Visar inlägg med etikett Doug Liman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Doug Liman. Visa alla inlägg

måndag 21 juni 2021

Bio: Chaos Walking

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag hade inte kollat så noga på rollistan innan jag slog mig ner för att se den här filmen, jag hade noterat att Tom Holland (skådespelaren, inte skräckfilmsregissören) står först, men jag hade missat att Mads Mikkelsen är med. Så låt oss börja med Mikkelsen.

Jag träffade Mads Mikkelsen på en fest för en massa år sedan. Det visade sig att han är oerhört intresserad av serier - tecknade serier, alltså. Därför stod vi en bra stund och drack öl och pratade om serier. "Serier är den största konstformen!" utbrast Mikkelsen.

Jag tänkte på detta när jag såg CHAOS WALKING, i regi av Doug Liman och byggd på en roman av Patrick Ness. Under 1980-talet utvecklades seriemediet ganska radikalt, framför allt i USA. Sättet serierna berättades på blev alltmer avancerat. Det var under 80-talet så kallade medvetandeflöden blev vanliga. Visst hade det förekommit tidigare, men nu etablerades tekniken. Tankebubblor ersattes av textplattor, ofta flera små textplattor i samma ruta, och i dessa kan man läsa gestalternas tankar - deras medvetandeflöde.

Detta är en berättarteknik som enbart fungerar i tecknade serier - så tillvida man inte är en extremt skicklig filmskapare. Medvetandeflöden är en viktig del av CHAOS WALKING - och det funkar inte riktigt.

CHAOS WALKING är en westernfilm. Men den utspelar sig i framtiden. På en annan planet. I en skog i denna värld bor kolonisatörer från Jorden. Tom Holland spelar den unge Todd, som bott hela sitt liv i en och samma by. En by där det enbart bor män, eftersom onda varelser har dödat alla kvinnor - har Todd fått veta. Mads Mikkelsen spelar den hårde och grymme borgmästaren, som styr med järnhand.

Vad som är mystiskt med den här planeten, är att alla män omges av något som kallas brus. Bruset syns som en neonglänsande dimma kring huvudet, och alla kan höra vad man tänker. Man tänker alltså högt, utan att prata. Vissa, som borgmästaren, har lärt sig satt kontrollera detta. Todd har dock problem med att dölja sina tankar. Kvinnor drabbas inte av brus på planeten, det gäller bara män.

En dag kraschlandar en rymdkapsel på planeten. Den var på väg till jorden, och den enda överlevande är Viola (Daisy Ridley). Todd hittar rymdskeppet och flickan, och för att visa hur bra och duglig han är, hämtar han borgmästaren och dennes hårdföra män. Todd vill också vara hårdför.

Viola vill bara komma i kontakt med moderskeppet så att hon kan återvända, men det är lättare sagt än gjort. I synnerhet som borgmästaren är en le typ som helst vill ha ihjäl Viola. Todd misslyckas med sina försök att vara hård och tuff, han har aldrig tidigare sett en flicka och blir betuttad i henne, så han hjälper Viola att rymma. De tar sig genom vildmarken för att försöka hitta en sändare, men de har förstås ett uppbåd lett av borgmästaren efter sig.

Rollfigurerna i den här filmen klär sig i westernkläder - som cowboys. De rider på hästar. De bor i trähus. Och jag tycker att det är synd att de inte gjorde en riktig western istället. De kunde bytt ut rymdvarelserna mot indianer, Viola kunde kommit i ett vagntåg, och hon hade kunnat leta efter kavalleriet. Idén med bruset hade kunnat skrotas helt.

... Vid närmare eftertanke: fyller det någon funktion i berättelsen? Ju mer jag tänker på det, känns det bara som en ploj - en onödig ploj. De enda bruset tillför filmen är en viss stökighet. En massa irriterande digitala effekter runt gestalternas huvuden, och en massa röster som babblar, vilket är ännu mer irriterande. Ibland är det dialog och medvetandeflöde samtidigt. Plojen hade funkat betydligt bättre i en tecknad serie, det hade blivit mindre stökigt.

Tom Holland gör okej ifrån sig i sin roll, Daisy Ridley är lite slätstruken. Mads Mikkelsen är förstås bra. Han är härligt ond, och har en besynnerlig agenda, få vi veta mot slutet när sanningen om byn avslöjas. Mikkelsens borgmästare har ärr i ansiktet, och det slår mig att han hade kunnat bli en utmärkt Jonah Hex. 

