Bio: Renfield

Foton copyright (c) UIP Sweden

När jag för ett tag sedan såg en trailer för RENFIELD blev jag inte riktigt klok på vad det var; vad det var för typ av film. Nu har jag sett filmen - och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad det är. Eller, jo, jag insåg ju vad det var, och det var inte alls vad jag hade förväntat mig. Den här filmen är lite all over the place, som det heter.

För regin står Chris McKay, som gjorde LEGO®-BATMAN-FILMEN och THE TOMORROW WAR. Manuset bygger på en story av Robert Kirkman. Ja, den Robert Kirkman; serieförfattaren bakom The Walking Dead - serietidningen alltså. Kirkman hade pitchat idén till Universal för ett antal år sedan - någon gång före 2019, då en regissör anlitades; denne regissör byttes senare ut mot McKay. Hur pass nära den färdiga filmen ligger Kirkmans idé vet jag inte.

Renfield är ju en gestalt ur Bram Stokers roman "Dracula", på film är det nog Dwight Frye som är mest känd i rollen, han var med i Tod Brownings MYSTERIET DRACULA, 1931. Den med Bela Lugosi, alltså. Min egen favorit-Renfield måste vara Klaus Kinski i Jess Francos version av boken. I denna nya film är det Nicholas Hoult som gör rollen.

RENFIELD utspelar sig i nutid. Det visar sig att den ständigt unge Robert Montague Renfield håller sig levande decennium efter decennium genom att äta insekter. Insekterna skänker honom evigt liv och superkrafter. Såras han allvarlig kan hans kropp läkas av Draculas blod.

... Och Dracula (Nicolas Cage) är Renfields chef. Under snart hundra år har Renfield assisterat den gamle vampyrgreven; det är Renfield som skaffar fram offer åt Dracula, det är han som fixar nya bostäder och annat som behövs.

Men nu är Renfield trött på det här. Han vill leva ett normalt liv. Han går i gruppterapi. Han skaffar sig en egen lägenhet och han köper nya, färgglada kläder. Han vill bli god. Något Dracula inte uppskattar.

I ett försök att bli god uppsöker Renfield några skurkar som smugglar kokain. Dessa skurkar visar sig tillhöra en mäktig maffiafamilj. Efter att Renfield slaktat en handfull skurkar uppstår problem, maffian är ute efter honom. Dessutom får han polisen på sig - i synnerhet trafikpolisen Rebecca Quincy (Awkwafina), som arresterar Renfield. Renfield blir allt lite betuttad i Rebecca. Ja, och så har vi då Dracula, som ständigt lägger sig i allt det här.

RENFIELD visar sig vara en splatterkomedi. Detta är en renodlad komedi, skrämmande är filmen inte alls. Och den är extremt våldsam - det här måste nog vara den våldsammaste och blodigaste Draculafilmen någonsin. Men det är våld i stil med Peter Jacksons BRAINDEAD. Det är omöjligt att ta det här på allvar - såtillvida man inte är en pensionerad småskolefröken. Tempot är väldigt snabbt och filmen varar bara 93 minuter.

Nicolas Cage är inspirerad som Dracula - detta har visst länge varit hans drömroll. Han gör rollen lite grann som en mer excentrisk och överspelande Bela Lugosi, som han även liknar utseendemässigt, men hans utseende för även tankarna till Lon Chaney i LONDON AFTER MIDNIGHT, den där stumfilmen som är berömd för att den är försvunnen.

Det finns en del genialiska inslag i RENFIELD. Framför allt gillar jag tillbakablickarna i början av filmen, när Renfield berättar om sig själv, och vi får se snuttar ur Tod Brownings film, med Cage och Hoult inklippta. Eftertexterna är också tjusiga och värda att sitta igenom.

Som helhet funkar det här inte riktigt. Det är kul och underhållande, men en hel del känns ogenomtänkt och lite hafsigt. Vilka är egentligen Renfields krafter? Kan man verkligen bota precis allting med Draculas blod? Jag får intrycket av att det saknas scener.

Dock lär det här bli en film jag kommer att se om lite då och då i framtiden. Det är en sådan där film - en film jag inte tyckte var lysande när jag såg den på bio, men som jag kommer på mig med att se om flera gånger på DVD och Blu-ray när jag behöver se något rappt och roligt.

 

(Biopremiär 12/4)

Netflix: Dracula

Foton copyright (c) Netflix/BBC

Jag såg om Fracis Ford Coppolas BRAM STOKER'S DRACULA häromåret. Jag var inte så förtjust i den när den kom 1992, men jag tänkte att den kanske legat till sig sedan dess. Det hade den inte. Det är en ganska förskräcklig film - försedd med enastående filmmusik.

Jag är väldigt svag för Dracula-filmer, men jag kan inte påminna mig om att det gjorts någon bra sådan de senaste 40 åren - John Badhams DRACULA från 1979 är nog den senaste som är hyfsat bra. Senast jag skrev om aktuella Dracula-filmer var 2014, då jag recenserade både DRACULA UNTOLD och Dario Argentos osannolikt usla DRACULA. Jag har sett fler Dracula än dessa de senaste decennierna, men de har inte varit något att lägga på minnet, några har varit fruktansvärda.

