Visar inlägg med etikett Ed Helms. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ed Helms. Visa alla inlägg

lördag 4 april 2020

Netflix: Coffee & Kareem

Foton copyright (c) Netflix

Majoriteten av dagens B-filmer, de som producerats de senaste tio-tjugo åren och släppts direkt på DVD, är förhållandevis osebart. Budgetarna har blivit för låga, filmerna saknar production values och ser billiga ut med sitt platta, digitala filmfoto. Under 1980- och 90-talen såg B-filmerna fortfarande ut som riktiga filmer, de kostade ett par miljoner dollar att göra och sköts på 35mm-film.

Motsvarigheten till 80- och 90-talens B-filmer är många av de originalproduktioner som görs för Netflix. Visst, en del av deras filmer är svindyra prestigeproduktioner, men det mesta ser ut att ligga på något slags mediumbudget eller lägre.

Netflix' egna produktioner må vara dyrare än de rullar PM Entertainment och Nu Image spottade ur sig, men de är definitivt inte bättre. Det senaste exemplet på att det var bättre förr heter COFFEE & KAREEM och är en actionkomedi i regi av Michael Dowse (WHAT IF).
Ed  Helms spelar den snälle men rätt misslyckade polisen Coffee. Taraji P Henson gör hans flickvän Vanessa, som har en störig tolvårig son - Kareem (Terrence Little Gardenhigh). Efter att Coffee degraderats till trafikpolis ber Vanessa honom att hämta upp den jobbige ungen efter skolan. På väg hem råkar dock Coffee och Kareem bli vittne till hur några gangsters mördar en korrupt polis med anledning av en knarkaffär. Skurkarna jagar Coffee och Kareem, och av diverse skäl misstänker polisen att det är Coffee som är mördaren. Jakter och skottlossning följer.
Netflix måste verkligen skärpa sig. COFFEE & KAREEM är en plåga att sitta igenom. Humorn består enbart av att en fet tolvåring med dreadlocks svär oavbrutet och är allmänt ful i mun - och fruktansvärt jobbig. Han är inte rolig alls. Han är vedervärdig. Ed Helms är inte heller speciellt kul. Just det, ett återkommande skämt är att gestalterna anklagar varandra för att vara rasister. Handlingen är lika tunn som rudimentär. Kanske hade det funkat med bättre utmejslade rollfigurer och charmigare skådisar. Filmens actionscener är inte många och de är heller inte minnesvärda.

Filmens enda behållning är Betty Gilpin, som vi senast såg i THE HUNT. Hon är rätt rolig och har de bästa replikerna. Jag hade mycket hellre sett en actionkomedi med henne i huvudrollen! 










(Netflixpremiär 3/4)

onsdag 25 juli 2018

Bio: Tag

Foton copyright (c) Warner Bros.

När jag har barn brukade vi leka pjätt. Man sprang runt och jagade varandra, en var den som "tog", och sa "pjätt" när han eller hon rörde vid någon, som blev ny att "ta". Jag tyckte att det var konstigt när Pippi Långstrump lekte "kull" med poliser. Vaddå, "kull"? Vad är det? "Pjätt" heter det ju!
Som vuxen har jag förstått att det bara är i Skåne det heter "pjätt" - kanske inte ens det, det är kanske bara i Landskrona?

Långfilmsdebuterande Jeff Tomsics nya komedi har fått behålla sin amerikanska titel; TAG. Jo, det finns ju redan en barbarfilm med Kevin Sorbo som heter KULL. Men hade jag jobbat för den svenska distributören, skulle jag döpt den till PJÄTT. Och gärna lagt till en undertitel. PJÄTT - PLATTAN I MATTAN OCH BLÅS PÅ, NU TAR VI BRUDGUMMEN!

TAG bygger på en artikel i The Wall Street Journal. Tomsics film avslutas med autetiska videoklipp av och med de verkliga personerna, men det känns som att filmen är ytterst löst byggd på sanningen.
Ett gäng killar har lekt kull i trettio år. Oavbrutet. De är nu medelålders män, men i maj varje år släpper de allt för att ge sig ut och leka. De bor alla i olika städer, vilket gör leken rätt omständlig, och under dessa trettio år har en av killarna; Jerry (Jeremy Renner), aldrig någonsin blivit tagen. Han är extremt skicklig på att komma undan.
Ed Helms spelar Hoagie, som är den mest entusiastiske, han är besatt av att äntligen kulla Jerry, och tillsammans med de övriga (spelade av Hannibal Buress, Jon Hamm och Jake Johnson) gör han upp en plan för hur de ska sätta dit Jerry - som ska gifta sig. De ska hugga honom under bröllopet. Med på resan är Hoagies än mer entusiastiska fru (Isla Fisher) och en väldigt tjusig reporter från The Washington Journal (Annabelle Wallis), som av en slump fick nys om leken.

