Bio: The Great Wall

Foton copyright (c) UIP Sweden

Äntligen har någon filmatiserat Evert Taubes klassiska raplåt "Kinesiska muren"! Fyra timmar lång, varav hälften ägnas åt kinesiska hostan.

Nä, nu narras jag med er.

THE GREAT WALL är en amerikansk-kinesisk film, med betoning på amerikansk. Filmen är från Universal och Legendary, och det sistnämnda bolaget har visst sålts till Kina. Filmens story och manus har knådats till av inte färre än sex (6) författare, alla amerikaner, och två av dem är Max Brooks och Edward Zwick.

Regissören är dock kines - det är nämligen Zhang Yimou, mest känd för DEN RÖDA LYKTAN, SHANGHAITRIADEN, HERO och FLYING DAGGERS (som av någon anledning inte fick heta HOUSE OF FLYING DAGGERS i Sverige). Det är nu hela tretton år sedan FLYING DAGGERS kom, och jag har inte sett någon av de filmer Yimou gjort sedan dess, och det är en hel del. Nu har jag i alla fall sett hans senaste film - och den är långtifrån representativ för Zhang Yimou. THE GREAT WALL skulle i princip kunna vara regisserad av vilken västerländsk regissör som helst.

THE GREAT WALL påstås bygga på gamla kinesiska sagor, om detta stämmer har jag ingen aning om, men filmen utspelar sig på medeltiden, och den kinesiska muren har byggts för att hålla något makalöst farligt borta. Muren är dessutom ett med medeltida mått högteknologiskt fort, bestyckat med allehanda snillrika vapen.

Matt Damon spelar en kille som heter William. Jag antar att han ska vara engelsman, men han pratar med amerikansk accent. Han och hans ohängde polare Tovar (chilenaren Pedro Pascal) är i Kina på jakt efter svartkrut, när de i nattens mörker attackeras av något okänt - William lyckas döda angriparen och hugga av dess hand; en monsterhand.

Kort därpå tillfångatas William och Pascal av en maffig kinesisk armé, anförd av bland andra den hänförande härförerskan Lin Mae (kalaskexet Tian Jing, som vi snart kommer att se i KONG: SKULL ISLAND). Soldaterna vill helst döda främlingarna och låser in dem, men den märklige Ballard (Willem Dafoe), som tillbringat tjugofem år i muren och aldrig getts tillstånd att åka hem, hjälper dem att komma loss.

Den okända faran visar sig - förstås - vara monster. TV-spelsmonster som vart sextionde år vaknar till liv, och attackerar i hundratusental, med mål att ta över Kina - och världen. Eller hur det nu var. Eftersom William visar sig vara en jävel på bågskytte och allmän fajting, är han med och slåss mot monstren, medan Tovar försöker rymma.

Flera av scenerna de första tio-femton minuterna imponerar. Jättearméer i färgsprakande kläder, muller från trumslagare, gamle favoriten Andy Lau som något slags strateg, maffiga kameraåkningar, med mera. Men - så fort monstren anfaller faller filmen platt. Och dessa anfaller i stort sett hela filmen igenom. Filmen är förhållandevis kort, 103 minuter, varav de sista tio är eftertexter.

Mycket i filmen, kanske det mesta, är datoranimerat - och ser inte ut att vara annat än datoranimerat. Monstren ser ut att komma från närmaste PlayStation. Manuset är besynnerligt tunt och ogenomtänkt, den engelska dialogen är tafflig. Visst är det gott om action och fajting, men det känns som att sitta och titta på, just det, ett TV-spel - som någon annan spelar.

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det här är en kalkonfilm eller ej. Töntigt och dumt är det i varje fall. Om det inte vore för Tian Jing, Andy Lau, och en handfull scener och detaljer jag faktiskt gillar (som de ohyggligt djärva, spjutbeväpnade bungy jump-brudarna), skulle jag sätta en etta på detta plastiga spektakel.

HERO och FLYING DAGGERS innehöll förvisso en del wire fights och andra tricks, men de var vackra filmer med riktiga människor - de var inte orgier i datorgrafik och fånig dialog.

(Biopremiär 17/2)

Bio: Jack Reacher: Never Go Back

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Den första filmen om Jack Reacher, som bara hette JACK REACHER och som kom 2013, tyckte jag var riktigt bra. En tuff actionfilm med bra och kreativa slagsmålsscener. Lee Child har skrivit en hel hög böcker om Jack Reacher, så här har vi ännu en film; den här gången i regi av Edward Zwick (HÖSTLEGENDER och en del annat).
Tom Cruise, som inte alls ser ut som böckernas Jack Reacher, är tillbaka i huvudrollen i en film som inleds och avslutas bra, men som däremellan haltar en del. Först har vi en hel hög killar som ligger utslagna utanför en diner. Därinne sitter den före detta militärpolismajoren Jack Reacher och äter. Det är förstås han som nitat alla. Han har på ett ovanligt smart (och långsökt?) sätt satt dit en illasinnad liga.
Därefter skiftar handlingen genast spår. Högt uppsatta militärer sysslar med olagliga affärer och en major vid namn Turner (Cobie Smulders) åker fast. Även Reacher åker dit, något han utnyttjar för att kunna befria Turner, som han tror är oskyldig. De två flyr och får både militärpoliser och de riktiga skurkarna efter sig.
För att göra det hela mer komplicerat, visar det sig att en för Reacher okänd kvinna påstår att han är far till hennes tonåriga dotter Samantha (Danika Yarosh); ett riktigt problembarn som hämtat ur en Kay Pollak-film. Samantha kan eventuellt leda Reacher och Turner till de mäktiga och onåbara skurkarna, så de måste släpa med sig tjejen.

