Visar inlägg med etikett Elijah Wood. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Elijah Wood. Visa alla inlägg

onsdag 12 december 2012

Bio: Hobbit: En oväntad resa

Foton copyright © 2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and New Line Productions, Inc. All Rights Reserved. 

Jag tror inte att jag någonsin har recenserat Peter Jacksons SAGAN OM RINGEN-trilogi, men jag har nämnt den åtskilliga gånger - oftast i ganska negativa ordalag. Jag är allt annat än anhängare av de där filmerna - men jag har trots allt något slags långvarigt förhållande till JRR Tolkien.
Som barn hade jag ett gott öga till fantasy. Rättare sagt, jag hade ett gott öga till Sword & Sorcery, eftersom jag upptäckte Conan Barbaren redan när jag var i sexårsåldern. Svärd och monster och magi, det var grejor det! Min första kontakt med Tolkien var i ett nummer av Fantomen (var annars?); i avdelningen Filmrutan inför premiären på Ralph Bakshis animerade långfilm SAGAN OM RINGEN som kom 1978. Jag tyckte att filmen verkade otroligt spännande - och den där filmaffischen med Gandalf hållande ett fläskigt svärd var minst sagt lockande. Så jag och ett par kompisar såg filmen på bio.
Bakshis version från 1978

Bakshis SAGAN OM RINGEN gjorde djupt intryck på mig. Viss, filmen slutade ju lite konstigt; mitt i, och den utlovade Del Två kom aldrig, men jag gillade den mörka stämningen och miljöerna. Som vuxen har jag sett om filmen och konstaterat att den till stora delar är lite ... kackig. Åt helvete för mycket ful rotoscope.

... Men då, 1978 eller '79, fascinerades jag. Jag lånade Tolkiens böcker på biblioteket, men jag tror aldrig att jag läste dem. De var ju så tjocka! Men något år senare gjorde jag ett försök. Jag hade nämligen köpt hela trilogin om Härskarringen från någon bokklubb. Alla böckerna i en kartonnerad utgåva med flortunna bibelblad. Jag köpte även "Bilbo" i pocketutgåva.

Jag började att läsa ...

... Och gav upp.

Vaffan var det här? Sida upp och sida ner med jönserier? Först dussintals sidor om att röka pipa. Sedan mest en massa fjönt där folk med konstiga namn berättar gåtor och skanderar verser. Det hände ingenting - och det var tråkigt berättat. (Här kan jag skjuta in att det ju nu kommit en nyöversättning av min gode vän Erik Andersson - men jag är inte lockad att göra ett nytt försök att läsa)

Numera har jag sedan länge konstaterat att "klassisk" fantasy inte är min kopp te. Jag gillar Sword & Sorcery, eftersom genren ligger nära Vilda Västern; folk har svärd istället för revolvrar, och historierna levererar; det kan vara fett ös och ren exploitation. Sådan där annan fantasy är bara tråkig, omständlig - och lockar till sig märkliga typer jag ibland är lite rädd för. Folk som klär ut sig, folk som spelar rollspel, folk som kommer att dö nyfikna, som det heter.

Den där boken jag köpte.
Självklart såg jag samtliga delar i Peter Jacksons filmtrilogi på bio. De var ju snygga och pampiga att titta på - men ack så tråkiga. Och suspekta. Män gör saker tillsammans. Kvinnor är mystiska väsen. Rollfigurer med varsin personlighet (och inga andra personligheter) går och går och går. Folk har konstiga namn, platserna har konstiga namn, vem är vem, vad är vad, ska det aldrig hända någonting? Den tredje filmen slutar ju aldrig, först ligger Frodo på en sten och kvider i halva filmen, och sedan följer slut på slut på slut.

Tolkien- och fantasyfansen dyrkar Jacksons filmer. Såklart att det skulle komma fler. Visst, det var först meningen att Guillermo del Toro skulle regissera "Bilbo", det vill säga THE HOBBIT - det vill säga HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, vilket hade kunnat bli lite intressant - men i slutändan hade mexikanen inte tid och Peter Jackson satte sig åter i registolen. del Toro hängde kvar som producent och medförfattare av manuset.

