Visar inlägg med etikett Elias Koteas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Elias Koteas. Visa alla inlägg

onsdag 30 mars 2011

Bio: Let Me In

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Som säkert är bekant vid det här laget, blev jag inte särdeles överförtjust i Tomas Alfredsons LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Jag hade inte läst John Ajvide Lindqvists roman när jag såg filmen, och jag har fortfarande inte läst den - filmen fick mig inte att vilja läsa den.
Jag har några kollegor som faktiskt håller med mig, men annars brukar folk förvånat höja på ögonbrynen när jag hävdar att LÅT DEN RÄTTE är extremt överskattad och att jag absolut inte förstår dess storhet. Speciellt i utlandet älskas Alfredsons film. Herregud, inte nog med att den fått lysande kritik av mainstream- såväl som skräckkritiker världen över och vunnit horder av priser, nej, den har ju också röstats fram som Årets Bästa Film av skräckfansen i tidningar som Fangoria och Rue Morgue.
Och jag undrar om världen råkat ut för något slags kollektiv hjärntvätt.
Är det det faktum att det pratas svenska i filmen som lett till framgångarna? Känns den väldigt exotisk? Består hela publiken av mobbade tonåringar som känner utanförskap och relaterar till handlingen?
Jag tyckte att Alfredsons film var väldigt snygg. Jag tycker i princip att handlingen är intressant.
Men. LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN är ju inte det minsta spännande. Den funkar inte som skräckfilm. Tomas Alfredson har dessutom upprepade gånger sagt att han inte gillar skräckfilm. Istället fokuserade han på utanförskapet hos de två huvudpersonerna; den mobbade pojken och vampyrflickan. Med betoning på grabbens jobbiga situation hemma och i skolan.
Jag tyckte att det här var samma typiska, svenska mob-
bing-
drama och misär-
skildring vi sett otaliga gånger förut - fast försedd med vampyrer och sökt, konstlad dialog. Jag har alltså inte läst boken, men i filmen tillför vampyrinslaget inget speciellt. Vad hade vampyrism med allt att göra?
Jag gav filmen en tveksam trea och jag har inte orkat se om den sedan pressvisningen.
Nu får så till slut den amerikanska nyinspelningen en väldigt sen svensk biopremiär - filmen är redan DVD-akuell i USA och England. Regissör är Matt Reeves, vilket först inte bådade vidare gott, eftersom jag inte precis gillade hans CLOVERFIELD. Fast det är klart, CLOVERFIELD var så långtifrån LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN man kan komma, så kanske skulle Reeves få till det ändå på någon vänster. Och så började en väldig massa positiva recensioner ploppa upp utomlands. Jag började känna att det här kommer antagligen att bli bättre än det svenska originalet. 
Och det blev det.
Bäst av allt är de första sekunderna. Klassiska brittiska bolaget Hammer Films har ju återuppstått och detta är en av deras första nya produktioner - och deras nya logga är något alldeles makalöst snygg. Oj!
Så börjar då själva filmen - och vi känner verkligen igen oss från förra gången. Nästan.
Istället för Blackeberg befinner vi oss i en snöig håla i New Mexico. Året är 1983 och vi hamnar i ett bostadsområde av en typ vi sällan ser i amerikanska filmer. En vanlig hyreskasern där arbetarklassen bor. Det ser väldigt svenskt ut. Och jo, stämningen i Reeves film är identisk med den i Alfredsons. Fotot påminner nästan om Cronenbergs gamla 70-talsverk, förresten.
Kodi Smit-McPhee är tolvårige Owen; den mobbade killen som lär känna vampyrflickan, som här heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (Hit Girl i KICK-ASS!). Richard Jenkins spelar den äldre mannen som är Abbys beskyddare, medhjälpare - och eventuellt gamle älskare?
Men så kommer vi till tilläggen i Reeves version - Reeves står förresten även för manus. En stor del av filmen ägnas åt Elias Koteas, som gör en polis som är satt på den bisarra mordvåg som drabbat trakten. Tydligen har Reeves stoppat in en del material från Lindqvists bok, som ströks i Alfredsons film. Var månne Alfredson rädd att dessa scener skulle förvandla hans film till en mer regelrätt skräckfilm?
Skådespeleriet är mycket bättre i LET ME IN än i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. De fyra huvudpersonerna är mer än utmärkta, och kemin mellan Smit-McPhee och Moretz bättre än i den svenska filmen. Dialogen är bättre skriven och rollfigurerna, framför allt barnen, agerar mer naturligt.
LET ME IN fungerar också som skräckfilm. Okej, jag kan väl inte påstå att jag tyckte det var spännande, kanske beroende på att jag visste vad som skulle hända. Men skräckstämningen är mer påträngande. Splatterscenerna är bättre gjorda och mycket blodigare än i originalet - samtidigt som den eventuella spirande romansen mellan människa och vampyr är mer övertygande. Owen och Abby är inte två skitkonstiga ungar den här gången.
Ett par scener där Abby hoppar omkring som en upp-
speed-
ad loppa när hon dödar folk ser dock inget vidare ut. Vissa scener är nästan helt identiska med de motsvarande i Alfredsons original. Precis som i originalfilmen är det märkligt ont om vuxna på den skola Owen går på och där han ideligen utsätts för förnedrande mobbing. Owens morsa spelas av Cara Buono, men vi får aldrig se hennes ansikte - onekligen ett intressant grepp.
Det visade sig alltså att det är med svenska vampyrer som med Wallander. Vad gäller den sistnämnde kom ett gäng engelsmän över hit och gjorde en egen version som är betydligt bättre än den svenska. Och nu har alltså ett gäng amerikaner tagit en framgångsrik svensk biofilm och gjort en version som åtminstone jag tycker är betydligt bättre än originalet.
Ska vi skåda in i framtiden, tror jag att den kommande amerikanska versionen av MÄN SOM HATAR KVINNOR kommer att bli fan så mycket bättre än den svenska... 
Vad är det jag sitter och skriver? Jag som så ofta beklagar mig över remakes...!
Okej. Eftersom jag gav LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN tre syndiga dvärgar i betyg och eftersom jag tycker att Matt Reeves version är bättre, kan betyget den här gången inte bli något annat än: 






