Visar inlägg med etikett Edgar Ramirez. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Edgar Ramirez. Visa alla inlägg

lördag 6 juni 2020

Netflix: The Last Days of American Crime

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en Netflixfilm som bygger på en tecknad serie, och ännu en film som är totalt jävla värdelös.

Serien The Last Days of American Crime av Rick Remender och Greg Tocchini, och som kom 2009, låter bekant, men det är inget jag har läst. Jag vet inte riktigt varför, men jag har blivit relativt ointresserad av amerikanska serier de senaste tio-tjugo åren, medan intresset för fransk-belgiska serier åter ökar.
Filmatiseringen, inspelad i Sydafrika, är regisserad av fransmannen Olivier Megaton; han som gjorde TRANSPORTER 3, TAKEN 2 & 3, och COLOMBIANA. En hyfsat kompetent, men fullkomligt ointressant regissör. Hans tidigare filmer har inte varit några större höjdare, men THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är hans sämsta film - med råge.

Tajmingen för premiären kunde inte vara sämre, och Netflix har fått massiv kritik för att de släpper Megatons film just nu, mitt under George Floyd-kravallerna i USA. THE LAST DAYS innehåller en hel del kravaller och polisbrutalitet. Men det handlar förstås bara om dålig tajming, filmen började spelas in redan 2018.
Vad THE LAST DAYS egentligen handlar om är lite oklart, eftersom filmen berättas på ett synnerligen förvirrande, oengagerande sätt. I Amerika i en nära framtid har man utvecklat en signal som gör det omöjligt att begå brott; signalen ska sändas ut över hela landet ett visst datum. Edgar Ramírez spelar den gravt kriminelle Graham Bricke, som på märkliga sätt träffar på en tjej som heter Shelby (Anna Brewster) och hennes psykotiske pojkvän Kevin Cash (Michael Pitt), och tillsammans ska de genomföra en sista stöt, som kommer att göra dem till miljardärer, och därefter ska de fly till friheten i Kanada.

Ingenting går som planerat, blodet forsar, och en polis (Sharlto Copley) börjar att ... Tja, jag blev inte riktigt klok på vad han håller på med.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME varar två och en halv timme. Det finns ingen som helst anledning för det här skräpet att hålla på så länge. Megaton borde klippt bort en timme. Fast det hade inte hjälp för att rädda filmen. Samtliga rollfigurer är riktigt, riktigt osympatiska. Här finns ingen man kan känna något för, det är omöjligt att bry sig om dem, man struntar i hur det kommer att gå för dem. Flera av skådespelarna ser ointresserade ut; lika likgiltiga som publiken. Några rör sig genom filmen som sömngångare.
Det är bitvis en extremt våldsam film, men en massa blod, sadism och action kan omöjligt rädda en film som inte verkar ha haft några förutsättningar att fungera. Megaton verkar inte ha en aning om hur han ska berätta den här historien. Till på köpet är filmen fullkomligt humorbefriad, vilket gör det ännu värre och skapar en dålig smak i munnen.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är så usel och osebar att den fräter sönder åskådarnas hjärnor. Att det ska vara så svårt för Netflix att lyckas producera långfilmer som är bra, eller åtminstone acceptabla ...
 









(Netflixpremiär 5/6)

onsdag 1 mars 2017

Bio: Gold

Foton copyright (c) Scanbox

1997 inträffade den så kallade Bre-X-skandalen. Ett kanadensiskt gruvbolag; Bre-X, sköt i höjden på den kanadensiska börsen, efter att de hittat guld i Indonesien. Det var bara det att där egentligen inte fanns något guld - någon, eventuellt en filippinsk geolog, hade placerat ut lite guld på platsen. Lurendrejeriet avslöjades och det gick åt (regn)skogen för de inblandade - eventuellt fejkade den filippinske geologen sitt självmord och kom därmed undan.

Detta låter förstås som ett tacksamt ämne för en film, och här har vi en sådan. Regissör är Stephen Gaghan, som inte regisserat någon biofilm sedan SYRIANA, vilken kom 2005, och det han nu gjort är en film som hela tiden är så, så nära att vara riktigt bra - men som aldrig riktigt lyfter och aldrig riktigt engagerar.

