Visar inlägg med etikett Elizabeth Banks. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Elizabeth Banks. Visa alla inlägg

tisdag 2 januari 2018

Bio: Pitch Perfect 3

Foton copyright (c) UIP Sweden
Tydligen är de två första PITCH PERFECT-filmerna de mest framgångsrika komiska musikalerna någonsin - åtminstone enligt Rebel Wilson, som påpekade detta när hon förra månaden satt i Graham Nortons soffa. Det är mycket möjligt. Å andra sidan finns det väl inte jättemånga komiska musikaler. Och frågan är om PITCH PERFECT-filmerna är musikaler, de är snarare komedier med många sångnummer.
De två första filmerna blev oväntade framgångar. Jag tyckte att de var småtrevliga, men rätt fåniga och lättglömda. Att det skullle komma en tredje film var en självklarhet. Trish Sie har tagit över regin - och resultatet är under all kritik. En mer krystad, idiotisk och långsökt film får man leta efter.
Tjejerna i a capella-gruppen The Barden Bellas har nu gått ut college och slutat sjunga tillsammans. De flesta har skaffat sig jobb, Beca (Anna Kendrick) är musikproducent, eller något ditåt, men de är inte speciell framgångsrika. De får ett erbjudande om att återförenas och ställa upp i en tävling i Italien och Frankrike; det var något konstigt om att en populär artist eller producent eller vad han nu var, kommer att sajna vinnarna.
De åker runt i dessa europeiska länder och framträder för amerikanska soldater, och jag satt hela tiden och undrade varifrån de fick alla scenkläder. Samtidigt dyker Fat Amys (Rebel Wilson) far (John Lithgow med australisk accent) upp. Han visar sig vara en gangster och är ute efter sin dotters hittills okända bankkonto, som är fyllt med miljoners miljoner. Barden Bellas måste både uppträda och slåss mot gangsters.
Det här är jättekonstigt. Storyn är en rörig, ologisk soppa; det är uppseendeväckande dumt. De två tidigare filmerna framstår som genomtänkta och riktigt bra. För att innehålla så här många ingredienser är det makalöst tunt, ingenting utvecklas, ingenting är roligt.
I PITCH PERFECT 1 och 2 tävlade Barden Bellas mot andra grupper, varav en del var lite kul - i synnnerhet den tyska a capallea-gruppen i den andra filmen. I den denna den tredje filmen är motståndarna trista och knappt med alls. Två av banden glöms nästan bort helt efter att de presenterats. Huvudmotståndarna är ett band som heter Evermoist och som har Ruby Rose som frontfigur. De ska framstå som tuffa och sexiga, men de spelar genant mesig poprock.
... Fast all musik som framförs i de här filmerna är rätt hemsk. Det handlar om överproducerade covers på gamla hitlåtar. Sångrösterna är påfallande ofta nasala.
Rebel Wilson kan vara rolig, men som Fat Amy är hon bara påfrestande. Alla skämten går ut på att hon är tjock och vulgär. Plötsligt visar hon sig kunna kung-fu, men det blir inte kul. Som vanligt är Elizabeth Banks och John Michael Higgins roligast; de är de där kommentatorerna som bevakar a capella-tävlingar. Den här gången håller de på att göra en dokumentär om Barden Bellas. Fast duon är inte med speciellt mycket. Hana Mae Lee; den besynnerliga, direkt bisarra, och tystlåtna medlemmen i Barden Bellas, medverkar inte heller speciellt mycket, vilket är synd.
PITCH PERFECT 3 är så dålig att den är en direkt förolämpning.

     







