Visar inlägg med etikett Emily Watson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Emily Watson. Visa alla inlägg

onsdag 30 september 2015

Bio: Everest

Foton copyright (c) UIP
Jag ligger lite efter med filmrecenserandet och måste beta av tre filmer som redan haft premiär. Shoot! som tysken säger:
För två år sedan recenserade jag dokumentären THE SUMMIT om ett gäng bergsbestigare som 2008 fick för sig att klättra upp på K2. Hälften av dem strök med. I min recension skrev jag bland annat så här: "Tja, de har ju bara sig själva att skylla. Vad skulle de där uppe att göra?".
Nu är det dags igen. EVEREST är förvisso ingen dokumentär, men bygger på verkliga händelser. Based on a true story, som det heter i Sverige.
I maj 1996 skulle två expeditioner klättra upp på Mount Everest. Den rutinerade klättraren Rob Hall (Jason Clarke) arrangerade äventyrsresor för amatörer, vilkas säkerhet garanterades, medan Robs gravida sambo Jan (Keira Knightley) satt hemma och var orolig och grät. Josh Brolin spelar machokillen Beck Weathers, som följde med, medan hans hustru Peach (Robin Wright) satt hemma och var orolig och grät.
På vägen upp mötte de slashasen Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som anordnade liknande äventyr för amatörer. Scott gillade, av filmen att döma, att sitta i solstol och dricka whisky. Med andra ord - det var inte lika tryggt att klättra med honom.
... Och så begav de sig upp mot bergets topp. På väg ner råkade de ut för en urjävlig snöstorm. Då gick det som det gick. Hälften av klättrarna ligger kvar däruppe på Mount Everest.
Sam Worthington är också med här någonstans; det är svårt att se skillnad på klättrarna när de dragit på sig mössa, solglasögon och tjocka kläder; än värre när de har fruset snor i skägget, Emily Watson spelar en kvinna som håller sig till baslägret, där hon har radiokontakt med både klättrare och gråtande fruar. När det stormar håller hon fast i stolarna så att de inte ska blåsa omkull.
EVEREST är regisserad av islänningen Baltasar Kormákur, som gjorde de inte alltför minnesvärda DJUPET och 2 GUNS. Filmen är inspelad i Nepal, men främst i Italien, och jag gissar att stora delar är filmade mot green screens. Miljöerna är hisnande, åtminstone till en början, och filmen är i 3D för att göra det hela än mer hisnande. Men: det är inte spännande. Tycker jag. Mest för att jag tycker att det hela är så meningslöst. Det hade funkat om det handlade om en expedition som gett sig av för att rädda överlevande efter en flygkrasch på Mount Everest. Eller om en de jagade försvunnet naziguld. Eller om en yeti kidnappat en yppig blondin som måste räddas. Men folk som bara är ute efter kickar och klättrar i berg frivillligt, som frivilligt utsätter sig för livsfara - nej, det är inte kul. Som sagt: vad skulle de däruppe att göra?
Även om nu miljöerna är svindlande, så består större delen av denna över två timmar långa film av klättrande. Och det är tröttsamt. De klättrar och klättrar och klättrar. Sedan dör de och dör de. Oj, vad de klättrar och dör. Medan damerna där hemma snyftar i kapp.
I början av filmen, innan de börjar klättra, besöker äventyrarna ett kloster beläget på ett berg. Detta hade jag gärna sett mer av. Det var ett fascinerande ställe, väldigt mystiskt, och jag associerade både till Indiana Jones och Shangri-La. Jag hade hellre sett en film som utspelar sig där.
  







(Biopremiär 25/9)