Jag hade vissa förhoppningar på TAG. Den verkade ju rätt rolig. Filmen är också rolig i början - de första tio minuterna är jättekul: Ed Helms rollfigur tar anställning som städare på ett företag, enbart för att kunna ta sig in på Jon Hamms kontor.
Men efter denna inledning är det mindre roligt. Oftast är det inte roligt alls. Jeremy Renner avvärjer försöken att kulla honom med våld. Det känns lite konstigt när det ibland nästan blir lite actionfilm. Jag trodde att de här killarna mest skulle klä ut sig och jaga varandra, inte få trädstockar i bröstet och kastas genom fönsterrutor. Dessutom är Jake Johnsons rollfigur pundare, och det är väl bara amerikaner som tycker att stonerskämt är kul.

Nej, det här var inte alltför roligt. Slutet är besynnerligt sentimentalt och malplacerat.

Brian Dennehy står inte med i rollistan, men dyker upp i en liten roll.

Jag har lite svårt att greppa att jag är tre år äldre än Jon Hamm.









(Biopremiär 25/7)

måndag 7 september 2015

Bio: Ett päron till farsa: Nästa generation

Foton copyright (c) Warner Brothers
1986 kom det ut sex nummer av satirtidningen Etikett, en tidning som främst bestod av material från den klassiska amerikanska tidskriften National Lampoon. Ett nummer av Etikett; kanske det första, innehöll en novell av John Hughes. Handlingen kändes märkligt bekant. Det visade sig att Harold Ramis' moderna komediklassiker NATIONAL LAMPOON'S VACATION från 1983 bygger på novellen i fråga.
I Sverige kom ju filmen att heta ETT PÄRON TILL FARSA (en traditionsenligt konstig titel). Jag såg den aldrig på bio, men hyrde den tillsammans med en Moviebox, och vi såg den hela familjen. Den gick hem i stugan då - och den är fortfarande rolig.
Ramis' film fick tre uppföljare, samtliga något sämre än originalet, men de lyckades ändå vara trivsamma och kul, mest beroende på Chevy Chase som det entusiastiska päronet Clark Griswald. Beverly D'Angelo spelade hustrun Ellen i samtliga filmer, medan barnen Rusty och Audrey gestaltades av olika skådespelare.
När nu Griswalds återkommer efter 18 år, är det den nu vuxne familjefadern Rusty (Ed Helms) som är päronet. Han är gift med Debbie (Christina Applegate) och de har två söner. Rusty är pilot på ett budgetflygbolag, alltid entusiatisk, men hans familj och i synnerhet Debbie har tröttnat på att de alltid åker till samma hyrda stuga när de har semester. Debbie vill helst till Paris. Rusty får en strålande idé: nej, de ska inte till Paris, bättre upp - de ska upprepa resan Rusty gjorde med sina föräldrar 1983. De ska köra tvärs över landet och besöka nöjesfältet Walley World.
Familjen är inte alltför entusiastisk när de ger sig av i en märklig bil av albanskt märke Rusty av någon anledning hyrt. Precis som 1983 inträffar en lång rad incidenter under färdens gång.
John Francis Daley och Jonathan M Goldstein heter männen som står för manus och regi den här gången. De har tidigare skrivit manus till HORRIBLE BOSSES och detta är deras regidebut. Daley var inte ens född när den första ETT PÄRON TILL FARSA hade premiär. Precis som i originalfilmen spelas "Holiday Road" med Lindsey Buckingham flera gånger, men Daley och Goldstein har gjort en film som inte alls känns som de gamla Chevy Chase-filmerna.
Rusty må vara en ständigt leende och positiv kille, men ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION är en kall film som av någon anledning satsar på malplacerad vulgohumor. Rollfigurerna svär konstant, Debbie kaskadspyr, de råkar bada i bajs, de flesta är osympatiska. Det är möjligt att detta hade funkat i en annan film, men här känns det bara fel.
Filmen innehåller dock en del roliga scener. Bäst är ett besök hos Rustys syster Audrey (Leslie Mann) och hennes svinrike make Stone (Chris Hemsworth); en egocentrisk rasist som gillar att visa upp sin välbyggda kropp och i synnerhet sitt rejäla könsorgan. Som helhet är dock filmen mer irriterande än kul. För- och eftertexterna är roligare än det som visas däremellan.
Chevy Chase och Beverly D'Angelo dyker efter ett tag upp som Clark och Ellen Griswold - och dessa scener känns nästan chockartade att se. Att de blivit äldre är svårt att komma från, men Chase är smällfet och alldeles uppsvullen i ansiktet. D'Angelo är så opererad att hon ser ut som en misslyckad vaxdocka - hon är direkt otäck att titta på, och det känns tragiskt.
ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION kommer att funka hemma på TV:n tillsammans med några öl - men det vore en bättre idé att se om de tidigare filmerna.