Tolkiens bok "Bilbo" är förhållandevis tunn. Drygt 300 sidor. Två filmer skulle det bli. Efter att ha filmat i två-tre år kom Jackson fram till att det skulle bli tre filmer. Den här första filmen är två timmar och femtio minuter lång. Således kommer HOBBIT-trilogin att bli drygt nio timmar! Här har man kavlat ut berättelsen så mycket som möjligt. Oj, vad man har pressat med kaveln! Det här har blivit ännu mer flortunt än sidorna i den där boken jag nämner ovan.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA pressvisades inte i Malmö. Således gick jag och såg den på den allra första visningen; klockan 23:59 på Royal natten till den tolfte december. Personalen var utklädd (tydligen till Snusmumriken och Herman Hedning). Och det bästa med hela visningen var att SF bjöd på kaffe och pepparkakor i foajén innan visningen, och att Erik Andersson (som håller på Landskrona BoIS) har en credit nästan sist i eftertexterna. Däremellan var filmen en pärs.

Jag var inte speciellt sugen på att se HOBBIT - men jag var nyfiken. Det var utförandet jag ville ta del av. Tekniken. High End Technology! Herr Jackson har ju inte bara filmat i 3D, utan även med 48 bilder i sekunden istället för normala 24. Skarpare bild. Inga suddiga åkningar. Hur skulle det se ut? Jag anade det värsta.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA inleds med en berättarröst och flashbackbilder som redogör för hör draken Smaug anfaller ett dvärgrike (nej, inga syndiga dvärgars rike), och en dvärgprins och hans folk blir hemlösa och vandrar runt och letar efter ... vad det nu var. Men det lyser blått. Eller så var det inte det de letade efter. Men alla ser ungefär likadana ut och har konstiga namn, vilka alla låter som "Torbjörn".

Sedan hoppar vi till hobbitarnas by och där träffar vi Michael Jackson. Vad nu? Michael Jackson? Aha - det är Elijah "Maniac" Wood som Frodo! Det var ju värst vad han ser skum ut. Han hälsar på Bilbo (Ian Holm), som får för sig att han ska berätta vad som hände sextio år tidigare, och så hoppar vi i tiden och Bilbo spelas av Martin Freeman; dr Watson i utmärkta SHERLOCK på TV.

Ian McKellen är tillbaka som Gandalf, som söker upp Bilbo. Gandalf ser även till att tretton hemlösa skäggdvärgar väller in hos Bilbo, äter upp hans mat, och är allmänt jobbiga och själviska. Det är lite oklart varför. Gandalf tycker tydligen att Bilbo är lämplig att ta med på en långfärd där de ska leta upp ... en skatt eller den där blålysande prylen. Bilbo vill inte följa med. sedan ångrar han sig.

Efter ungefär en timme (!) börjar färden. Bilbo, Gandalf och tretton dvärgar går och går och går - och jag kommer att tänka på Robert Wises STAR TREK - THE MOTION PICTURE. Jasså? Vad har Tolkien med STAR TREK att göra? Jo, den första STAR TREK-långfilmen kändes helt och hållet riktad till TV-seriens största fans. Rollfigurerna dök upp en i taget, och slutligen fick vi se USS Enterprise. Publiken förväntades kippa efter andan och applådera varje händelse. På den fullsatta HOBBIT-premiären på Royal satt publiken andäktigt knäpptyst från början till slut, och de jublade och applåderade när välbekanta figurer gjorde entré. Christopher Lee som Saruman. Cate Blanchett som Galadriel. Hugo Weaving som Elrond. Och mot slutet Andy Serkis som Gollum. Om alla dessa figurer var med i boken "Bilbo" vet jag inte.

... Men när Gollum slutligen dök upp hade jag tappat intresset sedan länge. Nej, jag ljuger inte när jag påstår att det inte händer någonting. Visst, det dyker upp stentroll och bergsjättar, vilka utsätter huvudpersonerna för fara, och de jagas av slemma orcher, allt för att det ska bli lite spännande. Men filmen rör sig inte framåt, det är otroligt segt. Det här känns som en kopia på RINGEN-trilogin - fäst sämre. Oinspirerad. En produkt gjord för att tjäna mer pengar på den fanatiska fansen.

Martin Freeman är mycket bra som Bilbo - men när han ska hamna i komiska situationer, vilket att han för jämnan, har han en tendens att likna mr Bean. Grimaser och spattig gång. Vad jag kan påminna mig är Galadriel den enda kvinnan med ordentlig dialog (om än på alviska) i filmen. I övrig finns här en tjej som spelar flöjt och en hobbittant. För det här är männens värld.
Nå. Till det viktiga. De där 48 bilderna i sekunden. Hur ser det ut?