Under 1950-, 60-, och 70-talen kom det gott om bra Dracula-filmer. Hammer Films klassiska filmer, Paul Morrisseys BLOOD FOR DRACULA, Jess Francos COUNT DRACULA, Werner Herzogs NOSFERATU, för att nämna några stycken. Det har även gjorts en del bra Dracula för TV - till exempel Dan Curtis DRACULA med Jack Palance från 1974, som var den första Dracula-film jag såg. 1977 producerade BBC COUNT DRACULA med Louis Jourdan och Frank Finlay. Den här versionen anses vara väldigt bra, men själv har jag inte sett hela - jag vill minnas att det var fel på det recensionsex jag fick på DVD, jag fick ingen ny skiva, och sedan glömde jag bort det hela.

Det finns en TV-serie i tio avsnitt från 2013 som jag inte har sett. Men - nu har engelska BBC åter producerat en miniserie som är aktuell på Netflix. Tre långfilmslånga delar av folket bakom SHERLOCK.

Jag hade läst att 2020 års DRACULA inte är vad vi väntat oss. Jag såg serien och ... Jösses! Det här var ju verkligen inte vad jag väntat mig!

TV-serien inleds med att en illa tilltygad Jonathan Harker (John Heffernan) sitter i ett nunnekloster och berättar för syster Agatha (Dolly Wells) om sina upplevelser i greve Draculas (Claes Bang) slott i Transsylvanien. Däfrefter får vi i vanlig ordning, precis som i boken och tidigare filmatiseringar, se hur advokaten Harker färdas från London till Draculas slott, för att avsluta grevens köp av Carfax Abbey i England. Det går som det brukar, Harker hålls kvar i slottet, där även Draculas vandöda brudar härjar, och Harker försöker fly.

Efter ett tag slutar dock TV-serien att följa boken, och det blir en rätt frän historia om Draculas kamp mot en massa nunnor - och syster Agatha visar sig vara en Van Helsing. Ja, gamle Abraham Van Helsing är denna gång ersatt med en kvinna.

Det andra avsnittet utspelar sig helt och hållet ombord på fartyget The Demeter, som tar Dracula till England, och det tredje avsnittet ... Ja, jösses jävlar, det fick mig att tappa hakan och göra stora ögon. Serien ändrar inriktning helt och hållet, och blir något slags uppdaterad version av Hammers DRACULA A.D. 1972 och THE SATANIC RITES OF DRACULA, eller Marvels serietidning Tomb of Dracula. Fast inte riktigt.

Till en början tänkte jag att 2020 års Dracula är den bästa Dracula-filmatisering som gjorts på 40 år. Efter ett tag blev jag lite mer tveksam. Den här TV-serien är rätt bra, den är hela tiden underhållande och intressant, men jag personligen hade nog föredragit en lite mer traditionell version. Eller en version som genomgående är som det tredje avsnittet. Bäst vore om de gjort tre fristående långfilmer istället för en miniserie, då hade handlingen dessutom blivit mindre utdragen.

Den danske skådespelaren Claes Bang är en alldeles utmärkt Dracula, han har både det utseende och den pondus som krävs för rollen. Rent allmänt är skådisarna bra. Mark Gatiss är festlig som Reinfeld. Gatiss är även en av seriens upphovsmän. Det märks att det här är en serie gjord av folk som gillar Dracula, här finns gott om citat - både bildcitat och repliker - från tidigare filmer, och minsann om inte Draculas slott är detsamma som användes i NOSFERATU 1922. Vidare är serien överraskande rolig. Ibland blir det mer skräckkomedi än skräck. Fast jag tycker inte att serien är otäck och skrämmande. Hmm - det hade varit intressant att se en Dracula-filmatisering som faktiskt är otäck och skrämmande på riktigt, jag undrar om det är möjligt. Skrämmande för en vuxen publik alltså, Dan Curtis' TV-film skrämde skiten ur mig när jag var i tolvårsåldern.

Jag noterar att en massa konservativa amerikaner har attackerat den här nya miniserien. De tycker att den är alldeles för politiskt korrekt, med en kvinnlig Van Helsing, homosexuella rollfigurer, och en del annat. Folk är inte kloka nuförtiden, konservativa amerikaner är långt mer skrämmande än alla fiktiva vampyrer tillsammans.

För att sammanfatta: jag blev lite ställd när jag såg DRACULA. Men jag tycker nog att den är hyfsat bra. Du kan gott ta dig en titt du med.

DVD: Dracula

DRACULA (Studio S Entertainment)

När jag nyligen recenserade den osedvanligt vissna DRACULA UNTOLD undrade jag varför det ska vara så otroligt svårt att göra en bra vampyrfilm nuförtiden, och då i synnerhet en bra Draculafilm. Här har vi så ännu en Draculafilm; en film som premiärvisades i Cannes 2012 och som genast skaffade sig ett riktigt rejält dåligt rykte. Nu har jag slutligen fått tummen ur röven och sett filmen, och ...