(Biopremiär 3/1)
-->

torsdag 6 april 2017

Bio: Power Rangers

Foton copyright (c) Nordisk Film
I mitten av 1990-talet debatterades TV-serien POWER RANGERS vilt i svensk media. Fast mycket till debatt var det inte - de flesta, om inte alla, var emot serien. Det var ju fruktansvärt att en sådan våldsserie visades som barnprogram i Sverige! Själv var jag närmare trettio än tio, men det hände  att jag tittade på POWER RANGERS. Jag minns inte så mycket, men jag tyckte att det var rätt kul, och ledmotivet var svängigt.
En engelsk eller amerikansk actionfilmtidskrift skrev att POWER RANGERS innehåller "some of the best martial arts" man kunde se på TV. Det var väl en av anledningarna till att jag tittade på serien - och till att moralens väktare ville stoppa den; även i USA hördes en del arga röster. Jag minns en artikel i en dagstidning om en förskoleklass som demonstrerade mot POWER RANGERS - de höll upp handtextade skyltar (självklart skrivna av deras fröknar), på vilka det stod att de inte ville se de otäcka POWER RANGERS, de fick mardrömmar, eller hur det nu var. Det kändes bara konstigt och påhittat. Om jag vore barn då, hade jag älskat POWER RANGERS. Såklart. En färgglad historia med superhjältar, karate, monster och fräna farkoster. Allt en liten påg ville ha.
På den tiden var jag ofta lärarvikarie på låg- och mellanstadiet. Jag minns en gång när jag satt i lärarrummet och fröknarna pratade upprört om POWER RANGERS. De ville veta mer och frågade mig hur det går till när de dödar varandra och blodet sprutar i serien. Jag tittade oförstående på dem. Dödar varandra? Ingen av dem hade förstås sett serien. Det var som med videovåldet och hårdrocken - man behövde inte ta del av vad det nu var som skulle stoppas. Och det räckte inte med att hindra femåringar från att titta när det sändes och låta äldre barn (i 30-årsåldern) få titta i lugn och ro.
Historien bakom POWER RANGERS är intressant; egentligen mer intressant än TV-serien. De här hjältarna tillhör ursprungligen den uppsjö av figurer som skapats av det legendariska japanska produktionsbolaget Toei. De har spottat ur sig otaliga filmer och TV-serier om superhältar, robotar och annat; en del animerat, en del live action. För drygt fyrtio år sedan visade Arne Weise i sitt program "Vår fantastiska värld" ett inspelningsreportage från ULTRA-MAN; en populär TV-serie från Toei. Jag visste inte vem Ultra-Man var, men jävlar, vad fräckt jag tyckte det var. Jag satt resten av året och ritade Ultra-Man - utan att egentligen veta vad det gick ut på.
1975 började Toei att producera SUPER SENTAI, som sändes i åtskilliga säsonger under flera decennier, under flera olika titlar och i olika inkarnationer. En TV-serie om en superhjältegrupp i olika färgglada dräkter. På 90-talet köpte Haim Saban och hans amerikanska bolag Saban Entertainment SUPER SENTAI - men istället för att bara dubba- och visa serien, gjorde han om den. Han behöll alla actionscener i vilka hjältarna är maskerade, och han behöll scenerna med skurkar och monster - men resten spelades in i USA. Västerländska skådespelare blev seriens nya hjältar, handlingen ändrades, och 1993 hade MIGHTY MORPHIN POWER RANGERS premiär. Sedan dess har det även i USA kommit flera olika TV-serier om POWER RANGERS, under olika titlar. Rättigheterna har hoppat mellan olika bolag, ett tag ägde Disney figurerna, och de senaste säsongerna har spelats in på Nya Zeeland.
Nu kommer en helt ny långfilm, återigen producerad av Haim Saban (den fullständiga filmtiteln lyder SABAN'S POWER RANGERS). Regissör är en ung sydafrikan som heter Dean Israelite. Pengarna är till stor del kinesiska. Skådespelarna är nya och superhjältegruppens ursprung berättas.
... Och det är ungefär som man kunde vänta sig.
Australiern Dacre Montgomery (från STRANGER THINGS) spelar den lätt överårige tonåringen Jason; lovande quarterback som ställer till det, förses med fotboja, och placeras i en kvarsittningsklass. Där träffar han några andra ungdomar som också ställt till det för sig. En natt råkar de hamna i en underjordisk grotta, där det funnits ett gömt rymdskepp i 65 miljoner år. I grottan finns även rymdvarelsen Zordon (Bryan Cranston) och hans comic relief-robot. Jason och hans fyra nya kompisar visar sig vara utvalda. De ska bli de nya Power Rangers, som ska ta vid där Zordon misslyckades - för alla dessa miljoner år sedan.
Elizabeth Banks spelar den synnerligen onda Rita Repulsa (!), som är ute och samlar guld, för att kunna ge liv åt ett jättemonster av just guld. Jason och hans team har fått superkrafter, men de vet inte hur man slåss mot monster - och framför allt kan de inte förvandla sig till de färgglada Power Rangers. De måste träna och träna, och till slut är de nära att ge upp - men då kommer de förstås på hur man gör för att förvandla sig.
Jag kollade på klockan - det tar ganska exakt nittio minuter innan Jason och gänget äntligen förvandlas till Power Rangers och rycker ut - och detta är självklart åt skogen. Lika illa är det att filmen varar två timmar och fyra minuter! Med tanke på målgruppen, borde teamet vara klara för action efter 20-30 minuter.
Nej, POWER RANGERS anno 2017 är inte speciellt bra. Men vore jag tio hade jag säkert gillat filmen, trots dess längd. När teamet väl ryckte ut i sina dinofordon och temat "Go Go Power Rangers" spelades kom jag på mig med att sitta och stampa takten. Karate är det dock ont om, och några japanska klipp finns här inte alls.
Jag tyckte att det var betydligt mindre plågsamt att se den här, än det var att sitta igenom ASSASSIN'S CREED, GHOST IN THE SHELL och de flesta TRANSFORMERS-filmerna. Jag kommer säkerligen inte att se POWER RANGERS igen, men kommer det en uppföljare lär jag nog se den.
Däremot är jag faktiskt lite sugen på att se de japanska originalserierna från 70-talet. Jag kollade några klipp på Youtube, och det ser fräsigt ut.
... Ultra-Man har jag förresten sett avsnitt av sedan Weise presenterade figuren.
 








(Biopremiär 7/4)




