Blu-ray: Terminator 2: Domedagen - The Final Edition

TERMINATOR 2: DOMEDAGEN - THE FINAL EDITION (Studio S Entertainment)

"Korad till historiens bästa actionfilm" står det på baksidan till denna nya Blu-ray-utgåva av James Camerons TERMINATOR 2: DOMEDAGEN. Är den verkligen det? Är T2 världens bästa actionfilm? 

Nej, självklart är den inte det. Inte på långa vägar. Exempelvis är den första filmen i serien, THE TERMINATOR från 1984, betydligt bättre. En hel hög actionfilmer är bättre.  

Jag inbillar mig att jag satt på min balkong och läste en engelsk filmtidning, när jag såg en av de första bilderna som släppts från den då kommande Terminator-uppföljaren. Den såg tuff ut. Fast jag minns kanske helt fel. Men det spelar ingen roll. Det här var på den tiden då man fortfarande läste massor av filmtidningar och då man faktiskt såg fram emot filmer efter att ha läst om dem eller sett bilder ur dem. Numera är jag ofta trött på filmerna redan innan de haft premiär.

THE TERMINATOR, originalfilmen, såg jag aldrig på bio. Jag hyrde den och en Moviebox en dag när vi hade friluftsdag på gymnasiet, jag hade kommit på att om jag valde jogging eller simning, var jag klar med mina frisksportsaktiviteter på en halvtimme, och kunde ägna resten av dagen åt att titta på film istället. TERMINATOR 2 gick upp på bio i Sverige i september 1991, och den såg jag på en stor, numera nedlagd biograf i Helsingborg.

Då, 1991, tyckte jag, liksom de flesta andra, att T2 var oerhört häftig - den var stor, maffig, och innehöll en typ av effekter vi inte tidigare sett. Datoranimationer, alltså. Visst hade det förekommit sådana tidigare, till exempel i James Camerons tidigare film AVGRUNDEN, men nu var effekterna huvudattraktionen.

T2 var även en av de första filmer jag köpte på DVD, jag köpte en frän amerikansk utgåva av filmens Special Edition, som kom i en plåtask.

Sedan dess har jag omvärderat T2 en hel del, faktiskt. Det finns en hel del att anmärka på.

Efter att ha sett denna nya Blu-ray med en version som kallas THE FINAL EDITION, passade jag på att även se om den första filmen. 

Att redogöra för handlingen i TERMINATOR 2: DOMEDAGEN känns onödigt - ni har ju alla sett den. Men: Robert Patrick spelar en ond terminator från framtiden som skickats tillbaka i tiden för att döda pojken John Connor, son till första filmens hjältinna Sarah Connor, eftersom John kommer att växa upp till en farlig rebelledare som hotar maskinernas världsherravälde. Arnold Schwarzenegger spelar en snäll terminator som skickats tillbaka i tiden för att skydda John och döda den onda terminatorn.

Jag antar att THE FINAL EDITION är mer eller mindre samma version som den tidigare Special Edition, fast digitalt restaurerad. Den varar två timmar och sjutton minuter, och liksom det mesta Cameron gjort efter 1984, känns den bloated - den är uppsvälld, för lång, för seg. 

Redan när filmen kom var det en hel del som klagade på att Schwarzeneggers robot är snäll den här gången; han skjuter inte ihjäl en massa människor och lever jävel. Detta tycker jag dock inte är det största problemet med T2. Nej, det största problemet är Edward Furlong som John Connor. Han är en synnerligen irriterande ungjävel. Bara hans osympatiska uppsyn gör att jag vill att Robert Patricks robot T-1000 ska få tag på honom och göra processen kort.

En del av filmens dialog är vissen - liksom fallet var med Camerons ALIENS från 1986, känns det ibland som om manuset är skrivit av artonåringar. Scenerna där rollfigurerna pratar om känslor, om att vara ledsen och gråta, upplever jag idag som direkt genanta. 

De på sin tid så revolutionerande effekterna har inte alltid åldrats jättebra. En hel del håller än och imponerar, men en del datoranimationer ser nu lite primitiva ut. Originalfilmen bjöd på en hel del effekter som inte övertygade det minsta; det såg mest ut som Dinky Toys - men de är charmiga. Datoranimationer kan aldrig bli charmiga. 