... Herregud! Det här var ju ännu värre än jag trodde att det skulle vara. Redan när jag för några år sedan såg den första trailern och några klipp ur filmen kände jag att, nej, det här ser inte bra ut, men jag anade inte att det skulle vara så här illa. Jösses - och den här sumprullen visades alltså i den officiella serien i Cannes? Med röda mattan-premiär och allt! Det måste ha varit en enastående pinsam tillställning.

Dario Argento. Käre gamle Dario. Hur kan du göra så här mot mig? Vad håller du på med? Har du nu fullkomligt tappat greppet?

Argento är väl den filmregissör som betytt mest för mig - för ungefär trettio år sedan hyrde jag DEEP RED (1975) utan att veta vad det var och jag blev knockad. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Filmen startade inte bara mitt intresse för skräckfilm, utan även för film rent allmänt. Argento gjorde en rad fantastiskt bra filmer under 1970- och början av 80-talet - men efter OPERA (1987) tog det mer eller mindre slut. Visst har han gjort många filmer sedan dess, men det går knappast att säga att de är bra. Vissa av dem har tendenser till att vara bra, som SLEEPLESS med Max Von Sydow, men filmerna saknar allt det som utmärkte Argentos tidiga produktion.

DRACULA - ursprungligen visad i 3D - är inte ett lågvattenmärke. Den ligger lägre än så. Den ligger under vattennivån. Det här ser ut som en film av någon som aldrig gjort film tidigare, det är osannolikt valhänt och taffligt, jag undrade vad i helvete det var jag tittade på - och om jag inte vetat att det var Dario Argento som låg bakom, hade jag aldrig gissat det.

Det hela börjar med att en stumpastina som heter Tanja (Miriam Giovanelli) trots varningar smyger ut nattetid i en liten transsylvansk by för att möta sin pojkvän i ett stall. Det är stormigt och dant och redan efter ett par minuter har hon klätt av sig näck och vi serveras en ganska genant sexscen modell slasher från tidigt 80-tal. Men stackars Tanja får inte ha det hur kul som helst, hon attackeras och bits av den slemme Dracula (Thomas Kretschmann, som senare spelade Van Helsing i TV-serien DRACULA). Dracula släpar med henne till sitt slott, och det förekommer en del andra förvirrade incidenter med dödgrävare eller vad det nu var.

Klipp till en järnvägsstation och Jonathan Harker (Unax Ugalde, som knappast övertygar) anländer - utan sin fru Mina (Marta Gastini). Han rider runt i en skog, jagas av vargar, träffar Lucy (Asia Argento), och sedan hälsar han på Dracula, som vampyriserar- och låser in honom. Några dagar senare kommer Mina med tåget, folk blir tosiga, Dracula härjar, Lucy blir vampyr, och så dyker plötsligt Rutger Hauer upp som Van Helsing för en märklig slutstrid.

... Jag vet inte var jag ska börja. Precis allting är uselt i den här filmen. Miljöer och kulisser är platta och plastiga, allting ser ut att utspela sig på en teaterscen. Filmfotot är oinspirerat. Specialeffekterna är sanslöst pissiga; datoranimationerna gör ont att titta på - det ser ut som om de hämtats från ett PlayStationspel från 1997. Så här dåliga effekter hittar man inte ens i de billigaste B-filmer numera, de får The Asylums produktioner att frastå som big budget. Kretschmann är en trist Dracula, men vänta bara tills han förvandlar sig till en tremeters bönsyrsa! Försök hålla er för skratt då.

Handlingen är löst - löst som diarré - baserad på Bram Stokers bok, men man har lyckats göra det hela förvirrat och konstigt. Många av de medverkande verkar inte vara skådespelare, alla beter sig besynnerligt och fäller märkliga repliker. Asia Argento har en pinsam nakenscen som i vanlig ordning känns väldigt suspekt eftersom det ju är hennes far som regisserar. Claudio Simonetti, mannen bakom många klassiska skräckfilmsscores, bidrar med särdeles oinspirerad och slätstruken musik.

Nu viftar kanske någon med pekfingret och påpekar att många av Dario Argentos tidiga filmer led av precis samma problem som de jag listar här ovan. Visst - men de tidigare filmerna var medvetet ologiska och skumma, vilket medförde en påträngande mardrömskänsla - det ojämna skådespeleriet och de styltiga replikerna bidrog också till helheten. Men DRACULA känns bara amatörmässig. Det är en klantig film. Jag noterar att en och annan skräckentusiast faktiskt gillar den, försvarar den och påstår att de associerar till Hammer Films gamla klassiker - men nej, jag kan omöjligt försvara det här.

DRACULA är Dario Argentos sämsa film. Med marginal!