CHAOS WALKING är inte direkt tråkig - men den är inte bra. Grundidén är nog konstigare än smart. Och det var ju en farlig tur att Viola pratar engelska. Tänk om hon var en fransk eller tysk astronaut som kraschade där i skogen - vad hade Todd och de andra gjort då?


 

 

 

 

(Biopremiär 23/6)

onsdag 23 augusti 2017

Bio: American Made

Foton copyright (c) UIP Sweden

AMERICAN NINJA.

AMERICAN SAMURAI.

AMERICAN YAKUZA.

Om ett par veckor: AMERICAN ASSASSIN.

Men redan den här veckan: AMERICAN MADE.

Nej, inte "American maid". "Made". Gjord i Amerika. Förvisso hade kanske "American maid" varit mer lockande.

Detta är ännu en sådan där film som bygger på sanna händelser - händeler som nästan är för bra för att vara sanna. Det senaste bidraget i genren var nog GOLD, en rätt usel film med Matthew McConaughey, och som till större delen var påhittad. Handlingen i AMERICAN MADE ligger nog närmare sanningen, fast det är svårt att veta - flera av de inblandade är döda eller försvunna.

Doug Liman har regisserat. Man vet aldrig vad man får när han är i farten. Han gjorde den första THE BOURNE IDENTITY, EDGE OF TOMORROW var rätt bra - men karln har även gjort mög som till exempel den rövdåliga JUMPER (som jag först trodde skulle handla om en tröja).

AMERICAN MADE är betydligt bättre än JUMPER - och lite sämre än EDGE OF TOMORROW. Tom Cruise, som gjorde huvudrollen i den sistnämnda, är med den här gången också. Han spelar Barry Seal, en skicklig pilot på TWA, som i slutet av 1970-talet anlitas av CIA för att flyga ett litet plan över Sydamerika och ta bilder på kommunistiska militärläger och liknande. Han visar sig vara fantastisk på detta - CIA imponeras.

Verklighetens Barry Seal. Visst är han på pricken lik Tom Cruise!

Några som också imponeras är Pablo Escobar och hans kollegor i den colombianska Medellínkartellen. De låter hämta Barry och har inga svårigheter att övertala honom att smuggla kokain åt dem. Barry gör sig känd som Killen som alltid levererar - och kan Barry smuggla knark, tycker CIA att han även kan smuggla vapen till Contras i Nicaragua, det vill säga de gerillakrigare som Ronald Reagans USA stöttade. Detta ägnar Barry sig åt under 1980-talets första hälft.

Pengarna rullar in i mängder - Barry får betalt i kontanter, och hans bostad är fullknökad med sedlar. Han och hans fru badar i pengar. Men självklart uppstår en hel del problem. Barrys liv blir alltmer komplicerat, hans uppgifter blir alltmer bisarra och långsökta - fast de var verkligen så bisarra och långsökta i verkligheten, konstaterar jag när jag läser lite artiklar om Barry Seal.

Tom Cruise är rätt bra i huvudrollen. Hans gestalt är inte den mest sympatiska man kan tänka sig, och ibland framstår han som lite korkad. Övriga personer som figurerar i filmden är ännu mer osympatiska - och flera är riktigt korkade. Som Barrys märklige svåger; en riktig planta som av oklar anledning plötsligt dyker upp, bor hos Barry, och genast ställer till det.

Doug Liman försöker berätta historien om Barry Seal på ett så häftigt sätt som möjligt, vilket innebär att han hoppar lite i kronologin, en del fakta förklaras med hjälp av animerade sekvenser, och då och då klipps det in snuttar ur gamla TV-program och filmer. Visst är klippen med till exempel Reagan kul, men särskilt häftigt blir det inte - och det går inte att komma ifrån att tempot sackar emellanåt. När jag trodde att filmen led mot sitt slut, kastade jag ett öga på klockan, och insåg att det bara gått en timme.

Nå. Jag tycker ändå att AMERICAN MADE är en rätt bra film. Handlingen är intressant och jag gillar den här typen av skrönor; hämtade ur verkligheten, men nästan för bra för att vara sanna.