(Biopremiär 1/4)

tisdag 14 december 2010

DVD: The Killer Inside Me

THE KILLER INSIDE ME
Jag har flera gånger klagat på att Hollywood och andra filmverkstäder aldrig filmatiserar de böcker jag har läst. Okej, jag ska väl inte säga att jag klagat på det. Det är bara ett konstaterande. Men det är väl för att jag bara läser gamla hårkokta deckare, kioskböcker och billig skräck. Eller dyr skräck.
Och när det nu kommer en ny film baserad på en klassisk hårdkokt deckare, så bygger den på en bok jag inte läst. Jag vet faktiskt inte om jag läst någon av Jim Thompsons böcker, men "Mördaren i mig" från 1952 har jag inte läst.
Däremot har jag nu sett två filmatiseringar av boken. I mitten av 1980-talet släpptes versionen från 1976 på video och jag kommer ihåg recensionen i Scandinavian Film & Video. Den fick en stjärna av fem och ansågs vara skitdålig och obegriplig. Men eftersom Stacey Keach hade huvudrollen, tyckte jag den verkade intressant ändå. Ett par år senare visade SVT filmen och jag tyckte inte alls att den var så dålig - men jag kan inte påstå att jag kommer ihåg något från den.
Michael Winterbottoms nya version, som inte fick chansen på svenska biografer, har på sina håll anklagats för att innehålla våldspornografi. Oj, då. Och det uppstod en viss buzz på nätet när en brutal sexscen med Jessica Alba läckte ut.
Efter väldigt snygga förtexter introduceras vi för Casey Affleck, som spelar Lou Ford, en vicesheriff i Texas. Han ger intryck av att vara en ganska lågmäld kille, men skenet bedrar. När han beordras att köra hem till ett fnask (Alba), inleder han ett slags förhållande med henne. Men snart spårar relationen ur.
Lou Ford är nämligen sadist. Han gillar att misshandla kvinnor. I flashbacks får vi se hur han som liten gosse upptäcker att hans mor är masochist, vilket leder till Lous besatthet i att ge brudar rejält med stryk.
Men Lou har fler problem. Han har problem med andra kvinnor, han har problem med kriminella, och han har problem med polisen - det sistnämnda då liken efter ett tag börjar hopa sig och Lou blir misstänkt.
Jag blev rätt ställd av THE KILLER INSIDE ME. Jag kliade mig i bakhuvudet. Filmen ser onekligen väldigt bra ut, skildringen av en småstad för 60 år sedan är fin, och detaljer och musik är utmärkt. Och Winterbottom har fyllt filmen med bra folk: Kate Hudson, Ned Beatty, Elias Koteas, Simon Baker och Bill Pullman.
Ibland blir filmen överraskande snaskig. Kvinnomisshandeln och våldtäkterna är råa. Det är utdraget. Och Winterbottom verkar gotta sig i nakna, smiskade rumpor på ett härligt exploitationsätt.
Men samtidigt är det här en oerhört snackig film. Det pratas något makalöst. Jag måste erkänna att jag tappade både intresset och tråden under flera scener. Jag satt och tittade - och upptäckte att jag varken lyssnade eller läste texten. Det kan bero på att handlingen är rörig (minns att Film & Video kallade den förra versionen obegriplig), men det kan också bero på att Winterbottom berättar på ett sätt som inte engagerar mig tillräckligt.
Men tre syndiga dvärgar kan filmen dock få. Nysmiskade är de också, dvärgarna.

