Bio: Legend

Foton copyright ©2015 Studiocanal. All Rights Reserved
1990 kom det en brittiskt gangsterfilm som hette THE KRAYS. Den blev ganska omskriven hemma i England, i Sverige släpptes den direkt på video. Jag såg den, men minns ingenting alls av den, inte mer än att bröderna Gary och Martin Kemp från Spandua Ballet spelade tvillingarna Reggie och Ronald Kray; två legendariska gangstrar i 1960-talets London.
Nu är bröderna Kray tillbaka på biograferna - och jag konstaterar att detta är ännu ett ämne Monty Python har gjort svårt att ta på allvar. Ni minns väl The Piranha Brothers i MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS? De höll London i ett järngrepp på 60-talet. De var grymma - men rättvisa. Bröderna Piranha drog sig inte för att spika fast folks huvuden i bord, eller i golvet. En av dem; Dinsdale, var galen och trodde att han var förföljd av en jätteigelkott.
Amerikanen Brian Helgeland, mest känd för sina manus till filmer som L.A. KONFIDENTIELLT, MYSTIC RIVER, MAN ON FIRE och GREEN ZONE, har skrivit och regisserat den engelsk-franska produktionen LEGEND - och jag kom under filmen ofta på mig med att fnissa, och förvänta mig att en igelkott skulle titta in. "DINSDALE! DINSDAAAALE!" Men även om detta aldrig händer, är LEGEND bitvis en väldigt rolig film.
Överspelets nye kung Tom Hardy, som tagit över efter Daniel Day-Lewis, spelar med hjälp av modern teknik tvillingarna Kray. Det är väldigt övertygande gjort, om jag inte visste att det var en och samma skådis hade jag aldrig sett det. Reggie Kray är den stilige, charmige av de två; Ronnie är en galen, homosexuell psykopat.

Emily Browning spelar Frances Shea, som kom att gifta sig med Reggie och som agerar berättarröst. Filmen inleds med att hon säger att hon ska berätta den sanna historien om bröderna Kray. Hur pass nära sanningen filmen ligger har jag dock ingen aning om. Som traditionen bjuder får vi följa Krays uppgång och fall. De börjar som småhandlare, de driver en nattklubb och sätter skräck i London. De bedriver beskyddarverksamhet, de drar sig inte för att misshandla folk, och när verksamheten går över styr sker även ett par mord.
I rollen som Ronnie Kray tar Tom Hardy i för kung och fosterland. Till skillnad från den iskalle och genuint obehaglige psykopaten Whitey Bulger i Johnny Depps skepnad i BLACK MASS, är Ronnie en ganska komisk figur. Jag vet inte om det är meningen, men han är så pass bisarr och konstig, att det blir roligt.

Jag tycker om LEGEND, det här är en bra film - och jag tänkte först sätta en fyra i betyg. Men - det hela faller på att Brian Helgeland inte riktigt vet vad det är för typ av film han vill göra. Den pendlar mellan diskbänksrealism, rå gangsterfilm - och en fullkomligt flängd skröna. En pubslagsmål till svängig musik känns inspirerad av westernfilmer, flera scener är burleska och bisarra; som Ronnies sexfester - och en besynnerlig scen där en konkurrerande liga håller en "rättegång", komplett med domarperuk på ligans ledare. Det ser ut att vara hämtat ur Läderlappen.
Ett annat skäl till att jag sänker betyget ett snäpp är att filmen ofta står och stampar utan att komma någonvart, vilket gör att de två timmar och elva minuter filmen varar blir väldigt långa.
Slutligen måste jag nämna det faktum att brittiska gangsters alltid känns som B-laget, oavsett hur grymma de är. De sitter i murriga, fula lägenheter och dricker te, de äter äckliga korvar, de går till puben i HEM TILL GÅRDEN. Chazz Palminteri har en liten roll i LEGEND som amerikansk gangster. När han dyker upp känns det verkligen som att han är den riktige gangstern.
LEGEND är bra, det är en sevärd film - men BLACK MASS är en bättre gangsterfilm på de flesta sätt.

(Biopremiär 27/11)

-->

Bio: Pompeii

Foton copyright (c) Nordisk Film
Vesuvio. Det är en pizza med tomat ost skinka. Men det var knappast denna pizza som dödade staden Pompejis befolkning år 79 efter Kristus. Nej, det var förstås vulkanen Vesuvius som fick ett utbrott och ställde till det. Och ja, jag beklagar - detta var en fet spoiler. Åtminstone om du som läser detta är så korkad och obildad att du inte känner till Pompeji och dess undergång.

