Visar inlägg med etikett EC Comics. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett EC Comics. Visa alla inlägg

torsdag 14 juni 2012

DVD: Tales from the Crypt presents: Demon Knight & Bordello of Blood

För ungefär 30 år sedan köpte jag ett begagnat exemplar av det stora, tjocka seriealbumet "Stora skräckboken", en samling med skräckserier från legendariska EC Comics; redigerad av Sture Hegerfors och utgiven 1974. Detta album gjorde stort intryck på mig; jag tyckte att berättelserna var oerhört spännande, otäcka, roliga - och framför allt var de fantastiskt bra tecknade. Favoritavsnittet hette någonting i stil med "Skämt kött smakar inte alltid skämt" och var tecknat av Jack Davis, som kanske är min absolute favorittecknare. Det här albumet innehöll även presentationer av serieskaparna; fakta jag girigt slukade. Tyvärr försvann boken tillsammans med 90% av min seriesamling vid ett källarinbrott.
På 1970-talet fanns ett brittiskt filmbolag som hette Amicus och som specialiserat sig på antologiskräckfilmer - flera korta rysare ihopspikade till en långfilm. 1972 valde de ut en handfull serier från EC:s 50-talstidningar och producerade TALES FROM THE CRYPT, som i Sverige gick upp på bio som FRÅN ANDRA SIDAN GRAVEN - en bra film som 1973 föjdes upp med THE VAULT OF HORROR.
1989 kom den amerikanska TV-serien TALES FROM THE CRYPT, en förhållandevis jämn och ofta bra serie. Det kom senare även en tecknad barnvariant; TALES FROM THE CRYPTKEEPER, och 1992 ett mindre lyckats pilotavsnitt av TWO-FISTED TALES, baserat på EC:s krigsserier.
... Och så har vi så långfilmerna från 1990-talet som nu släppts på nytt på DVD. Två filmer jag inte sett sedan VHS-tiden.
TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: DEMON KNIGHT (Njutafilms)
Jag var rätt förtjust i den här filmen när den kom, vill jag minnas. Året var 1995 och jag såg den ett par gånger. Jag kommer även ihåg att jag nämnde det för Billy Zane, när jag träffade honom på en fest - men han föredrog att prata om Fantomen, något han spontant tog upp när jag nämnde att jag är från Sverige.
Zane spelar en demon som jagar en herre vid namn Brayker (William Sadler). Denne Brayker kånkar på den sista av sju magiska nycklar - nycklar som innehåller Kristi blod. Demonen har visst redan roffat åt sig sex av dem och får han tag på alla sju lär helvetet braka loss på Jorden. Eller något sådant. Brayker anländer till en skabbig vägkrog, komplett med märkliga figurer och horor. Genast omringas de av demonen och de ondskefulla väsen han släpper loss för att ta sig in i krogen.
... Och det är väl allt som händer. Så här sjutton år senare förstår jag inte riktigt vad jag såg i den här filmen när den kom. Ernest Dickerson, som gjorde SURVIVING THE GAME men mest har jobbat med TV-serier (bland annat THE WALKING DEAD), står för regin, och historien bygger inte på någon gammal serie från EC. Åtminstone inte vad jag vet. Nu när jag ser om filmen tycker jag mest att det hela är ... lamt och ointressant. Manuset är alldeles för tunt och dumt.
Däremot är det kul med alla praktiska effekter; 1995 var det fortfarande inte så vanligt med CGI, och skådespelaruppsättningen hjälper till att lyfta det hela en aning: Jada Pinkett Smith, CCH Pounder, Thomas Hayden Church, och så har vi minsann gamle goe Dick Miller i en roll.






TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: BORDELLO OF BLOOD (Njutafilms)
Till skillnad från DEMON KNIGHT, gillade jag inte den här uppföljaren när den kom 1996. Jag tyckte att den kändes billigare och skräpigare, och dessutom floppade den rejält på bio i USA. Men nu, sexton år senare, tycker jag att detta är den bättre av de två filmerna. Den här gången har man nämligen en roligare story att berätta.
Corey Feldman är en slarver som lockas iväg till världens fräsigaste bordell. Tror han. Utåt sett är det en begravningsbyrå, men lägger man sig i en kista som rullar in i ugnen, skickas man vidare till de bakre rummen, och där är det både hippa och spisarskiva med galanta damer, anförda av den ståtliga Lilith (Angie Everhart). Synd bara att dessa kalaskex är vampyrer.
Feldmans syster, spelad av Erika Eleniak, anlitar den sluskige privatdetektiven Rafe Guttman (Dennis Miller) för att hitta Feldman och lösa mysteriet med begravningsbyrån. Guttman är en typisk filmdeckare, och han vitsar mest hela tiden. Chris Sarandon figurerar som härligt sliskig TV-predikant med elgitarr.
Jovisst - BORDELLO OF BLOOD, som regisserats av Gilbert Adler, är mycket skräpigare än DEMON KNIGHT. Men det är väl därför filmen är bättre. Det är också betydligt roligare den här gången. Speciellt mycket med EC Comics att göra har dock det här inte. Här finns egentligen inga likheter alls, både DEMON KNIGHT och BORDELLO OF BLOOD är helt andra typer av berättelser. Okej, temat från BORDELLO skulle kanske kunna ha plockats från en av de gamla serietidningarna, men det enda som har med TALES FROM THE CRYPT att göra är att filmerna presenteras av The Cryptkeeper.
År 2002 kom det visst en film som heter RITUAL. Ursprungligen skulle den heta TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: REVELATION, men när Miramax köpte den av Universal, plockade man bort allt som hade med TALES att göra. Möjligtvis beroende på att BORDELLO OF BLOOD floppade. Jag har inte sett RITUAL, men BORDELLO tilldelar jag följande betyg:






