Visar inlägg med etikett Eddie Redmayne. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eddie Redmayne. Visa alla inlägg

onsdag 14 november 2018

Bio: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures
FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDELWALDS BROTT, i regi av David Yates, är en film som får mig att känna mig dum i huvudet. Jag upplevde filmen som fullkomligt obegriplig. Jag satt där i biomörkret och tittade på filmduken, och undrade vad det var jag tittade på, vilka gestalterna var, vad de höll på med, och varför de höll på med detta.
Men det är inte jag som är dum i huvudet - filmen är fullkomligt obegriplig.
Innan pressvisningen läste jag om min recension av 2016 års FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM. Jag tyckte inte att den filmen var speciellt bra.
Den förra filmen slutade med att Johnny Depp dök upp som den skurkaktige Grindelwald. När den nya filmen inleds sitter Grindelwald i fängelse, men ska förflyttas någonstans. Han rymmer. Han måste få tag på ... Öh ... Ja, han skulle göra något ondeskefullt. Förra filmens hjälte, Newt Scamander (Eddie Redmayne), trollerikillen som har en lattjolajbanlåda full med konstiga djur, är förstås tillbaka. Han ska också göra någonting, antagligen stoppa Grindelwald. Med sig har han ett par rollfigurer från den första filmen. Ezra Miller spelar en som heter Credence, som inte riktigt vet vem han är, eller så är det de andra som inte vet vem han är. Jag vet inte vem han är. Folk jagar Credence. Jude Law är en ung Dumbledore, som trollar med kort. Alla åker till Paris.
Det är fullkomligt omöjligt att redogöra för handlingen. En massa rollfigurer dyker upp. Nästan inga presenteras. Filmskaparna utgår från att publiken redan känner till precis allting.
Orsaken till att GRINDEWALDS BROTT är en röra stavas JK Rowling. Hon tillåter inte att någon annan vidrör hennes skapelse. Således har hon själv skrivit manus - ett manus som inte bygger på en ordentlig roman. Boken om de fantastiska vidundren är ingen roman. Om Rowling nöjt sig med att skriva en synopsis och sedan låtit en erfaren filmmanusförfattare skriva manus, hade det troligen blivit bättre. Det hade kanske inte blivit bra, men det hade nog blivit aningen mer begripligt. Man måste verkligen ha pluggat JK Rowlings värld för att ha utbyte av GRINDEWALDS BROTT.
Ett stort probem med den här filmen, är att det inte finns några klara regler. Allting kan hända, och gör det. Det är fullkomligt omöjligt att göra en berättelse spännande om i stort sett alla medverkande har magiska krafter. Det här är som en film helt och hållet befolkad av dr Strange, Mandrake och Truxa. Det trollas hejvilt hela tiden, och det verkar inte finnas gränser för vad folk kan göra. Det finns säkert något slags regler, men de framgår inte av filmen, det är bara Rowling och hennes mest trogna fans som känner till dessa.
Filmen har många huvudpersoner, men ingen av dem medvekar speciellt mycket. Inte ens Newt Scamander är med mycket. Fast han är ändå bara konstig. Varför går han omkring med nedböjt huvud? Han ger intryck av att vara något slags rainman. Johnny Depp ser bara ointresserad ut. Jude Law är okej, men han är inte med så mycket.
Filmen innehåller en (1) rolig replik: "Jag vet inte om du skämtar eller om du bara är fransk". Det är också lite kul att ett litet djur Newt har i fickan heter Pick. I övrigt är filmen gravallvarlig och mörk, mörk, mörk. Det är ingen familjefilm.
GRINDELWALDS BROTT har fantatisk scenografi. Miljöerna är flotta och pampiga, en del specialeffekter är påhittiga. Detta gör att jag kan vara snäll och sätta en tvåa i betyg. Men i övrigt är den här filmen totalt jävla värdelös. Lång, dum och tråkig.










