Visar inlägg med etikett Emile Hirsch. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Emile Hirsch. Visa alla inlägg

onsdag 12 februari 2014

Bio: Lone Survivor


Foton copyright (c) Noble Entertainment

De som inte gillar att den allra sista scenen i remaken på ROBOCOP, vilken Samuel L Jackson trumpetar att Amerika är The Greatest Country on Earth, är ironisk, kan gå och se LONE SURVIVOR - en film som även försetts med alla de squibs som uteblev i ROBOCOP. Här kan vi nämligen prata om Amerika über alles!

Peter Berg, killen som spelade huvudrollen i Wes Cravens SHOCKER, har regisserat det här krigsdramat, som är baserat på en bok av Marcus Luttrell och som beskriver Luttrells upplevelser som Navy SEAL i Afghanistan. Jo, den här filmen ska visst bygga på sanna händelser. Vilket förstås inte alltid är en rekommendation.

Redan filmtiteln är en spoiler. LONE SURVIVOR. Ensam överlevande. Och filmen börjar på sämsta tänkbara sätt. Efter förtexter mot dokumentära videoklipp på amerikanska soldater som drillas å det hårdaste, får vi se hur en helikopter plockar upp den svårt sårade Marcus Luttrell (samproducenten Mark Wahlberg). Därefter hoppar vi tre dagar tillbaka i tiden. Jepp, vi har redan fått se hur filmen kommer att sluta. Alla dör utom Luttrell. Så varför ska vi sitta och titta på detta?

Året är 2005. Luttrell och hans mannar är några rediga hårdingar. Och alla har helskägg. De ser precis likadana ut allihop. Och de har inte precis försetts med några personligheter. Taylor Kitsch är Mike Murphy, som tydligen ska gifta sig. Emile Hirsch är Danny, som verkar vara serietecknare. Ben Foster kallas Axe och verkar vara hetlevrad. Eric Bana är deras överordnade. Vi lär inte känna de här trista typerna speciellt väl innan de beger sig iväg på ett nytt uppdrag: de ska döda talibanen Shah, vars talibangäng dödat massor av amerikanska soldater i Afghanistan.

Den lilla gruppen soldater lokaliserar Shah och dennes armé, de verkar vara flera hundra, men när Luttrell och pojkarna gömmer sig i några buskar, dyker det upp ett par getter och deras skötare. Amerikanerna upptäcks och måste avbryta uppdraget och retitera - men det går inte så bra. De kämpar tappert, men dödas en efter en. Ja, inte Luttrell, förstås. Han hamnar i en snäll by där snälla afghaner hjälper honom. Nej, detta är ingen spoiler - vi vet ju att han kommer att överleva.

De så kallade "hjältarna" misslyckas alltså med sitt uppdrag. Och de dör ingen Hollywooddöd medan de räddar världen, de dör helt i onödan. Och Shah och hans talibaner sitter inte och planerar en terrorattack - de dödar fientliga soldater som befinner sig i deras land. Med det inte sagt att jag vill försvara talibanerna, men det här känns bara totalt meningslöst och det blir inte mer än propaganda för marinkåren. Även om amerikanerna dör en efter en, trumpetar en högstämd voice over om "our proud traditions", vilket är rätt kväljande.

Filmen utger sig för att vara extremt realistisk, men så snart kulorna börjar vina, viner även realismen bort. Amerikanerna dödar fienden snabbt och enkelt med skott i huvudet, medan talibanerna siktar sämre. Det visar sig att Navy SEALs är väldigt duktiga på att gå och springa med massor av Kalashnikovkulor i kroppen. "Det bränner!" säger de när de träffats i benen eller fått fingrar bortskjutna. De hoppar utför stup och rullar nerför spetsiga klippor, men inte fan dör de av sådant, de är bara att bita ihop och halta vidare.

En av slutfajterna i en liten by förvandlas till ren actionfilm, när folk ger sig på varandra man mot man, slåss med händerna, och de onda skjuts i sista sekunden. Dessutom har rollfigurerna försetts med riktigt feta squibs. Blodet stänker rejält när folk träffas av kulorna - och så ser det inte ut i verkligheten. Några verkar ha fått blodiga squibs placerade på sina packningar, de ser liksom inte ut att blöda från kroppen utan från kläderna. Fast jag gillade verkligen den lille pojken som missuppfattar Luttrell och ger honom en anka istället för en kniv.

