Visar inlägg med etikett Ed Skrein. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ed Skrein. Visa alla inlägg

torsdag 7 november 2019

Bio: Midway

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag växte upp var skildringar av andra världskriget som ett stort pojkboksäventyr fortfarande populära. Alistair MacLean var i livet, hans böcker kom ständigt i nyutgåvor, de lånades på bibliotek, och filmatiseringarna gick hem i stugorna. Böckerna om Biggles lästes fortfarande av pojkar i mellanstadieåldern. Kioskbokshyllorna innehöll mängder av titlar med krigsromaner. I serietidningshyllorna hittade man de små tidningarna med engelska krigsserier, och så fanns ju  klassikern Pilot, vilken innehöll flygserier, som främst handlade om tappra RAF-piloter som Battler Britton.

Jag kom att tänka på Battler Britton när Dick Best (Ed Skrein) introduceras i början av MIDWAY, det senaste spektaklet av Mastodontfilms-Roland, det vill säga Roland Emmerich. Dick Best är en ytterst våghalsig amerikansk pilot som är så cool att han tuggar tuggummi medan han flyger. Om verklighetens Best gjorde detta vet jag inte.

MIDWAY bygger, förstås, på autentiska händelser, och samtliga huvudroller är personer som spelade viktiga roller i slaget om Midway. Med undantag för dessa viktiga personers hårt prövade fruar, som mest sitter hemma och är oroliga. Fast de är knappt med alls. Detta är en film om män i uniform. Många av dem har mustasch.
Filmen inleds med japanernas attack på Pearl Harbor, och därefter krigas det på- och i luften ovanför Midwayöarna. Och på- och under havet runtomkring dessa öar. När det inte krigas, har sammanbitna karlar möten och planerar, och säger saker som "He's the bravest damn pilot I've ever seen!".

Patrick Wilson spelar något slags underrättelsekille som knäcker koder. Woody Harrelson bär peruk och är amiral Chester Nimitz. Dennis Quaid gör viceamiral "Bull" Halsey, som lider av bältros, men som inte låter detta stoppa honom från att vara en redig karl. Luke Evans spelar en amerikansk pilot med mustasch. Både Skrein och Evans är engelsmän, Hollywood hade kanske slut på amerikanska skådisar.

Efter att jag sett MIDWAY infann sig genast en fråga: varför? Varför har man plötsligt gjort en bombastisk, påkostad film om slaget om Midway? Finns det en publik för detta? Jag har vänner som är väldigt intresserade av militärhistoria, dessa kommer säkert att uppskatta åtminstone delar av filmen, men i övrigt känns filmen lite ... fel på det. Emmerichs film redovisar i stort sett bara krigets gång, en engagerande handling med bra rollfigurer och överraskande vändningar saknas. Amerikanerna hyllas som stora, tappra hjältar, japanerna är ädla.
Filmen är alldeles för lång - trots detta verkar mycket av handlingen saknas. Aaron Eckhart spelar den stentuffe Jimmy Doolittle, som mitt i filmen dyker upp med sitt manskap, de far iväg i några flygande fästningar, de kraschar i den del av Kina som ockuperats av Japan, Doolittle får hjälp av några kineser att fly, och försvinner sedan ur handlingen. Filmen hade nog vunnit på att klippa bort hela tråden om Doolittle. Dessutom skulle hans story kunna bli en egen, rafflande film. I ett par scener spelar Geoffrey Blake John Ford, som är på Midway för att göra film, men han försvinner efter två korta scener.

Vad som utmärker MIDWAY är krigs- och framför allt flygscenerna. Oj! Det här är verkligen maffigt att se på stor duk. Dogfights mellan små jaktplan, mängder av bombplan, brinnande hangarfartyg. Det är imponerande, det är snyggt gjort. Om man nu kan påstå att det är snyggt med krig. Dick Best tuggar tuggummi medan han pangar japaner och bombar båtar.