-->

måndag 6 juli 2015

Bio: Magic Mike XXL

Foton copyright (c) Warner Brothers
När jag kom hem efter pressvisningen av MAGIC MIKE XXL sa min flickvän att hon inte förstår grejen med manlig striptease, och att hon inte känner någon annan kvinna som gillar företeelsen; som tycker att det är sexigt. Jag själv har heller aldrig träffat någon kvinna som gillar sådant här. Jag hade en utläggning om manlig striptease i min recension av den första filmen; Steven Soderberghs MAGIC MIKE från 2012, och kom väl fram till att det mest är Village People över det hela.
MAGIC MIKE spelade in en fruktansvärd massa pengar; den var med amerikanska mått mätt oerhört billig att göra, och den drog in 15-20 gånger så mycket, Självklart var en uppföljare ett måste. Fast den här gången har Soderbergh nöjt sig med att vara verkställande producent, för regin står Gregory Jacobs, som var regiassistent på första filmen. Reid Carolin står återigen för manus - det lilla manus som fanns. Det är svårt att förstå att det är samme författare bakom den här filmen. MAGIC MIKE var, mot alla odds, rätt hyfsad - MAGIC MIKE XXL är ett osannolikt hafsverk. Det är sällan man ser en så kallad "major movie" med ett så här slarvigt och framför allt slött manus, det kännssom att Carolin inte brytt sig.
Den största behållningen med MAGIC MIKE var Matthew McConaughey som strippan och klubbägaren Dallas. Nej, han är inte med i uppföljaren. Detta förklaras med att han stuckit till Macau och öppnat ett ställe där istället. Mike (Channing Tatum) har lagt strippandet på hyllan och öppnat eget som snickare, men när hans gamle kollega Tarzan (Kevin Nash) hör av sig och säger att det gamla gänget är i stan, passar Mike på att hälsa på dem.
Strippgänget är på väg till en mässa för manliga strippor (!) i Myrtle Beach, och Mike bestämmer sig för att ta semester och följa med. Vilket han gör. Och ... detta är hela handlingen. MAGIC MIKE XXL är en roadmovie, helt och hållet befriad från utveckling av handling och rollfigurer. Gänget hamnar på olika ställen, de träffar nya människor, de drar vidare utan att det egentligen har hänt något; med jämna mellanrum brister de ut i dansnummer - och dramaturgiskt sett stinker det.
Den första halvan av filmen är verkligen hemsk. Jag satt och skruvade på mig. I stort sett samtliga rollfigurer är osympatiska; vuxna män som beter sig som tonåringar. Strippgänget hinner inte långt innan de kraschar sin buss, och i vad som känns som en blinkning till DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET, fortsätter de färden på olika sätt. En av dem strippar för en uttråkad kassörska på en bensinmack, de träffar ett gäng unga tjejer på en strand, och de hamnar i ett palats där Mikes gamla flamma Rome (Jada Pinkett Smith) driver en lyxig strippklubb för svarta tjejer - det är alltså tjejer som festar och agerar publik, stripporna är manliga. Mike tvingas uppträda som "White Chocolate" och gör succé. Det här avsnittet är alldeles för långt, märkligt och trist.
Under filmens andra halva tar det sig något. De råkar hamna hos ett gäng fulla, rika, medelålders damer, anförda av Andie MacDowell, vilka uppskattar besöket av de välbyggda männen. Och så hamnar de på den konstiga strippmässan, som Elizabeth Banks håller i. Vad är det här? Vad är det för mässa? Var är själva mässan? Det enda vi får se är en stor scen, omgärdad av hundratals kvinnor. Vi ser andra strippor ta på sig sina scenkläder; de är romare, mexikaner, bikers - men det enda vi får se är tio sekunder ur ett nummer baserat på TWILIGHT.
Magic Mike och hans vänner genomför förstås en extremt imponerande show, flera korta nummer efter varandra. Och jag undrade - hur lyckades de med detta? Under roadtripen har vi nämligen sett dem kasta bort sina gamla scenkläder och börja fundera på nya nummer. När hann de med att repa in dessa nya nummer? Varifrån fick de scenkläderna? Varifrån kom den avancerade rekvisitan?
Fast det spelar nog mindre roll för den tilltänkta publiken. MAGIC MIKE XXL går enbart ut på att visa upp halvnakna män som dansar. Ibland blir det skrattretande, som det ofta blir i musikaler - till exempel när det dansas på bensinmacken, eller i en scen i början, där Mike står ensam hemma i verkstaden och brister ut i dans. Men den avslutande showen imponerar. En kille överraskar med att dra upp en tjej ur publiken, och till tonerna av "Closer" med Nine Inch Nails spänna fast henne i något slags S&M-ställning.
MAGIC MIKE XXL är tunnare än tunn, till större delen tråkig, ibland illa spelad, ingenting leder någonstans (Amber Heard är söt, men hennes rollfigur fyller ingen funktion). men mot slutet blir filmen lite småkul. Filmen är väl ungefär lika givande som en Ladies Night.
Om filmen istället handlat om ett gäng kvinnliga strippor, hade den ansetts vara sexistisk och förnedrande. Manliga strippor är något som anses kul och som man kan skratta lite åt.








(Biopremiär 8/7)

