Visar inlägg med etikett Dougray Scott. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dougray Scott. Visa alla inlägg

måndag 5 januari 2015

Bio: Taken 3

Foton copyright (c) Scanbox

Liam Neeson, 62, är mer aktiv än någonsin, och nu är han tillbaka som Bryan Mills för tredje gången  - ni vet, han som har a particular set of skills. Den första TAKEN (som inte heter THE ROOFS i original) kom 2009 och var riktigt bra - trots att det var en actionfilm som i USA försetts med den snälla åldergränsen PG-13. TAKEN 2 kom 2012 och det är inte utan att jag lyfter på ögonbrynen när jag ser att jag gav den slätstrukna dussinrullen i trea i betyg; jag borde tilldelat den en tvåa. Eller lägre. Den är inget vidare. Jag var väl på gott humör när jag såg den.

Liksom förra gången är det Olivier Mégaton (COLOMBIANA) som har regisserat, och precis som tidigare är det här en Luc Besson-produktion. Besson har även skrivit manus tillsammans med Robert Mark Kamen. Actionfilmer från Luc Bessons bolag Europa Corp brukar innebär snygga, hyfsat påkostade, men nästan alltid själlösa filmer. Och så är verkligen fallet här.

Famke Janssen står som tredje namn i förtexterna, men hennes roll är minimal. Hon återvänder som Bryan Mills' exfru Lenore, som nu är gift med en viss Stuart St John. Stuart spelas av Dougray Scott och då vet vi att detta är en slem och opålitlig karl. Och det dröjer inte många minuter innan den före detta superagenten Bryan Mills, glad i hågen efter att ha uppvaktat dottern på födelsedagen, kommer hem och hittar Lenore liggande död med halsen avskuren i hans säng.
Genast störtar det in poliser med dragna vapen; Bryan är förstås misstänkt för att ha mördat sin exfru, och han flyr. Forest Whitaker har skojigt skägg och spelar en hängiven polis som leder jakten på Bryan. Bryan själv tänker bara på att skydda sin dotter och på att sätta den de verkliga mördarna. Alla spår pekar på en gangster som ser ut som Thore Skogman och som talar med öststatsbrytning, men den där Stuart St John måste väl ändå vara inblandad - eller?
TAKEN 3 är en väldigt lam actionfilm. Även den här gången är filmen försedd med en PG-13-gräns i USA (fast den är förstås barnförbjuden i Sverige), så förvänta er inte blod, svordomar, naket, sex och exceptionellt röj. Det skjuts och slåss mest hela tiden, men det är anpassat så att man inte ska se alla detaljer - det vill säga, det är långtifrån köttig 80-talsaction. Det är förhållandevis tufft, men alldeles för ofta ser man inte vad som händer; slagsmålen är filmade med ryckig kamera och är snabbt klippta - och det påminner om Steven Seagals senare filmer, ni vet de där i vilka han är för tjock för att slåss. Seagal - och Neeson - stor oftast och bara viftar med armar och ben, och så slås motståndarna sönder och samman. Fast jag hade inte förväntat mig att Bryan Mills plötsligt använder sig av waterboarding när han torterar en skurk han försöker pumpa uppgifter ur.
Med undantag för en spektakulär scen involverande en Porsche och ett jetplan, är i stort sett allting oinspirerat i den här filmen. Det kan inte ha tagit lång tid att knåpa ihop den sömniga handlingen, som förstås känns som något vi sett förut.

Inget ont om hämnarfilmer; hämnarfilmer är ju en av de bästa genrerna - se bara på majoriteten av alla westerns. Och Bronsonfilmer. Men en actionfilm måste leverera - och i TAKEN 3 är det bara Liam Neeson som levererar. Han gör sin standardhårding, men han gör den bra. Det är alltid bra när Neeson mullrar fram hotfulla repliker.

Jag gillade en scen där Thore Skogman-skurken springer omkring iförd stora, vita kalsonger och skjuter sönder sin lyxlägenhet.