Det är lite svårt att betygsätta den här filmen. Det är de många och långa stridsscenerna som är behållningen, däremellan är MIDWAY rätt trist. Men jag drar väl till med en trea.








(Biopremiär 8/11)

måndag 11 februari 2019

Bio: Alita: Battle Angel

Foton copyright (c) 20th Century Fox

 
Avdelningen för "Var det här allt?".


ALITA: BATTLE ANGEL har hajpats i flera år vid det här laget. Filmen bygger på en manga jag inte läst (eftersom jag ogillar manga och därför aldrig läser manga), och som även finns som en animerad film jag inte sett (eftersom jag ogillar animé, med undantag för Space Adventure Cobra och några till). I Japan heter serien GUNNM, så jag förstår att den döpts om. Den engelska titeln på det japanska originalet var BATTLE ANGEL ALITA, men när man nu gjort Hollywoodfilm blev det ALITA: BATTLE ANGEL.

Mangaversionen.

Anledningen till denna hajp är inte mangan eller animén. Inte heller beror den på den amerikanska filmens regissör; Robert Rodriguez. Nej, hajpen beror på dess producent; James Cameron, som även är en av manusförfattarna. "Snart kommer James Camerons nya film!"


James Camerons namn är inte direkt en kvalitetsstämpel. När jag tittar tillbaka på hans karriär, känns det som om han peakade med THE TERMINATOR 1984. Hans övriga filmer; de jag tyckte var tuffa när de kom, håller inte riktigt när jag sett om dem som fullvuxen. En del av hans filmer var dåliga redan när de kom. Jag förvånas när jag ser att jag gav AVATAR en trea i betyg - jag var övertygad om att jag sattte en svag tvåa, eftersom jag tycker att den filmen är kass.


... Och Robert Rodriguez karriär har ju verkligen gått upp och ner, och hit och dit, även om jag alltid tyckt att Rodriguez varit lite intressantare än Cameron. Kanske beror mitt intresse för Rodriguez på att han och jag är lika gamla.


Okej. Vad är då ALITA: BATTLE ANGEL? Till min förvåning visade det här sig vara något slags korsning av Pinocchio och ROLLERBALL. Det visade sig även vara en överraskande tunn och ooriginell film. En film som lämnade mig med känslan "Var det här allt?".


Vi befinner oss 500 år in i framtiden, och det är det gamla vanliga. Jorden, åtminstone den del av jorden vi får se, är ett skitigt helveteshål; en farlig storstad omgiven av en soptipp. De rika och vackra bor i en rymdstad som svävar alldeles ovanför staden på jorden.


Christoph Waltz spelar cyborgreparatören dr Ido, som traskar runt på soptippen och plötsligt hittar ett kvinnligt cyborghuvud. Huvudet visar sig vara vid liv, så Ido ger det en kropp och döper skapelsen till Alita (Rosa Salazar), vilket var namnet på hans döda dotter. Alita minns inte vem hon ursprungligen var, och hon beter sig som en vanlig tonårstjej. Dock drabbas hon ibland av våldsamma minnesbilder från ett krig, och hon visar sig vara en hejare på att slåss.

Alita träffar plötsligt kärleken; Hugo (Keean Johnson), och de spenderaren stor del av filmens speltid med att utöva sporten Motorball, vilken är nästan identisk med Rollerball; framtidssporten i James Caan-filmen med samma namn.


Uppe i rymdstaden häckar en synnerligen ond man, och några skumma existenser på jorden jobbar åt skurken - Mahershala Ali spelar en av dem, Jennifer Connelly en annan. Den sistnämnda är modern till dr Itos döda dotter. I handlingen figurerar även en rad illasinnade prisjägare; Hunter-Warriors, som ersatt polisen i denna värld. Ed Skrein, Jackie Earle Haley och Jeff Fahey spelar tre av dem. Det blir fajting och Alita förvandlas till den där vanliga, farliga rebellen; en frihetskämpe som måste stoppas.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om ALITA: BATTLE ANGEL är en snygg film - eller om det är skitfult. Det känns nämligen som att titta på ett TV-spel. I synnerhet de datoranimerade gestalterna - däribland Alita själv - ser inte ut som något annat än datoranimerade figurer. Det är lika fult som i AVATAR - jag köper inte att de ska vara "riktiga" gestalter bland de vanliga människorna i denna värld. De distraherar; det ser inte ut att vara på riktigt, det blir lite grann som när musen Jerry dansar med Gene Kelly.