Nu ska karln visst göra en crowdfundad film tillsammans med Iggy Pop, THE SANDMAN. Tja, den kan ju omöjligt bli sämre än det här möget.

(Släpps 3/12)

Bio: Dracula Untold

Foton copyright (c) UIP Sweden

Att det ska vara så förbannat svårt att göra vampyrfilm nuförtiden! Jag menar - här har vi Dracula. En av historiens främsta skräckgestalter. En figur det gjorts mängder av bra filmer om. Men icke! Efter TWILIGHT och liknande film- och bokserier får vampyrer inte längre vara onda, mordiska och ha världsherravälde som sitt främsta mål. Åtminstone inte i storbudgeterade filmer riktade till en bred publik. DRACULA UNTOLD är dessutom försedd med en snäll PG-13-åldersgräns i USA, så förvänta är inga blodbad och allmän terror.

Jag har alltid gillat Dracula och Draculafilmer - antagligen beror det på att jag tyckte att Marvels klassiska serietidning Tomb of Dracula var ohemult spännande och otäck när jag var barn. Dan Curtis' TV-film DRACULA från 1974 var den första Draculafilm jag såg, den skrämde skiten ur mig, och ja, det är en väldigt bra version av boken. Sedan klämde jag förstås samtliga Draculafilmer från Hammer Films, och allt annat jag kunde hitta med den gamle vampyrgreven. BLOOD FOR DRACULA. NOSFERATU - båda versionerna. Jess Francos väldigt underskattade COUNT DRACULA. Universals klassiker. Otaliga B-filmer.

Tack vare mitt intresse för skräck, vampyrer och Dracula, är jag förstås även intresserad av Rumäniens gamle pålspetsare Vlad Dracula, son till Dracul. Som barn var jag med familjen i Brasov i Transsylvanien, där ligger slottet Bran som marknadsförs som slottet där Dracula bodde. Detta stämmer dock inte - vår vän Vlad boddet i slottet Poenari, som numera består av kusliga, otillgängliga ruiner uppe i bergen. Filmer om Vlad Tepes, det vill säga pålspetsaren, har det gjorts några stycken; en av dem är den rätt vissna lågbudgetproduktionen DARK PRINCE: THE TRUE STORY OF DRACULA från 2000.

I långfilmsdebuterande Gary Shores DRACULA UNTOLD har man vävt ihop Bram Stokers vampyr med den historiske prinsen som levde på 1400-talet. Stokers bok har dock ingenting alls med verklighetens Dracula att göra; han bara lånade namnet och miljöerna.

Filmens regiassistent för second unit-scenerna är Chris Carreras, son till Hammers gamle head honcho Michael Carreras. Men DRACULA UNTOLD är så långt ifrån Hammer man kan komma. Luke Evans är den stilige och ädle prins Vlad Dracula, som tappert slåss mot de tyranniska turkarna. Han älskas av sitt folk och älskas ännu mer av sin familj; han har en söt hustru, Mirena (Sarah Gordon), och en rejäl påg, Ingeras (Art Parkinson). Draculas fäbless för att spetsa fienden på pålar avhandlas snabbt i en flashback, och den handlingen är inget Vlad är stolt över. Han är ju en god man. I filmen får vi heller inte se den beryktade episoden i vilken Vlad blev arg på några turkar som vägrade ta av sig sina hjälmar, vilket ledde till att Vlad lät spika fast hjälmarna i skallen på dem.

I början av filmen klättar Vlad och några av hans män i bergen och hittar en grotta. Därinne finns en hemsk vampyr; "Vampire Master" (Charles Dance) kallas han i eftertexterna. Vlad är den ende som överlever mötet. Hemma i byn är det inte så bra ställt. Turkarna, anförda av den slemme Mehmed (Dominic Cooper), tänker slå till och utplåna Vlads folk. Vlad är tydligen inte längre en mäktig krigare. Situationen blir allt värre, så till slut ser Vlad ingen annan lösning än att åter besöka vampyren i bergen och låta honom förvandla Vlad till vampyr. Nu, minsann, är Vlad värste superkrigaren! Dock innebär förvandlingen att byborna är rädda för honom. Han är ju nu ett monster! Ett hjältemonster med gott hjärta.

Universal tänker visst återuppliva sina gamla klassiska monster. Dracula, Frankenstein, varulven, mumien och så vidare. Antagligen siktar de på att till slut göra något slags AVENGERS av det hela. Fast frågan är hur det kommer att gå - för jag har svårt att tro att DRACULA UNTOLD kommer att slå. Tvärtom. Det här är en själlös, lam, ospännande och ohäftig produktion. A story that should have stayed untold, som någon amerikansk kritiker skrev.

Skräckfilm är det inte fråga om. Det här är ett actionäventyr; en riddarfilm med övernaturliga inslag. När Vlad väl vampyriseras blir han något slags superhjälte. Denne Dracula är så långt ifrån den genomonde Lord of the Undead man kan komma. Jag gillar Luke Evans, men han är fel i rollen. Gary Shores film traskar fram med likartade scener - och det blir aldrig någonsin intressant, engagerande, medryckande och spännande. Tvärtom är det här väldigt, väldigt tråkigt. Specialeffekterna är vissna och det är inte så fränt att Dracula hela tiden förvandlar sig till ett gäng fladdermöss när han attackerar folk. Det är bara i scenerna med Charles Dance i grottan det glimmar till en aning.