-->

torsdag 16 april 2015

Bio: Testament of Youth

Foton copyright (c) Nordisk Film
Igår skrev jag om RUN ALL NIGHT, en film som börjar med slutet och som har svenske Joel Kinnaman i en av huvudrollerna, och jag nämnde att det är lite imponerande att en svensk får spela amerikan.
Idag skriver jag om det brittiska dramat TESTAMENT OF YOUTH, en film som börjar med slutet och som har Alicia Vikander från Göteborg i huvudrollen - och jodå, hon spelar en ung, engelsk kvinna. Närmare bestämt Vera Brittain, vars memoarer filmen bygger på.
När filmen öppnar är det 1918 och fredsklockorna ringer. Alla firar - men Vera Brittain tittar sorgset mot oss. Har hon mist sin fästman och andra närstående i kriget? Självfallet. Detta är trots allt ett drama med första världskriget som bakgrund.
Snart hoppar vi fyra år tillbaka i tiden. Vera är en intelligent och självständig tjej som inte vill gifta sig. Hon bor förstås i ett vackert hus på den idylliska landsbygden, det är överklass och muntert, även om hennes föräldrar tycker att det är dumheter att Vera vill studera i Oxford och inte gifta sig. Vera står på sig och kommer in på universitetet - men hon träffar även Roland (Kit Harington), som hon blir kär i. Fast kriget bryter ut och Roland far till Frankrike.Veras lillebror vill också ta värvning, men hans far säger nej. Vera tycker dock att brorsan ska få kriga han med, "Låt honom få vara en karl!" säger hon, och farsan ger med sig. Något Vera kommer att få ångra. Även några andra vänner åker iväg till kriget.
Efter ett tag avbryter Vera sina studier för att istället arbeta som sjuksköterska och ta hand om sårade soldater, först hemma i England, men senare vid fronten, där hon tvingas vårda skadade tyskar. Upplevelserna gör henne till pacifist och som sådan var hon känd resten av sitt liv.
Regissören James Kent, som tidigare bara jobbat med TV, älskar verkligen Alicia Vikander. Hon är i bild mest hela tiden och han låter upprepade gånger kameran smeka hennes ansikte. Filmfotot är soft som shamporeklam från 1970-talet. Idyllen skimrar. Handlingen må vara dramatisk, men det enda vi ser är Alicia Vikander iförd en tjusig hatt, Alicia Vikander iförd en piffig hatt, Alicia Vikander iförd en trevlig hatt, Alicia Vikander iförd en vacker klänning, Alicia Vikander iförd en sommarklänning, Alicia Vikander iförd sjuksköterskeuniform - samt snygga bilar, pampiga herrgårdar och blommande träd. Helvetet vid fronten inskränker sig till några minuter insprängda här och var mot slutet. DOWNTON ABBEY-fansen lär gilla det här.
Alicia Vikander är onekligen väldigt söt - men hon är allt lite tråkig. Det finns ingen riktig gnista i henne. Fast hennes fästman Roland är ännu tråkigare - snacka om torrboll. TESTAMENT OF YOUTH, som alltså bygger på verkliga händelser, ståtar med skådisar som Dominic West, Emily Watson, Miranda Richardson och Anna Chancellor, men det lyfter aldrig riktigt. Kents film är mest tråkig. Här finns inget vi aldrig sett förr - handlar det om action och skräck spelar det ingen roll att det inte är originellt, bara det levererar, men i ett drama blir det mest trist. Filmen betar av den ena klyschan efter den andra, här finns till och med en scen där Vera springer efter tåget när Roland rullar mot fronten och hänger ut genom kupéfönstret. Och Alicia Vikander betraktar allt som sker med sorgsen min.
Filmen varar två timmar och nio minuter, men känns längre. Skandinaviska Nordisk Film/Egmont har varit med och producerat.








(Biopremiär 17/4)