Alla actionscener är datoranimerade, vilket förstås är rätt trist. Vad hände med forna tiders stuntmän och autentiska kampsportsutövare? Det blir själlöst när nästan ingenting är på riktigt. Med det inte sagt att slagsmålen i äldre filmer var på riktigt - men ni vet vad jag menar.


Dialogen i filmen är bitvis riktigt usel. Men detta är väl rätt typiskt för manus författade av James Cameron.


Filmen har förstås inget ordentligt slut, i stället byggs det upp för ännu en film, som jag antar ska komma. Det känns lite grann som att se de första avsnitten av en TV-serie, och sedan inte få se resten.
Hur ska jag sammanfatta mina intryck av ALITA: BATTLE ANGEL? Jag vet inte. Jag tycker nog ... ingenting. Det är liksom inte direkt dåligt, det är inte tråkigt, men det är heller inte speciellt bra. Filmen lämnar mig totalt likgiltig. Jag sätter ett generiskt betyg, som ni själva kan justera efter att ha sett filmen.









(Biopremiär 13/2)

onsdag 10 februari 2016

Bio: Deadpool

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Deadpool är en superhjälte - eller superantihjälte - från Marvel jag inte har någon som helst relation till. Jag har aldrig läst någon tidning med Deadpool - fast nu hör det till saken att jag sällan läser superhjälteserier. Ryan Reynolds dök upp som Deadpool redan 2009 i X-MEN ORIGINS: WOLVERINE, en film jag inte minns mycket av. Deadpool hade bara en liten biroll, vill jag minnas, och Reynolds var inte maskerad.

Hajpen kring den nya filmen, som regisserats av debutanten Tim Miller, är stor. Marknadsföringen har varit kreativ, filmens trailers är roliga, och nyfikenheten har ökats, eftersom filmen är en av väldigt få Marvelfilmer som i USA försetts med åldersgränsen R; den är alltså barnförbjuden. Tidigare är det bara Punisherfilmerna som förärats denna åldersgräns.

Jag måste säga att jag var väldigt nyfiken på DEADPOOL och såg fram emot filmen. Efter att ha sett filmen konstaterar jag att den har nästan alla rätt - men bara nästan. Jag återkommer till skälen därtill lite längre ner.

DEADPOOL inleds med fantastiska förtexter, vilka fick mig att skratta högt. Istället för att skriva ut namnen på skådespelarna och de som gjort filmen, står det "A hot chick", "A British villain", "Directed by an overpaid tool" och så vidare. Detta sätter tonen i denna metafilm. Jag undrar verkligen vad den, ja, den så kallade "vanliga" publiken kommer att tycka och tänka. Är det med på noterna? Ryan Reynolds som Deadpool envisas med att bryta den fjärde väggen och prata med biopubliken. Han öser även på med injokes och kommentarer som "Vilken professor Xavier menar du, Stewart eller McAvoy?", "Hade producenterna inte råd med fler X-Men än er två?" och "Jo, utseendet betyder allt - du tror väl inte att Ryan Reynolds kommit så här långt i karriären tack vare sin skådespelartalang?".
I det civila är Deadpool den före detta elitsoldaten Wade Williams. Efter att ha dragit sig tillbaka, ägnar Wade sig åt att hjälpa vanligt folk i nöd och hänga på krogen. Han träffar en tjej; Vanessa (Morena Baccarin), blir kär, men strax efter att Wade friat, visar det sig att han drabbats av cancer. En mystisk man söker upp Wade och hävdar att han kan bota cancern. Wade går med på förslaget och hamnar då hos den onde engelsmannen Ajax (Ed Skrein), som experimenterar på sjuka människor. Wade injiceras mutantgener; han botas från cancern och får superkrafter, men blir samtidigt vanställd. Efter att ha flytt från Ajax ställe, maskerar Wade sig - han blir Deadpool och beger sig ut på hämnarstråt.