När Samantha dyker upp tappar JACK REACHER: NEVER GO BACK. Hon är mest jobbig och gör konstant idiotiska saker för att skurkarna och deras supertorped (Patrick Heusinger) ska kunna hitta våra hjältar. Hon använder sin mobiltelefon, hon betalar med plastkort. Hon är allmänt irriterande och tempot sänks betänkligt när hon är med.
Actionmässigt är det här bra. Jack Reacher är en jävel på det mesta. Den första filmen utmärkte sig med sina långa, välkoreograferade slagsmål i helbild - inga jobbiga, snabba klipp. Fajterna går i samma stil även denna gång. Fast den här gången hamnar Tom Cruise lite i skymundan för Cobie Smulders, som vi tidigare sett som agent i Avengersfilmerna. Hon ser ut lite grann som en ung Steven Seagal när hon slåss - fast snygg. Och hon är tuffare och coolare än Tom Cruise.

Logiken är det lite si och så med. En märklighet är när Reacher iförd handbojor förs in i ett rum för att träffa sin advokat. Vakten tar av bojorna. När Reacher ska gå därifrån sätter vakten inte på bojorna igen. Jag vet inte varför. Således har Reacher inga problem att fly.
Hur som helst. JACK REACHER: NEVER GO BACK är okej. Den är inte tråkig och den har bra actionscener. Jag ser gärna fler filmer om Jack Reacher.

 







(Biopremiär 21/10)


-->

Bio: Pawn Sacrifice

Foton: Tony Rivetti Jr. © 2014 Pawn Sacrifice, LLC. All Rights Reserved.
I oktober 2011 recenserade jag dokumentären BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD, som handlade om den psyksjuke schackmästaren vars namn återfinns i titeln. Nu skriver vi oktober 2015, och här har vi en spelfilm om Bobby Fischer. Edward Zwick (HÄROM NATTEN, DEN SISTE SAMURAJEN och senast LOVE AND OTHER DRUGS) har regisserat, Tobey Maguire har producerat - och den sistnämnde spelar även huvudrollen.
PAWN SACRIFICE känns som en typisk Oscarsfilm och Maguire gör en typisk Oscarroll. Egensinnig och bindgalen känd person. Det är en berättelse som till större delen inte borde fungera som film. Jag menar, kom igen - schack? Hur filmiskt är det? Hur kul är det? En av världens tråkigaste sporter. Men tack vare gediget hantverk och lika gedigna skådespelarprestationer blir detta mot alla odds en underhållande och intressant film, även om man redan känner till storyn om Bobby Fischer - vilket man gör om man såg ovannämnda dokumentär.

Filmen börjar när Bobby är en jobbig liten unge i Brooklyn. Alltid allvarlig, sur, och besatt av schack. Redan som tonåring är han en känd schackmästare, och när han på 1960-talet vuxit upp till Tobey Maguire reser han runt i världen och tävlar. Samtidigt blir han allt konstigare, alltmer paranoid.
Ryskättade Liev Schreiber spelar den ryske mästaren Boris Spasskij, som för det mesta bär solglasögon. I stort sett samtliga av Schreibers repliker är på ryska, ofta är det långa dialoger på ryska - och jag får intrycket av att karln talar flytande ryska. Fast jag kan ju inte ta gift på det. Jag kan inte ryska. Han talar kanske usel ryska. I vilket fall - 1972 ska Fischer möta Spasskij i en tävling på Island. Mediabevakningen är enorm, hemma i USA betraktas Fischer som en stor hjälte, folk sitter klistrade vid TV-apparaterna för att se på schack.
Fast det håller på att gå åt skogen på Island. Fischer dyker inte upp när han ska, och väl på plats störs han av publik och rullande filmkameror. Han kräver att de ska spela i ett litet hobbyrum utan publik. Saker och ting blir förstås konstiga.

I min recension av dokumentärfilmen klagar jag på att man inte får veta vad Bobby Fischer hade för sig under åtskilliga år efter mästerskapen på Island. Det får man inte den här gången heller. Det beror förstås på att ingen vet vart Fischer tog vägen. Han greps för lösdriveri 1980, men sedan försvann han igen. Zwick avslutar sin film efter Island, men fyller på med några autentiska nyhetsklipp från Fischers sista år i livet, då han var så knäpp man kan vara. Han dog 2008.
Tobey Maguire är en bra skådespelare och jag tycker att han är riktigt bra i huvudrollen. Han är intensiv och övertygande konstig. Ibland blandar jag ihop Maguire med Jake Gyllenhaal - och när jag tänker efter skulle Gyllenhaal kunnat göra en ännu mer intensiv och konstig Bobby Fischer. Peter Sarsgaard spelar en schackkunnig präst som följer med Fischer på resan. 1960- och 70-talsmiljöerna övertygar, tempot är rappt. PAWN SACRIFICE blir oväntat rätt medryckande.
Det skulle inte förvåna mig om den här filmen blir Oscarsnominerad och till och med kammar hem några statyetter. Som sagt: det är en sådan film.

 







(Biopremiär 2/10)

-->