Det har gjorts en rad filmer om Pompeji. Mest känd är kanske den italienska THE LAST DAYS OF POMPEII från 1959, som bygger på romanen med samma namn, och som hade Sergio Leone som medregissör. 2014 års vulkanfilm har regisserats av Paul WS Anderson - det vill säga den riktige Paul Anderson (den falske Paul Anderson är han som kallar sig Paul Thomas Anderson). Ingen Milla Jovovich den här gången, men väl 3D och en massa action. Filmen blev ingen större framgång i USA, och det finns orsaker till det, men sällan har undergången varit vackrare.
En film om Pompeji kan ju inte bara handla om själva vulkanutbrottet - man måste förstås stoppa in lite annat också. Hjältar, skurkar, äventyr och kärlek. Det spelar egentligen ingen roll. Man kan hitta på vad som helst - allt stryker ändå med i slutscenerna. Andersons film handlar om en gladiator som kallas "kelten" - det dröjer innan vi får veta att han egentligen heter Milo (Kit Harington). Som barn i Britannien slaktades inte bara Milos familj, utan hans folk av den grymme senator Corvus (Kiefer Sutherland) och hans blodtörstiga romerska armé. Milo växte upp som slav och som gladiator är han oövervinnelig.
Milo hamnar i Pompeji där han blir kompis med den biffige gladiatorn Atticus (Adewale Akinnuoye-Agbaje) och förälskar sig i den nobla tösen Cassia (Emily Browning), dotter till borgmästarparet Aurelia och Severus (Carrie-Anne Moss och Jared Harris). Den romansen blir förstås problematisk. Än mer så, då den rälige Corvus dyker upp och är intresserad av att investera i Pompeji. Vid sin sida har Corvus den ännu grymmare Proculus (Sasha Roiz), som spökat ut sig i något slags Napoleonfrisyr.

Konflikter, jakter och fajting, och vad tror ni händer precis när läget är som värst för Milo och hans käresta? Jo, vulkanskrället börjar spy ut rök och sten och lava.
POMPEII är en rappt berättad film som aldrig hinner bli tråkig - den varar bara en timme och 45 minuter, vilket är anmärkningsvärt idag när katastroffilmer och andra storfilmer brukar ligga på två och en halv timme. Problemet med filmen är kärleksparet i centrum. Kit Harington är en osedvanligt blek muskelhjälte. Han har utstrålning som en tallrik överkokt blomkål serverad med äggsås. Han ger ett mesigt och valpigt intryck, trots alla muskler, och liknar sångaren i ett tyskt popband från 1980-talet. Vore han med i THE EXPENDABLES hade han blivit skjuten innan förtexterna. Emily Browning är söt men blek även hon - och det tänder aldrig till mellan de unga tu, kemin är inget vidare. Han är bara tråkig. Men bra på att slåss och döda folk.

Däremot är filmens skurkar bra. Kiefer Sutherland tar i för kung och fosterland och ser ibland ut som Malcolm McDowells Caligula. För att i USA vara en PG-13-film är filmen förvånansvärt våldsam och blodig. Actionscenerna är mestadels bra.
... Och ja, Pompejis undergång är kärleksfullt skildrad. Vulkanutbrottet är maffigt värre. Katastrofen är fläskig. Jordbävningar, byggnader som faller som korthus, en tsunamiliknande våg, ett skepp som far fram längs en gata, tusentals människor som flyr och dränks i lava. Allt i 3D och ackompanjerat av pampig musik och domedagskörer.

POMPEII går knappast till filmhistorien och är väl en bagatell i katastroffilmsfacket - men man kan ha betydligt värre saker för sig en kväll än att se detta spektakulära romarraffel.

(Biopremiär 25/4)

-->

Bio: Sucker Punch

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.
Så har den då Sverigepremiär till slut, den innan världspremiären så hypade SUCKER PUNCH. Jag har ju själv tagit upp filmen här på TOPPRAFFEL! flera gånger, lockad av de läckra affischerna och den lika läckra trailern.
Dock hade jag mina reservationer. Jag hade på känn att detta nog skulle bli en enda jävla röra. Förvisso en snygg röra, men lik förbannat en jävla röra. Efter att ha läst vad Zack Snyders film skulle handla om blev jag ännu mer skeptisk.

Vid premiären i Amerika härom-
veckan, blev filmen grymt sågad. Den fick en etta i betyg av de flesta. Även den potentiella publiken och Snyders fans gjorde tummen ner. Nu pratas det om att Snyders nästa film, SUPERMAN: MAN OF STEEL, blir hans sista chans i Hollywood, åtminstone för Warners. Fast det är ju klart, det har vi ju sagt om M Night Shyamalan i många år nu, och den typen får fortsätta att göra biofilm efter biofilm.

Emily Browning spelar Babydoll, en tösabit som minst sagt har problem hemma. I en ödesmättad prolog ser vi hur hennes familj stryker med i en våldsam incident orsakad av den onde styvfadern. Han ser dock till att Babydoll får skulden och skickas till ett mentalsjukhus av den klassiska, nästan gotiska skolan. Där ska Babydoll lobotomeras, och i väntan på att detta ska ske, försvinner hon in i en drömvärld - och i denna drömmer hon sedan vidare. Javisst, här bjuds det på drömmar i drömmen!