-->

tisdag 12 maj 2015

Bio: Pitch Perfect 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för oväntade uppföljare. Tydligen blev PITCH PERFECT en "surprise hit" när den kom 2013 - men jag har inget som helst minne av den. Inte mer än att den handlade om en grupp collegeflickor som sjöng a capella och tävlade i detta. Det var rätt märkligt. Jag ser här att jag gav den första filmen en trea, eftersom Anna Kendrick är söt och charmig, men någon måtta får det vara. Den lätte går jag inte på en gång till!
Den här gången har Elizabeth Banks tagit över regin; detta är hennes debut som långfilmsregissör, och detta faktum har fått distributören att trumpeta "Tjejer framför och bakom kameran!" - som om det då skulle bli bättre. Sanningen är att det inte är någon skillnad på PITCH PERFECT 2 och andra, liknande amerikanska komedier.
De överåriga collegetjejerna är tillbaka och filmen börjar med att skolans stolthet; a capella-gruppen Barden Bellas, ska uppträda för president Obama (som är inklippt). Det går åt skogen. Feta Amy (Rebel Wilsons rollfigur kallas så!) råkar spräcka byxorna när hon hänger upp och ner från taket, och flashar organet för publik och TV-kameror. Eftersom detta är pryda USA blir det stor skandal i hela landet. Bellas står inte högt i kurs, men de tänker inte ge upp, utan siktar på att tävla i VM i a capella-sång, som går av stapeln i Köpenhamn ("Var ligger Köpenhamn?" - "Jag vet inte, jag körde i geografi.").
Regerande världsmästarna Das Sound Machine från Tyskland är på turné i USA och dessa långa, maskinliknande typer gillar att trycka ner flickorna i Bellas. Bellas ledare, Beca (Anna Kendrick), har börjat att praktisera på en musikstudio, vilket hon av någon anledning håller hemligt. En ny, entusiastisk tjej har tillkommit i gruppen; Emily (Hailee Steinfeld), hennes mor (Katey Sagal från VÅRA VÄRSTA ÅR) vaer legendarisk Bellasmedlem på 1980-talet. Det uppstår en del romanser med fumliga killar i manliga a capella-grupper.
PITCH PERFECT 2 är en märkligt ofokuserad film, fylld av utfyllnadsscener. Under stora delar av filmen glöms tråden om VM i Danmark bort. Mot slutet åker Bellas plötsligt iväg på retreat för lite peppande girlbonding; ett fullkomligt meningslöst inslag. Manuset är väldigt slappt. På slutet hamnar de i Köpenhamn; vi får se Bellas gå genom Nyhavn ett par sekunder, innan de hamnar på jättetävling, förlagd på ett fält någonstans. Har det verkligen hållits ett VM i a capella-sång i Köpenhamn? Det ser onekligen autentiskt ut.
Nu innehåller dock filmen en del kul grejor. Das Sound Machine anförs av tysken Flula Borg (han heter så på riktigt!) och danskan Birgitte Hjort Srensen. De är så tyska man kan bli. Snoop Dogg dyker upp som sig själv och sjunger in en traditionell julskiva. Roligast är Elizabeth Banks och John Michael Higgins, som återkommer från förra filmen. De är radiokommentatorer och i synnerhet han säger de mest konstiga saker; han är sexistisk, rasistisk och korkad, helt utan att veta om det.
En som inte är kul, är Rebel Wilson. Hon har bara ett skämt: "Jag är tjock". Det blir bara dumt och lite pinsamt. I en scen sitter hon och bajsar utanför ett tält och säger att konsistensen är som yoghurt.
När Barden Bellas uppträder ser vi att de är tio stycken, men tre av dem har inga repliker i filmen och rör sig bara i bakgrunden. Märkligt.
Låtarna som framförs är välarrangerade och dito koreograferade, men repertoaren består av plågsamma mainstreamlåtar. Brittany Snow är också tillbaka från första filmen.
När filmen slutade och jag tittade på klockan, konstaterade jag att filmskrället varat i 115 långa minuter.








(Biopremiär 13/5)

-->

tisdag 19 november 2013

Bio: The Hunger Games: Catching Fire

Foton copyright (c) Nordisk Film

Då är väntan äntligen över för världens alla tonårstjejer. Två och ett halvt år har de fått vänta på den andra delen i filmsviten baserad på Suzanne Colllins' böcker. Jag har läst artiklar om svenska tjejer som bokstavligt talat har räknat ner dagarna. Jisses.

2012 års THE HUNGER GAMES tog över när TWILIGHT-serien nådde sitt slut. Filmen gjorde storstjärna av unga Jennifer Lawrence och ungarna - flickorna - älskade det här. Själv ställde jag mig lika kall till filmen som jag var till TWILIGHT. Eller åtminstone nästan. THE HUNGER GAMES var inte bra, men den var inte lika urbota fånig och kass som vampyrserien. THE HUNGER GAMES' främsta problem var en väldigt märklig logik; en premiss jag inte köpte, samt det faktum att filmen en actionfilm anpassad för fjortonåriga tjejer, vilket innebar total brist på ös och raffel - fast den blev trots detta aningen censurklippt i England för att få en lägre åldersgräns. Det här var långt ifrån THE RUNNING MAN och andra, liknande futuristiska actiondystopier.

Den här gången har Francis Lawrence (I AM LEGEND, WATER FOR ELEPHANTS) tagit över regin, och de tidiga recensionerna i Variety och The Hollywood Reporter var väldigt positiva - de hävdade att denna uppföljare är betydligt bättre än den första delen. Bättre handling, bättre regi, bättre filmfoto, bättre action. Stämmer verkligen detta?
Nej.
När CATCHING FIRE börjar är segraren från de 74:e Hungerspelen; Katniss (Lawrence) hemma i den sketna byn hon bor i. Där trånar hon efter byhunken Gale (Liam Hemsworth), som är den hon egentligen är kär i - romansen med Peeta (Josh Hutcherson), killen hon delade segern med, var mest ett sätt att klara livhanken, verkar det som. Eller snarare ett sätt att få in ett triangeldrama med två hunkar i storyn. Katniss och Peeta är ute på något slags segerturné där de besöker de fattiga distrikten för att hålla inspirerande tal som hyllar diktaturen de lever i - något de två gör högst motvilligt. Fast nu börjar en revolt att gro därute i distrikten. Det tog hela 75 år innan folket tog sig i kragen och protesterade.

De årliga Hungerspelen är ju ett sätt att hålla befolkningen i schack. Två ungdomar från landets alla distrikt plockas ut för att tävla på liv och död ett gigantiskt, TV-sänt spektakel. Barn som dödar varandra i direktsändning. Nej, jag köper inte denna premiss. Borde inte folket ha revolterat på en gång?