Under eftertexterna visas bilder och videoklipp på de verkliga Luttrell, Murphy och de andra. Det måste kännas konstigt för deras anhöriga att sitta i en biosalong och se iscensättningar av hur dessa soldater penetreras med kulor, ibland i slowmotion, och dör. Ofta utdragna dödar. Händelserna inträffade alltså för bara nio år sedan.

LONE SURVIVOR, som nominerats till två Oscars, båda för ljudeffekter, är en rätt irriterande film. Och den är tråkig. Rollfigurerna är anonyma, de är ute på ett meningslöst uppdrag de misslyckas med, och det händer inte så mycket mer än att de jagas i vildmarken. Det är fullkomligt ointressant och eftersom jag inte är en amerikansk patriot bryr jag mig inte ett dugg. Var är Rambo när man behöver honom?

Vissa actionscener är rätt bra och det är blodigt värre, men i riktiga krigsfilmer ska ju hjältarna handplockas för sina egenskaper (en akrobat som bär omkring på en studsmatta är alltid ett plus), någon överste ska säga "He's a loose cannon!" och de ska ha skäggstubb och inte helskägg. I LONE SURVIVOR är amerikanerna förvillande lika talibanerna.

Nu vore det kul att se en hederlig, gammaldags krigsfilm. En som börjar med att specialister handplockas för ett Hemligt Uppdrag. Tänk om en sådan snart har premiär. Kanske redan till helgen.



(Biopremiär 14/2)


onsdag 4 januari 2012

Bio: The Darkest Hour

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
... Så har jag varit på bio första gången 2012. Det var ingen skillnad. Det sog precis likadant ut. Och det var i 3D. Tyvärr.
THE DARKEST HOUR är ett actiondrama om världens undergång - och inte precis en film jag sett fram emot. Trailern var inte speciellt lockande. Här i Sverige har den mest blivit omtalad på grund av att Joel Kinnaman har en ganska stor roll.
Emile Hirsch och Max Minghella spelar Sean och Ben, två unga - och jobbiga - amerikanska grabbar som är på väg till Moskva för att sälja in en ny app (eller om det nu var en sajt). De anländer till ett stort, ryskt företag, där de upptäcker att deras kontakt; en svensk som heter Skyler (?!) och spelas av Kinnaman, har snott hela idén och sålt in den själv.
Sean och Ben går på en nattklubb för att dränka sorgerna. Där träffar de amerikanskan Natalie (Olivia Thirlby) och hennes australiska kompis Anne (Rachael Taylor) - och minsann om inte Skyler dyker upp han med, med några ryska brudar. Det var en amerikan, en australier, en ryss och Bellman. Men tro nu inte att de får dränka sina sorger i fred. Nädå. För plötsligt invaderas Moskva av rymdvarelser!
All elektricitet slås ut och ner från natthimlen singlar tusentals guldglödande saker som ser ut som tjusiga dammoln eller alger. Men de är farliga, de här! Rör man vid dem så förintas man - poff! Och de är onda, rymdvarelserna. Förstås. Så de lever jävel och dödar och raserar allt i sin väg.
Våra hjältar - och Skyler - lyckas fly och låser in sig i en källare, men efter att ha kissat i burkar några dagar ser de sig tvungna att bege sig ut på stan. Moskva ligger i ruiner, gator och torg är tomma. Men snart träffar de på fler överlevande och de försöker komma på något sätt att döda de elektriska inkräktarna.
THE DARKEST HOUR, som regisserats av Chris Gorak, varar bara 89 minuter, men den känns betydligt längre. Detta beror på den närmast totala bristen på spänning, på de tråkiga rymdvarelserna - och kanske framförallt på de ovanligt irriterande huvudpersonerna. Sean och Ben är väldigt annoying, australiern är lite bäng, och ingen förtjänar att överleva. Förutom ryssarna som dyker upp lite senare. Ryssarna är inte heller gapiga.
Och Joel Kinnaman? Jag förstår inte hans storhet. Han agerar likadant som han gjorde i I SKUGGAN AV VÄRMEN, JOHAN FALK och SNABBA CASH: han stirrar, flackar med blicken, och talar- och beter sig nervöst. Jag tycker att han är skitdålig. Alltid. Hur har han kunnat få en Hollywoodkarriär tack vare detta?
Vissa scenerier i filmen är rätt fräsiga och imponerande, men vad gör det om filmen är trist. Och 3D:n? Den är knappt märkbar. Det enda som händer när man sätter på sig 3D-brillorna, är att bilden blir mörkare och suddigare.







(Biopremiär 6/1)