Bio: The Exorcist: Believer

Foton copyright (c) UIP Sweden

Tidigare i år slog jag mig ner i soffan och såg samtliga EXORCISTEN-filmer, inklusive Paul Schraders DOMINION: PREQUEL TO THE EXORCIST från 2005, som jag haft liggande osedd på DVD i sju-åtta år. Att det i år är 50 år sedan William Friedkins EXORCISTEN hade premiär skänkte jag inte en tanke på, jag bara kände för att se om filmerna. Att Friedkin dog för två månader sedan är också ett märkligt sammanträffande.

EXORCISTEN från 1973 är förstås en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Det är även en av de bästa skräckfilmer med större budget från ett stort bolag som gjorts. Bra skräck från stora bolag är ovanligt, de bästa filmerna har oftast låg budget och produceras av småbolag.

Jag ska inte lägga ut texten om filmen från 1973, men jag tänkte berätta en liten anekdot. 1993 besökte jag Psychotronic Video-butiken i London. Jag pratade lite med killen i kassan och han sa att han hade några grejor under disk som kanske var av intresse. Han såg sig om, och så plockade han fram de svenska hyrvideoutgåvorna av SALÒ, DJÄVLARNA och EXORCISTEN. Jag fnissade lite. EXORCISTEN var på den tiden förbjuden på video i England - av märkliga skäl jag inte minns på rak arm. Filmen hade visats på bio, men ansågs skadlig för videopubliken. Samma öde drabbade, hör och häpna, Tarantinos RESERVOIR DOGS. Jag sa till killen att de där kunde jag hyra i ett par butiker i Landskrona, om de inte slitits ut och plockats bort.

1977 kom John Boormans uppföljare EXORCISTEN II: KÄTTAREN, vilken var en massiv flopp. Den ansågs vara fruktansvärt usel och den klipptes faktiskt om direkt efter premiären. Det hjälpte dock inte. Men: det här är en fullkomligt bindgalen film som besitter stort underhållningsvärde, den är för flängd för att vara dålig. Dessutom har den jättebra musik av Ennio Morricone.

EXORCISTEN III kom 1990 och regisserades av William Peter Blatty, författaren som skrivit romanen den första filmen bygger på. EXORCISTEN III bygger på Blattys roman "Legion", som kom på svenska 1984. Boken har ingenting med EXORCISTEN att göra, så filmbolaget tvingade Blatty att stoppa in lite scener så att filmen kunde hänga ihop med Friedkins film. 1990-talet var ett dåligt årtionde för skräck, men Blattys film tillhör decenniets bättre skräckfilmer.

På 2000-talet regisserade Paul Schrader sin prequel till EXORCISTEN. När bolaget fick se filmen sparkade de bakut - den här konstiga filmen kunde de inte släppa! Istället gjorde bolaget något unikt: de hyrde Renny Harlin, som gjorde en helt ny film med samma skådisar. Harlins EXORCISTEN: BEGYNNELSEN fick premiär 2004, den sågades av kritikerna och floppade. Ett år senare, 2005, visades Schraders film, DOMINION, på några filmfestivaler innan den släpptes på DVD, så att bolaget kunde få tillbaka en del av de investerade pengarna. Både BEGYNNELSEN och DOMINION är dåliga filmer, men de är dåliga på olika sätt. Schraders film är dessutom djävulskt tråkig.

Så är vi då framme vid 2023 års THE EXORCIST: BELIEVER, som inte fått någon svensk titel. Regissör är David Gordon Green (HALLOWEEN), som även varit inblandad i manus, och filmen är sannolikt gjord enbart för att det är 50 år sedan originalet kom. William Friedkin lär ha sagt att han hellre dör än ser en exorcistfilm av David Gordon Green.

THE EXORCIST: BELIEVER börjar bra. Paret Victor och Sorenne Fielding (Leslie Edom Jr och Tracey Graves) är på semester i Port-au-Prince. Sorenne är höggravid och lokalbefolkningen utför mystiska religiösa riter för att beskydda fostret. Plötsligt drabbas staden av en jordbävning. Sorenne omkommer, men barnet räddas.

Hopp fram i tiden och barnet har blivit tonårstjejen Angela (Lidya Jewett), som bor tillsammans med Victor, som inte skaffat sig en ny kvinna. En eftermiddag går Angela och hennes kompis Katherine (Olivia O'Neill) in i skogen. De försvinner och tre dagar senare återfinns de i en lada. De vet inte var de varit, de vet inte hur länge de varit försvunna, de vet inte vad som hänt. Saker och ting står inte rätt till med dem.