Av någon anledning har årtalet tidigarelagts ett drygt decennium; i GOLD är året 1988. Bre-X har döpts om och blivit amerikanskt. Matthew McConaughey gör ännu en sådan där roll där han tar i för kung och fosterland: han är tjock, tunnhårig, har skeva tänder, kedjeröker, talar med bred dialekt, och svettas konstant. Han spelar Kenny Wells, löst baserad på David Walsh, som grundade Bre-X. Kenny har länge jobbat i gruvbranschen, men det går inte så bra för honom. När han befinner sig på ruinens brand får han en idé och åker till Indonesien, där han slår sig ihop med geologen Mike Acosta (Edgar Ramírez). De beger sig in i djungeln, där de mot alla odds hittar en guldklimp i ett vattendrag - och mot ännu större odds lyckas Kenny övertala en massa affärsmän att investera i företaget. Pengarna väller in från öppna kranar, och guldfyndigheten beskrivs i media som världens största. Men - eftersom filmen lanseras som en berättelse om en mastodontbluff, kommer det förstås inte som en överraskning att där aldrig fanns något guld. Om Kenny Wells - eller verklighetens David Walsh - kände till detta är det ingen som vet; Walsh hävdade sin oskuld och assisterade polisen när de undersökte fallet - och han dog plötsligt ett år efter att skandalen avslöjats.
Det figurerar en hel del bra namn i rollistan. Bryce Dallas Howard gör Kennys hårt prövade flickvän, Corey Stoll, Bruce Greenwood, och självaste Stacy Keach medverkar, liksom Craig T Nelson, som i en kort scen i början spelar Kennys far. Det är flott och påkostat, de fuktiga djungelscenerna är inspelade i Indonesien och Thailand.

Liksom så många amerikanska filmer som kretsar kring börsen och pengar, förekommer det en hel del - egentligen alldeles för mycket - babblande om just börsen, pengar, och hur de går till väga för att få dessa pengar. I vanlig ordning hängde jag inte med för fem öre - eftersom jag är fullkomligt ointresserad av börsen. En massa siffror swischar förbi, en massa affärsmän i kostym ser bistra ut - och jag kände mig som John Landis när han regisserade börsscenerna i OMBYTTA ROLLER; han begrep ingenting av det han filmade, han begriper fortfarande inte de scenerna i sin film.
GOLD är ganska tjatig i längden, rollfigurerna är rätt osympatiska, filmen lyckas aldrig riktigt engagera och blir därför rätt tråkig. Men som sagt, det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra film.
Kenny Walsh framstår som värsta bilhandlaren. Han är en bonnig, lätt försupen slusk som inte har den blekaste aning om hur man för sig. Det känns faktiskt aningen osannolikt att höjdarna på Wall Street skulle lyssna på en sådan typ, eller ens släppa in honom - jag skulle inte tro på karln för fem öre om han hade dykt upp hos mig och lagt fram sin plan.

Å andra sidan: jag har träffat den framgångsrike finske filmproducenten Markus Selin. Han var en syn för gudar. Ja, jösses.










(Biopremiär 3/3)

