lite långt. Det blir för mycket drama.

Fast det största problemet är skurkarna. Rättare sagt: skurken - i singular. Det dröjer nämligen länge innan Gröna Trollet dyker upp, och han är bara med några minuter (dessutom är han verkligen grön den här gången). Det dröjer ännu längre innan Noshörning dyker upp, och han gör mest en cameo. Nej, det är Max Dillon som är huvudskurken. Han råkar nämligen ut för en el- och fiskrelaterad olycka och förvandlas till superskurken Electro, som hatar Spindelmannen. Electro är en förhållandevis obskyr skurk i serierna. Jag har alltid tyckt att han är en fjönt i en fjöntig dräkt. Här ser han helt annorlunda ut, men är inte mycket roligare för det. Det uppstår några bombastiska strider mellan Electro och Spindelmannen, men det är lite för mycket blixtskjutande och explosioner. Det blir inte så kul. Vilket förstås är synd.

Andrew Garfield och Emma Stone är lika bra i rollerna som tidigare. Sally Field återkommer som faster May, Denis Leary figurerar kort som kapten Stacy, som dog i förra filmen, och Stan Lees obligatoriska cameo ser vi tidigt i filmen. Som tidigare bjuds det på en hel del humor; jag uppskattade i synnerhet det sekundkorta klippet där Spindeln kommer hem med en stor fisk i famnen.

Filmen är i 3D, vem hade väl väntat sig något annat, och i detta format funkar den betydligt bättre än Kapten Amerika. Superhjälteslagsmålen och allt svindlande nätsvingande är inte lika hetsigt klippta, så det går att se vad som sker. Fajten med Gröna Trollet; detta traumatiska ögonblick i Peter Parkers liv, är flott och suggestiv, den funkar väldigt bra.

THE AMAZING SPIDER-MAN 2 är alls ingen dålig film - men den är inte så bra som jag vill att den ska vara och som den borde vara. Jag ser redan fram emot nästa film - och då hoppas jag att vi äntligen introduceras för Mary-Jane Watson och J Jonah Jameson!

Till skillnad från de flesta andra Marvelfilmer saknar den här filmen en Post Credit-scen på slutet.

(Biopremiär 18/4)

Bio: Croodarna

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Familjen Flinta i modern tappning. Fast fortfarande stenålder. Och med John Cleese inblandad på ett hörn i storyn. Animerat och i 3D.

Det blev väl ... sådär.

Grug och hans familj bor i en grotta de sällan lämnar. Dottern Eep vantrivs med detta, hon älskar solen och vill ut på äventyr. Detta får hon - och resten av familjen - tillfälle till, ge sig ut på äventyr alltså, när en jordbävning raserar grottan och fortsätter att demolera deras hemtrakter. Familjen flyr hals över huvud och letar efter en ny bostad. På vägen träffar de ynglingen Grabb, som är föräldralös och tillhör en mer välutvecklad människosort än de lågpannade grottmänniskorna. Eep och Grabb fattar självklart tycke för varandra. Grug vill vara familjens överhuvud och styra och ställa, vilket är svårt, eftersom han är rätt korkad.

CROODARNA varar 98 minuter, men känns längre. Detta är något slags animerad road movie - figurerna går och går och går; miljöer och incidenter är likartade, och det blir segt. Här och var har man slängt in små roliga detaljer. Anakronismer. Slapstick. Lustiga djur. Men det kan inte hindra helheten från att bli alldeles för utdragen och saggig.

Animationstekniskt är det helt okej. 3D:n är för det mesta faktiskt utmärkt. Figurdesignen är inte så dum. Grug ser ut som Taylor Lautner, vilket förstås är oerhört roligt.

På pressvisningen jag var på satt det ett helt gäng ungar i femårsåldern. Jag vet inte varför de var där. De verkade gilla filmen. De skrattade ofta. Främst när folk trillade och slog sig eller fick stenbumlingar i huvudet - tack och lov händer sådana saker för jämnan i den här filmen. Fast jag, som är fyrtio år äldre än ungarna, hade grava problem med att hålla mig vaken. Handlingen är för tunn. Det är för tjatigt.

Jag gillade Grabbs lilla sällskapsdjur och hela tiden säger "Da-da-daaaa!" och som spelar xylofon.

Versionen jag såg var dubbad till svenska. Det lät inte sååå kul. I vanlig ordning gissar jag att oerhört mycket försvann med originalrösterna. Nicolas Cage gör Grug, Emma Stone Eep och Ryan Reynolds Grabb. I den svenska versionen är det, öh, Tommy "Black" Nilsson som står för Grugs röst.

Roligare än så blir det inte.

Jag kommer på mig med att inte ha så mycket att säga om CROODARNA.

Och det säger väl en hel del.

(Biopremiär 22/3)

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".

Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.

Verklighetens Mickey Cohen

Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.

Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.

Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.

Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.

(Biopremiär 11/1)

Bio: The Amazing Spider-Man

Foton copyright (c) Sony Pictures

Spindelmannen är min favoritsuperhjälte. Läderlappen, Järnmannen, Daredevil och Wolverine i all ära, men de kan inte mäta sig med den gamle nätskallen.

