Visar inlägg med etikett Ella Lemhagen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ella Lemhagen. Visa alla inlägg

onsdag 24 september 2014

Bio: Pojken med guldbyxorna

Foton copyright (c) Nordisk Film

Som barn älskade jag TV-serien POJKEN MED GULDBYXORNA, som sändes första gången 1975. Jag lånade även Max Lundgrens bok, som kom redan 1967, men jag minns inte om jag faktiskt läste den. När jag tänker efter har jag nog inte sett TV-serien sedan 1970-talet. Jag minns absolut ingenting! Rättare sagt: jag minns väldigt lite. Fragment av scener - och T-shirten Harald Hamrell hade på sig i huvudrollen som ynglingen Mats.

I Ella Lemhagens nya filmatisering av boken, bär Mats (Lukas Holgersson) en likadan T-shirt - och det är ju rätt kul. I övrigt är det nog en hel del som skiljer långfilmen från den gamla TV-serien. Det hela börjar med att Mats och hans kompis David (Olle Krantz) råkar ut för några mobbare och Mats' byxor görs obrukbara. Vid en container hittar han ett par byxor, trevligt nog i hans storlek. När han senare traskar iväg till en seriebutik för att komplettera sin samling mangapockets upptäcker han att han har en hundralapp i fickan. Ja, inte bara en - han kan dra fram hur många som helst! Byxorna är magiska.

1975 års guldbyxpojke.

Mats hemförhållanden är inte de bästa, och nu har han tvingats flytta hem till sin slarver till farsa (Shanti Roney). Men byxorna gör genast livet lite roligare - Mats och David köper genast en massa statusprylar, de äter på restaurang, de lär känna den tuffa tjejen Livli (Nina Sand), som är en hejare på att skjuta slangbella, och så figurerar en originell lodis; Zeke (Jimmy Lindström), som visar sig vara intelligent och blir en resurs. Efter ett tag får ungarna lite dåligt samvete och vill göra något gott med pengarna, och börjar skänka miljoner till välgörenhetsorganisationer.

Det ljuva livet varar inte hur länge som helst. Det visar sig att ett gäng skurkar anförda av den onde, tyske företagaren William Otto (Kurt Ravn) är på jakt efter byxorna. Dessa skurkar lyckas få reda på att Mats har brallorna och filmen förvandlas till en rafflande actionthriller.

När Ella Lemhagen besökte BUFF i början av året och visade klipp ur filmen, sa hon att hon var lite rädd för att den skulle bli barnförbjuden. Jo, det låter rätt otroligt, men hon var rädd att hon gjort en lite för tuff film. Nu försågs filmen med 11-årsgräns, men den nya POJKEN MED GULDBYXORNA är onekligen en överraskande tuff film - något den vinner på. När jag var barn tyckte jag att det var så fånigt i barnfilmer att alla skurkar var rätt snälla och aldrig försökte skada hjältarna på riktigt. I Lemhagens film är skurkarna verkligen onda, de är beväpnade, de torterar och misshandlar Mats' farsa, och det blir vilda jakter och duell med slangbella - och som så många andra bra actionfilmer, utspelas slutuppgörelsen på ett stålverk (Jfr COBRA och TERMINATOR 2).

Vore jag i tioårsåldern hade jag antagligen älskat den här filmen, jag hade tyckt att den var hur cool och spännande som helst - och vem vill väl inte ha ett par brallor med obegränsade mängder pengar i fickorna?

Som vuxen har jag en del anmärkningar - antagligen typiska vuxenanmärkningar. Logiskt sett håller det här inte riktigt. För det första: det är 2014. Borde inte Mats istället ha ett guldbankkort eller en guldapp? Och det är ingen som reagerar på att några ungar köper dyra prylar och betalar kontant. De äter på dyra restauranger, de till och med bokar en svit på ett hotell. Allt kontant. Men det är väl sådant en tioåring inte tänker på; att det är otroligt misstänkt om det kommer en pojke med flera tusen spänn i fickan.

Ett par scener med Zeke är lite onödiga och slutscenerna känns lite avslagna, men på det stora hela är detta ett lyckat toppraffel för den yngre publiken.

... Och vad som är lite kul är att Harald Hamrell; alltså 70-talets Mats, och som nu främst är regissör, har en liten roll som polis.

 

 

 

 

(Biopremiär 26/9)

tisdag 28 juni 2011

Bio: Kronjuvelerna

Foton copyright (c) Filmlance

Av någon anledning har Ella Lemhagens nya film KRONJUVELERNA blivit oerhört hajpad. Jag vet inte riktigt varför. Lemhagen har tidigare gjort PATRIK 1,5, som åtminstone jag gillade, och en TSATSIKI-film, men i övrigt handlar det väl inte om några större kioskvältare. Således måste hajpen bero på skådespelarna. Bill Skarsgård, Björn Gustafsson (nej, inte Alfred, utan den andre) och Alicia Vikander från TILL DET SOM ÄR VACKERT, en film som i princip inte sågs av någon alls, men som ändå gjorde henne till något slags ny stjärna och utlandshopp.

Dessutom har det skrivits en hel del om den här nya filmens look. Den är till stor del skjuten i Litauen för att ge det hela något slags lätt overklig sagokänsla, även om det ska utspela sig i Sverige.