(Biopremiär 11/9)

-->

onsdag 18 september 2013

Bio: Familjetrippen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Ibland kommer det en film som förändrar filmhistorien, ja kanske till och med världshistorien. En film som får oss att se på omvärlden med andra ögon, på oss själva med andra ögon. Som får oss att bli bättre människor.

Just en sådan film är DODGEBALL-regissören Rawson Mashall Thurbers FAMILJETRIPPEN.
Under årets filmdagar i Malmö visades 28 filmer, varav det var möjligt att se 14. Jag såg förstås 14 - och antingen var det ett svagt år, eller så gjorde jag dåliga val. För FAMILJETRIPPEN var nämligen den klart bästa filmen jag klämde under Filmdagarna. Och då är detta en vanlig amerikansk tramskomedi.

Okej. Jag ska nog inte säga vanlig. FAMILJETRIPPEN är nämligen årets roligaste film! Har jag påstått detta om någon annan film i år? Det är mycket möjligt - men glöm eventuella tidigare påståenden. Thurbers film brädar allt!
Jason Sudeikis spelar David Clark, en trevlig, schysst kille - som dealar knark. I huset han bor i träffar han på den korkade och naive tonåringen Kenny (Will Poulter) och tack vare honom blir David av med hela sitt knarklager. David dealar år en rejäl slempropp som heter Brad (Ed Helms), som har ett gigantiskt, lyxigt kontor med ett akvarium med späckhuggare. Brad blir förstås inte glad, men David får chansen att gottgöra det hela. Om Brad kör ner till Mexiko och hämtar en liten leverans gräs är Brad villig att glömma skulden.

David kommer på att tullen i princip aldrig kollar svenniga familjer i husbil, så han ser till att sätta ihop sin egen fejkade familj som tilldelas namnet Miller. I Davids hus bor strippan Rose (Jennifer Aniston), som är sur och tvär. Hon får bli fru Miller, Kenny blir sonen, medan den asociala rymlingen Casey (Emma Roberts) får agera dotter. De här fyra är fullständigt inkompatibla med varandra.

Resan ner till Mexiko funkar hyfsat, men där visar det sig att den lilla leveransen är fullkomligt enorm och fyller hela husbilen. Dessutom har Brad blåst David; det är egentligen en annan gangster som ska hämta gräset. Således får familjen Miller ett gäng onda mexikaner efter sig. De tvingas även slå följe med den jönsigt svenniga familjen Fitzgerald.
... Och detta blir fruktansvärt roligt. I stort sett allting i FAMILJETRIPPEN är skitkul. Rollfigurerna. Situationerna. Replikerna. Skådisensemblen. Jag skrattade så att jag satte gratiskaffet och bjudgodiset i vrångstrupen. Filmen är vulgär utan att gå över gränsen och bli plump. Den är tramsig utan att bli barnslig. Den är precis så som fjantkomedier ska vara!

Filmen har blivit väldigt omtalad på grund av en scen där Jennifer Aniston strippar. Jodå. Hubba-hubba. Den scenen kan väcka liv i döda. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: hon har ju verkligen gått och blivit en MILF, den där Aniston. Förr tyckte jag inte att hon var något vidare. Hon blommade upp rejält efter 40. Wow. Fast hon är ju fortfarande yngre än jag. Hm. Den ene mannens MILF - den andre mannens lammkött.