-->

torsdag 27 februari 2014

Bio: Boktjuven

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
På Malmö Filmdagar brukar den församlade pressen tilldelas såkallade "goodiebags", vilket är engelska och oftast betyder "tygkasse med en massa saker man kan sälja eller ge bort". Förra året innehöll den bland annat en pocketutgåva av australiern Markus Zusaks bästsäljare "Boktjuven". Den läste jag förstås. Inte.
Däremot har jag nu sett filmatiseringen av DOWNTON ABBEY-regissören Brian Percival, ett verk som inte har fått alltför bra kritik utomlands. Det är inte så många som håller med oss, men jag och Orvar Säfström brukar hävda att i riktiga krigsfilmer ska tyskarna prata engelska med tysk brytning. Och vi som gillar festliga tyska brytningar får vårt lystmäte i BOKTJUVEN, som är en tysk-amerikansk samproduktion. Allvarligt talat, jag trodde att Hollywood hade slutat med sådant, men icke. Efter ett par repliker på tyska i början, övergår dialogen till krigsfilmstyska, det vill säga engelska med brytning.
I centrum för den här filmen står lilla rara Liesel Meminger (Sophie Nélisse), som är i 10-12-årsåldern, och henne är det synd om, minsann. Det är sent 1930-tal, Tyskland, och Liesels ömma moder, som är kommunist, måste adoptera bort sina två barn. Men lillgrabben dör av sig själv redan en minut in i filmen. Liesel hamnar hos det barnlösa paret Hans och Rosa Hubermann (Geoffrey Rush och Emily Watson). Hans är en snäll, omtänksam och barnkär herre, och när han bär keps ser han precis ut som Lennart Hyland. Rosa är däremot ett barskt och bittert fruntimmer som bara skäller på den väna Liesel. Usch, sicken människa! Men det är nog bara en fasad, hon är nog rar hon också, innerst inne, tänkte jag, och jag tänkte rätt.
Stackars Liesel kan inte läsa, så hon mobbas i skolan och kallas Dumkopf och slåss med värste bråkstaken (som heter, håll i er, Franz Deutcher!), men blir kompis i lintotten Rudy, som vill kyssa Liesel, men det får han inte, men hon vill nog ändå, för hon gillar honom.
Lennart Hyland till höger.
Liesel är med i Hitlerjugend och bär uniform och sjunger i Hitlerjugendkören (sångtexten är översatt och fullkomligt sanslös - och den lär vara autentisk). En kväll vankas det bokbål och då passar Liesel på att sno en pyrande bok med sig hem - Hans hjälper henne med att lära sig läsa och tillsammans avverkar de bok efter bok. Hon besöker även borgmästaren vars snälla hustru låter henne läsa vad hon vill i deras enorma bibliotek. Och vad tror ni att borgmästarens fru heter? Jo, hon säger "You kan call me Ilsa"! Folk har fantastiska namn i den här filmen, Deutcher, Ilsa, och en kille omnämns som Pieter Strauss! Och vad hette Peter Strauss' rollfigur i DE FATTIGA OCH DE RIKA? Jo, Rudy! Jösses - är det här ett medvetet skämt? Här även en Steiner - är det Mannen med järnkorset? Jag väntade bara på att Brünhilde skulle dyka upp.
Plötsligt dyker juden Max (Ben Schnetzer) upp och får gömma sig i Hubermanns källare - vilket förstås leder till problem.
Till allt detta kommer en högtravande berättarröst, och vem är berättare, om inte Döden själv! Nej, ingen metafor för döden, utan Döden. Han berättar om hur han träffade de människor vars liv han skulle släcka.
Nå. Vad tycker jag om det här? Njä, det var ju inte så illa ändå. BOKTJUVEN är rätt okej. De löjliga accenterna är lite i vägen, och jag hade förväntat mig en berättelse som skulle fokusera mer på litteratur och fantasier, vilket inte är fallet, men filmen fungerar rätt bra. Ett drama om den tyska befolkningens situation under kriget, och det är ju hyfsat ovanligt, det är en snygg och påkostad film, och Geoffrey Rush gör en bra insats som den sympatiske Hans.
Men filmen lämnar inga bestående minnen. Som STRAFFKOMMANDO ÖST gjorde.







(Biopremiär 28/2)

-->



måndag 11 februari 2013

Bio: Anna Karenina

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det måste ha varit TV-serien med Nicola Pagett från 1977 eller möjligtvis serien med Lea Massari från 1974 jag såg på TV som liten gosse i manchesterbyxor. Eller, ja, jag ska väl inte påstå att jag såg hela serien. det vore väl ytterst märkligt om en liten påg som bara gillade Westerns och superhjältar satt och tittade på en romatiskt drama baserat på en klassisk rysk roman. Men jag såg i alla fall det sista avsnittet. Åtminstone slutet. Sedan dess har jag vetat hur "Anna Karenina" slutar. Nej, självklart har jag inte läst Leo Tolstojs bok, och nej, jag har inte sett någon av de otaliga filmatiseringarna, inte ens den med Greta Garbo från 1935.

Nå, nu har jag sett den nya, Oscarsnominerade versionen. För regin står Joe Wright som gjorde den rätt vissna STOLTHET OCH FÖRDOM med Keira Knightley, den ganska utmärkta FÖRSONING, den mindre utmärkta SOLISTEN, och den hyfsat coola HANNA. Återigen ser vi Keira Knightley i huvudrollen.

De Oscars ANNA KARENINA är nominerad till är för Bästa filmfoto, Kostym, Originalmusik och Produktionsdesign. Filmen kan mycket väl vinna något eller några av de här priserna. Filmfotot är onekligen enastående. Kostymerna fantastiska. Dekoren pampig och ofta innovativ. Musiken minns jag dock inte så mycket av.
Men i övrigt är det här ett ... fläskigt sömnpiller. Jag nickade till flera gånger och kunde omöjligt engagera mig i handlingen. Jag brydde mig inte det minsta.