Nå. President Snow (Donald Sutherland) märker att revolutionen närmar sig, så han måste hitta på ett nytt sätt att stävja folket. I de 75:e Hungerspelen ska därför tidigare segrare teamas ihop och slåss mot varandra. Återigen måste Katniss och Peeta tränas i dödlig stridskonst innan de skickas iväg till en het djungel där de under en kraftfältskupol ska slakta sina motståndare - eller stryka med i några av de många fällor som finns utplacerade i djungeln. Den dynamiska duon lär känna några nya krigare, bland dem hunken Finnick (Sam Claflin) och tuffa Johanna (Jena Melone), samt en gammal kärring.

Två timmar och 26 minuter varar det här - och det känns låååångt. Det dröjer en evighet innan huvudpersonerna äntligen skickas iväg för att tävla. Först får vi en timme eller en och en halv, som enbart består av segt prat och politiska- och romantiska intriger. Och när det väl blir action är det förstås lika lamt som i första filmen. Det blir nästan ingen action alls, och när det väl sker något är det hela snabbt överstökat.
Filmens hjältar är inget kul. Här finns många bra karaktärsskådespelare i de vuxna rollerna; förutom de ovannämnda, återkommer Stanley Tucci, Elizabeth Banks, Woody Harrelson och Lennie Kravitz från första filmen, medan Philip Seymour Hoffman är ny i enemblen. Men ungdomarna är med undantag för Jennifer Lawrence plastiga och trista. Fast Katniss är egentligen inte heller speciellt kul. Meningen är väl att hon ska kännas "vanlig", men detta innebär att hon aldrig gör något coolt. Inga one-liners, inga skämt, inga avancerade stridstekniker i häpnadsväckande actionscener. Hon bara går omkring med sin pilbåge och ser sorgsen ut.
THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE är gravallvarlig och totalt humorbefriad. Det här är fortfarandfe inte lika dåligt som TWILIGHT, det är inte ofrivilligt komiskt som den filmserien, men det här är tammefan lika tråkigt. Med undantag för några attackerande apor är det här fruktansvärt tråkigt. Herregud, vad tråkigt det är.

Filmen slutar med en cliffhanger - och den tredje och avslutande boken ska, liksom fallet var med TWILIGHT och HARRY POTTER, bli två filmer, så att Lionsgate kan suga på den här pengastinna karamellen ytterligare ett år.

Efter pressvisningen av CATCHING FIRE såg jag ett franskt drama som varade tre timmar - men det kändes faktiskt betydligt kortare än Francis Lawrences bleka och actionfattiga verk.
Fjortonåriga flickor kan bortse från denna recension. Jag är en medelålders gubbjävel som inte vet bättre. Töserna kommer att älska det här.







(Biopremiär 20/11)

fredag 8 februari 2013

Bio: Pitch Perfect

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag har flera gånger ondgjort mig över musikaler, senast när jag recenserade den svåruthärdliga LES MISÉRABLES. Nu är det dags igen, här har vi ännu en musikal - fast den här gången betydligt mer uthärdlig. Här talas nämligen dialogen istället för att sjungas.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av PITCH PERFECT. Den har jämförts med GLEE - men jag har aldrig någonsin sett GLEE och vet inte vad det är för något. Enligt en recension påminner filmen om TED och BRIDESMAIDS. Tja, det stämmer faktiskt - fast DAWSON'S CREEK regissören Jason Moores PITCH PERFECT är betydligt mer anpassad till unga tonåringar och innehåller inte så mycket som kan uppfattas som stötande.
Anna Kendrick är Beca, som istället för att flytta till Los Angeles och jobba med musik, vilket hon drömmer om, börjar på ett trist college (det syns verkligen inte att Kendrick numera är överårig). Det märkliga med detta college är att det verkar vara världens acapellacentrum! Här finns hur många acapellagrupper som helst, och de tävlar mot varandra i acapellatävligar och acapellabattles. Mycket besynnerligt. Beca avfärdar alla de här som nördar - den här filmen utspelar sig trots allt i USA där en nörd fortfarande är en nörd; här i Sverige har ju ordet omtolkats och blivit ett positivt begrepp för en entusiast. Vilket egentligen är fånigt.

King vid gränspolisen, var var jag? Just de; här. Tjejensemblen The Barden Bellas behöver nya medlemmar. En stor sångtävling är på gång, flera deltävlingar ska hållas innan finalen äger rum i Lincoln Center i New York, och det är dessutom oerhört viktigt att de slår de überpopulära killarna i Treblemakers som oftast vinner tävlingen. Beca och ett par andra tjejer, samtliga lite udda (utom Beca, förstås), går med i gruppen. Samtidigt har en en annan nykomling på skolan; Jesse (Skylar Astin), fått upp ögonen för Beca, medan hon kämpar för att motstå honom. Och Jesse blir ny medlem i Treblemakers. Hur ska det gå? Kommer The Barden Bellas att vinna? Kommer Beca och Jesse att få ihop det i slutscenen? Om du inte kan gissa svaren på dessa frågor är du antagligen uppvuxen i en grotta i skogen. Strax utanför Ödeshög.

PITCH PERFECT, som besynnerligt nog bygger på en roman (?!), börjar onekligen väldigt festligt. Härligt vulgärt och fjantigt i samma anda som, tja, Judd Apatows filmer. The Barden Bellas uppträder och en av tjejerna (Anna Camp) kaskadspyr över publiken. Elizabeth Banks (som även producerat) och John Michael Higgins agerar återkommande acapellakommentatorer, och de är ohyggligt roliga; de är sarkastiska, och han är ett korkat, sexistiskt svin ("Kvinnor kan inte sjunga bastoner, det är därför de aldrig vinner den här tävlingen, och det är därför kvinnor inte kan bli läkare."). Rebel Wilson (från just BRIDESMAIDS) är Fat Amy; jo, hon vill kallas så, en av de nya i gruppen. Hon passerar ett stånd märkt "DJ" - men det visar sig stå för "döva judar". Två killar med hörapparat dyker upp och säger "Shalom!". Väldigt fånigt och dumt. Fat Amy säger att det mest  judiska hon gjort är när hon framförde "Spelman på taket" tillsammans med aboriginer. En annan ny medlem i gruppen är en japansk tjej som pratar extremt tyst och mest säger bisarra saker ingen hör - som att hon suttit i fängelse.