(Biopremiär 14/11)

tisdag 15 november 2016

Bio: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Foton copyright (c) Warner Brothers
När den första Harry Potter-filmen kom, tyckte jag att det var en rätt trevlig film. Jag gillade även de första uppföljarna, men snart hade jag tröttnat - och jag fick allt svårare att hänga med i handlingen. Jag kom aldrig ihåg vad som hänt i den förra filmen, när nästa hade premiär, jag kom aldrig ihåg vem som var vem. Ungefär som med SAGAN OM RINGEN. En massa konstiga namn staplade på varandra, och en massa specialeffekter.
Efter sju filmer tog Harry Potter äntligen slut, men nu är det dags för en ny film om världen Potter lever i. Det här är Harry Potter utan Harry Potter. "Fantastiska vidunder och var man hittar dem" av Newt Scamander är visst en bok som förekommer i Harry Potter-sviten. Det är också en "riktig" bok av JK Rowling. Nu har Rowling skrivit sitt första filmmanus, byggt på boken, och för regin står David Yates, som gjorde  de fyra sista Harry Potter-filmerna.
Huga! "Det var en påfrestande film!" stånkade jag när jag kom ut ur biografen efter pressvisningen.
Året är 1926 och Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer till New York. Med sig har han en lattjolajbanlåda full med konstiga djur och vidunder. Newt kommer nämligen från Truxa-skolan Hogwarth och kan diverse magiska trix. Nu åker han världen runt för att samla in- och rädda utrotningshotade, okända djur. Dessa har han i sin väska, som är betydligt större på insidan - precis som Påhittiga Johanssons väska i Hasse Alfredsons "Varför är det så ont om Q?".
Newt har kommit till New York för att köpa ett djur som heter ... Tja, hugenott, eller något. Jag minns inte. Men det går åt skogen med en gång. En näbbdjursliknande varelse rymmer ur Newts väska, och ställer till med kalabalik. Newt arresteras genast av den lokala - och superhemliga - trolldomspolisen; något slags 20-talsupplaga av Men In Black.
Newt anlände vid en olämplig tidpunkt. En stor, svart, askmolnsliknande varelse vandaliserar New York som värsta Godzilla. Kan det vara en ond typ som heter Grindewald som ligger bakom? Och vad är den mystiske polisen Colin Farrell spelar ute efter? Mer problem uppstår, eftersom Newt råkat gå och bli kompis med en vanlig människa; Kowalski (Dan Fogler). Newt beordras att radera minnet på Kowalski, men det blir liksom aldrig av, så de två samarbetar för att fånga busen,
FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM inleds ganska bra; det är småtrevligt när Newt anländer till 20-talets New York. Men det dröjer inte länge förrän det hela mest går ut på att visa upp en massa fantasifulla, datoranimerade varelser - och så öses det på med destruktionsorgier. Filmen är (självklart) alldeles, alldeles för lång; två timmar och tretton minuter, och det känns som att större delen av speltiden upptas av varelser som har sönder byggnader. Som att titta på slutstriden i en superhältefilm som aldrig tar slut. När det inte fläskas på med specialeffekter, är det rätt saggigt. Någonstans i mitten höll jag på att nicka till.
Jon Voight har en liten roll, han spelar nog far till en senator som dödas. Jag vet inte. Han var med så lite. Vem Ron Perlman spelade vet jag inte alls. Ja, så intetsägande och tråkigt är det. På slutet dyker en stor, känd filmstjärna upp under några sekunder - detta kommer inte som någon större överraskning, eftersom det i artiklar stått att han ska göra skurken i kommande filmer.
Ytterligare fyra filmer ska det bli i serien. Jag kan faktiskt bärga mig till nästa del.










(Biopremiär 16/11)