Nu är förstås T2 inte en dålig film. Den är rätt bra ändå - om än bara rätt bra. Här finns trots allt en rad riktigt bra scener och några imponerande actionsekvenser. Linda Hamilton ser fortfarande tuff ut som Sarah Connor.

Men. THE TERMINATOR från 1984 är bättre på nästan samtliga plan. Denna första film var en lågbudgetfilm, relativt sett, och den låga budgeten tog fram det bästa hos James Cameron och övriga som var inblandade i filmen. Manuset är mycket tajtare, filmen är mycket tajtare. Den hinner aldrig bli tråkig. Några repliker, främst de Michael Biehn fäller, är vissna även i denna film, men å andra sidan medverkar ett flertal bra skådisar i mindre biroller. Filmformatet är inte Scope, utan Vidfilm; 16:9, vilket gör filmen mer intensiv och påträngande. När jag nu såg om filmen noterade jag ett flitigt bruk av närbilder. Brad Fiedels minimalistiska filmmusik passar utmärkt till denna aningen minimalistiska film - jag tycker att Fiedels musik känns lite malplacerad i den svulstiga uppföljaren. 

Denna nya Blu-ray-utgåva innehåller en bonusdisc med en massa extramaterial. Dock är dokumentärerna och intervjuerna inte jätteintressanta. Det är mest det vanliga ryggdunkandet. Alla var jätteduktiga! Dessutom är det inte så kul att titta på inspelningsreportage om blockbusters gjorda de senaste trettio åren, eftersom så mycket görs i datorer. Folk som sitter framför datorskärmar är inte jättespännande, precis.

 

Bio: Terminator: Dark Fate

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Amerikanska fanboys är ett märkligt släkte. Okej, jo, amerikaner rent allmänt är ett märkligt släkte, men i fallet TERMINATOR: DARK FATE har föreningen för okyssta män boende i morsans källare protesterat långt innan premiären - eftersom det här är en actionfilm med kvinnor i huvudrollerna. Precis som de kraftigt ogillade när det gjordes en GHOSTBUSTERS-film med kvinnor i huvudrollerna.

Här i Sverige har förhandsreaktionerna på den nya Terminatorfilmen nästan varit de motsatta. Folk, framför alllt kvinnliga fans, har varit alldeles till sig i trasorna, eftersom Linda Hamilton är tillbaka som Sarah Connor, rollen hon gjorde i de två första filmerna 1984 och 1991. Ännu bättre är det att hon är 63 och får spela actionhjältinna.

Jag ser om James Camerons TERMINATOR (utan "The" i Sverige) lite då och då. Den är fortfarande riktigt bra; på sätt och vis var det denna film som satte tonen för 1980-talets actionfilmer. Muskulöst, våldsamt, neonindränkt, och vapenfetischism. Det var längesedan jag såg TERMINATOR 2: DOMEDAGEN. Jag tillhör de som inte tyckte att TERMINATOR 3 var så vansinnigt kass när den kom, men jag minns inte så mycket. Jag noterar att jag gav överbetyg till både TERMINATOR SALVATION och TERMINATOR: GENISYS när jag recenserade dem här på TOPPRAFFEL! - vänligen sänk dessa betyg ett snäpp.

Den sjätte Terminatorfilmen, TERMINATOR: DARK FATE, är regisserad av Tim Miller, som gjorde DEADPOOL, medan James Cameron är en av de fem (5) personer som var inblandad i storyn, som sedan blev ett manus författat av tre (3) personer. Inga av de som jobbade med storyn verkar ha haft någon större fantasi.

Filmen börjar 1998. Efter att Sarah Connor och hennes son John lyckats förhindra världens undergång, sitter de på en badstrand och har det mysigt. Rollerna spelas här av en digitalt föryngrad Linda Hamilton och en ännu mer digitalt föryngrad, och digitalt tillnyktrad, Edward Furlong. Då kommer plötsligt en digitalt föryngrad Arnold Schwarzenegger som en terminator - Skynet hade skickat iväg flera stycken, får vi veta - och skjuter ihjäl John Connor, varpå terminatorn går sin väg. Och därmed misslyckades Sarah Connor med att rädda världen.