Det sistnämnda; looken, är väl det som räddar KRONJUVELERNA. För jag vet allvarligt talat inte om jag sett en riktig praktkalkon, eller bara en lagom misslyckad film, eller vad det är jag sett.

Filmen bygger på en "originalberättelse" av Carina Dahl, som även skrivit filmmanuset tillsammans med Lemhagen, och det var det kanske inte så bra att hon gjorde. Det här är nämligen oftast alldeles för litterärt. Under hela filmen kände jag att detta nog hade fungerat bättre som bok, eller kanske ännu bättre som tecknad serie.

KRONJUVELERNA öppnar med att drygt tjugoåriga Fragancia (Vikan-

der) smyger upp till en stor villa, från vilken Richard Persson (Skarsgård) kommer ut - och genast blir skjuten i huvudet. Fragancia arresteras och förhörs av en polis spelad av Tomas von Brömssen, och därefter får vi i långa återblickar följa Fragancia, hennes liv, familj och vänner, från att hon var liten flicka fram till dådet.

Redan på BB när Fragancia föds, blir det strul. Rickard föds nämligen samtidigt och hans stenrike och stränge far, spelad av Loa Falkman, tappar det lilla spädbarnet, som får en silverplatta inopererad i pannan och aldrig blir riktigt normal. Direktör Persson vill att sonen ska bli världens bäste hockeyspelare, men det är Rickard för kass för. Rickard verkar dock lite förtjust i Fragancia, som växer upp med sin fattiga, men kärleksfulla familj - föräldrarna spelas av Michalis Koutsogiannikis och Alexandra Rapaport. Hon får senare även en lillebror med downs syndrom.

En dag anländer konståkande hockeyspelaren och charmören Pettersson-Jonsson, som Fragancia blir kär i, men när han senare växer upp till stor hockeystjärna (och då spelas av Gustafsson) och lämnar byn, blir han bög och får ihop det med en amerikansk hockeyspelare. Och parallellt med detta blir Rickard allt konstigare, direktör Persson alltmer psykopatisk, och Fragancias familj råkar ut för alltmer eländes elände med sjukdomar och fattigdom.

Egentligen funkar KRONJUVELERNA inte alls. En av anledningarna fick jag reda på först efter pressvisningen: filmen kommer senare att visas på TV i en tretimmarsversion. Det är väldigt uppenbart att stora sjok av filmen fattas. Det blir rät hoppigt och konstigt emellanåt.

Men frågan är om detta kommer att bli så mycket bättre i en 50% längre version. Här finns ingenting som engagerar. Inramningen är alltså något slags kriminalgåta - vem sköt Rickard och varför - men svaret på detta är ganska uppenbart redan från början och därför blir det aldrig spännande. Roligt blir det aldrig heller. Och inte heller de romantiska bitarna fungerar, jag kan omöjligt bry mig om de korta romanser som ibland ploppar upp.

Dialogen är väldigt teatral och orealistisk; den funkar inte alls när den yttras av levande människor. Jag är väldigt trött på alla dessa filmer utan människor som känns verkliga - MELANCHOLIA och liknande. Allt de säger är konstruerat och onaturligt. Även om en film utspelar sig i något slags sagovärld, eller science fiction- eller fantasymiljö, måste man acceptera det hela som något slags verklighet, och det gör jag aldrig i KRONJUVELERNA. Herregud, till och med FREDAGEN DEN 13:E-filmer och vanliga tramskomedier har mer realistiska personer.

Lemhagens film innehåller dessutom lite för många parallella historier, vilka samtliga är för korta. Kanske blir detta lite bättre i den längre versionen.

Dock har filmen Loa Falkman, som i vanlig ordning är utmärkt som ärkesvin; här är han närmast en nästan parodiskt överdriven variant av Hasse Alfredsons direktör i DEN ENFALDIGE MÖRDAREN. Direktör Persson välter saker, misshandlar sin son, våldtar sin fru, avskedar sina fattiga anställda, ja, han bär sig verkligen åt som fan! Han är filmens största behållning.

Det är även trevligt att se Michael Segerström i en mindre roll som präst, medan jag undrar varför Jason "Timbuktu" Diakaté har en liten roll som sjuksköterska. Don't give up your dayjob. Han får inte rätt på sina få repliker, som dessutom känns som hämtade ur en gymnasieuppsats som försöker vara lite djup och fin.

Men som sagt, KRONJUVELERNA är en rätt snygg film, fotot är till större delen utmärkt.

Vad som är lite intressant, är att tjejen som spelar Fragancia som tonåring nog medverkar mer än Alicia Vikander. Och Björn Gustafsson är knappt med alls, känns det som. Att en halvautomatisk pistol genomgående kallas "revolver", även av polisen, känns ganska typiskt.

Gamle serietecknaren Anders Westerberg står för filmens storyboards. Alicia Vikander har en hyfsat omotiverad nakenscen och fäller repliken "Det där är inte kramp ... det är helribba!".

Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om det här. Jag har väldigt svårt att tänka mig att KRONJUVELERNA kommer att gå hem i stugorna.




 

(Biopremiär 29/6)