Visar inlägg med etikett Drew Barrymore. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Drew Barrymore. Visa alla inlägg

söndag 7 juli 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Eldfödd

ELDFÖDD (Studio S Entertainment)
I min recension av THE DEAD ZONE skrev jag att det finns relativt gott om dåliga Stephen King-filmatiseringar. ELDFÖDD från 1984 är inte den sämsta av dem, men den tillhör definitivt de sämre.
Jag såg nog inte den här fimen förrän i början av 1990-talet, då jag hyrde den på video, eller om jag möjligtvis spelade in den från TV. Jag har inte sett om den sedan dess, och jag mindes i princip ingenting när jag såg om den för ett par veckor sedan, alldeles innan jag reste iväg på semester. Jag förstår varför jag inte kom ihåg något från första gången jag såg filmen - eftersom jag redan börjat glömma den igen, trots att det bara är några veckor sedan jag såg om den.
ELDFÖDD är nämligen en väldigt slätstruken film.
David Keith spelar Andy McGee, som låtit sig utsättas för drogexperiment för att tjäna lite pengar. Tillsammans med Heather Locklear får han dottern Charlie (Drew Barrymore), som på grund av experimentet besitter övernaturliga krafter - hon kan sätta fyr på saker med tankekraft.
Heather Locklears rollfigur dödas så snabbt att man knappt hinner registrera hennes existens, och den mystiska organisationen bakom experimentet jagar Andy och Charlie kors och tvärs över Amerika, eftersom de vill använda sig av Charlies superkraft.
George C Scott spelar en ond mördare i organisationens tjänst, han låtsas vara snäll och blir Charlies kompis. Martin Sheen spelar ... Tja, det har jag glömt, hans roll är försumbar. Louise Fletcher har nästan inga repliker alls i sin lilla roll.
Folk brinner upp och Drew Barrymore skriker mycket, hon har en irriterande, gäll barnröst.
För filmmusiken står Tangerine Dream. En del människor blir alldeles till sig i trasorna när Tangerine Dream nämns. Jag förstår inte varför. Tangerine Dream är astråkiga, musiken till ELDFÖDD är rövtrist, och det låter mest som avslappningsövningar till valsång. Eller något ditåt.
Mark L Lester må ha regisserat en av världens bästa filmer - COMMANDO - men hans storhetstid i Hollywood blev kort. Den inskränkte sig till ELDFÖDD och COMMANDO, därefter arbetade han till större delen med direkt på video-filmer. En bekant till mig gjorde en film för Lesters produktionsbolag, och tydligen är Lester en opålitlig lurendrejare.
Som synes medverkar många fina namn i ELDFÖDD, men regi och manus, ja, hela produktionen, är märkligt platt. Detta är en oengagerande film.
År 2002 kom en senkommen uppföljare, FIRESTARTER; REKINDLED. Jag tror att jag sett den, men jag är inte säker.
 










-->

onsdag 25 juni 2014

Bio: Blended

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.

Bäste Gud -- eller Satan -- eller vem det nu är som ligger bakom,

Varför gör du så här mot mig? Den här veckan kommer att gå till historien som 2014 års biovecka som Gud glömde. Igår såg jag WALKING ON SUNSHINE - och idag satt jag igenom den nya Adam Sandler-komedin BLENDED. Det är mer än vad en karl klarar av - och då hör det förstås till saken att jag är härdad. Jävligt härdad.

En gång i tiden gillade jag ju Adam Sandler. Hans första två-tre komedier var skitroliga, och THE WEDDING SINGER är en rolig och gullig romantisk komedi. De filmerna ligger väldigt långt från JACK AND JILL, MIN LÅTSASFRU och BLENDED. Filmer som drar in enorma summor och som lockar stor publik trots att de verkligen suger - detta beroende på att de är Amerikas motsvarighet till filmer som GÖTA KANAL: filmer som ses av familjer, ofta boende på vischan, som bara går på bio en gång om året, och då vill ha en "rolig" film för hela familjen. Sandler har specialiserat sig på att göra rejält slätstrukna, fega, sliskigt sentimentala familjekomedier, som dock fortfarande kan innehålla ett och annat stänk vulgohumor.

Det finns några grejor i BLENDED som är roliga:

*En orkester bestående av apor som spelar "Careless Whisper".

*Terry Crews som bisarr sångare som förestår en ständigt uppdykande manskör.

*Prins Valiant omnämns två gånger.

*Kevin Nealon.

*En scen där Adam Sandler ska köpa tamponger.

... Men det är väl allt.

BLENDED har regisserats av Frank Coraci, mannen bakom ovannämnda THE WEDDING SINGER, men även den vissna ZOOKEEPER, som jag inte minns överhuvudtaget, och här återförenas Adam Sandler med Drew Barrymore från WEDDING SINGER och 50 FIRST DATES. Kombinationen Sandler & Barrymore har alltså funkat tidigare, varför ändra på ett vinande koncept?

Sandler är änklingen Jim, far till tre tjejer i olika åldrar. Barrymore är Lauren, frånskild mor till två killar. Jim och Lauren träffas på en katastrofal blindträff som leder till att de hatar varandra. Men det bär sig inte bättre än att de två, tillsammans med sina barn, hamnar på samma semesterresa till Sun City i Sydafrika - inte nog med detta, de tvingas även dela samma (lyx)våning på hotellet.