DRACULA UNTOLD avslutas med en epilog som utspelar sig i dagens London. Denna avslutande snutt är betydligt bättre än resten av filmen - och jag känner att jag velat se en film om de händelserna istället!

(Biopremiär 10/10)

DVD: Dracula (1979)

DRACULA (Studio S Entertainment)

Oj, det var längesedan jag såg den här - John Badhams DRACULA från 1979. De senaste åren har det varit overkill på vampyrfilmer; den här trenden har delvis dödat mitt intresse för vampyrgenren. Men i grund och botten gillar jag förstås vampyrhistorier - och jag gillar Draculafilmer. Dracula är en figur som följt mig sedan späd ålder. Jag har tidigare skrivit om när jag fick ett nummer av serietidningen på 70-talet, och jag har säkert flera gånger nämnt att den första Draculafilm jag såg, var Dan "Dark Shadows" Curtis' BRAM STOKER'S DRACULA från 1974, eftersom den TV-visades några år innan jag fick möjlighet att se den egentligen rätt dåliga MYSTERIET DRACULA med Bela Lugosi från 1931.

Curtis' lilla film är en riktigt bra version, och när det gäller filmer baserade på Stokers roman vågar jag sticka ut hakan och hävda att jag verkligen gillar Jess Francos bespottade COUNT DRACULA från 1970, med en mustaschprydd Christopher Lee i huvudrollen. Och jodå, självklart gillar jag Hammers Draculasvit med Lee. Däremot har jag inte mycket till övers för Francis Ford Coppolas överlastade BRAM STOKERS DRACULA. Och gamla stumma NOSFERATU, då? Intressant och filmhistoriskt betydande, men jag tillhör inte de där som hyllar den som en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Jag har väldigt svårt att bli engagerad i stumfilmer och jag kan omöjligt tycka att de är otäcka. (Jag skippar övriga filmatiseringar för att inte bli långrandig)

Liksom Tod Brownings version från 1931, bygger John Badhams film på den ganska minimalistiska teaterpjäsen, i sin tur byggd på Stokers bok. Fast i Badhams film har man tajtat till det hela ännu mer och plockat bort scenerna från Transsylvanien helt och hållet. Vilket förstås är trist. De bästa scenerna i alla Draculafilmer är ju just dessa i början, där Jonathan Harker anländer till Draculas slott. Men det ansågs tydligen vara överflödigt här och istället öppnar filmen med att skeppet The Demeter förliser utanför Carfax i England och greve Dracula visar sig vara den ende överlevande.

Det är den då 41-årige Frank Langella, en oftast utmärkt skådespelare, som är Dracula, och den här tolkningen brukar kallas "discoversionen". Visst påminner han en hel del om John Travolta i SATURDAY NIGHT FEVER (även den regisserad av Badham), men jag tycker nog mest att han känns som hämtad ur valfri amerikansk 70-talssåpa i lyxmiljö. Liksom Lugosi visar Langella aldrig sina huggtänder, och han är mer ett salongslejon och en damernas man, än ett otäckt, hotfullt monstrum.

Handlingen är den gamla vanliga, fast tempot är högre och förenklingarna fler - flera rollfigurer blir knappt presenterade. Mina (Jan Francis) är som brukligt den första som Dracula sätter tänderna i, men istället för att må sämre och sämre under filmens första hälft, dör hon i princip på en gång, begravs, och återvänder som spädbarnsdödande vampyr. Mina är för övrigt filmens mest effektiva vampyr; jag minns att jag tyckte att scenen i vilken Abraham Van Helsing (Laurence Olivier) och dr Seward (Donald Pleasence) konfronterar vampyr-Mina i en krypta var överraskande otäck när jag såg filmen första gången, efter att i slutet av 80-talet ha hyrt den för tio spänn på A-Video i Helsingborg. Scenen är fortfarande creepy - men samtidigt den enda i filmen som skapar skräckstämning.

Trevor Eve, som var Eddie Shoestring i TV-deckaren RING SÅ SPANAR VI samma år, är Jonathan Harker, och han blir inte så glad när det visar sig att hans älskade Lucy (Kate Nelligan) är otrogen med den pilske greven. Kärleksscenen mellan Dracula och Lucy ser ut som förtexterna till en Bondfilm, vilket beror på att Maurice Binder var teknisk rådgivare för de visuella effekterna. Tony Haygarth är Renfield, som käkar insekter så att det står härliga till, men han kan inte mäta sig med Klaus Kinskis strålande tolkning av rollen i Francos version. Sättet Dracula till slut stryker med på har jag alltid tyckt är rätt visset.