-->


tisdag 3 februari 2015

Bio: Jupiter Ascending

Foton copyright (c) Warner Bros.
Syskonen Wachowski; Lana och Andy, är tillbaka och bevisar ännu en gång att de var ett one hit wonder - eller möjligtvis ett two hit wonder, eftersom jag vill minnas att BOUND var rätt okej. Men det är ju MATRIX de här två slog igenom med, och sedan dess har de bara presterat mer eller mindre osebar smörja: de två uppföljarna till MATRIX, därefter SPEED RACER, och nu senast kolossalfloppen CLOUD ATLAS.
JUPITER ASCENDING lär knappast styra upp Lanas och Andys karriär. De har själva skrivit, producerat och regisserat, men det här känns som något av M Night Shyamalan. Det är lika illa. Om inte värre.
Filmtiteln syftar på horoskop; Jupiter stiger, exakt vad det betyder vet jag inte, eftersom jag är fullkomligt ointresserad av mumbojumbo som horoskop. Historien börjar i Ryssland, där vi träffar en kille som gillar att kika på planeterna med sitt teleskop. Hans fru är höggravid och killen vill döpa ungen till Jupiter. Plötsligt störtar det in beväpnade karlar, skjuter ihjäl killen och stjäl telskopet. Den gravida kvinnan flyr till USA och ombord på ett fartyg föder hon sin dotter; Jupiter Jones.
Jupiter växer upp till Mila Kunis och jobbar med att städa toaletter i Chicago. Samma fina yrke Ken Shabby hade, om än inte i Chicago! Men vad Jupiter inte vet är att hon egentligen är, öh, något slags drottning, och, hm, äger Jorden. Eller hur det var.
Ute i rymden finns en mäktig dynasti. De handlar med planeter och Jorden är visst bara något slags skördeplanet, där befolkningen skördas för att rymdvarelserna ska kunna leva för evigt. Eller något sådant. Av någon anledning måste Jupiter kidnappas och skickas upp i rymden. Eddie Redmayne spelar den synnerligen onde Balem, som är den mäktigaste, verkar det som, och han pratar långsamt med hes, viskande röst.
Tack och lov verkar den goda sidan, vilka de nu är, ha skickat en duglig karl för att rädda Jupiter - han heter Caine Wise (Channing Tatum) och har byggts ihop av militären; han är en kombination av människo- och varg-DNA. Och han har flygande skor. Förföljd av vad jag tror är prisjägare hittar Caine Jupiter och de drar iväg till en bondgård. Där bor Sean Bean, som spelar Caines rymdkollega Stinger. Caine och Stinger börjar slåss, men så plötsligt leker Jupiter med några hundra bin; gården är full av bin. Vi får lära oss att bin kan känna igen kungligheter och plötsligt börjar alla att titulera Jupiter "hennes majestät".
Sedan tar de sig upp i rymden för att fajtas med Balem. I rymden finns även en tosing som vill gifta sig med Jupiter för att tillskansa sig makt.
Låt mig ta det positiva först: JUPITER ASCENDING är fantastisk att titta på. När jag var barn brukade jag låna en bok som heter "2000-talets Foss" med science fiction-målningar av Chris Foss. Maffiga bilder på rymdskepp, dessa gjorde stort intryck på mig. Jag tänkte på detta när jag såg Wachowskis film. Jag tänkte även på tecknade serier av Philippe Druillet, Moebius, Jean-Claude Mézières, och ibland på David Lynchs filmatisering av DUNE; en påkostad film som floppade å det grövsta när den kom.
Men vackra bilder är inte allt. Visst kan estetiken ibland rädda svaga berättelser, men JUPITER ASCENDING är ett hopplöst fall. För det första har vi en dum och fullkomligt omöjlig sörja till historia. Det är möjligt att det inte alls är så komplicerat som det framstår som - om Wachowskis bara vetat hur man berättar vettigt. Personregin är under all kritik. Dialogen är löjeväckande. Här finns ett slags kärleksscen, nä, vänta, det är nog två stycken, som är bland det sämsta jag sett i det facket.
Mila Kunis är söt och sympatisk som Jupiter, men det finns ingen som helst kemi mellan henne och Channing Tatum. Hans Caine saknar personlighet helt och hållet, han är bara något slags kampsortskunnig biff som slängts in för att beskydda den förvirrade Jupiter. Och - han ser ju inte klok ut. Tatum ser ju lite lustig ut i vanliga fall med sina tätt sittande ögon och utstående öron. Tänk honom då med spetsiga öron och påklistrat bockskägg. Och flygande skor.
Rent allmänt är designen av vissa rymdvarelser inte speciellt genomtänkt. En tjej har världens största öron, en kille ser ut som en uggla, en tredje liknar en elefant. Härskarrasen ser förstås ut som aristokratiska, västerländska människor. De tre prisjägarna, varav en är en asiatisk brud med blått hår, ser ut att komma från en Tromafilm, eller en rollspelsklubb. På ett par ställen försöker man sig på medveten humor, det blir inte så bra. Filmen innehåller en väldigt massa action, men eftersom det är fullkomligt omöjigt att bry sig om de här rollfigurerna, blir det bara ointressant, irriterande och oengagerande.
JUPITER ASCENDING är stor, maffig, överlastad, lång, förvirrad, ospännande, fruktansvärt tråkig, och något av det dummaste och mest ogenomtänkta man kan se på bio. Jag gillar ju egentligen space opera, men det här är riktigt, riktigt kasst.
... Det enda jag uppskattar här är att Mila Kunis städar toaletter. (Notera att jag inte klämt in ett skämt om att spola den här filmen!)