Grundstoryn är enkel, kanske i enklaste laget - men å andra sidan är det rätt skönt. Jag har svårt för superhjältefilmer som till exempel AVENGERS: AGE OF ULTRON, där man sitter och undrar vad fanken det går ut på; vad alla sysslar med. Handlingen i DEADPOOL är sekundär. Istället handlar filmen om att fläska på med så mycket röj och skämt som möjligt.
DEADPOOL är den våldsammaste Marvelfilmen sedan PUNISHER; WAR ZONE. Den sistnämnda är våldsammare och råare, men DEADPOOL ligger bra nära. Det är mycket blod och splatter - men allt ligger på en tjoflöjtnivå och det är omöjligt att ta på allvar - vilket säkert en del kommer att göra ändå, till exempel de som förväntar sig en barnfilm. Åldersgränsen R betyder ju även att det är fritt fram med svordomar. Jag brukar klaga på alla dessa PG-13-actionfilmer där det är okej med våld, men inte med svordomar. Låt roollfigurerna svära! Men det finns gränser. Som alldeles för ofta är fallet, beter sig killarna bakom DEADPOOL som några busiga småungar när de försetts med R-gränsen. De verkar tro att det är roligt om man svär och säger fula ord hela tiden, eller kastar ut sexuella anspelningar. Min främsta, och egentligen enda, invändning mot DEADPOOL är just detta: det är inte roligt med en konstant ström av fula ord. Det blir mest barnsligt och irriterande, som om de enbart vill provocera pryda amerikaner.

Men i övrigt är DEADPOOL underhållande med saftiga actionscener, och den är jätterolig, med ett par diskussioner om IKEA-möbler som höjdpunkt. Jag skrattade högt flera gånger. Men rätta mig om jag har fel, men den var väl inte WHAM! som gjorde "Careless Whisper"? Det var väl George Michaels' första solosingel?

Stan Lee (som egentligen inte har något med Deadpool att göra) dyker upp som MC på en strippklubb, och ja, det följer en extrascen efter eftertexterna.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med DEADPOOL och jag ser gärna fler filmer om denne bisarre figur.








(Biopremiär 12/2)

måndag 12 oktober 2015

Bio: The Transporter Refueled

Foton: Bruno Calvo (c) 2014 Europacorp - TF1 Film Production

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - fransk-belgisk-kinesiskt, till och med.

Luc Besson och hans Europacorp ger aldrig upp. På ett sätt är det bra, eftersom Europacorp tillhör de väldigt få bolag idag som producerar traditionell actionfilm - Hollywood ligger ju ganska lågt på den fronten numera. Fast majoriteten av Europacorps produktioner är inget vidare. De är slickade, påkostade, men saknar själ och personlighet. Det är som om Besson tagit alla genrens attribut, fått med det mesta, men glömt några viktiga ingredienser i anrättningen.

TRANSPORTER-serien har dock varit snäppet bättre än det mesta Besson fått ur sig; antagligen

främst beroende på Jason Statham i sin paradroll som Frank Martin - en välklädd chaufför som åtar sig nästan vilka uppdrag som helst och som inte ställer några frågor. Han fungerar som ett välbetalt bud som alltid levererar på exakt utsatt tid. Dessutom är han en hejare på att slåss. Den första filmen kom 2002, uppföljaren 2005, och del tre 2008. THE TRANSPORTER 3 släpptes direkt på DVD i Sverige och var inget vidare. Det finns även en TV-serie jag inte har sett.