Jag har alltid sett John Badham som en Gun For Hire. Han gör kompetenta filmer, han har gjort en del bra filmer, men han är ingen personlig regissör. DRACULA är en snygg film. Det är en rätt rolig film - mest beroende på att Langella alltså gör rollen som en verbal, intellektuell playboy. Jag är dock inte karl  att avgöra om det faktiskt är meningen att det ska vara roligt. John Williams står för musiken, vilket innebär att det ofta låter ungefär som när Indiana Jones tassar omkring i farofyllda, bortglömda tempel.

Men herregud, Dracula ... !

Ja, jösses ... Så har då en teaser till Dario Argentos 3D-version av Dracula läckt ut. Och ... Ja ... Vad ska man säga? Jag förväntade mig det värsta, och det verkar som om jag kommer att få det värsta.
Förvisso saknas flera effekter i teasern och musiken är inte den som ska användas, men ändå. Dario verkar ha tappat allt av det som gjorde honom till stjärn för 40 år sedan.
... Har jag inget positivt att säga? Nja, jag gillar att slottet inte verkar överdådigt och överdrivet, som i Coppolas version, och snarare för tankarna till europeisk 70-talsskräck. Och rent allmänt ser det lite gammaldags ut, vilket ju är bra.
Men ...

Första bilderna ur Argentos Dracula i 3D

Ja...
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det här verkar ju kunna bli precis hur fan som helst. Rutger Hauer ser ut att vara som klippt och skuren för rollen som Van Helsing, men resten är väl ... tveksamt.
Eller?
Nå, det är för tidigt att uttala sig och det enda vi sätt är dessa stillbilder. Men efter att ha sett det Darre presterat de senaste tjugo åren är vi ju tveksamma...
(Plus dock för fröken byxlös)

Biten i tre dimensioner

Jag är ganska trött på vampyrer just nu. Konstigt vore väl annars. De är ju överallt - och de flesta av filmerna, böckerna och TV-serierna riktar sig till unga tjejer som egentligen inte vill ha skräck och fasa.

Men Dracula gillar jag. Jag har alltid gillat Dracula - och Draculafilmer. Med undantag för Todd Brownings rätt trista version med Bela Lugosi.

Dario Argento är en man som verkligen behöver en hit. Vad han behöver göra än mer, är att skärpa sig. Herregud, vad vissna filmer han får ur sig nuförtiden. Den här månaden släpps hans GIALLO på DVD i Sverige - och den är fan inget att hoppa högt och klappa händerna över.

Nu har han en ny film i faggorna, den gamle Dario: DRACULA 3D.

Jepp. Ett slags adaption av Stokers story. I 3D.

Det kan förstås bli precis hur fan som helst. Jag vågar inte hoppas på att det blir bra. Samtidigt känns det ju dumt och fördomsfullt att alltid vara inställd på att bli besviken.

Fast det är klart - gör han en Draculafilm som ser ut som SUSPIRIA kan det bli intressant. Även om 3D:n lär sabba det hela och göra det till en hyllning till suddighet.

Enligt postern är det här en romantisk och gotisk historia. Fast det vet vi ju inte. Försöker månne Dario rida på TWILIGHT-vågen?!

Nåja.

Produktionsbolaget FilmExport har släppt ett aslångt synopsis till DRACULA 3D. Jag återger det under den fyra minuter långa promon. Läs det inte om du inte vill ha vissa detaljer spoilade.

The tale begins with Jonathan Harker,  journeying by train and carriage from England to Count Dracula's crumbling, remote castle situated in the Carpathian Mountains on the border of Transylvania. The purpose of his mission is to catalogue the big library of Dracula. At first enticed by Dracula's gracious manner, Harker soon discovers that he has become a prisoner in the castle. He also begins to see disquieting facets of Dracula's nocturnal life. One night while searching for a way out of the castle, and against Dracula's strict admonition not to venture outside his room at night, Harker falls under the spell of three wanton female vampires, the Brides of Dracula. He is saved at the last second by the Count, because he wants to keep Harker alive. Harker barely escapes from the castle with his life. Soon Dracula is tracking Harker's devoted fiancée, Wilhelmina "Mina" Murray, and her friend, Lucy Westenra. There is a notable encounter between Dracula and Renfield, an insane man who means to consume insects, spiders, birds, and other creatures — in ascending order of size — in order to absorb their "life force". Renfield acts as a motion sensor, detecting Dracula's proximity and supplying clues accordingly.

Lucy begins to waste away suspiciously. All her suitors fret, and Seward calls in his old teacher, Professor Abraham Van Helsing from Amsterdam. Van Helsing immediately determines the cause of Lucy's condition but refuses to disclose it, knowing that Seward's faith in him will be shaken if he starts to speak of vampires. Van Helsing tries multiple blood transfusions, but they are clearly losing ground. On a night when Van Helsing must return to Amsterdam, Lucy and her mother are attacked by a wolf. Mrs Westenra, who has a heart condition, dies of fright, and Lucy apparently dies soon after. Lucy is buried, but soon afterward the newspapers report children being stalked in the night by a "bloofer lady". Van Helsing knows that this means Lucy has become a vampire. The suitors and Van Helsing track her down, and after a disturbing confrontation between her vampiric self and Arthur, they stake her heart, behead her, and fill her mouth with garlic.

