Netflix: The Pale Blue Eye

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

THE PALE BLUE EYE, byggd på en roman av Louis Bayard, hade jag vissa förhoppningar på. Den är nämligen regisserad av Scott Cooper, som gjorde CRAZY HEART, en utmärkt film, och BLACK MASS. Å andra sidan var Coopers förra film skräckisen ANTLERS, den har jag inte recenserat, men den är rätt kass.

Titeln THE PALE BLUE EYE fick mig att tänka på Edgar Allan Poes novell "Det skvallrande hjärtat", och mycket riktigt är det därifrån titeln är plockad. Detta är en deckare i vilken Poe hjälper till att lösa ett mordfall.

Det är 1830, vinter, och en kadett hittas hängd på militärskolan West Point. Den dystre detektiven Augustus Landor (Christian Bale) anlitas för att ta reda på vad som hänt - av allt att döma blev kadetten mördad. En ung, excentrisk kadett; Edgar Allan Poe (Harry Melling), assisterar Landor med utredningen, och fallet blir allt märkligare när det börjar involvera ockultism.

THE PALE BLUE EYE ser ut som en biofilm och den gick upp på bio i några länder innan Netflixpremiären. Filmfotot är utmärkt, även om det ofta är i mörkaste laget.

När jag läste om filmens handling tyckte jag att den verkade bra och intressant, och jag ville verkligen gilla den här filmen - men det gjorde jag inte. En rad bra karaktärsskådespelare medverkar; Robert Duvall (som fyllde 92 i förrgår!), Timothy Spall, Toby Jones, Charlotte Gainsbourg, Gillian Anderson med flera - men det hjälper inte, eftersom filmen är besynnerligt ospännande. Rollfigurerna är samtliga tråkiga, jag bryr mig inte det minsta om dem, filmen är oengagerande, den är för lång och tempot långsamt. Det hela känns som filmad teater. Folk sitter i mörker och pratar, och under stora delar av speltiden händer det bokstavligt talat inget alls av intresse, inget som driver handlingen framåt. 

Mot slutet börjar det hända saker och det blir nästan lite intressant, men den oväntade twisten på slutet känns mest krystad och ologisk. Rollfigurerna gör saker enbart för att vi ska överraskas på slutet.

De flesta av de medverkande skådisarna spelar över, men värst är Harry Melling som Poe. Melling har visst tidigare varit med i Harry Potter-filmerna, vilket jag inte minns, eftersom jag inte kommer ihåg speciellt mycket av den filmserien. Hans tolkning av Poe är direkt irriterande. Han babblar oavbrutet och är allmänt konstig. Jag har ingen aning om hur verklighetens Poe var som människa, men jag noterar att en del Poe-kännare upprörts av Mellings och Coopers tolkning. 

Det här borde varit en bra och spännande thriller, men den är bara dyster och tråkig. Om Cooper klippt bort en halvtimme är det möjligt att den blivit mycket bättre - fast allt överspel är svårt att göra något åt.

En korp skymtar förbi i en scen.

I eftertexterna har man lyckats stava fel till Edgar Allan Poe.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 6/1)

En film jag länge velat se #12

THE TORTURE CHAMBER OF DR. SADISM (1967)

Jag minns inte när jag först stötte på titeln THE TORTURE CHAMBER OF DR. SADISM, men det är ett antal år sedan. Vem kan motstå en sådan titel? Det låter ju som något som får SAW och HOSTEL att framstå som Krakel Spektakel.

Men eftersom filmen är från 1967 är det förstås inte fråga om tortyrporr. Dessutom är detta en av flera amerikanska titlar på filmen, som i original heter DIE SCHLANGENGRUBE UND DAS PENDEL, vilket betyder "Ormgropen och pendeln" - och nej, det är inte en ormgrop modell sexorgie, utan en håla med ormar. Du gissar rätt om du tror att detta är ännu en version av Edgar Allan Poes THE PIT AND THE PENDULUM, en historia jag inbillar mig heter DÖDSPENDELN på svenska.

För regin står Harald Reinl, en herre jag faktiskt vill påstå var Tysklands intressantaste regissör. Jag vet absolut ingenting om Reinl och tycker att en bok på begripligt språk vore på sin plats, men de filmer han gjorde säger en hel del om hur cool hans karriär var.