Det första nummer av Spindelmannen jag läste, var nummer 1/1974, fast ett par år efter att tidningen kom ut. På den tiden var det legendariska Red Clown som gav ut tidningen, och redan som liten gosse irriterade jag mig på den misslyckade och slarviga färgläggningen. Men själva serien tyckte jag var hur tuff och spännande som helst - även om jag inte läst de föregående numren och därmed inte visste vad det hela gick ut på.

När Atlantic Förlag tog över Marvelutgivningen 1978 började jag läsa Spindelmannen mer regelbundet. Ett tag var jag ganska besatt av serien. Och återigen - jag var fortfarande bara en liten gosse, men jag irriterade mig på de slarviga utgåvorna. Ta bara nummer ett, till exempel. Orkade de inte rita en logga? Fast jag gillar att de utlovar raffel på varje sida. Första numret innehöll det allra första avsnittet av Stan Lee och Steve Ditko från Amazing Fantasy nummer 15, som kom 1962. Därefter körde Atlantic serier från slutet av 70-talet, i vilka Peter Parker var ihop med Mary Jane. Plötsligt dök det upp en klon av Parkers döda flickvän Gwen Stacy - vem var det? Och plötsligt publicerades gamla serier, där Parker är ihop med Gwen och hon dödas av Gröna Trollet. Förvirringen var total, men jag gillade serien.

För drygt tio år sedan köpte jag det första volymerna av Essential Spider-Man, och läste seriens första tio årgångar kronologiskt. Och då insåg jag seriens storhet. Som barn tyckte jag mest att det var fräckt med superkrafter och svängiga superslagsmål. Som vuxen är det tvåloperan jag vill ha. Jag kom på mig med att tycka att all action kom i vägen för det jag egentligen ville läsa om - det vill säga Peter Parkers struliga privatliv och hans romanser med Betty Brant, Gwen Stacy och Mary Jane Watson (och senare Svarta Katten). På 1960-talet hade serien en väldigt tilltalande jargong, som väl fortsatte under 70-talet. De senaste decennierna har jag inte läst så mycket Spindelmannen, jag har gjort en del försök, men jag har ärligt talat inte begripit någonting alls - ofta har jag inte ens kunnat se vem som är Peter Parker av figurerna.

Sam Raimi är en av de filmregissörer som skapade mitt filmintresse. Visst kändes det lite märkligt att han skulle göra Spindelmannen, men resultatet skulle säkert bli lyckat. Nu är jag inte så nödbedd, herregud, jag gillar ju TV-serien från 70-talet med Nicholas Hammond i huvudrollen, men SPIDER-MAN från 2002 tyckte jag var lyckad. Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom. SPIDER-MAN 2 som kom två år senare anser jag vara världens bästa superhjältefilm, det är en enastående film. När Raimi spikade ihop SPIDER-MAN 3 2007 klantade han till det en aning. Han gapade över för mycket och stoppade in material för tre filmer i en och samma film; det var för många skurkar och för stökigt. Sony ströp filmserien.

Nicholas Hammond som Spindelmannen 1978

Mina invändningar mot Sam Raimis tolkning av Lees och Ditkos skapelse är inte många. Jag tycker att det är fullkomligt onödigt att Peter Parker försetts med organiska nätskjutare i handlederna; det var en ändring jag inte riktigt accepterade. Och Kirsten Dunst var helt fel som Mary Jane. Dunst hade inte alls samma personlighet som partypinglan i serietidningen. Dessutom ser Dunst aningen trist ut. En del fanboys klagade på att Gwen Stacy inte var med i Raimis första film. Raimi ansåg att Gwen egentligen är ointressant. Enda orsaken till att hon är ihågkommen, är hennes dramatiska död. Så det blev Mary Jane på en gång (fast Gwen dök upp i trean).

Att göra en Spindelmannenreboot bara tio år efter Raimis första film känns rätt korkat och överilat. Det är väl ändå onödigt. Och jag fruktade ett tag det värsta. Men här har vi filmen.

Och den är bra!

Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom.

THE AMAZING SPIDER-MAN är regisserad av en kille med det väldigt passande namnet Marc Webb, som tidigare bland annat gjort den trevliga (500) DAYS OF SUMMER, och i huvudrollen som Peter Parker ser vi Andrew Garfield, som vi känner igen från till exempel THE SOCIAL NETWORK och NEVER LET ME GO. Garfield fyller 29 i sommar och är förstås rejält överårig som 17-årig high school-elev, men det får vi ta.

Webb börjar om från början och vi får än en gång veta hur den småmobbade plugghästen Peter Parker blev Spindelmannen. Men historien är radikalt ändrad både från serietidningen (åtminstone den ursprungliga versionen, jag vet inte om storyn reviderats sedan dess) och Sam Raimis film. När filmen öppnar presenteras vi kort för Peter föräldrar och främst hans far; en vetenskapsman. Dessa måste iväg på någon väldigt mystisk och hemlig grej, och lämnar den lille sonen hos farbror Ben och faster May, spelade av Martin Sheen och Sally Field; May är alltså ingen skröplig liten kärring här). Föräldrarna kommer aldrig tillbaka och stackars Peter växer upp hon Ben och May.