För övigt förekommer Oliver North i filmen. Honom hade jag nästan helt glömt bort - killen som blev syndabocken i Iran-Contras-affären. Numera är North militär rådgivare på FOX News. Sicken en.





(Biopremiär 25/8)

tisdag 3 juni 2014

Bio: Edge of Tomorrow

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Tom Cruises förra film, som kom i april förra året, var science fiction-dramat OBLIVION - en inte speciellt lyckad och rätt tråkig film. Dock var det en väldigt snygg film - den som ut som gamla franska science fiction-serier ur Métal Hurlant. Nu är den gode Cruise tillbaka i ännu ett science fiction-raffel - och återigen går tankarna till tecknade serier. Filmaffischen till EDGE OF TOMORROW och de propagandaaffischer som förekommer i själva filmen, ser ut som omslag till Heavy Metal på 1980-talet - eller som omslagen till någon Warhammer 40,000-produkt.

EDGE OF TOMORROW, som regisserats av Doug Liman (THE BOURNE IDENTITY), bygger på en japansk roman vars engelska titel lyder "All You Need is Kill" och som även finns utgiven i en mangaversion och minsann om det inte också finns en amerikansk serieversion. Och nog för att det här känns som en filmatiserad manga.

Märkliga och ostoppbara rymdvarelser, mimics, har invaderat Jorden och mänskligheten håller på att gå under. Stenhårda supersoldater, beväpnade till tänderna och iförda gigantiska rustningar, försöker förgäves att stoppa utomjordingarna. Hårdast av dessa soldater är Rita (Emily Blunt), som går under smeknamnet The Full Metal Bitch och som agerar posteransikte för att rekrytera nya soldater. Rita är så hård att hon använder svärd när hon bekämpar den insektsliknande fienden.

Tom Cruise är officeren Bill Cage som lyckats rekrytera miljoner soldater, men som själv håller sig så långt ifrån fronten som möjligt. Han är nämligen feg. Men så blir det ändring på den saken - Cage beordras bege sig ut på slagfälten, Cage vägras, arresteras, och dumpas bland ett gäng soldater på väg mot fronten. Cage är en usel soldat, men råkar döda en rymdvarelse av typen Alfa, och av orsaker för komplicerade att redogöra för här, innebär detta att Cage förses med samma kraft Rita haft före honom - hans liv rebootas. Varje gång han dör slungas han tillbaka i tiden och vaknar alltid upp när han finner sig dumpad på väg mot fronten.

Cage hamnar i en tidsloop; han dödas hela tiden, men i varje nytt försök lever han lite längre och kämpar med att komma på hur rymdvarelserna ska bekämpas. Vid sin sida har han förstås Rita, som han får se dö alldeles för många gånger.

EDGE OF TOMORROW är en stor, bullrig och myllrande film - och till skillnad från OBLIVION gillar jag det här. Handlingen känns lite grann som STARSHIP TROOPERS möter MÅNDAG HELA VECKAN. Jag vet inte riktigt om logiken funkar här, ibland blir det lite förvirrat - som det ofta blir när det reses i tiden - men det är intressant, det är underhållande och det är snyggt. Det är lite kul att Bill Cage är en fegis, åtminstone till en början, innan han hunnit upprepa sitt liv tillräckligt många gånger för att härdas. Emily Blunt visar sig vara en bra actionhjältinna - och henne gillar vi ju alltid. Bra tös - och hon ser ju ut som en sådan där man kan ta en öl och berätta fräckisar med. Bill Paxton dyker upp i en riktig Bill Paxton-roll - han är en lätt bisarr officer, med brett leende och bred dialekt. Brendan Gleeson gör generalen som låter arrestera Cage.

Doug Liman brassar på med väldigt mycket action; förvisso PG-13-märkt sådan, men maffig, det fläskas på med en massa hardware, effekterna är oftast strålande, och vi får se delar av London och Paris destrueras på övertygande sätt. Som så många andra liknande filmer är det här tyvärr i 3D, och även om denna får sägas vara helt okej, distraheras jag av tilltaget - ibland svajar skärpan.

Jag är inte världens största anhängare av krigsfilmer (och jag har aldrig spelat Warhammer), men det här gillade jag. Filmen fick mig att känna mig som en tonåring igen - och när jag var tonåring var liksom marinkårssoldater i rymden det tuffaste som fanns.

... Och en svettig Emily Blunt iförd linne gick hem i min stuga. Hoo-haa!