(Biopremiär 6/2)

-->

torsdag 12 januari 2012

Bio: My Week with Marilyn

Foton copyright (c) Scanbox

 
Jag har alltid varit svag för filmer om film; filmer om filminspelningar. Nej, jag är väl inte så förtjust i filmer om autentiska, levande eller döda skådespelare, det är skapandet jag är intresserad av. Därför är jag lite mer positivt inställd till MY WEEK WITH MARILYN än många andra, jag noterar ganska ljumma recensioner utomlands, främst i England - detta är för övrigt en engelsk-amerikansk samproduktion i regi av engelsmannen Simon Curtis.


Eddie Redmayne spelar 23-årige Colin Clark, som inget hellre vill än jobba med film. Tack och lov kommer han från ett fint, rikt hem och på en tillställning har han träffat Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) och dennes hustru Vivien Leigh (Julia Ormond), vilka lovat honom jobb på någon inspelning i framtiden.

Colin dyker upp på Olivier Productions kontor och där sitter han och väntar tills det äntligen finns en öppning någonstans, vad som helst. Till slut dyker herrskapet Olivier upp och Colin hamnar på inspelningen av den lättsamma komedin PRINSEN OCH BALETTFLICKAN (1957), som ska göras på den engelska landsbygden.

 

Den kvinnliga huvudrollen mot Olivier ska - förstås - spelas av Marilyn Monroe (Michelle Williams), som anländer tillsammans med sin make, den uppburne författaren Arthur Miller (Dougray Scott). Inspelningen går dock inget vidare, eftersom det visar sig att det är extremt besvärligt att arbeta med Monroe, som dels har fått för sig att hon ska köra med method acting, och därför har med sig Paula Strasberg (Zoë Wanamaker) som coach, och dels går på alla möjliga sorters piller. Laurence Olivier sliter sitt hår när Monroe konstant är flera timmar försenad och konstant glömmer sina repliker.Colin har börjat uppvakta den näpna garderobsflickan Lucy (Emma Watson), men hans liv förändras radikalt när den djupt olyckliga och osäkra Marilyn Monroe fattar tycke för honom och vill spendera så mycket tid som möjligt med honom medan Arthur Miller rest hem till USA. Colin blir förstås förälskad i filmstjärnan, men självklart kommer romansen inte att hålla.

Den svaga länken i MY WEEK WITH MARILYN är Michelle Williams. Jag köper henne inte riktigt som Marilyn Monroe, trots porträttlikhet i vissa vinklar. Det känns mest som om hon spelar Monroe, imiterar Monroes manér - hon är inte riktigt Marilyn Monroe. Monroe gjorde ju ofta något konstigt med överläpparna när hon pratade, och detta göra Williams för jämnan, vilket ser onaturligt ut. Dessutom låter hon ibland som en polsk immigrant när hon pratar.


Men i övrigt är detta en riktigt underhållande och gullig kärleksfilm som bygger på Colin Clarks memoarer, vilka publicerades 1995. Curtis går inte på djupet med Marilyn Monroes problem; hennes missbruk och psyke, utan romansen får hamna i fokus. Det är trevligt mest hela tiden. Ibland dessutom riktigt roligt. Inte blir det sämre av alla utmärkta skådespelare som medverkar, förutom de ovan nämnda hittar vi även Judi Dench och Derek Jacobi, och många andra.


En lite lustig detalj är rollfigurernas och skådespelarnas åldrar. Monroe ska vara 30 i filmen, och Williams var 31 när filmen gjordes, medan Eddie Redmayne fyllde 30 häromdagen. I en scen säger Vivien Leigh att hon är 43. Julia Ormond, som spelar henne, är 47 men ser i filmen ut som 65! Och lilla rara Emma Watson har hunnit bli 21, men ser fortfarande ut att vara 15.


I vilket fall: jag är generös med betyget här. Tjoflöjt!









(Biopremiär 13/1)