Men efter de inledande scenerna börjar det sagga lite. Filmen brister i tempo och komisk tajming, och den är alldeles för lång; bortåt två timmar. Dock är den inte direkt tråkig. Det är en fullkomligt harmlös film (om man nu inte är en sådan där som tar illa vid sig när man skojar med lesbiska och feta - och feta lesbianer som spelar poker). Det är småtrevligt. Då och då lite kul. Killen som är stjärnan i Treblemakers är en riktig dick - och ser ut som Johan Glans.
Dock varning för musiken. Den består enbart av jukebox from hell-låtar. Två av dem är svenska; "The Sign" och "The Final Countdown". Och dem vill vi ju inte höra.
Kanske borde jag ge PITCH PERFECT en tvåa - men Anna Kendrick är ju så söt och charmig att jag inte kan låta bli att höja betyget ett snäpp.
I början av filmen har man översatt "Hide your wine coolers" med "Göm era vinkylare"! (Wine cooler är en alkoholhaltid dryck, ett slags alkoläsk)






(Biopremiär 8/1)




måndag 16 juli 2012

DVD: Man on a Ledge

MAN ON A LEDGE (Nordisk Film)
Jag läste några recensioner av MAN ON A LEDGE i amerikanska och engelska magasin när filmen gick upp på bio där. Recensionerna var relativt ljumma, i vissa fall mycket ljumma. Så pass att jag när den här DVD:n anlände inte mindes vad filmen skulle handla om. Dessutom är ju titeln faktiskt skittråkig. Förvisso är den helt korrekt, men ändå - det låter ju som en pretentiös arthouserulle. Men jag tittade på filmen - och jag tillät mig att bli lite överraskad.
För regin står långfilmsdebuterande Asger Leth och i huvudrollen ser vi Sam Worthington. Worthington spelar polisen Nick Cassidy, som när filmen börjar tar in på ett flott hotell i New York, och efter att ha ätit middag klättrar han ut genom ett fönster och ställer sig på en avsats. Polis, brandkår och media anländer, nyfikna New York-bor tittar på (och vill att han ska hoppa), och i en flashback får vi veta att Cassidy nyligen rymt från fängelset, där han suttit inlåst efter att ha stulit en diamant värd 40 miljoner dollar av den slemme Ed Harris. Nick Cassidy hävdar att han är oskyldig.
Elizabeth Banks är en polispsykolog som på begäran av Cassidy själv försöker prata den självmordsbenägne till rätta. Och samtidigt befinner sig Cassidys bror (Jamie Bell) med flickvän (Genesis Rodriguez) i byggnaden mittemot. De står i radiokontakt med Cassidy - så tydligen har de något i görningen, det finns en helt annan orsak än självmordstankar till att Cassidy står där ute på avsatsen.
Handlingen i MAN ON A LEDGE är så långsökt att murbruk krackelerar. Hur i helvete kom huvudpersonerna på den här planen för att genomföra sin kupp? Nick Cassidy måste ha världens bästa balanssinne och total avsaknad av höjdskräck. Mot slutet blir det rena rama Spindelmannen av det hela.
Men: trots detta, det fulkomligt orimliga, är det här en underhållande film, ibland riktigt rafflande. Filmen består förstås av en massa annat mer än en kille som står på en avsats och hotar med att hoppa. Här finns en hel del actionscener, slagsmål, biljakter och tempot är högt. Vidare hittar vi ett par andra kul skådisar förutom de ovan nämnda. Edward Burns är en trött polis som inte gillar psykologen. William Sadler jobbar på hotellet. Kyra Sedgwick är en illa omtyckt TV-reporter.
Sam Worthington brukar jag tycka är en trist kille. Han var så oerhört trist som hjälten i AVATAR att jag glömt att det faktiskt var han. Han var lika trist i TERMINATOR: SALVATION. Som Perseus i CLASH OF THE TITANS och WRATH OF THE TITANS försvann han i den allmänna uselheten. Men i MAN ON A LEDGE funkar han riktigt bra. Han är bara hård och sammanbiten från början till slut.
MAN ON A LEDGE funkar utmärkt som underhållning en fredagkväll. Eller varför inte en onsdagkväll?






torsdag 24 maj 2012

Bio: What to Expect


Foton copyright (c) Noble Entertainment

WHAT TO EXPECT är den svenska titeln på den här filmen. Jasså? Jaha, och vad heter den i original, då? Jo, WHAT TO EXPECT WHEN YOU'RE EXPECTING. Lång och otymplig titel. Men den "svenska" titeln blev ju lite obegriplig. Vaddå, vad man kan förvänta sig? Av vaddå? Nä, hade jag satt den svenska titeln, hade jag dragit till med TITTA, VI FÖDER BARN!

Jag hade förväntat mig en redig tösafilm. En typisk tjejfilm av stora mått. Därför blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt en hel del i denna komedi i regi av Kirk Jones, som tidigare gjort den hemska NANNY MCPHEE. Åtminstone i början.

