DVD: Alex Cross

ALEX CROSS (SF)

Jag gick inom Hamrelius Bokhandel idag och plockade upp en amerikansk pocketutgåva av en av James Pattersons Alex Cross-romaner. I boken listades alla Crossböckerna, och det är en farlig massa - och till dessa kommer de driver av thrillers med andra hjältar Patterson skrivit, ibland tillsammans med andra författare - som Liza Marklund. Jag har inte läst en enda av dem.
Filmatiseringar av Pattersons verk är mer sällsynt. Dr Alex Cross har bara figurerat i två stycken: OCH HAN ÄLSKADE DEM ALLA (1997) och I SPINDELNS NÄT (2001). I dessa var det Morgan Freeman som spelade huvudrollen. Jag såg dem när de kom, men har inga minnen alls av dem. Jag har för mig att de var lite slätstrukna.
När nu Cross återvänder, gör han det som en yngre man i en mer actionbetonad film. Den 43-årige komikern Tyler Perry är Cross, som ser till att få ett plus i kanten tack vare sin mustasch. Men i övrig är det här en rätt blek hjälte. Han är lyckligt gift, har två barn, och frugan berättar att en tredje unge är på väg. Uh-oh. Inte bra. Då kommer det säkert att hända något hemskt. Fast det kommer inte som någon överraskning - det står nämligen på DVD-omslagets baksida! Jodå, här avslöjas vad som sker en timme in i filmen.
Cross, han kollega Thomas Kane (Edward Burns) och färskingen Monica Ashe (Rachel Nichols) jagar en tosing som torterat en kvinna till döds på en herrgård. Poliserna misstänker att den svinrike finansmannen Leon Mercier (Jean Reno) kan bli nästa mål. Men vem som är mördaren är ingen hemlighet för oss tittare - vi får nämligen inte bara se honom, utan även följa honom. Han spelas av Matthew Fox och är en före detta soldat, extremt skicklig på det han gör. Och när saker och ting går åt helvete för Cross och hans kollegor förvandlas jakten till en privat hämndaktion. Dags att härda knogarna och ladda pickadollen.
ALEX CROSS är regisserad av Rob Cohen, som gjort filmer som THE FAST AND THE FURIOUS och xXx, och det hela ser rätt glassigt ut. Det ser ut som en hyfsat påkostad bioproduktion. Men filmen är märkligt ... platt. Det hela är lite för enkelt, för tunt. Jag har för mig att James Patterson brukar kritiseras för detta, att han spottar fram sina thrillers för snabbt. ALEX CROSS känns mest som ett utdraget avsnitt av en TV-deckare. Tyler Perry är en rätt trist hjälte. Å andra sidan gillar jag förstås Edward Burns. Jean Renos roll är väldigt liten.
Jag förstår att filmen floppade i USA och att den dumpas direkt på DVD i Sverige.

DVD: Man on a Ledge

MAN ON A LEDGE (Nordisk Film)

Jag läste några recensioner av MAN ON A LEDGE i amerikanska och engelska magasin när filmen gick upp på bio där. Recensionerna var relativt ljumma, i vissa fall mycket ljumma. Så pass att jag när den här DVD:n anlände inte mindes vad filmen skulle handla om. Dessutom är ju titeln faktiskt skittråkig. Förvisso är den helt korrekt, men ändå - det låter ju som en pretentiös arthouserulle. Men jag tittade på filmen - och jag tillät mig att bli lite överraskad.
För regin står långfilmsdebuterande Asger Leth och i huvudrollen ser vi Sam Worthington. Worthington spelar polisen Nick Cassidy, som när filmen börjar tar in på ett flott hotell i New York, och efter att ha ätit middag klättrar han ut genom ett fönster och ställer sig på en avsats. Polis, brandkår och media anländer, nyfikna New York-bor tittar på (och vill att han ska hoppa), och i en flashback får vi veta att Cassidy nyligen rymt från fängelset, där han suttit inlåst efter att ha stulit en diamant värd 40 miljoner dollar av den slemme Ed Harris. Nick Cassidy hävdar att han är oskyldig.
Elizabeth Banks är en polispsykolog som på begäran av Cassidy själv försöker prata den självmordsbenägne till rätta. Och samtidigt befinner sig Cassidys bror (Jamie Bell) med flickvän (Genesis Rodriguez) i byggnaden mittemot. De står i radiokontakt med Cassidy - så tydligen har de något i görningen, det finns en helt annan orsak än självmordstankar till att Cassidy står där ute på avsatsen.
Handlingen i MAN ON A LEDGE är så långsökt att murbruk krackelerar. Hur i helvete kom huvudpersonerna på den här planen för att genomföra sin kupp? Nick Cassidy måste ha världens bästa balanssinne och total avsaknad av höjdskräck. Mot slutet blir det rena rama Spindelmannen av det hela.
Men: trots detta, det fulkomligt orimliga, är det här en underhållande film, ibland riktigt rafflande. Filmen består förstås av en massa annat mer än en kille som står på en avsats och hotar med att hoppa. Här finns en hel del actionscener, slagsmål, biljakter och tempot är högt. Vidare hittar vi ett par andra kul skådisar förutom de ovan nämnda. Edward Burns är en trött polis som inte gillar psykologen. William Sadler jobbar på hotellet. Kyra Sedgwick är en illa omtyckt TV-reporter.
Sam Worthington brukar jag tycka är en trist kille. Han var så oerhört trist som hjälten i AVATAR att jag glömt att det faktiskt var han. Han var lika trist i TERMINATOR: SALVATION. Som Perseus i CLASH OF THE TITANS och WRATH OF THE TITANS försvann han i den allmänna uselheten. Men i MAN ON A LEDGE funkar han riktigt bra. Han är bara hård och sammanbiten från början till slut.
MAN ON A LEDGE funkar utmärkt som underhållning en fredagkväll. Eller varför inte en onsdagkväll?

