Visar inlägg med etikett Douglas Booth. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Douglas Booth. Visa alla inlägg

torsdag 19 oktober 2017

Bio: Loving Vincent

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tillåt mig att vara, tja, inte kärringen, men väl mannen mot strömmen. Efter pressvisningen av den polsk-brittiska LOVING VINCENT på Malmö Filmdagar, var stora delar av publiken lyrisk. De tyckte att detta var en fantastisk film; de var djupt imponerade.

Jag var också djupt imponerad. Men! Vissa idéer, vissa koncept, vissa saker funkar inte i långfilmsformat. LOVING VINCENT hade varit en alldeles utmärkt film om den varat tjugo minuter. Men nu gör den inte det.

Dorota Kobiela och Hugh Welchman har regisserat denna film om Armand Roulin (Douglas Booth) som ska leverera ett brev från Vincent Van Gogh till den kände konstnärens bror; Theo. Van Gogh har nyligen skjutit sig, men det är oklart om det verkligen var han själv som höll i revolvern. Armand träffar en lång rad människor som kände Van Gogh och som berättar om honom.

Det som imponerar med LOVING VINCENT är att detta är en animerad film - den första gjord i oljefärg! 150 konstnärer arbetade med filmen, som efterliknar Van Goghs stil. Gestalterna som passerar revy är hämtade från olika tavlor av Van Gogh. Dessa roller görs av bland andra Chris O'Dowd, Aidan Turner och Saoirse Ronan.
Utförandet är fantastiskt - det här ser verkligen ut som en tavla av Van Gogh som rör på sig. Ja, ibland rör det på sig lite för mycket - alla penseldrag får det att krypa i bilderna.

Ett stort problem med LOVING VINCENT är, att även om scenerna först spelats in med skådespelare, vilka sedan genomgått något slags rotoscope-behandling och blivit animerade, ser det aldrig ut som om dialogen faktiskt kommer från figurerna i filmen. Det här känns snarare som att titta på färgglada bilder medan man lyssnar på radioteater.

Det andra stora problemet är, som jag nämner inledningsvis, att detta inte är en kortfilm - 94 minuter är inte en optimal speltid för det här.

Det tredje problemet är att jag tycker att det här är en rätt trist film.

LOVING VINCENT är imponerande - men tradig.









(Biopremiär 20/10)

tisdag 12 juni 2012

Bio: LOL

Foton copyright (c) Scanbox
År 2006 skrev och regisserade fransyskan Lisa Azuelos filmen LOL (LAUGHING OUT LOUD) ® med bland andra Sophie Marceau. Jag har inte sett den filmen, men tydligen blev den en rätt stor framgång i hemlandet. Nu har Azuelos tagit sig över pölen och skrivit och regisserat en amerikansk remake - med något kortad titel; en förklaring av vad "LOL" står för är ju inte nödvändig, och ®-symbolen är bortplockad. Hade jag inte vetat att LOL är regisserad av en fransyska hade jag aldrig gissat det - men detta återkommer jag snart till.
LOL är en redig tösafilm. Det här är så mycket tösafilm att ... tja, det går väl inte att bli så mycket mer tösafilm. En tösafilm riktad till medelklasstöser. I Amerika. Och Skandinavien. Främst Sverige.
Miley Cyrus är Lola (allvarligt talat: vem fan döper sin dotter till Lola?), som går på high school, skriver dagbok, chattar och SMS:ar mycket, och som kallas LOL. Fyndigt. Hennes föräldrar är skilda; hon bor hemma hos sin morsa Demi Moore, som har blivit en riktig MILF - men det är väl inte så många originaldelar kvar på henne. Fast morsan har åter börjat träffa Lolas farsa. I smyg. De träffas och har sex, vilket Lola listat ut. Farsan spelas av Thomas Jane i en förhållandevis minimal roll som aldrig får utvecklas - vilket är synd, eftersom han är mest normal i den här filmen.