Sedan blir det tok och knas, må ni tro! Jim och Lauren bråkar och försöker undvika varandra! De träffar knasiga djur! Det partajas med tokiga semesterfirare! Personalen är helfestlig! Jag är ironisk! Snart upptäcker förstås Lauren att Jim egentligen är en hyvens kille, en riktigt rejäl farsa, och Jim blir ju betuttad i Lauren, allt för att vi ska få oss en hett efterlängtad kyss i slutscenen.

BLENDED är väldigt sentimental, Jims mellandotter pratar med sin osynliga, döda mamma som alla saknar, lovsången till familjen sjunges gång på gång, och filmens moral andas 1950-tal. Eller 30-tal. Ett genomgående skämt går ut på att ingen kan se att Jims äldsta dotter Hilary (Bella Thorne) är en flicka. De tror att hon är en pojke - och tycker att hon är ful. Detta unkna skämt funkar inte alls - i synnerhet inte som hon förstås är söt redan från början, alldeles för söt för att bli kallad "fugly" - och hennes fula utstyrsel (grön träningsoverall och misslyckad page) är rätt standard bland svenska tjejer. Självklart förvandlas Hilary och får ögonblickligen en jämnårig kille på fall.

Större delen av BLENDED är äcklig, direkt vidrig. Dessutom är det hela mer eller mindre en förtäckt reklamfilm för Sun City. Men - jag erkänner att jag skrattade några gånger. Men dessa skratt kan inte rädda helheten. Och det här varar två timmar! Frank Coraci har gjort något slags filmisk variant av laxermedel. Jag funderade ett tag på att sätta en tvåa, men nej - då vore jag nog för snäll.





(Biopremiär 27/6)

tisdag 7 september 2010

Bio: Going the Distance

Foton copyright © Sandrew Metronome

Är det möjligt att kombinera en gullig romantisk komedi med en supervulgär, svordomsspäckad sådan? 

Jajamen! Här är beviset! 

Ibland krävs det inte så mycket för att tillfredställa mig på bio - åtminstone inte vad gäller amerikanska filmer. De är ju så fega nuförtiden. De flesta siktar på åldersgränsen PG-13 eller lägre. Actionfilmerna innehåller inget blod, det bjuds inte på sex och naket, och vuxna rollfigurer beter sig- och pratar inte som riktiga vuxna; de svär aldrig. I Hollywood är man rädda för att stöta sig med precis alla folkgrupper som finns, åtminstone här i väst. Resultatet av detta kan ju i vissa fall bli direkt stötande, eftersom de tycker att det är okej att visa upp våld (om än oblodigt sådant), men bannlyser sex och svordomar.

Därför kan jag omfamna filmer som GOING THE DISTANCE, en film som innehåller både väldigt grovt språk och naket. Tyvärr handlar det om nakna män. Men ändå. Man har även slängt in lite droger för säkerhets skull.

Justin Long är Garrett, en New York-bo som just dumpats av sin flickvän. Samma kväll försöker hans polare muntra upp honom och tar med honom till en bar. Där träffar Garrett Erin (Drew Barrymore), som jobbar på en dagstidning i New York över sommaren, innan hon måste åka hem till San Francisco.

Erin verkar vara den perfekta flickan för Garrett. För första gången någonsin har han träffat någon som delar hans intressen, hans musiksmak, hans humor; allt. Och detta redan samma dag han dumpades av sitt ex. Garrett och Erin är oskiljaktiga, men det oundvikliga måste ske: Erin måste åka hem till västkusten. Paret hållet kontakt via telefon och Internet, och sedan reser Garrett till San Francisco för att hälsa på och tvingas bo hos Erin och hennes neurotiska syster (Christina Applegate), som har en ganska ... bisarr make. Men är det möjligt för Garrett och Erin att hålla igång relationen?

Nu är det förstås så här att alla filmer som innehåller ett montage i vilket huvudpersonerna blir förälskade i varandra medan The Cures "Just Like Heaven" spelas per definition är bra. Men Nanette Burnsteins film har så mycket mer än det. Den har flera skratta högt-scener.

Okej, den har fler än "flera" - den har massor. Här finns scener som fick mig att skratta så att jag grät. Speciellt en sexscen som involverar Justin Longs solbrända röv, ett köksbord och ... Nix, jag tänker inte förstöra den scenen för er (även om trailern gör det). Eller den med TOP GUN-soundtracket och Garretts knäppe inneboende. Eller den där Erin går ut ensam och blir full och...

GOING THE DISTANCE är ibland exteremt vulgär. Det vimlar av F-ord, C-ord och alla andra för amerikaner stötande ord. Men vad som är intressant, är att filmen också lyckas vara romantisk - och då romantisk på ett ganska gulligt sätt.

Den som skulle kunna sabba filmen, är Drew Barrymore. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka om henne. Hon ser ju lite udda ut; i vissa filmer är hon kul och funkar, medan hon i andra ser ut som en liten gumma från en TV-serie från 1950-talet. Tack och lov funkar hon bra i GOING THE DISTANCE. Hon är skitrolig och faktiskt riktigt attraktiv - utom när hon är ledsen och börjar likna Jessica Fletcher i MORD OCH INGA VISOR.

Christina Applegate är underbart rolig, men det behöver jag väl knappast påpeka.

Under Malmö Filmdagar försågs vi i pressen med ett GOING THE DISTANCE travel pack, innehållande kam, tandborste och annat. Fast texten på burken var feltryckt. "Opens fall 2011" står det...

 

 

 

 

(Biopremiär 10/9)