Javisst. Töserna är nu besatta av en demon. Victor är inte religiös, men han inser att det trots allt är övernaturliga saker som pågår. Hans sura och religiösa granne ger honom en bok skriven av Chris MacNeal (Ellen Burstyn). Javisst, det är samma Christ MacNeal som i 1973 års film. Då var hon skådespelerska, men det slutade hon med för att istället ägna all sin tid åt att studera exorcism. Hon har inte längre någon kontakt med dottern Regan (Linda Blair).

Victor letar upp Chris MacNeal, som följer med hem för att driva ut demonen. En massa religiösa typer dyker upp och bedriver exorcism.

Okej ... THE EXORCIST: BELIEVER börjar alltså rätt bra. Skådespeleriet är bra, tempot är återhållsamt, handlingen är lite intressant. Men när Victor drygt halvvägs in i den två timmar långa filmen hittar Chris MacNeal (och "Tubular Bells" spelas) vänder det. Plötsligt blir filmen direkt fånig. Löjlig. Töntig. De två besatta flickorna, som ser ut att vara hämtade ur EVIL DEAD, spottar, fräser och svär - men det blir aldrig otäckt eller spännande. Dessutom upprepar de en del demoniska repliker från den första filmen, vilket mest känns dumt. Minns scenen i EXORCISTEN där Regan kliver in på en fest och säger "You're all going to die" - i THE EXORCIST: BELIEVER är det Katherine som står och skriker i en kyrka. Dessutom återkommer repliken "You're all going to die" mot slutet. Filmens andra hälft är bara en lång radda oinspirerade exorcistklyschor. Genom hela filmen satt jag och tänkte "Linda Blair dyker nog upp på slutet".

Filmens religiösa grubblerier känns väldigt amerikanska och främmande för mig som sekulär svensk. Filmen går så långt att den närmast framstår som kristen propaganda.

Ellen Burstyn fyller 91 i december. Hon ville inte vara med i den här filmen, men ställde upp när hon erbjöds tillräckligt mycket pengar. Pengarna använde hon till att instifta ett nytt skådespelarstipendium.

Tro't om ni vill, men THE POPE'S EXORCIST är en mycket bättre film än THE EXORCIST: BELIEVER. Och då är inte THE POPE'S EXORCIST jättebra. 

 

 

 

(Biopremiär 6/10)

Bio: The Age of Adaline

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
"There can be only one!" trumpetade den odödlige Connor MacLeod och högg huvudet av sin lika odödlige motståndare i filmen HIGHLANDER, som kom 1986. Fast han var inte ensam. Stackars Adaline Bowman är också odödlig. Hennes berättelse innehåller färre halshuggningar. Närmare bestämt inga alls.
THE AGE OF ADALINE har regisserats av en kille som heter Lee Toland Krieger - och jag får väl med en gång säga att jag inte tillhör målgruppen. Jag var den ende mannen på pressvisningen. Om jag besöker en ordinarie visning lär jag också bli ensam man. Det här är en romantisk snyftare.
Blake Lively spelar Adaline, som föds nyårsdagen 1908. När hon är i 25-årsåldern råkar hon ut för en bilolycka, hon hamnar i en sjö, kyls ner - och strömförs av en blixt. Detta gör stackarn odödlig. Hon slutar åldras. Detta innebär ett problem, eftersom hon ständigt måste byta identitet och flytta från stad till stad, innan folk upptäcker att hon ser exakt likadan ut år efter år. Ett annat problem är att hennes lilla dotter åldras. Ett tredje problem är att hon inte vågar inleda kärleksrelationer, eftersom männen förstås åldras de med. Samma bekymmer Connor MacLeod drogs med, alltså.
Nyårsafton 2014 träffar hon plötsligt Ellis (holländaren Michiel Huisman), som ser ut som prins Carl Philip. Han börjar genast att uppvakta Adaline, som kallar sig Jenny och som står i stånd att lämna San Francisco, där hon bott länge nog. Hon försöker bli av med killen. men han ger sig inte, den gode Ellis, och Adaline blir alltmer förälskad i honom.

Men så ska Ellis' föräldrar till att fira sin fyrtionde bröllopsdag. Ellis tar med Adaline till föräldrahemmet, och när Ellis' gamle far (Harrison Ford i skägg och glasögon) får se Adaline blir han minst sagt paff ...
THE AGE OF ADALINE berättas som en saga, komplett med berättarröst. Temat är lite kul och berättelsen blir intressant när Fords rollfigur dyker upp en bra bit in i filmen. Blake Lively, 27, är onekligen en grann tös och sympatisk i rollen, och även hennes middagar med dottern (82-åriga Ellen Burstyn) är intressanta; dottern pratar om att det blivit jobbigt att gå i trappor och funderar på att flytta till ett äldreboende - men som helhet är detta alldeles för smörigt och sentimentalt för min smak. Det är mycket stråkar på soundtracket och berättarrösten är lite jönsig. Redan i början av filmen gissade jag hur det skulle sluta, och jag gissade rätt.

