Visar inlägg med etikett Emily Mortimer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Emily Mortimer. Visa alla inlägg

fredag 18 juni 2021

DVD/Blu-ray: Relic

RELIC (Studio S Entertainment)


Den australiska rysaren RELIC (okej, australisk-amerikansk - Jake Gyllenhaal är en av producenterna) gick visst upp på bio i februari. Det hade jag ingen som helst aning om. Fast å andra sidan var biograferna här i Göteborg stängda, så jag hade ändå inte kunnat se den.

Omslaget är nerlusat med citat och betyg från en rad dagstidningar och webbsidor, alla lyriska, alla påpekar hur otäck och spännande filmen är.

Det är inte utan att jag undrar om vi sett samma film - eller om de som skrivit recensionerna aldrig tidigare sett en rysare.

Enligt omslaget är genren skräck - men RELIC, i regi av Natalie Erika James, är främst ett drama. Förvisso ett väldigt mörkt drama med skräckelement, men det känns nästan lite som falsk marknadsföring att kalla det här för skräck. 

Kay (Emily Mortimer) upptäcker att hennes gamla mor Edna (Robyn Nevin) är försvunnen. Ingen vet var hon håller hus. Kay har med sig sin dotter Sam (Bella Heathcote), de två stannar kvar i Ednas hus, skogen genomsöks, men ingen Edna. Efter några dagar är Edna plötsligt tillbaka, och kan inte förklara var hon hållit hus. Hon är nämligen dement, Edna.

Kay oroar sig för sin mor, och börjar leta efter ett lämpligt äldreboende, något hon helst vill undvika. Edna beter sig allt märkligare, hennes humör skiftar, hon kan bli farlig - och hon verkar mögla bort. Hela huset verkar mögla.

... Och det här är ungefär allt som händer i RELIC. Filmens handling är en metafor för demens. Minnen ruttnar bort. Allt försvinner.

Det är en väldigt välspelad film, Emily Mortimer och övriga medverkande är utmärkta. Filmfotot är bra. Som drama fungerar filmen bra - men som skräckfilm eller rysare funkar den inte alls, eftersom den inte är spännande och kuslig. Tempot är långsamt, och även om filmen bara varar 89 minuter, blir den lite småtrist. Skräckinslagen låter vänta på sig till slutet. Filmen handlar om en sjukdom som är otäck, temat är lika sorgligt som skrämmande, jag har människor i min närhet som är drabbade. Därför blir RELIC snarare en sorglig historia, än en ryslig skräckfilm.

Om detta vore en italiensk film, hade den försetts med ett vackert och vemodigt musikaliskt ledmotiv. Nu är filmen inte italiensk, så istället får vi det vanliga brummandet på ljudspåret. Det är lite synd, jag tänker mig att bättre musik hade kunnat lyfta filmen en hel del.

Nå. RELIC är ju inte dålig. Det är en bra film. Om man ser den som ett drama.


 

 


måndag 31 oktober 2011

Bio: Our Idiot Brother

Foton: Nicole Rivelli & Craig Blankenhorn ©2011 Goat Barn Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer spelar systrarna Mirandra, Natalie och Liz. De är alla ganska olika; Miranda har starkt kontrollbehov, Natalie är en "free spirit" och för närvarande lesbisk, medan Liz är gift med (svinet) Dylan (Steve Coogan) som ho har bildat familj med.

De här tre tjejerna har även en bror - Ned (Paul Rudd). Ned är en snäll själ som otdlar grönsaker med sin hippie till flickvän. Men han är lite för snäll - och framför allt är han oerhört godtrogen. Han tror det bästa om alla.
Filmen öppnar med att Ned säljer marijuana till en uniformerad polis och därför hamnar i finkan på åtta månader. När han väl släpps ut har hans flickvän lämnat honom för en härligt trögtänkt och flummig snubbe. Efterson Ned nu inte har någonstans att ta vägen, tvingas han bo hos sina systrar.
Eftersom Ned gör det mesta fel, leder detta till diverse katastrofer i tösernas liv - men självklart är egentligen dessa katastrofer det bästa som kan hända dem. De kommer till insikt med saker och ting tack vare Neds naiva sätt att vara.

OUR IDIOT BROTHER, som regisserats av Jesse Peretz, är en liten överraskning. Jag hade förväntat mig ännu en traditionell, grabbig stonerkomedi - med det var inte alls vad jag serverades. Istället är det här en ytterst charmig och rolig liten film. Okej, det är väl bara en bagatell det här, men om alla bagateller vore som OUR IDIOT BROTHER hade vi levt i en bättre värld.
Paul Rudd är väldigt sympatisk som idiotbrorsan och rent allmänt är rollfigurerna ovanligt väl utmejslade. Zooey Deschanel kör i och för sig vidare på samma typ av brud hon brukar göra, men jag gillar ju henne. Steve Coogan är roligast, men det är väl knappast oväntat. Det dyker upp en övervakare som Ned måste anmäla sig hos var tredje vecka, och även denne kille är skojig.
Det här är en alldeles utmärkt film att se en mörk och fuktig novemberkväll.