(Biopremiär 8/1)

torsdag 12 januari 2012

Bio: My Week with Marilyn

Foton copyright (c) Scanbox

 
Jag har alltid varit svag för filmer om film; filmer om filminspelningar. Nej, jag är väl inte så förtjust i filmer om autentiska, levande eller döda skådespelare, det är skapandet jag är intresserad av. Därför är jag lite mer positivt inställd till MY WEEK WITH MARILYN än många andra, jag noterar ganska ljumma recensioner utomlands, främst i England - detta är för övrigt en engelsk-amerikansk samproduktion i regi av engelsmannen Simon Curtis.


Eddie Redmayne spelar 23-årige Colin Clark, som inget hellre vill än jobba med film. Tack och lov kommer han från ett fint, rikt hem och på en tillställning har han träffat Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) och dennes hustru Vivien Leigh (Julia Ormond), vilka lovat honom jobb på någon inspelning i framtiden.

Colin dyker upp på Olivier Productions kontor och där sitter han och väntar tills det äntligen finns en öppning någonstans, vad som helst. Till slut dyker herrskapet Olivier upp och Colin hamnar på inspelningen av den lättsamma komedin PRINSEN OCH BALETTFLICKAN (1957), som ska göras på den engelska landsbygden.

 

Den kvinnliga huvudrollen mot Olivier ska - förstås - spelas av Marilyn Monroe (Michelle Williams), som anländer tillsammans med sin make, den uppburne författaren Arthur Miller (Dougray Scott). Inspelningen går dock inget vidare, eftersom det visar sig att det är extremt besvärligt att arbeta med Monroe, som dels har fått för sig att hon ska köra med method acting, och därför har med sig Paula Strasberg (Zoë Wanamaker) som coach, och dels går på alla möjliga sorters piller. Laurence Olivier sliter sitt hår när Monroe konstant är flera timmar försenad och konstant glömmer sina repliker.Colin har börjat uppvakta den näpna garderobsflickan Lucy (Emma Watson), men hans liv förändras radikalt när den djupt olyckliga och osäkra Marilyn Monroe fattar tycke för honom och vill spendera så mycket tid som möjligt med honom medan Arthur Miller rest hem till USA. Colin blir förstås förälskad i filmstjärnan, men självklart kommer romansen inte att hålla.

Den svaga länken i MY WEEK WITH MARILYN är Michelle Williams. Jag köper henne inte riktigt som Marilyn Monroe, trots porträttlikhet i vissa vinklar. Det känns mest som om hon spelar Monroe, imiterar Monroes manér - hon är inte riktigt Marilyn Monroe. Monroe gjorde ju ofta något konstigt med överläpparna när hon pratade, och detta göra Williams för jämnan, vilket ser onaturligt ut. Dessutom låter hon ibland som en polsk immigrant när hon pratar.


Men i övrigt är detta en riktigt underhållande och gullig kärleksfilm som bygger på Colin Clarks memoarer, vilka publicerades 1995. Curtis går inte på djupet med Marilyn Monroes problem; hennes missbruk och psyke, utan romansen får hamna i fokus. Det är trevligt mest hela tiden. Ibland dessutom riktigt roligt. Inte blir det sämre av alla utmärkta skådespelare som medverkar, förutom de ovan nämnda hittar vi även Judi Dench och Derek Jacobi, och många andra.


En lite lustig detalj är rollfigurernas och skådespelarnas åldrar. Monroe ska vara 30 i filmen, och Williams var 31 när filmen gjordes, medan Eddie Redmayne fyllde 30 häromdagen. I en scen säger Vivien Leigh att hon är 43. Julia Ormond, som spelar henne, är 47 men ser i filmen ut som 65! Och lilla rara Emma Watson har hunnit bli 21, men ser fortfarande ut att vara 15.


I vilket fall: jag är generös med betyget här. Tjoflöjt!









(Biopremiär 13/1)