onsdag 3 februari 2016

Bio: Point Break

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Ännu en nyinspelning får premiär. Kathryn Bigelows POINT BREAK kom 1991. Är det inte lite väl tidigt för en nyinpelning? frustar nog en del. 1991, det var ju inte så längesedan.
... Men det är det. Det är 25 år sedan. Ett kvarts sekel. Nyinspelningens målgrupp var inte född när originalet kom. Jösses, jag har flera vänner som var barn när den filmen kom. Men - på 1930-talet gjorde Hollywoood ljudversioner av stumfilmer, på 40-talet gjorde man nyinspelningar av 30-talsfilmer, på 50-talet av 40-talsfilmer, och så vidare - att göra nyinspelningar är inte ett nytt påfund, vilket en del har fått för sig.
... Med det inte sagt att de flesta nyinspelningar inte är onödiga. För det är de. I fallet POINT BREAK anno 2016 skulle det dessutom kunna handla om en helt ny film; Ericson Cores nya version har bara ett par namn och ett fåtal händelser gemensamma med Bigelows film.
Av någon anledning har 1991 års POINT BREAK ett ganska gott rykte. Jag har flera vänner som gillar den. Jag har lite svårt att förstå varför. Keanu Reeves gjorde FBI-agenten Johnny Utah, som infiltrerar en bankrånarliga bestående av surfare, ledda av Patrick Swayze i hopplös frisyr. Under filmens andra halva serveras ett par bra actionscener, men som helhet är det ganska fånigt, direkt töntigt. Det är svårt att undvika töntighet när de manliga rollfigurerna har jönsiga frisyrer och gillar att spankulera omkring barbröstade. Alldeles för mycket speltid tas upp av folk som surfar i gyllene motljus. Men - 1991 var actionfilmer fortfarande barnförbjudna i USA. Således tilläts rollfigurerna svära, blodet stänkte under eldstriderna, och i en festlig scen slåss Utah med en naken brud.
2016 års POINT BREAK är ännu en PG-13-film och har 11-årsgräns i Sverige. Den här gången spelar Luke Bracey Johnny Utah - men Utah är bara hans smeknamn på YouTube. Förr var han en dödsföraktande extremsportare, men han lade av när hans polare omkom. Nu är han FBI-agent. En viss Bodhi (Edgar Ramirez) leder en märklig liga som utför dödsföraktande stunts värden över, medan de stjäler pengar och andra tillgångar, vilka de sedan sprider ut bland fattiga. Utah listar ut att ligan försöker genomföra något som heter Ozaki 8; åtta omöjliga utmaningar som trotsar alla naturlagar - så pass omöjliga att japanen som namngav åttan omkom när han försökte sig på den tredje utmaningen.
Utah infiltrerar ligan, bland vars medlemmar vi även hittar svenske Matias Varela från SNABBA CASH-filmerna. De surfar, de hoppar fallskärm, de åker skidor, de klättrar i berg - de gör betydligt mer än bovarna i originalfilmen gjorde, och de gör det i flera länder, på flera kontinenter. Utah hinner få ihop det med tjej av bara farten, och emellanåt får han skäll av sin buttre, brittiske kollega Pappas, som här görs av Ray Winstone; 1991 var det Gary Busey.
Eftersom det är 2016 badar bilderna inte i solljus, det är inte färgglatt, folk ser inte ut som strandraggare. Den här gången är gänget tatuerade och bär fula kläder. Det händer att de till och med bär stickad mössa. 1991 badade FBI:s kontor i blått ljus, 2016 är det nedsläckt och mörkt. Varför ska allting vara så mörkt, fult och färglöst nuförtiden?
Originalet innehåller en lång, välkoreograferad jakt till fots, under vilken skurken kastar en hund på Utah. I den nya versionen sker jakten på motorcykel i en skog. Hunden är borta, men liksom i originalet slutar jakten med att Utah skriker och skjuter upp i luften tills magasinet är tomt. Bortsett från denna scen och ett par andra, är det inte mycket som påminner om originalet. Filmskaparna kunde lika gärna döpt om figurerna och hittat på en ny titel.
Nu tycker jag rent allmänt illa om extremsporter (folk som håller på med sådant får skylla sig själva om de bryter nacken), men de dödsföraktande scenerna i nya POINT BREAK är onekligen skickligt filmande och medryckande, och det är dessutom i 3D. Men! Så fort det inte är action, är filmen mördande tråkig. Dels på grund av att rollfigurerna är rätt trista, men framför allt på grund av att det här är något slags, håll i er, new age-actionfilm. Alldeles för ofta sitter folk ner och håller långa samtal om själen och naturen. Hallå? Vad är det här? Själsligt flum och andlighet i en amerikansk actionfilm? Vad är det för trams? Charles Bronson hade gått hem om han hamnat i det här sällskapet.
POINT BREAK från 1991 är inte bra, men den är bättre än den här oengagerande nyinspelningen.








(Biopremiär 5/2)

-->