måndag 14 juni 2010

Al Williamson hälsar på Frazetta i den stora seriestudion ovan molnen

 I början av 1980-talet köpte jag på mig en massa begagnade nummer av Agent X9 - och en del nya också för den delen. Inte på grund av Modesty Blaise. Inte på grund av Rip Kirby. Serien jag var förtjust i, var Phil Corrigan, som jag då tyckte var läckert elegant tecknad av Al Williamson.
Av Williamson hade jag även läst ett par gamla EC-grejor från 50-talet, det var ju där han slog igenom. Senare gav han sig på att teckna Stjärnornas Krig, men de serierna var jag inte så förtjust i.
Igår dog Al Williamson, 79 år gammal.
Mannen som tog över Corrigan efter Williamson, George Evans (EC-veteran även han) dog för rätt längesedan nu, liksom Archie Goodwin, som skrev manus till både Corrigan och Stjärnornas Krig.
Men Bud Grace hälsar att åtminstone han lever än!

måndag 17 maj 2010

DVD: Trick 'r Treat

TRICK 'R TREAT (Warner Home Entertainment)
Återigen dags för en film som funnits ute ett bra tag - sedan oktober förra året, faktiskt (fast den står fortfarande på nyhetshyllan i en av Hemmakvälls butiker i Malmö). Liksom fallet var med THE HILLS RUN RED, fick jag aldrig ett recensionsexemplar och glömde bort att be om ett.
TRICK 'R TREAT har fått en massa lysande recensioner utomlands och röstades här och var fram som 2009 års bästa direkt på DVD-film i USA. En amerikansk herre jag jobbar för har tjatat på mig i ett halvår nu: "Har du sett TRICK 'R TREAT än?!"
Nu har jag äntligen sett den, så det är väl lika bra att ta upp filmen här.
TRICK 'R TREAT skrevs och regisserades redan 2007 av Michael Dougherty, och den producerades av Bryan Singer. Dougherty hade tidigare tillsammans med Singer skrivit manus till den senares SUPERMAN RETURNS. Det var meningen att deras lilla skräckfilm skulle få biopremiär till Halloween 2007, men då deras Stålmannenfilm inte presterat det Warner förväntade sig, struntade bolaget i att släppa filmen, rädda för en flopp. I synnerhet som SAW IV skulle ha premiär samtidigt.
Releasen sköts upp och sköts upp, och till slut släpptes filmen direkt på DVD i oktober 2009, försedd med Warner Premiere-loggan.
Doughertys film ser verkligen ut som en bioproduktion. Det här är en riktigt flott film, skyhögt över annan direkt på DVD-skräck. Musik som för tankarna till Danny Elfman, en del påkostade specialeffekter, tjusiga förtexter modell serietidning.
Lite värre ställt är det med innehållet. Det här är en antologi med fem små berättelser som utspelas lite omvartannat sådär i samma kvarter under Halloweennatten. Det är den oskuldsfulla Anna Paquin som motvilligt klär ut sig till Rödluvan när hon ska ut och festa med sina väninnor, en rektor som extraknäcker som seriemördare och har ihjäl en tjock, rödhårig pojke (bra gjort!), några ungar som ska besöka en sjö där en skolbuss full med barn en gång sjönk, en enstöring som attackeras av en maskerad monsterunge, och ett par som blåser ut ljuset i en pumpagubbe innan midnatt.
Historierna är klart inspirerade av EC Comics, men når inte alls upp till dessa klassikers nivå. Doughertys stories är aningen poänglösa och för tankarna till CREEPSHOW, som jag aldrig varit sådär jätteförtjust i, just för att berättelserna hade alltför svag slutknorr. Här är nog avsnittet med Paquin bäst.
Men trots denna brist får Dougherty till det ändå. TRICK 'R TREAT är en mycket underhållande film med flera coola inslag, och som sagt, det här är oerhört tjusigt att titta på. Filmen hade inte gjort bort sig på en biograf. Dessutom varar den inte ens 80 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.
Därför kan jag ge TRICK 'R TREAT det höga betyg jag trots allt ger den.