tisdag 4 maj 2010

DVD: Defendor

DEFENDOR (Sony Pictures Home Entertainment)



De flesta kommer nog att hyra DEFENDOR i tron att det är en komedi. Det ser ju så ut av omslaget att döma: Woody Harrelson iförd fånig superhjältedräkt. Men vänder man på asken och läser det finstilta, ser man att beteckningen är "drama".
Och jo. Det är väl vad denna kanadensiska film är. På sätt och vis är DEFENDOR dramaversionen av KICK-ASS (fast där slutar alla likheter).
Redan under öppningsscenen anar man vad detta är för typ av film och vart allt kommer att leda. Sandra Oh spelar en psykiater på ett fängelse. Hon förhör en viss Arthur Poppington (Harrelson) iförd fångdräkt. Därefter berättas vägen till fängelset i flashbackscener.
Arthur har inte riktigt alla hästar hemma, så att säga. Han är en godhjärtad man som vill leva i en god värld, och därför tar han på sig sin superhjältedräkt (med ett "D" i silvertejp på bröstet) och med ett oändligt övermod - och total brist på superkrafter - går han ut för att bekämpa brott. Ibland lyckas han. Ibland får han stryck. Hans vapen är en klubba, spelkulor, limejuice och glasburkar med arga getingar.
En natt träffar han på den unga tjejen Kat (Kat Dennings); prostituerad och drogmissbrukare. Han tar sig an henne och försöker hjälpa henne, även om hon inte alltid är så positivt inställd till hans vänlighet. Kat utnyttjas av en kriminell snut (Elias Koteas) och en jugoslavisk gangsterboss - och Defendor misstar gangstern för att vara Captain Industry, en superskurk han hört talas om sedan han var barn.

Defendor fångas in och döms att flytta hem till en gammal vän och dennes familj, och till att aldrig mer spöka ut sig till superhjälte - men när Kat kidnappas finns det bara en sak att göra...

Det här är en film om trasiga människor - de är trasiga på olika sätt. Och storyn känns märkligt bekant. Jag kan inte riktigt placera den. En knäppgök som tror att han är hjälte... Fan, jag kan inte komma på vilken film det är! Eller det är kanske flera filmer?

Filmen innehåller en del actionscener, men främst är detta en rätt mörk och dyster film. Jag vet inte riktigt vad manusförfattaren och regissören Peter Stebbings vill med den. Den är alltså inte rolig, och den är inte spännande som thriller. Som drama är det mest deprimerande och inte särdeles gripande. Det är lite småtråkigt och jag gissade tidigt vart det hela skulle barka på slutet. Jag gissade rätt.

Men det går inte att kalla filmen "dålig". Den är lite för bra för att vara kass. Men, men. Jag kommer aldrig att se DEFENDOR igen och jag kan inte precis rekommendera någon att se den.