Har jag ingenting att anmärka på? Nja, det skulle väl i så fall vara att det hela i vanlig ordning leder fram till det vanliga amerikanska budskapet om att kärnfamiljen är det viktigaste av allt. Visst är det även förutsägbart med den vänskap och romantik som uppstår, men det är väl ingen som förväntar sig något annat.

FAMILJETRIPPEN är en hit. Jag vill se om den. Nu.








(Biopremiär 20/9)

lördag 1 juni 2013

Bio: Baksmällan del III

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Ibland händer de konstigaste saker. Som att biografpersonalen klantar sig och kör igång pressvisningen en halvtimme innan utsatt tid, inför en enda person - som kommit i tid av misstag, eftersom han glömt den korrekta tiden. Mina kollegor, som liksom jag anlände ett par minuter innan utsatt in, gick in och såg återstoden av filmen. Inte jag. Jag kan ju inte recensera en film om jag missat det första 25-30 minuterna. Så jag gick istället på den fullsatta premiären på Royal.
Jag hade förståtts redan sett ett större antal recensioner och kommentarer om Todd Phillips nya film, det är ju svårt att undvika. BAKSMÄLLAN DEL III anses vara sämt i serien, om många ifrågasätter om det kan kallas komedi över huvud taget. Således var mina förväntningar lågt ställda.
... Men det hade de nog varit ändå. Den första BAKSMÄLLAN är en fantastiskt rolig film, den överraskade på flera sätt. I BAKSMÄLLAN DEL II upprepade Phillips storyn från första filmen, men förlade handlingen till Thailand, och ändrade tonen på ett lite märkligt sätt. Filmen var mörkare, allvarligare, och kändes ibland mest som en gritty thriller.
I den tredje filmen agerar Alan (Zach Galifianakis) huvudperson. Jag har i de tidigare filmerna, främst i tvåan, ifrågasatt denna rollfigur - varför hans "bästa vänner" Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms) och Doug (Justin Bartha) umgås med honom till att börja med. Alan är så socialt misanpassad man kan vara, han är som från en annan planet, det går inte att ha honom i möblerade hem - medan de övriga i gänget; The Wolfpack, är fettiga, sansade personer.
Nå, efter att Alan köpt sig en giraff, som omkommer i en trafikolycka, och efter att Alans far gått bort, beslutar sig vänner och familj för att skicka Alan till ett hem där han kan få pykiatrisk vård. Phil, Stu och Doug kör iväg med honom - men självklart går saker och ting inte som de tänkt sig. Den lika vansinnige som knasike kinesiske skurken mr Chow (Ken Jeong) har rymt från ett fängelse i Bangkok, och och gangsterbossen Marshall (John Goodman) vill hitta både Chow och de guldtackor han blivit bestulen på. Marshall letar upp The Wolfpack, kidnappar Doug och skickar iväg resten för att jaga tag på Chow. Och, ja, så blir det action och äventyr.
Ärligt talat: det här är inte så illa som jag förväntat mig. Det är inte bra, men det går att titta på. Å andra sidan är det möjligt att stämningen i salongen smittade av sig. Jag tyckte att öppningsscenerna med giraffen och begravningen var rätt roliga, samt ett par scener med Melissa McCarthy, men i övrigt är det inte kul alls; det är snarare en rak actionfilm. Men de andra i publiken, mest ungdomar, tyckte att allting var hur kul som helst! De skrattade nästan oavbrutet och de skrattade åt allt Alan gjorde. Kommentarer från publiken på väg ut lät "Fan va cool den va!" och "Skitkul, ju!". Jag vet inte, hade de bestämt sig för att tycka att den är rolig? De ville skratta? Eller tyckte de verkligen att det var skitkul?
Ingen aning. Hade detta däremot varit en fristående film, eller första delen i en ny filmserie, hade jag kanske sett på filmen på ett annat sätt. Har finns varken en svensexa eller en baksmälla.
Vad som är lite irriterande är, att eftertexterna bryts efter ungefär en minut och då kommer en bonusscen. En fullkomligt hysteriskt rolig scen som går i samma stil som originalfilmen. Och jag undrade: varför startade inte Phillips sin film med denna scen? För nu vill jag veta vad som händer efter detta, hur de reder ut det som händer. Och det lär inte bli någon fjärde film.
Vågar vi förresten hoppas på en BRIDESMAIDS DEL II?







(Biopremiär 31/5)