När nu Frank Martin återvänder till de svenska biodukarna, spelas han av Ed Skrein, som tidigare varit med i några avsnitt av GAME OF THRONES och i vikingarafflet NORTHMEN - A VIKING SAGA. Jason Statham ville ha elva miljoner dollar för att göra rollen, så producent Besson sa nej. Det är synd. Ed Skrein ser inte ut som Jason Statham. Han påminner inte om Jason Statham. Han har inte samma utstrålning som Jason Statham. Faktum är att jag först inte fattade att det skulle föreställa Frank Martin; jag trodde att det var en annan kille med samma jobb. Ed Skrein ser alldeles för snäll ut, han liknar Nicholas Hoult, och han har skeva tänder och talar med en lätt läspning.

THE TRANSPORTER REFUELED har regisserats av Camille Delamarre, som gjorde BRICK MANSIONS. Filmen börjar på franska rivieran 1995. På horstråket dyker det plötsligt upp en bil ur vilken det väller ryska gangsters, anförda av den slemme Karasov (Radivoje Bukvic). Dessa skjuter ner några hallickar, placerar sina egna flickor på gatan, säger att det nu är det de som kontrollerar all prostitution, och så kör de därifrån - och lämnar liken kvar på gatan. Här rynkade jag pannan en aning. Så där kan de väl inte göra? Lämna kvar alla lik? Det borde ju leda till en massiv polisinsats. Men logik är inte den här filmens starka sida.

Sedan hoppar vi femton år fram i tiden och det är 2010. Varför inte 2015? Jag noterar att många som sett filmen påpekar att Frank Martins Audi och den iPhone-modell många använder i filmen ännu inte börjat tillverkas 2010. Vi introduceras för Frank Martin och hans gemytlige far Frank Senior (Ray Stevenson). Farsan utger sig för att sälja Evian bordsvatten, men han är stormrik och har dyra vanor. Han är en glad typ som gillar galanta damer. Vad han inte gillar är att kidnappas. Frank Junior anlitas av en kvartett galanta damer som behöver frakta någonting. Det visar sig dock vara ett trick. De här brudarna tillhör Karasovs stall av plågade eskortflickor, och nu behöver de Frank Juniors hjälp för att hämnas; för att utplåna den ryska gangsterligan och döda Karasov. Eftersom de räknat med att Frank kommer att vägra, har de kidnappat Frank Senior och förgiftat honom. Om Junior inte gör som de vill, kommer de att låta Senior dö.

Ett uttryck jag inte gillar, är det fördomsfulla "serietidningsfilmer" - eftersom serier kan vara så mycket, så många genrer och stilar. Men THE TRANSPORTER REFUELED känns verkligen som en gammal actionserietidning. Så enkel handling som möjligt, inga större karaktärsbeskrivningar, inga vardagliga kvinnor, massor av snabba bilar, flotta miljöer, och så mycket action och stunts som möjligt. Med andra ord, precis vad man är ute efter när man väljer att se en sådan här film.

Filmen är inspelad i bland annat Nice och Cannes, så visst är miljöerna enastående tjusiga - och vem uppskattar väl inte biljakter längs rivieran? Några av biljakterna här är fantastiska, i synnerhet en väldigt kreativ sådan som utspelar sig på Nice flygplats. Här finns flera bra slagsmål, det som involverar arkivskåp är minnesvärt.

THE TRANSPORTER REFUELED må vara tunn och dum, men den är underhållande - och bättre än THE TRANSPORTER 3 (och de senaste TAKEN-filmerna). Ray Stevenson är en tillgång som lyfter filmen. Det är väldigt synd att Jason Statham inte spelar huvudrollen. Med honom som Frank hade jag kunnat höja nedanstående betyg. Ed Skrein känns så fel att jag ett tag övervägde att sänka mitt betyg.

I vilket fall: det här är en sådan där film jag lär se om på DVD när jag känner för lite snyggt röj.





(Biopremiär 16/10)