Harald Reinl regisserade flera Edgar Wallace-filmer; som förhoppningsvis är bekant producerade två tyska bolag en lång rad stämningsfulla Wallacethrillers under 1960-talet. Han gjorde några westerns om Winnetou, han fick ur sig Jerry Cotton-filmer, till och med en om Kommissar X. Och så gjorde han några skräckfilmer.

Det är lätt att glömma bort det, men Tyskland har faktiskt en rätt fin skräckfilmtradition - när vi pratar om Eurohorror, tänker vi ju mest på England, Italien och Spanien. Man pratar om NOSFERATU, DER GOLEM och andra stumfilmklassiker, men glömmer lätt bort produktionen under 60-talet.

THE TORTURE CHAMBER OF DR. SADISM öppnar med några scener från tidigt 1800-tal. I en fängelsehåla sitter greve Regula (Christopher Lee) och är inte på sitt soligaste humör, eftersom några sammanbitna vakter och en maskerad bödel kommer och hämtar honom. Regula är dömd till döden efter att ha mördat tolv oskulder, och det är ju ett jävla sätt. Greven siktade på att ha ihjäl tretton töser, för då hade han fått evigt liv, men se det hann karlsloken inte med innan han blev påkommen.

Regula släpas ut på torget, där han ska bli "drawn and quartered" - jag vet inte vad detta heter på svenska, men det är när man binder fast armar och ben vid fyra hästar, som springer iväg åt varsitt håll. Snacka om folkfest på torget! Familjer jublar när greven delas upp i fem portioner.

Därefter hoppar vi fram 35 år. Lex Barker (Tarzan) spelar Roger, son till mannen som åtalade greve Regula. Han har fått en mystisk inbjudan till ett mystiskt slott. På vägen dit träffar han på baronessa Lilian (Bondbruden Karin Dor, som var med i flera tyska kultklassiker) som även hon har fått en inbjudan - och tänk, hon är dotter till kvinnan som en gång var tänkt att bli det trettonde offret. Roger och Lilian stöter även på en jovialisk, högljudd och supande präst, som gör dem följe.

Diligensfärden blir allt otäckare. Folk de frågar vill inte höra talas om slottet. Kusken är så skraj att han knappt vågar fortsätta. De åker genom en skog där det hänger döda kroppar över trädens grenar. De stannar till vid en slottsruin där de träffar en mystisk man, som försvinner så fort de lämnar ruinen - vilken genast rasar samman. Och efter ytterligare en stund kommer de in i en väldigt mörk skog, från vars trädgrenar det hänger dussintals lik med rep om halsen.

Till slut anländer de till slottet där de tas emot av samme mystiske man de träffade i ruinen. Och ja, de är nu fångar i slottet. I en av salarna förvaras greve Regulas lik i en glaskista. Betjänten droppar blod på kistan, och då vaknar greven till liv.

I ett annat av rummen ligger de tolv mördade oskulderna draperade över möbler på ett ytterst bisarrt sätt. Tanken är förstås att Regula ska hämnas - Lilian ska bli det trettonde offret så att greven kan bli odödlig, och Roger ska dödas bara för sakens skull. Därför spänns Roger fast vid golvet i en grop där ormar krälar runt honom, och ovanför honom börjar den sylvassa pendeln att svinga fram och tillbaka medan den långsamt närmar sig Rogers bringa.

Tack och lov lyckas Roger komma loss i sista sekunden. Han kommer på ett sätt att ta kål på Regula, och när Regula förvandlas till stoft, försvinner även de tolv tösaliken. Roger och Lilian blir kära i varandra och beger sig skrattande hemåt.

Jag blev väldigt överraskad av THE TORTURE CHAMBER OF DR. SADISM. Jag har det senaste året sett flera italienska, gotiska skräckfilmer från 60-talet, och även om dessa ofta är stämningsfulla, är de ibland rätt sega och småtrista. Så icke Harald Reinls film - tvärtom, den är väldigt underhållande. Den lyckas även vara inspirerad och stämningsfull. Scenerna med liken som hänger i skogen är enastående makabra. Slottet med alla dessa kammare och mördarmaskiner är fantastiska. Jag gissar att budgeten var förhållandevis låg, vilket gör att jag imponeras ännu mer. Det blir inte sämre av ett vackert färgfoto.

Det enda som känns riktigt konstigt, är att vissa glada scener, bland annat den allra sista, ackompanjeras av väldigt svängig, tysk partymusik modell 1967. Totalt opassande - och därför rätt charmigt.