Bäst i filmen är Anthony Ingruber, som har några scener i rollen som Harrison Ford som ung. Pågen ser verkligen ut som en ung Harrison Ford!
Jag kan mycket väl tänka mig att den här filmens målgrupp kommer att sitta med huvudet på sned och tycka att det är så fint, så fint.
Själv tycker jag att HIGHLANDER var bättre.

(Biopremiär 5/6)

-->

Bio: Interstellar

Foton copyright (c) Warner Brothers/Fox

Christopher Nolan! Jag ska ta reda på var du bor! Sedan ska jag söka upp dig! Och sedan ska jag ... gömma din cykel!

Jag kollar lite på de recensioner av Nolans filmer som finns här på TOPPRAFFEL! och konstaterar att jag nog varit lite för snäll mot dem. Batmanfilmerna började bra med BATMAN BEGINS, men blev sämre efterhand (nej, jag tyckte inte att Jokern var fantastisk i THE DARK KNIGHT) och jag skulle inte gett en fyra till THE DARK KNIGHT RISES. Och jag hade glömt att jag gav en trea till INCEPTION, en film jag minns som riktigt trist. Nolan stod även för det ganska usla manuset till den hyfsat misslyckade MAN OF STEEL, som jag nog inte borde gett en trea i betyg. Jag recenserade aldrig Nolans hyllade debutfilm MEMENTO, men den gillade jag inte alls - om det inte vore för dess gimmick; att den berättas baklänges, hade ingen brytt sig, eftersom storyn egentligen är totalt ointressant och allt annat än originell.

Christopher Nolans yngre bror Jonathan står för manuset till nya filmen INTERSTELLAR, ett manus som enligt uppgift först hamnade hos Steven Spielberg. Nu blev det aldrig någon Spielbergfilm - istället fick vi detta vanity project.

Åh, herregud.

Snacka om bajsnödig film.

INTERSTELLAR utspelar sig i en nära framtid och det håller på att gå åt skogen för mänskligheten. Matthew McConaughey spelar Cooper, en hejare till att vara bonde, men en ännu större hejare till att flyga rymdfärjor, vilket var hans tidigare yrke. Men bäst av allt är han på att vara älskvärd om öm far till sin dotter Murph.

Plötsligt råkar Cooper och Murph snubbla över ett topphemligt NASA-projekt. Ja, de nästan bokstavligt talat snubblar över det. Michael Caine och Anne Hathaway sitter i en anläggning och funderar på om det finns en framtid för mänskligheten därute i rymden. De behöver Cooper som rymdpilot - men om han kliver ombord på skeppet och ger sig ut lär han aldrig få återse sin dotter.

Nu blir förstås rymdresan av ändå, de far ut i världsrymden för att utforska ett maskhål ...

... Och sedan blir det pretentiöst mumbo-jumbo. Och vet ni vad jag inte gillar? Just det: mumbo-jumbo. I synnerhet inte tråkigt mumbo-jumbo. Och INTERSTELLAR är skittråkig.

Hoyte Van Hoytema står för filmfotot, så filmen ser förstås väldigt bra ut. Och jag ska inte klaga på skådespelarna. Förutom de ovannämnda får vi bland annat se Jessica Chastain, Matt Damon, Casey Affleck, Topher Grace, Ellen Burstyn och John Lithgow. Men vad hjälper det när filmen är så här trist och högtravande och flummig? 169 minuter varar den. Varför gör den det? Vad är det för fel på 90 minuter? GRAVITY är en liknande film - och den varar bara 91 minuter. Det är dessutom en betydligt bättre film.

Hans Zimmer ligger bakom mycket strålande filmmusik. Till INTERSTELLAR har han bidragit med sitt kanske sämsta score. Det låter som om Zimmer och hans entoniga synt har gått vilse på att new age-kollo. Musiken understryker verkligen filmens tråkighet.

Jag var fortfarande på vift när filmen pressvisades, så jag såg den istället på en så kallad smygpremiär. Den var välbesökt - och större delen av publiken stånkade och stönade missbelåtet när filmskrället äntligen gick i mål. De tyckte att det här var lika pretto och trist som jag.

Om det inte vore för filmfoto och skådisar hade jag satt ett ännu lägre betyg.

(Biopremiär 7/11)