Around the same time, Jonathan Harker arrives home from recuperation in Budapest; he and Mina also join the coalition, who turn their attentions to dealing with Dracula. After Dracula learns of Van Helsing and the others' plot against him, he takes revenge by visiting—and biting— Mina at least three times. Dracula also feeds Mina his blood, creating a spiritual bond between them to control her. The only way to forestall this is to kill Dracula first. Mina slowly succumbs to the blood of the vampire that flows through her veins, switching back and forth from a state of consciousness to a state of semi-trance during which she is telepathically connected with Dracula. It is this connection that they start to use to deduce Dracula's movements. It is only possible to detect Dracula's surroundings when Mina is put under hypnosis by Van Helsing. This ability gradually gets weaker as the group make their way to Dracula's castle. Dracula flees back to his castle in Transylvania, followed by Van Helsing's group, who manage to track him down just before sundown and destroy him by shearing "through the throat" with a knife and stabbing him in the heart also with a knife. Dracula crumbles to dust, his spell is lifted and Mina is freed from the marks. Quincey Morris is killed in the final battle, stabbed by Gypsies who had been charged with returning Dracula to his castle; the survivors return to England.

Deafula!

Det finns filmer som är så konstiga, udda och osannolika att man inte tror att de existerar på riktigt. Att de är en myt. Ren hittepå. Ett skämt som blivit en etablerad sanning.

En sådan film är den antagligen inte så rafflande skräckfilmen DEAFULA från 1975. En film jag länge velat se. En film nästan ingen verkar ha sett.

Det utmärkande med denna film är att den förstås handlar om Dracula - men all dialog framförs på teckenspråk! Enligt uppgift är filmen lam och skittråkig, men det spelar ju egentligen ingen roll. Den här måste få se dagens ljus igen, förslagsvis på DVD.

Efter en diskussion annorstädes lyckades min gode vän Fred Olen Ray hitta nedanstående klipp ur filmen. Enjoy!

Deafula (1975) from Murtuus in Anima on Vimeo.

DVD: The Countess

THE COUNTESS (Atlantic Film)

När det gäller grevinnor, har vi ju alla vår favorit: den företagsamma ungerskan Erzsebet Báthory, ibland kallad Elisabeth - och ibland, som i den här filmen, med förnamnet stavat Erzebet utan S.

Báthory levde i Transsylvanien i slutet av 1500-talet och jodå, hon existerade på riktigt. Frågan är dock vad hon egentligen hade för sig där i sitt slott. Enligt legenden badade hon i blod för att behålla sin ungdom och skönhet. Och inte vilket blod som helst, det skulle tvunget vara blod från oskulder. En massa flickor försvann från trakten och grevinnan dömdes som seriemördare. Men så här i efterhand har forskare förstås ifrågasatt allt det här och gjort uträkningar gällande blodbad - bokstavliga blodbad, alltså. Vad som var möjligt att genomföra eller ej. Att Báthory var skyldig till morden står dock klart.

Det har gjorts en hel del filmer om Erzsebet Báthory, antingen baserade direkt på legenden, eller med figurer inspirerade av grevinnan. Mest känd är nog COUNTESS DRACULA, en Hammerproduktion från 1971 med Ingrid pitt i huvudrollen som grevinnan Elisabeth Nodosheen - märkligt namnval, varför dög det inte med Báthory? Dessutom är förstås titeln rätt dum, filmen har ingenting med Dracula att göra, mer än att huvudpersonen är förtjust i blod. I sista scenen kallar en kvinna den tillfångatagna grevinnan för "Grevinnan Dracula", som för att rättfärdiga filmtiteln. I vilket fall är detta en rätt trist film.

En väldigt berömd euroskräckis är DAUGHTERS OF DARKNESS, även den från 1971. Här dyker Báthory upp på ett ödsligt hotell i modern tid - och minsann om det inte visar sig att hon är vampyr på riktigt. Lesbisk vampyr, förstås, fattas bara annat.

2008 gjordes en uppmärksammad ungersk film om legenden; den visades på Fantastisk Filmfestival, men jag missade den. Men en film jag inte missat, är den nu DVD-aktuella THE COUNTESS; en fransk-tysk, engelskspråkig produktion från 2009.

Det mest intressanta med den här filmen, är att den är skriven, producerad och regisserad av Julie Delpy, som även komponerat filmmusiken (!). Självklart nöjde hon sig inte med detta, utan åtog sig även jobbet att spela huvudrollen. Inget ont om detta, fröken Delpy gjorde ju filmen 2 DAYS I PARIS häromåret, en oerhört kul och trevlig liten film, så hon vet allt hur man skriver och regisserar.

I alla fall ibland.

För ibland går det visst inte lika bra.