Vi får följa en samling par som först inte verkar ha något med varandra att göra eller mer gemensamt än att de väntar barn. Cameron Diaz är Jules, framgångsrik programledare för ett sådant där TV-program där tjockisar ska banta. Hon bor (självklart i en lyxvilla) ihop med en dansör, och de två tävlar i en variant på LET'S DANCE. Efter att ha vunnit finalen spyr Jules i pokalen - hon är gravid.

Jennifer Lopez är den fattiga frilansfotografen Holly (som trots fattigdom bor i en jättelägenhet), som är gift med en videoklippare. De beslutar sig för att adoptera ett barn från Etiopien. Elizabeth Banks är Wendy, som driver en butik med babysaker och som har skrivit en barnbok om amning. Hon väntar barn med Gary (Ben Falcone), vars far är stenrik, bor i lyxvilla och gillar margaritas - farsan spelas av Dennis Quaid, och han väntar tvillingar med sin 25-åriga hustru (Brooklyn Decker).

Slutligen råkar unga söta Rosie (Anna Kendrick), som säljer osträtter från en ostbil, bli på smällen efter en het natt tillsammans med en föredetta pojkvän, som säljer baconrätter från en baconbil.
Dessa graviditeter leder till diverse incidenter och förvecklingar. I synnerhet männen har problem med att klara av situationen. Det figurerar en liten klubb, The Dudes, bestående av nyblivna farsor som promenerar med sina bebisar. De hävdar att klubben är som Fight Club, fast de slåss inte. Chris Rock är en av medlemmarna.

Okej. Dennis Quaid är fullkomligt fantastisk i den här filmen. Han är verkligen skitrolig som föredetta racingstjärna och partysnubbe av stora mått. Flera andra rollfigurer och händelser är också mycket roliga. Chris Rock har en liten son som är fruktansvärt korkad. Thomas Lennon är en valhänt och lagom misslyckad typ - och kul.

Men kvinnorna, då? Är inte de roliga? Nja ... Jo, kanske. Lite grann. Banks och Decker blänker till emellanåt, men i Banks' fall handlar komiken mest om att skrika hysteriskt. Diaz' rollfigur är egentligen lite osympatisk. Lopez' är meningslös.

Efter ett tag övergår WHAT TO EXPECT till att bli en renodlad tjejfilm. Ur en mans ögon betraktad. Och snart börjar den även predika. Det är en jävla massa tjafs om "mirakel" och "gåvor" och folk håller tal på olika sätt; Banks håller ett "fint" anförande på en mässa och utan förvarning går Rock igång och håller en moralisk föreläsning och hur mycket han och hans vänner älskar att vara fäder. Och herrejävlar, när Lopez med make anländer till Etiopien (i scener inspelade i Sydafrika, även om de lika gärna hade kunnat skjuta dem på en back-lot i Hollywood) och hämtar ungen, deltar de i en religiös ritual där alla glatt ber och hojtar amen.

Historien om Rosie och hennes kille verkar vara plockad ur en annan film; ett romantiskt ungdomsdrama.

Filmen är lång som ett ösregn, den blir bara längre och längre, och ju längre den pågår, desto mer känner jag hur mitt betyg sjunker.

WHAT TO EXPECT är förstås väldigt amerikansk; det förekommer en sådan där "baby shower", vilket jag aldrig riktigt begripit vad det är, och den sker i överdådig lyx. Oavsett hur lite pengar man har, måste man köpa stort hus när man ska få barn. Och man diskuterar huruvida man ska låta omskära sin son eller ej. En diskussion som känns mycket märklig. Det är ju skitkonstigt att detta ens övervägs i ett modernt land som USA. Diaz råkar säga "fuck" i ett direktsänt TV-program varpå Quaid flinar att censorerna kommer att älska detta.

... Om man kapat filmen med en halvtimme och byggt ut Quaids roll, hade detta kunnat bli en riktigt bra komedi. Nu blev det en tantfilm med några roliga inslag.

Plus för att gamla fina "Why don't we get drunk and screw" spelas i en scen.







(Biopremiär 25/5)

måndag 31 oktober 2011

Bio: Our Idiot Brother

Foton: Nicole Rivelli & Craig Blankenhorn ©2011 Goat Barn Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer spelar systrarna Mirandra, Natalie och Liz. De är alla ganska olika; Miranda har starkt kontrollbehov, Natalie är en "free spirit" och för närvarande lesbisk, medan Liz är gift med (svinet) Dylan (Steve Coogan) som ho har bildat familj med.

De här tre tjejerna har även en bror - Ned (Paul Rudd). Ned är en snäll själ som otdlar grönsaker med sin hippie till flickvän. Men han är lite för snäll - och framför allt är han oerhört godtrogen. Han tror det bästa om alla.
Filmen öppnar med att Ned säljer marijuana till en uniformerad polis och därför hamnar i finkan på åtta månader. När han väl släpps ut har hans flickvän lämnat honom för en härligt trögtänkt och flummig snubbe. Efterson Ned nu inte har någonstans att ta vägen, tvingas han bo hos sina systrar.
Eftersom Ned gör det mesta fel, leder detta till diverse katastrofer i tösernas liv - men självklart är egentligen dessa katastrofer det bästa som kan hända dem. De kommer till insikt med saker och ting tack vare Neds naiva sätt att vara.