Anslaget är teatralt - på flera sätt. Dels vad gäller dialog och agerande; alla läser välformulerade repliker, ofta välartikulerat; repliker som bara känns plockade ur en gammal bok eller pjäs. Inte särdeles naturalistiskt, alltså. Men man har även valt att låta delar av berättelsen utspela sig på en teaterscen. Rättare sagt, en teaterscen som byggs om medan vi ser på och förvandlas till "verkligheten" - för att emellanåt återigen bli en teaterscen, med kulisser och scenarbetare. Förvisso är detta snyggt utfört, en kreativ idé, men det innebär bara att illusionen av något slags verklighet förtas; greppet distraherar - och det blir rätt pretto.
Aristokraten Anna Karenina anländer till Moskva 1874. Hon är gift med Alexi Karenin (Jude Law utklädd till Van Gogh) och tillsammans har de en son. Men inte fan är hon lycklig, den där Anna. Hon inleder en romans med en som heter Vronsky (Aaron Taylor-Johnson) och som har en jönsig mustasch.  Men inte fan blir hon lyckligare för det, Vronsky ska visst gifta sig med Katerina "Kitty" Alexandrovna Shcherbatsky (Alicia Vikander), eller hur det nu var. Men Kitty är kär i någon annan. Vem det nu var. Jag minns inte så noga. Han hade säkert mustasch. Eller skägg. Och efter att den här historien har tradat på i två timmar och nio minuter, slutar det i tårar och elände. I synnerhet när det efterlängtade tåget kommer tuffande.
Nä, usch. Det här var verkligen inte min pryl. Det finns säkert massor av folk som gillar sådant här, men inte jag. Tjusigt att titta på, men dött som drama. Men Keira Knightley är vacker som en äng en solig vårdag. Oj, vad vacker hon är. Hon ser nästan ut att vara tecknad. Alicia Vikander är däremot trist. Söt men trist. Hon ser ut att studera på lärarhögskolan. Bill Skarsgård är visst också med någonstans, men antingen var han maskerad med stort skägg, eller så sov jag när han dök upp. Olivia Williams och Emily Watson figurerar också. Manuset är skrivet av Tom Stoppard, som skrev BRAZIL och SHAKESPEARE IN LOVE.

De kunde inte hindra mig från att tänka på annat.








(Biopremiär 15/2)

tisdag 28 februari 2012

Bio: War Horse

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

WAR HORSE - som i mitt umgänge genast döptes om till WAR WHORES (vad trodde ni?) - pressvisades inte i Malmö. Dock lyckades jag se filmen i söndags, på kvällen innan Oscarsgalan. Det var ju nominerat till ett par Oscars, det här spektaklet av Steven Spielberg. Bland annat för Bästa Film.

Tack och lov tilldelades statyetterna andra filmer.

Baserat på en ungdomsbok, och tydligen även en pjäs (det hade varit intressant att se hur de iscensatte krigsscenerna på en scen), är detta drama LASSIE PÅ ÄVENTYR. Men om en häst. Hästen Joey dyker upp redan från början, filmen öppnar med att vi ser honom födas. Den fattige bonden Ted (Peter Mullan från TYRANNOSAUR) är försupen, halt och har ett stort skägg, och mot bättre vetande köper han hästen - trots att han egentligen borde skaffa en arbetshäst som kan dra plogen. Hans hustru (Emily Watson) blir vred, men grabben Albert (Jeremy Irvine) blir överförtjust, döper pållen och tränar upp den. Den kloka hästen blir trogen som en hund. Ted äger även en bitsk gås. När gåsen figurerar spelas gåsmusik på soundtracket.

Familjen behöver dock pengar, och första världskriget är på ingång, så Ted säljer Joey till brittiska kavalleriet. Albert blir sorgsen. Och därefter får vi följa Joeys liv och leverne hos olika ägare, både i brittiska- som tyska armén, och han hinner mellanspela hos en liten fransk flicka som bor hos sin snälle morfar, som kokar sylt. Och stackars Albert, han ger aldrig upp hoppet om att få återse sin ögonsten.

Visst är WAR HORSE en pampig film. Mäktiga scenerier. Gigantiska fältslag med bomber och granater (och självklart inget blod). Smäktande stråkar. Starka känslor.

... Och det är fullkomligt ointressant. Det här är bara slätstruket och sirapsindränkt i nära på två och en halv timme. Och ofta blir det direkt löjligt. Jag skrattade till flera gånger. Mest skrattade jag när Albert, som gått ut i kriget han med, sårats och med en bindel för ögonen går runt och visslar på Joey, som inte glömt bort honom. Men det blir även skojigt när de tyska soldaterna pratar engelska med tysk brytning, medan fransmännen har fransk brytning (fast Niels Arestrup som gör morfadern är fransman). Det förekommer även en arkebusering jag fnissade en aning åt, även om det var snyggt att bladet på en väderkvarn dolde ögonblicket när skotten trycktes av.

Det dyker upp ett flertal bra skådisar; till exempel spelar Eddie Marsan (även han från TYRANNOSAUR) upp som soldat, medan dansken Nicolas bro är en snäll tysk. Filmfotot är naturligtvis strålande, John Williams' musik lite för mycket - liksom hela filmen. Vi ska gråta och glädjas, och som den förtappade, hjärtlöse karlslok jag är, gjorde jag varken eller. Joey springer runt som en Kristus på fyra ben, och alla som träffar på honom, engelsmän som tyskar som fransmän, onda som goda, faller för honom.

Jag hade hellre sett en film om den där gåsen.





(Biopremiär 24/2)