Som i det här fallet.

I THE COUNTESS får vi följa Báthory från barndomen, då hon tvingas titta på avrättningar. Redan som liten flicka introduceras hon för en äldre påg som ska bli hennes make - vilket han även blir vad det lider. Men gubben är framgångsrik soldat och dödar turkar i långa banor, så han är knappt hemma. När han väl kommer hem, går han tammefan och dör. Nu har Báthory vuxit upp till Delpy.

Grevinnan blir alltmer besatt avsitt utseende. När hon ser sig i spegeln, tycker hon att nyllet börjar skrynkla ihop. Ingen annan märker något, men Báthory straffar de som inte kan se hur hon förfaller. När hon en dag spöar upp en ung flicka - oskuld, så klart - så att blodet stänker i grevinnans ansikte, inbillar hon sig att rynkorna försvinner. Anar jag social commentary här? Kritik mot skönhetsprodukter och kvinnors hets att uppnå skönhetsideal?

I vilket fall börjar hon regelbundet att åderlåta oskulden, och grevinnan baddar ansiktet med blodet; hon badar inte i det. Men det bär sig inte bättre än att flickstackaren dör, så då behövs det fler oskulder. Sådana haffas pålöpande band, och för att kunna krama blodet ur dem så effektivt som böjligt, har Báthory sett till att bygga en tjusig åderlåtningsmaskin.

Samtidigt har Báthory hunnit träffa en ung, stilig man (Daniel Brühl från INGLORIOUS BASTERDS), son till William Hurt. De två blir jättekära, men kommer ifrån varandra, och sedan går ju Erzebet och blir tosig i huvet. Killen har inte mycket till övers för henne när ryktena börjar gå.
THE COUNTESS har en del tjusiga scenerier. Jag gillar bilderna på det dystra slottet grevinnan häckar i, det för tankarna till Jess Francos COUNT DRACULA; det handlar inte om något skräckfilmsslott kring vilket det blixtrar och har sig. Rent allmänt är filmfotot rätt bra, det är mycket disiga miljöer och jag gillade i synnerhet en scen där Báthorys make har slaktat turkar, som han lagt i en hög i en dimmmig glänta i skogen. Han sitter på högen och dricker ett glas vin. Det kunde han gott unna sig!

Självklart är det mycket kostymer och grejor, och jag blev förvånad över ett par överraskande splatterinslag. Delpys pianomusik är vackert vemodig.

Men detta är en europudding - och filmen lider av många av de fel europuddingar brukar besitta. Den engelska dialogen känns lite klumpig och onaturlig, jag får känslan av att det beror på att filmskaparna inte är hundra procent hemma på engelska (jämför förra årets misslyckade thriller THE INTERNATIONAL). Eftersom skådespelarna kommer från flera olika länder, bjuds det på en rad olika brytningar, vilket blir lite lustigt när de flesta trots allt ska föreställa ungrare.

Handlingen lunkar på i rätt maklig takt, samtidigt som det nästan känns som att man hastar för fort fram - Báthorys förvandling till blodtörstande galning går lite för snabbt.

...Och så är det förstås omöjligt att inte tänka på Udo Kier i BLOOD FOR DRACULA, när Julie Delpy ständigt tjatar om virgins.

Så tyvärr. Det blir inte mer än två dvärgar. Men jag blev onekligen sugen på att se alla de Báthoryfilmer jag inte sett!

Blu-ray är ute, här är framtidens filmformat!

För ett gäng år sedan satt jag i en soffa med en en tösabit soim var rätt mycket yngre än jag, och gjorde vad man gör med söta tösabitar på tu man hand. Apropå något jag inte minns,m sa han plötsligt: "Kommer du ihåg när man var liten och sjuk och låg hemma och tittade på video hela dagarna?"
Nej, det gjorde jag verkligen inte:
"Lilla vännen, om jag ville se en film när jag var liten och sjuk, fick mina föräldrar gå bort till en fotobutik och hyra en Kalle Anka-film eller en komprimerad långfilm på Super-8!"
...För så var det!
Jag har flera vänner som samlar på gamla komprimerade långfilmer på Super-8. I de flesta fall har resultatet blivit obegripligt - man klippte alltså ner en långfilm till ungefär åtta minuter. I en del fall blev resultatet en bättre film.
Men nu behöver du inte leta upp farsans gamla projektor och jaga filmer på eBay. Nu kan du förstås se flera turboversioner av filmklassiker på Internet! Varför inte avnjuta originalversionen från 1941 av nu bioaktuella THE WOLFMAN?



Här har vi MUMIEN med Karloff:



Tod Brownings DRACULA med Lugosi är en rätt trist och överskattad film, men i den här versionen blir det fett ös (notera att man klippte bort hela upptakten i Transsylvanien):



James Whale var uppenbarligen i racerform när han gjorde sin klassiska FRANKENSTEIN:



...Och THE DEADLY MANTIS är dödligare än någonsin!

För er som tycker att Piranha 3-D är för modernt