OUR IDIOT BROTHER, som regisserats av Jesse Peretz, är en liten överraskning. Jag hade förväntat mig ännu en traditionell, grabbig stonerkomedi - med det var inte alls vad jag serverades. Istället är det här en ytterst charmig och rolig liten film. Okej, det är väl bara en bagatell det här, men om alla bagateller vore som OUR IDIOT BROTHER hade vi levt i en bättre värld.
Paul Rudd är väldigt sympatisk som idiotbrorsan och rent allmänt är rollfigurerna ovanligt väl utmejslade. Zooey Deschanel kör i och för sig vidare på samma typ av brud hon brukar göra, men jag gillar ju henne. Steve Coogan är roligast, men det är väl knappast oväntat. Det dyker upp en övervakare som Ned måste anmäla sig hos var tredje vecka, och även denne kille är skojig.
Det här är en alldeles utmärkt film att se en mörk och fuktig novemberkväll.






(Biopremiär 28/10)

lördag 4 december 2010

Bio: The Next Three Days

Foton copyright (c) SF Film

För ett par dagar sedan läste jag en intervju med manusförfattaren och regissören Paul Haggis, i vilken han bland annat tillfrågades om hur man skriver ett bra manus. Haggis, som skrivit och regisserat THE NEXT THREE DAYS, svarade något om att man måste ha en bra, stark berättelse och så vidare. Eftersom Haggis är känd som en framstående manusförfattare, blev jag förvånad när jag fick veta att den här nya filmen är en remake på den franska ALLT FÖR HENNE från 2008. Nu har jag dock inte sett originalet, så jag har inget att jämföra med.

Haggis är en kille med en rätt intressant karriär. Han är kanske mest känd för att ha skrivit och regisserat CRASH (nej, inte Cronenbergs bättre och mer bisarra film), och skrivit manus till MILLION DOLLAR BABY, FLAGS OF OUR FATHERS, LETTERS FROM IWO JIMA, CASINO ROYALE och QUANTUM OF SOLACE. Men innan dess ägnade han sig åt betydligt roligare saker. Jo, förstår ni, Paul Haggis skapade WALKER: TEXAS RANGER, som han skrivit många avsnitt till! Och han har skrivit till LAGENS ÄNGLAR, LIVET RUNT DE 30, och ännu bättre till THE LOVE BOAT och MR MERLIN (!) och bäst av allt, till SCOOBY-DOO, RICHIE RICH och PLASTIC MAN. Respekt!
Enligt Haggis är THE NEXT THREE DAYS en thriller för människor över 25. Jag missade pressvisningen, och gick därför på en ordinarie kvällsvisning. Jag var den ende över 25. Dessutom fick jag audio commentary på främmande språk. Tonårsparet som satt bredvid mig var ungefär så smarta som tonåringar är idag. "Jag gillar han den skådisen," sa killen. "Ja. Vem är det?" - "Jag vet inte." - "Är det han i GLADIATOR?" - "Nä.".
Men jo, det var det ju.

Russell Crowe spelar läraren John Brennan, lyckligt gift med den tjusiga och framgångsrika Lara (Elizabeth Banks) och tillsammans har de den lille sonen Luke. En dag börjar dock inte som de tänkt sig. Det ringer på dörren och in störtar en hel hög poliser som griper Lara, misstänkt för mord. Minst sagt oväntat.

Lara döms till livstids fängelse, men John är förstås övertygad om att hon är oskyldig. Men efter tre år inser han att Laras fall aldrig kommer att tas upp på nytt, hon kommer aldrig att släppas ut från anstalten. Därför beslutar han sig för att frita henne.
John nagelfar Internet efter fakta om rymningar och hur man går tillväga. Han lär sig en massa fula knep på nätet, bland annat hur man öppnar en låst bildörr med hjälp av en tennisboll (undrar om det funkar i verkligheten). Han träffar en kåkfarare (Liam Neeson, som medverkar i en enda scen) som är den ende som lyckats rymma från ett visst fängelse, och han får en massa tips, råd och frågor han måste ställa till sig själv.
Efter att ha skaffat vapen, falska pass och lämnat Luke på ett barnkalas, sätter han sin plan i verket. Självklart får han ut Lara, men flykten blir allt annat än problemfri.
På det stora hela är THE NEXT THREE DAYS en bra, robust och ofta riktigt spännande thriller. Jag håller med Haggis om att det här är en film för folk över 25. Tempot är relativt lågmält, klippningen inte hetsig, skådespelarinsatserna är gedigna. Vid flera tillfällen figurerar Johns föräldrar, och jag uppskattar verkligen att farsan spelas av Brian Dennehy! Det var längesedan jag såg honom på bio - eller någon annanstans. Det känns på något sätt självklart med Dennehy som far till Russell Crowe. De två har ingen vidare bra relation och har slutat prata med varandra - och under mer än halva filmen säger Dennehy ingenting. Han bara går omkring och är tyst. Det är inte förrän han förstår vad John håller på att planera, som han öppnar munnen.
Dock faller det hela på att filmen blir lite väl otrolig. John ska alltså vara en vanlig, trist lärare - och plötsligt kan han hantera skjutvapen, köra bil som en racerförare, slåss och genomföra de mest avancerade manövrar. Det skär sig en aning med resten av filmen, som känns realistisk och trovärdig.
Plötsligt tar sig John dessutom in i ett knarklabb och skjuter ner några skurkar och har sig, och jag undrar - varför? Vilka var det? Vad hade John där att göra? Vad hade detta med planen och storyn att göra, mer än att tillföra mer action - och vara ett sätt att få polisen att få upp en ledtråd.

Detta kan dock inte hindra Haggis film från att vara lite bättre än genomsnittet.
Och jag gillade den döve motorcyklisten.





(Biopremiär 3/12)