(Biopremiär 5/6)

lördag 6 november 2010

Bio: Fair Game

Foton copyright (c) SF

FAIR GAME. Är det månne en tredje filmatisering av den där thrillern som senast gjordes med Cindy Crawford i huvudrollen - den där superfloppen, ni vet? Nu utbrister ni genast: Vaddå, har den gjorts tidigare? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! 1986 filmatiserades FAIR GAME första gången, i regi av George P Cosmatos. Herr manusförfattaren Sylvester Stallone tog sig troligen stora friheter med boken, eftersom den plötsligt handlade om en snut som kallades Cobra. "Fair Game" betyder "lovligt byte", men LOVLIGT BYTE med Goldie Hawn och Mel Gibson heter BIRD ON A WIRE i original och har inget med boken att göra.

Denna inledande utvikning är fullkomligt irrelevant. BOURNE IDENTITY-regissören Doug Limans FAIR GAME bygger på en annan bok, rättare sagt; den bygger på två böcker. Filmen handlar om förre CIA-agenten Valerie Plame Wilson, som avslöjades av Vita Huset i början av 2000-talet. Det handlar alltså om en sann historia.

Naomi Watts - just nu aktuell i tre olika filmer på repertoaren - spelar Valerie, som är en duktig agent ute på fältet, hon räddar viktiga personer i Irak och sätter dit bad guys i andra länder. Men hon är mer än en spion. Hon är gift med Joe Wilson, spelad av världens tråkigaste människa; Sean Penn, och de har två barn och försöker leva ett normalt familjeliv mellan varven. Deras vänner känner inte till att Valerie är agent.

Men när den politiskt ganska hetlevrade Joe (som ofta förstör middagar och sammankomster med argsint politiskt babbel) i en artikel i New York Times 2003 anklagar Bushregimen för att ha manipulerat information om Iraks eventuella massförstörelsevapen, beslutar sig Vita Huset för att göra något åt Joe, vilket de gör via hans fru.

FAIR GAME är en film i samma tradition som 1970-talets stora, politiska thrillers. Det är ett dialogdrivet drama för en vuxen publik. Samtliga skådespelare är utmärkta, och plötsligt dyker oväntat Sam Shepard upp som Valeries farsa.

Dock får Liman aldrig filmen att lyfta. Han får aldrig riktigt kläm på berättandet, jag blir inte engarerad av det som sker på duken. Det är mest en massa pladdrande fram och tillbaka, namedropping och händelser staplas på varandra. Först under filmens sista tredjedel blir jag intresserad. Då har fasaden rasat, Valerie exponeras och filmen förvandlas till ett familjedrama som är mer spännande än allt Irakraffel och annat som fyllde filmen dessförinnan.

Ett annat stort - stort - problem, är att Doug Liman, som även agerar filmfotograf, kör med handhållen kamera mest hela tiden. Är det något jag är trött på, är det handhållen kamera. Okej om det skakar i en nervig actionfilm, men det här är ett drama. Folk pratar utan att springa och skjuta samtidigt. I en av de sista scenerna står Valerie och Joe rätt upp och ner mittemot varandra - men tro inte att kameran är stilla, nejdå, den skakar och har sig. Det är fullkomligt onödigt. Inte blev det bättre av att jag i publiken hamnade bredvid en kille som - nej, han snackade inte! - inte kunde sitta stilla. Han ryckte, dunkade nacken i ryggstödet, kliade sig i huvudet, klappade sig på bröstet med mera i två timmar. Och jag vågade inte be honom sitta stilla - tänk om han var sjuk?

I och för sig skulle jag kunna ge FAIR GAME trea i betyg ... men nä, jag tycker den är lite för tråkig. Jag kommer nog aldrig att se om den.

Den riktiga Valerie Plame Wilson dyker upp under eftertexterna och killen som designat förtexterna heter Fredrik Sundwall.

När jag skulle gå ut ur Filmstaden blev jag stoppad av ett par människor som höll på med en enkät om ... gissa vad! Jo: XXXLutz, förstås! Jag verkar vara förföljd av XXXLutz. Jag fick uttala mig om deras reklamfilm och en del annat, och som tack fick jag ett presentkort på 50 spänn på varuhuset, trots att jag påpekade att "MORE IS MORE MÖBELSTORE" är en jävligt fjöntig slogan.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/11)