(Biopremiär 28/10)

måndag 13 september 2010

DVD: Harry Brown

HARRY BROWN (Nordisk Film)
Det är inte längesedan jag skrev att det är något av en skandal att BROOKLYN'S FINEST inte gick upp på bio i Sverige. Redan nu är det dags att ta till liknande formuleringar.
Vi går på bio och tittar på svenska TV-deckare på stor duk, på dokumentärfilmer som har TV-premiär veckan därpå, på de mest obskyra art house-filmer som inte ens gick hem i Cannes. Men inte får vi se HARRY BROWN på bio i Sverige. Och det är för sorgligt.
För drygt fyrtio år sedan var Michael Caine Carter. 1999 gick GET CARTER upp på nytt i London, och stadens bussar var försedda med reklam för nypremiären. "Caine is Carter" stod det - och det såg förstås oerhört tufft ut. Jag var där och passade på att se filmen. Om flickan jag hade med mig uppskattade den vet jag inte. Jag behöver väl inte påpeka att jag uppskattade den. Remaken med Stallone har jag inte sett.
På omslaget till DVD-utgåvan av HARRY BROWN står det "Michael Caine is Harry Brown". Redan där är liksom filmen hemma. Det här måste vara bra. Fast jag visste att det skulle vara bra - jag hade ju fått rapporter från utlandet.
På omslagets baksida skriver man att HARRY BROWN är som en ultravåldsam version av GRAN TORINO. För en gångs skull stämmer denna beskrivning. Det här är en brittisk GRAN TORINO - fast i total avsaknad av humor, och oändligt mycket mörkare och hårdare.
Michael Caine, 77 år gammal i år, är änklingen Brown, före detta marinkårssoldat, som lever ett ensamt, tomt och sorgligt liv i ett bostadsområde i en förort som får Kumlabunkern att framstå som Villa Villerkulla. Det förfallna hyreshuset påminner mest om något slags sardinkonserv för människor.
Ibland träffar Brown en annan ensam pensionär, Leonard (David Bradley);  de brukar sitta på puben och spela schack. I området härjar en farlig massa kriminella gäng och annat slödder. Rån, misshandel och skottlossning hör till vardagen. Det är precis som Malmö.
Leonard berättar att han trakasserats av slöddret, så nu har han beväpnat sig med en bajonett. Men det dröjer inte länge innan polisen Alice (Emily Mortimer) och hennes kollega ringer på hos Brown för att berätta att Leonard hittats död; ihjälhuggen. Alice berättar att man inte hittat några som helst bevis på brottsplatsen, mer än Leonards bajonett, vilket troligen kommer att innebära att fallet avskrivs som självförsvar och avskummet får fortsätta att härja.
Självklart kan Brown inte acceptera detta. De skyldiga måste sättas dit. Så den gamle, smått skröplige - men fortfarande benhårde - mannen söker upp en knarkarkvart för att köpa vapen. Affären slutar i ett blodbad och sedan fortsätter Brown att rensa upp bland det mänskliga möget.
Alice misstänker hela tiden att det är Brown som ligger bakom alla dödsskjutningar, men självklart tror ingen på henne. Skulle en gubbe på snart åttio år gå omkring som The Punisher i den här varbölden till förort?
Långfilmsdebuterande Daniel Barbers HARRY BROWN är något alldeles makalöst hård och ibland direkt motbjudande. Sällan har man skådat en vidrigare knarkarkvart (på film) än den Brown går till. Fy satan. Och drägget som huserar i trakten är lägre stående varelser än gråsuggor. Deras vokabulär består mest av "Fucking cunt!" och de drar sig inte för att sparka på liggande eller skjuta ner folk på måfå. Det enda de förtjänar är en kula i pannan. Och det får de.
Som jag skrivit flera gånger tidigare, finns det något ytterst tillfredställande med att titta på vigilantefilmer. Att se filmer om hårdingar som gör det man inte kan göra i verkligheten - de slår tillbaka, och det med besked. Jag blev ju själv rånad av en knivman hösten 2008, och det enda jag tänkte var att jag ville skjuta ihjäl den fan. Fast det gjorde jag ju inte. Jag polisanmälde händelsen. Och såg om DIRTY HARRY. Dessutom har jag ingen picka.
Men nu ska man inte förvänta sig en actionfilm av DEATH WISH-stuk när man ser HARRY BROWN. Det här är något annat. Filmen har fler kvaliteter. Framför allt har den en mängd ypperliga skådespelare.
Det här är en gripande och spännande film. Den borde fått gå ett varv eller två på bio.