På skolan får Peter ofta stryk av Flash Thompson (Chris Zylka), men han trånar även efter söta Gwen Stacy (Emma Stone). Men så får Peter veta att hans far samarbetade med den enarmade vetenskapsmannen Curt Connors (Rhys Ifans), som försöker utveckla ett ödleserum som ska få hans arm att växa ut igen. När Peter besöker Oscorp, där Connors jobbar, råkar han bli biten av en genetiskt modifierad spindel (vad är det för fel på radioaktiva spindlar nuförtiden?), och, ja, då går det som det går. Peter Parker får spindelkrafter. Dock ej organiska nätskjutare, så han konstruerar sådana själv. Efter att Peter bråkat med farbror Ben, går Ben och bli mördad av en rånare, och Peter blir besatt av att hitta mördaren. Eftersom flera skurkar har sett Peters ansikte börjar han maskera sig - vilket leder till att han får polisen efter sig. Det blir extra problematiskt, eftersom polischefen heter Stacy (Denis Leary) och är far till Gwen som Peter nu fått ihop det med.

... Och samtidigt injicerar dr Connors sig själv med ödleserum, och dra på trissor om han inte förvandlas till en jätteödla och lever jävel ...

Jag konstaterar att Andrew Garfield på flera sätt är bättre än Tobey Maguire både som Peter Parker och Spindelmannen. Den gänglige Garfield ser lite goofy ut med sitt underbett och rör sig som en tonårsgrabb vars armar och ben börjat växa. Han är nervös och osäker på ett övertygande sätt, snäll och väldigt sympatisk - och det sistnämnda är A och O i en film av det här slaget. Som Spindelmannen är han en ettrig snackpåse. Ständigt babblande och vitsande - och det är ju så det ska vara.

Emma Stone är synnerligen charmig och rolig som Gwen Stacy. Det märkliga är att Gwen i den här filmen är så som Mary Jane borde ha varit i de tidigare filmerna. Jag vill minnas att Gwen bara var en trist överklassbrud i serierna. Men så är ju Emma Stone en synnerligen cool tjej. Jag läste "How much is a pint of milk?"-intervjun med henne i Empire och hon gav intryck av att vara hur cool som helst. Som Gwen Stacy får hon vara rolig.

Den avigt inställde Captain Stacy må vara en sammanbiten hårding, men eftersom det trots allt är Denis Leary kan han inte hålla sig, och fäller ett flertal roliga kommentarer han med. Däremot är Rhys Ifans och hans dr Connors en lite trist skurk. Visst, det är alltid tufft med ett monster, men jag var aldrig speciellt förtjust i The Lizard i serien, och här i filmen känns han lite ... Jag vet inte. Slätstruken? Oinspirerad? Han är inte elak nog, inte galen nog, inte utflippad nog.

Och varför envisas Spindelmannen med att avslöja sin identitet mest hela tiden? Snar känner väl halva New York till vem han är.

Men i övrigt är detta en alldeles, alldeles utmärkt film. Datoranimering har gått framåt en hel del sedan Raimis filmer, och actionscenerna och i synnerhet Spindelmannens svingande mellan skyskraporna, den här gången i 3D, är väldigt övertygande - kolla bara den sista bilden innan eftertexterna. Hade jag fått se den som tioåring hade jag skitit på mig. Faktum är att jag nästan sket på mig nu också. Precis så ska Spindeln se ut! Och till skillnad från så många andra action- och superhjältefilmer idag, så går det faktiskt att se vad som händer i actionscenerna; klippningen är väldigt sansad. Dessutom är James Horners musik lite gammaldags på ett trevligt sätt; den får mig att tänka på 50-talsfilm.

Fast det som gör THE AMAZING SPIDER-MAN till en bra och underhållande film är att actionscenerna och de bra rollfigurerna kombineras med en av de gulligaste kärlekshistorier jag sett på länge. Det är nästan romansen mellan Peter och Gwen som är behållningen - och det var många drömska suckar i publiken när jag såg filmen.
Betty Brant, Mary Jane och till och med J Jonah Jameson lyser med sin frånvaro, men jag gläds åt att gamle C Thomas Howell oväntat har en liten roll som namnlös byggarbetare. Howell har ju harvat i B-filmer de senaste tjugo åren så det är kul för honom att vara med i en storfilm igen.

SPIDER-MAN 2 är nog fortfarande världens bästa superhjältefilm. Men Marc Webbs film ligger inte långt efter. Det här är riktigt bra. Hade jag haft halva dvärgar att dela ut, hade jag nog dragit till med 4½ i betyg. THE AMAZING SPIDER-MAN är helt enkelt amazing. Jag tycker att det här är betydligt bättre än THE AVENGERS.

I vanlig ordning bryts eftertexterna halvvägs för en "post credit scene", i vilken vi ser silhuetten av en skum och okänd typ. Vem kan det vara? Norman Osborn? Eller den göteborgske superskurken Osborn?!

Jag väntar med spänning på nästan film...

(Biopremiär 3/7)