Bio: Friends with Kids

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Romantisk komedi om par i 40-årsåldern på Manhattan, det borde ju funka i alla väder. Tycker man. Men så är inte alltid fallet.

Jennifer Westfeldt har skrivit, regisserat och spelar den kvinnliga huvudrollen i FRIENDS WITH KIDS. Hon har kallats en kvinnlig Woody Allen, kanske ligger det lite i det - med betoning på lite, men det är mycket så kallad rapp dialog i romantiserade New York-miljöer. Nu är jag ingen större Allen-fan, men skillnaden är trots allt stor. Allen hade aldrig gjort en film som FRIENDS WITH KIDS, åtminstone inte på samma sätt.

Westfeldt har samlat stora delar av gänget från den lysande BRIDESMAIDS, men det här är en helt annan typ av film. Maya Rudolph, Chris O'Dowd, Kristen Wiig och John Hamm (Westfeldts sambo i verkliga livet) spelar två gifta par som skaffar barn och plötsligt blir livet inte som tidigare. Familjelivet sliter på dem, det är bökigt med både ungar och äktenskap.

Westfeldt och Adam Scott är bästa vänner sedan decennier, de bor i samma hus, men de hävdar att de inte är attraherade av varandra. Han har en ny flickvän varje vecka, hon dejtar inte överhuvudtaget. De två inser dock att de skulle vilja vara föräldrar, så de beslutar sig för att skaffa ett gemensamt barn, som de ska ha delad vårdnad av - men fortsätta att dejta andra var för sig. Så hastigt och lustigt skaffar de en liten son. Scott träffar snart Megan Fox, som han tror är hans livs stora kärlek, medan Westfeldt efter en rad misslyckade dejter träffar Edward Burns, en redig karl.

Självklart blir föräldraskapet inte så okomplicerat som planerat, och det kommer givetvis inte som någon överraskning att Westfeldt och Scott egentligen, innerst inne, älskar varandra.

FRIENDS WITH KIDS har ett par stora problem. Det första är att den inte är speciellt rolig, och efter ungefär halva filmen, ändrar den inriktning och går från lättsam komedi till drama - för att slutligen leda till typiska amerikanska moraliteter. Det hade varit mycket roligare om detta föräldraskap funkade som planerat och de faktiskt inte var kära i varandra.

Det största problemet är rollfigurerna. För att en romantisk komedi ska fungera, måste man verkligen gilla personerna, de måste vara sympatiska, man bör själv attraheras av dem och vilja att de till slut ska få ihop det. Men i den här filmen är de flesta ganska osympatiska eller till och med vedervärdiga. Maya Rudolphs gapiga figur är hemsk. Det finns ingen större kemi mellan Westfeldt och Scott. Edward Burns är den ende som är sympatisk, och hans roll är ganska liten. I vanlig ordning är Megan Fox en rätt billig brud - och helt utan utstrålning. Av någon anledning spelar Kristen Wiig är väldigt o-rolig kvinna.

Jag skrattade till ett par gånger under filmens första halva, och jag gillar miljöerna, men det är allt. FRIENDS WITH KIDS känns även lång, betydligt längre än sina 110 minuter. Jag kom märkligt nog på mig själv med att irritera mig en aning på det ymniga användandet av "fuck" i dialogen. Barnen i filmen tittar in i kameran lite för ofta. Jellyfish översattes med bläckfisk.
... Hm. Jag har inte mer att säga om den här. Så likgiltig är jag till filmen.

(Biopremiär 13/4)