Kort svar: oftast för jävligt.

Bilden är alldeles för skarp - realismen förtas. Studiobyggen ser inte ut som något annat än studiobyggen. Datoranimeruingar ser bara ut som datoranimeringar. Bilden är kall och själlös. artificiell. Ofta påminner HOBBIT om ett barnprogram. Ibland ser filmen ut som en gammal TV-pjäs modell JAG, CLAUDIUS. De hiskeliga ulvarna som jagar våra hjältar ser ut som något ur ett datorspel; de känns inte riktigt integrerade med miljöerna, som om de inte riktigt rör vid marken. Och hobbitarnas håriga jättefötter liknar mest de fulaste skor man kan tänka sig.

Vad värre är, är effekten 3D i kombination med High Frame Rate för med sig. Jag har inte anlag för åksjuka, jag tror aldrig att jag blivit sjösjuk - men under vissa scener i HOBBIT kände jag lätt illamående och yrsel. Märkligt. Obehagligt. När eftertexterna väl rullade hörde jag åtskilliga i publiken som klagade på att de blivit illamående och yra! Jag kände av det när kameran rörde sig bakåt samtidigt som den panorerade i sidled. Troligen främst under scener med höga berg och djupa dalar. Väldigt skum känsla. Peter Jackson inte bara tråkar ut en, han får en att spy också!

Oj. Det här blev en lång, lång recension. Vilket kanske är passande, eftersom det här är en lång, lång, lååång film. Så - hur ska jag sammanfatta det här? Tja... Visst. Här finns imponerande miljöer och scenerier. Flera bra skådespelare passerar revy. Men nej, det här är plastigt, händelselöst, ospännande och fruktansvärt tråkigt. En film enbart för de mest hängivna Tolkienfanatikerna. Fast det är ju klart, med tanke på hur framgångsrik RINGEN-trilogin var, kommer förstår alla att se den här filmen ändå.

Det finns förresten en animerad TV-version av "Bilbo" från 1977. Jag har inte sett den, men den finns ute på nätet. Den är betydligt kortare än Jacksons film - och säkert bättre!








(Biopremiär 12/12)

fredag 13 juli 2012

DVD: Treasure Island - Skattkammarön

TREASURE ISLAND - SKATTKAMMARÖN (Atlantic Film)
Det finns otaliga filmatiseringar av Robert Louis Stevensons "Skattkammarön" - och jag försöker påminna mig om jag faktiskt har sett någon av dem. Bortsett från Antonio Margheritis TREASURE ISLAND IN OUTER SPACE med Anthony Quinn, David Warbeck och John Morghen. Jag har en vagt minne av att jag som barn såg en gammal svartvit version - men det kan ha varit en annan piratfilm. När jag var barn visade TV inget annat än pirat-, musketör- och cowboyfilmer. Minns jag det som.

Däremot hade jag som barn en kraftigt förkortad, rikt illustrerad version av boken, utgiven på Carlsen/if, och jag tyckte att den var väldigt spännande. I alla fall bilderna. Som liten pilt började jag till och med att göra en serieversion av boken. Dock hade jag inte fattat att all text i boken inte måste vara med i min serieadaption, så jag gav upp efter en sida.

Den här splajsans nya, DVD-aktuella filmatiseringen är en knappt tre timmar lång TV-film som ursprungligen visades i två delar. För regin står Steve Barron, som en gång i tiden gjorde den första TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES-filmen. Jag insåg snart att jag egentligen inte riktigt vet vad SKATTKAMMARÖN handlar om. Rättare sagt: jag minns i stora, väldigt stora drag vad det går ut på - förstås - och de flesta namn är välbekanta. Men jag kände inte igen många av turerna i den här versionen. Fast det är ju klart, kanske har filmmakarna ändrat och stökat om hej vilt, vad vet jag.

Donald Sutherland står för ett minimalt phone-in-performance som kapten Flint, som gömt sin skatt på en ö och ritat en karta. Det stora affischnamnet är Eddie Izzard, som gör en förhållandevis sympatisk Long John Silver, och som vill komma över kartan. Toby Regbo är den unge Jim Hawkins, som råkar komma över kartan och beger sig ut på sjön med piraterna. Halvvägs in i filmen dyker Elijah Wood upp som den på ön strandsatte Ben Gunn. Han har blitt tosig i huvet.