Lola är ihop med en felklippt kille som heter Chad (George Finn) och som spelar i ett skitdåligt popband. Men så bråkar Chad och Lola, han dumpar henne och är otrevlig. Istället får Lola ihop det med Kyle (Douglas Booth), som hon bara trodde var en kompis. Han är också felklippt och spelar i samma band som Chad. De vill vara med i Battle of the Bands! Men Kyle har en sträng far som säger att så länge Kyle har usla betyg får han minsann inte spela gitarr. Och när betygen sjunker ännu mer, ja då blir det militärskolan nästa!
Lolas bästis Emily (Ashley Hinshaw) begår ett misstag och hånglar med skolans nörd på killarnas toa - men Lola missuppfattar och tror att det är Kyle som hånglar med skolslampan Ashley (Ashley Greene från TWILIGHT; eftersom hon är fem år äldre än Miley Cyrus måste hon ha gått två år i varje klass). Vojne, vojne! Lola blir skitförbannad på Kyle, och han fattar inte vad han gjort, och Emily (som trånar efter en ung mattelärare) erkänner inte att det var hon och Ashley är bara slampig. Nörden är dock nöjd.
Demi Moore träffar en ung, snygg polis (Jay Hernandez från HOSTEL-filmerna), och de får ihop det och går hem till henne och har lite fest mest kompisar; Gina Gershon - som lagt på hullet - är en av dem och de röker jointar i köket. Thomas Jane blir lite sur. 
Är man i Paris måste man toka till det lite!

Klassen ska åka på skolresa till Paris. Men eftersom Lola ställt till med en röjarfest och supit och rökt och knarkat och knullat - och dessutom inte städat - får hon inte följa med för morsan. Åh, nej! Men puh, efter att ha lovat att vara snäll, får Lola till slut följa med. Vilken tur!
I Frankrike får vi uppleva alla amerikaners fördomar om Frankrike. Och det känns mycket märkligt att det är en fransyska som står bakom detta. Inspelat på plats. Med franska skådespelare. Lisa Azuelos får Frankrike att framstå som en plats man helst vill undvika. Eleverna blir inhysta i diverse olika hem på landsbygden. Dessa hem ser realistiska ut, så ser det ut där. Men folket är av DEN SISTA FÄRDEN-typ. En familj dyrkar Jeanne d'Arc och har bilder på- och statyetter av henne över allt. En kille hamnar i ett hem där det bor en knepig tjej med Downs syndrom som beter sig som valfri tosing i en skräckfilm. Vaffan är det här; SWITCHBLADE ROMANCE?! Självklart bjuds det på sniglar och hjärna till middag.
Det lösaktiga lilla stycket Ashley.

LOL är en orgie i rosa läppstift, chattande, SMS:ande och konstruerade problem. Alla rollfigurerna har det väldigt, väldigt bra; deras föräldrar må vara frånskilda eller stränga, men det går inte nöd på någon. Hela skolan verkar bestå av rikemansungar. De enda problem som existerar i deras liv är strul med pojkvänner och lite tokiga missförstånd. Och eftersom jag är fördomsfull inbillar jag mig att LOL är precis som alla de där tjejtidningarna jag aldrig läst. Åtminstone som de som fanns på 80-talet. Jag läste aldrig dem heller, men det går alldeles utmärkt att ha fördomar om dem ändå.
Självklart slutar det lyckligt och det blir Battle of the Bands och alla är lyckliga och sjunger med och Kyles och Chads jättepopulära band är verkligen skitdåligt! Vad är det med dagens ungdomar? Varför har de så fruktansvärt vissen musiksmak?
Jag tillhör verkligen inte målgruppen för den här filmen. Vad tonårstjejer tycker om det här har jag ingen aning om. Unga, kvinnliga Möllanhipsters på vänsterkanten lär hata filmen, men de tillhör inte heller målgruppen. Som fullvuxen karlslok får jag dock säga att LOL är uthärdlig. Och de bisarra familjerna i Frankrike höjde mitt helhetsintryck.







(Biopremiär 13/6)