Mentalsjukhuset och dess personal och patienter förvandlas till en bisarr teater av Moulin Rouge-modell. Babydoll blir kompis med Sweet Pea (Abbie Cornish), Rocket (Jena Malone), Blondie (Vanessa Hudgens) och Amber (Jamie Chung). Oscar Isaac är den grymme teaterdirektören Blue, medan Carla Gugino är regissör och koreograf. Till teatern kommer det märkliga individer som ska underhållas, det hela liknar i det närmaste en bordell.

Babydoll har förstås ingen lust att stanna på detta hemska ställe, så hon totar ihop en plan så att hon och kompisarna kan fly. Till flykten behövs fyra föremål, och dessa snos ett i taget på ett udda sätt:

Babydoll upptäcker att hon kan dansa fantastiskt bra om hon drömmer sig bort till andra världar! Jo, jag vet, det låter helflängt - och det är helflängt. De andra tjejerna norpar prylar medan Babydoll dansar för de förtrollade gästerna - fast vi får aldrig se hennes dans. Istället visas självklart de actionpackade äventyren i främmande världar.

Först slåss brudarna med samurajsvärd mot gigantiska krigare och drakar i ett asiatiskt land; det har drag av både Japan och Kina.

Därefter skjuter de ner tyska zombiesoldater under brinnande första världskrig med steampunkinslag.

Den tredje världen vill jag minnas var något slags variant på andra världskriget.

Och fjärde gången...

Nej, nu håller jag på att avslöja den lilla handling här finns. Men varje nytt uppdrag inleds med att tjejerna (som självklart är utrustade med moderna vapen - och samurajsvärd) briefas av gamle, fine hjälten Scott Glenn, som jag inte har sett på evigheter.

Jag tycker att Zack Snyders nyin-
spelning av DAWN OF THE DEAD från 2004 är bättre än det rätt sega och ärligt talat lite valhänta originalet. 300 från 2006 är hur jönsig som helst, men fantastiskt underhållande. 2009 års WATCHMEN är ju nästan direkt lysande. Däremot är förra årets LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE riktigt, riktigt usel. Otroligt snygg, men skitdålig.

Och är SUCKER PUNCH så dålig som amerikanerna hävdats? Ja, till stor del är det här mer FUCKER PUNCH.

Snyder står själv för storyn, det är första gången han gör en film som inte bygger på ett tidigare verk, och det känns som om han förläst sig på de allra sämsta serierna ur Heavy Metal på 1980-talet - de där som gjordes av killar som älskade stora, flotta bilder, men helt och hållet struntade i storyn. Möjligtvis kommer japaner undan med sådan här historier, jag inbillar mig att det finns mycket manga och animé av liknande slag. Men det är svårt att öveföra sådant här till stor duk i väst.

Däremot är SUCKER PUNCH något alldeles otroligt snygg. Det är en fullkomligt makalös film att titta på, ibland känner jag aldrig tidigare sett något liknande. Och actionscenerna är häftiga så det förslår - i synnerhet för att vara en PG-13-film. Synd bara att det hela inramas av en så dum och småfånig historia.

Jag hade hellre velat se en hel långfilm om ett kvinnligt specialkommando på uppdrag i en steampunkvariant av första världskriget. Det hade blivit tuffare och coolare - och framför allt jämnare.

SUCKER PUNCH har fått väldigt mycket kritik för att hjältin-
norna är iklädda små skol-
flicks-
uniformer, stay-ups, raffset, och liknande. En del har skrikit om pedofildrömmar, vilkert förstås är bullshit. Det här är förstås inget annat än pojkrumsdrömmar. Coola, sexiga brudar som visar hud och viftar med vapen. Och jag ska väl inte komma här och klaga, för det gör jag inte. Jag är inte mer än en karlslok.

Emily Browning är dock lite blek och trist i huvudrollen. Jag tycker att Rocket är den klart fränaste av brudarna. Och självklart gillar jag Carla Gugino, som alltid varit en liten favorit, och som sagt Scott Glenn.

Soundtracket är högljutt och bitvis coolt, och ibland består det av covers på gamla hitlåtar, insjungna av filmens skådisar!

Nej, som framgår totalsågar jag inte SUCKER PUNCH. Den var ungefär som jag förväntade mig. Ett par av mina kollegor tyckte rätt bra om den, själv sätter jag nedanstående betyg. Dock skulle jag inte bli förvånad om jag kommer på mig med att se om filmen flera gånger när den släpps på DVD, och jag kanske till och med omvärderar den i framtiden.

(Biopremiär 8/4)