Barrons film inleds med märkligt fula, billiga förtexter och återhållsam, rätt vissen musik. Det kändes inte alls som att jag skulle få uppleva ett episkt piratäventyr. Och nej, det fick jag inte heller. Filmens första halva är besynnerligt tradig och händelselös, och det ser lika billigt ut som förtexterna. Det är mest en massa människor som pratar. Miljöerna är sparsmakade. Emellanåt har man försökt tuffa till det händelselösa med hjälpa av fräsig klippning och andra effekter, men det funkar inte alla och ser mest jönsigt och omotiverat ut.

Dock tar det sig under andra halvan. Det blir hyfsat trevligt och underhållande. Men TREASURE ISLAND är allt annat än minnesvärd och kommer inte att göra något som helst avtryck efter sig. Jag gissar att de flesta av de tidigare versionerna är betydligt bättre.

torsdag 8 december 2011

Bio: Happy Feet 2

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Från Mad Max till steppande pingviner. Hur fanken gick det här till? Hur står det egentligen till, George Miller? Fast karln lär väl inte klaga. Han tjänar säker drivor av stålar på pingvinerna.

Jag minns absolut ingenting av HAPPY FEET. Mer än att Robin Williams gjorde en av rösterna, att de sjöng och dansade mest hela tiden, och att jag tyckte att filmen var skittråkig. Dessutom var ju temat lite skumt. Pingviner som dansar dagarna i ända? Varför då? Förvisso är det inte lika krystat som i den rätt usla SURFS UP med surfande pingviner, men jag fick känslan av att de skapade potentiella leksaker först ("Vad tror ni om pingviner? Kommer ungarna att vilja ha sådana?") och först därefter försökte göra något av dem.

HAPPY FEET 2 handlar om ... Tja, den handlar inte om så mycket. Förra filmens huvudperson Mumbles har nu både fru och barn; sonen Erik, och Erik är kass på att dansa. Han kommer även på avvägar med ett par andra figurer. Fast största hotet i filmen är den globala uppvärmningen, nedskräpning och annat miljörelaterat. Pingvinerna råkar illa ut när isbergen runt omkring deras förort rasar och de stängs in. Enda sättet att klara biffen är att sjunga och dansa. Och det är väl det hela.

Jo, och så förekommer det två kriller; Will the Krill (Brad Pitt) och Bill the Krill (Matt Damon), som råkar hamna utanför sitt stim. Dessa figurers äventyr har egentligen ingenting med resten av filmen att göra, men deras scener är mycket bättre än resten av filmen. Jag hade hellre sett en kortfilm om Will och Bill, och deras existentiella dialoger.
Just det, det dyker upp en skandinavisk pingvin som kan flyga; Sven från Svenland. Denna märkliga lilla varelse upphöjs till pingvinstammens stora hopp. Hank Azaria gör Svens röst och försöker lägga sig till med svensk (eller norsk?) brytning, men eftersom det är Azaria har Sven en tendens att låta som en mexikan.

P!nk gör rösten till Mumbles fru, Elijah Wood gör Mumbles, en liten flicka är Erik, och Robin Williams återkommer, den här gången i två roller.

HAPPY FEET 2 är mördande tråkig. Satan, vad trist filmen är. Jag höll inte på att somna, men jag ville somna - det säger väl en hel del. Bortsett från krillerna och möjligtvis en del märkligheter med Sven, är det här inte roligt alls. Än värre blir det när de börjar sjunga och dansa. Sångerna är till större delen hemska och i dessa versioner blir de än värre. De slaktar David Bowie. Jag ger bara godkänt till temat från RAWHIDE.

Ytterligare ett problem är att alla pingvinerna ser likadana ut. Man har försökt lägga till små detaljer på dem så att man ska känna igen dem, men det hjälper inte.

Nu låter ju det här som en totalsågning, men jag vill trots allt inte sätta en etta. Animationstekniskt är det förstås väldigt välgjort, och jag gissar att små barn kan uppskatta det - men 3D:n (självklart är filmen i 3D) är inte mycket att hänga i julgranen, och jag upplevde irriterande spökbild alldeles för ofta.







(Biopremiär 9/12)