22 år senare landar en kvinna från framtiden i Mexiko. Grace heter hon, och spelas av den lite androgyna Mackenzie Davis. När jag först såg henne i trailern och på affischen trodde jag att det var en gosse från ett boyband. Eller Justin Bieber. Hon är människa, men en "förbättrad" supersoldat, närmast en android. Till Mexiko anländer även den senaste terminatormodellen (Gabriel Luna), som kan förvandla sig till en svart gegga. Det ser ut som bajs. Terminatorn är på jakt efter den unga tösen Dani Ramos (Natalia Reyes) som måste dödas. Varför då? Därför att hon kommer att växa upp till en rebell som räddar mänskligheten, förstås! Det här är samma story en gång till. Grace måste stoppa terminatorn och rädda Dani, precis som Kyle Reese hjälpte Sarah Connor i den första filmen.

TERMINATOR: DARK FATE inleds hyfsat lovande med några ganska väl iscensatta actionscener och jakter - även om déjà vu-känslan är total när man jagar varandra med lastbilar och andra fordon, precis som i de tre första filmerna.

... Sedan dyker plötsligt Sarah Connor upp och räddar Grace och Dani undan den efterhängsne terminatorn. På filmaffischen ser Linda Hamilton mest ut som Hillary Clinton med pilotsolglasögon. Oretuscherad i filmen ser hon till min förvåning mest ut som Zeb Macahan utan mustasch. Och när hon pratar låter hon som en röktant från Trelleborg. Jag kollar på Linda Hamiltons filmografi och inser att jag antagligen inte sett henne i något sedan 1991! Sarah Connor är hård, bitter, och påstår att hon super sig medvetslös varje dag. Jodå, hon ger verkligen intryck av att vara hård på kröken. Om hon är sminkad för att se så här sliten ut vet jag inte.

Den åldrade Sarah gör inget annat än att jaga terminators, och hon är beväpnad till tänderna. När hon en minut efter att ha dykt upp säger "I'll be back!" kändes det mer krystat än coolt. Och ungefär här vänder filmen och blir tjatig och totalt ointressant. Bajsroboten jagar Justin Bieber, röktanten och Dani, som flyr till Texas.

Men Arnold Schwarzenegger, då? Jodå, han dyker upp halvvägs in i filmen. Hans terminator har under de gångna 22 åren utvecklat ett samvete. Han lever tillsamman med en kvinna, han kallar sig Carl - och han säljer gardiner. I filmens bästa scen håller han en utläggning om vad man bör tänka på när man köper gardiner till sitt hem, fel färger kan förstöra ett helt rum. Sarah vill hela tiden döda Carl, men den snälle Carl måste hjälpa de tre kvinnorna när bajsroboten kommer.

Dialogen i TERMINATOR: DARK FATE är bitvis under all kritik. I ett par scener kämpar skådespelarna verkligen för att få replikerna att låta naturliga. Det går inget vidare. Mackenzie Davis är rätt bra som övermänsklig soldat, men Linda Hamilton är ärligt talat inget vidare, och Arnold ser trött och ointresserad ut. Bajsroboten är alldeles för anonym och tråkig; han är knappast någon Robert Patrick i T2.

Jag tittade på klockan flera gånger. Filmen blev allt tråkigare. Actionscenerna blir hela tiden större, längre, och alltmer högljudda, utan att vara speciellt bra. Ofta är det svårt att se vad som händer. Men filmens största problem är att den är så ooriginell. Det räcker inte att låta hjältarna spelas av kvinnor, det krävs en bra och underhållande story också. Och varför utspelas filmen i Amerika ännu en gång? Det hade varit kul att se terminators gå loss på varandra någon annanstans. Varför inte i Göteborg? Då hade dialogen kunnat låta så här:
"Snälla, du måste hjälpa mig! Jag jagas av en robot från framtiden!"
"E du go, eller?"

          









(Biopremiär 25/10)

DVD: Night of the Demons

NIGHT OF THE DEMONS (SF Film)

Återigen en film jag tidigare recenserat på Xomba.com, en recension jag är alldeles för lat för att översätta till svenska. Dessutom kan ju ni engelska hela klövet, eller hur? I vilket fall, det handlar om nyinspelningen av 80-talsfilmen. Och eftersom jag inte sätter ut betyg borta på Xomba, drämmer jag till med dvärgarna här under istället.
Min recension kan ni läsa HÄR.