Visar inlägg med etikett Donald Pleasence. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Donald Pleasence. Visa alla inlägg

torsdag 23 september 2021

Blu-ray/VOD: Prince of Darkness

PRINCE OF DARKNESS (Studio S Entertainment)


John Carpenters PRINCE OF DARKNESS från 1987 är en film jag gett många chanser. När den gick upp på bio i Sverige, kortad med fyra fula censurklipp, hette filmen MÖRKRETS FURSTE. Av någon anledning kallades den genomgående för MÖRKRETS FÖRSTE i tidningen Scandinavian Film & Video. Filmen fick en dålig recension i F&V, recensenten - det kan ha varit Carpenter-fantasten Micke Beckman - tyckte att den var totalt misslyckad.

Jag hyrde MÖRKRETS FURSTE när den släpptes på video, och jag tyckte att den var skitdålig. Men. Sedan dess har jag noterat att en hel del människor verkligen gillar filmen. De hävdar att den är missförstådd, och att det är en intelligent och otäck film världen inte var redo för 1987. Därför har jag sett om filmen flera gånger, senast för bara ett par år sedan, och varje gång har jag hoppats att jag ska upptäcka vad det är som är så bra med filmen, och ändra uppfattning. Det har aldrig hänt.

Nu har filmen, under titeln PRINCE OF DARKNESS, släppts på Blu-ray, och jag tänkte att nu jävlar! Nu kommer jag jag nog att upptäcka varför filmen hyllas i vissa kretsar. Men inte fan gjorde jag det.

På extramaterialet berättar John Carpenter att filmen är inspirerad av en bok han läst. En bok om ... kvantfysik. Ja, jösses. Filmen handlar om en grön vätska, misstänkt lik vätskan Herbert West uppfinner i Stuart Gordons RE-ANIMATOR, som kom två år tidigare. Denna vätska, som kan vara miljontals år gammal, finns i ett mystiskt kärl i ett mystiskt valv i en nedlagd kyrka i ett slumområde. Vätskan är något slags anti-Gud, kanska Hin Håle själv, och den har funnits där i valvet i generationer.

Ett gäng forskare anländer till kyrkan för att undersöka den onda vätskan. Två av forskarna spelas av Jameson Parker och Lisa Blount. Donald Pleasence spelar en präst. De sätter upp en massa högteknologiska manicker och mackapärer för att ta reda på vad det är som hittats i valvet. 

Självklart slipper vätskan ut. De som utsätts för vätskan blir besatta och mordiska, en i taget. Området där kyrkan ligger befolkas av hemlösa och utslagna, deras ledare spelas av Alice Cooper, och dessa blir också hotfulla och mordiska.

Problemet med PRINCE OF DARKNESS är att ingenting funkar. Åtminstone inte för mig. Här finns ingen tillstymmelse till skräckstämning och spänning, filmen är tråkigt berättad, estetiskt är det förvånansvärt rudimentärt, rollfigurerna är trista, miljöerna är fula, och filmmusiken är lite extra oinspirerad (att musiken hyllats i artiklar om filmmusik bryr jag mig inte om). Dessutom har jag alltid ogillat skräck- och spökfilmer där huvudpersonerna riggar upp en massa teknisk utrustning.

Vad jag gillar i PRINCE OF DARKNESS, är Alice Cooper och hans gäng trashankar. Jag hade hellre sett en hel film om dessa gestalter. I Carpenters film är det meningen att de ska utgöra en kommentar till utstötta människors situation i USA, men det framgår inte riktigt.   

Med detta sagt, måste jag tillstå att extramaterialet på den här utgåvan är jättebra. Ett flertal personer som var inblandade i filmen pratar om dess tillkomst och mottagande, och det är väldigt intressant. Att höra dem prata om filmen är betydligt mer givande än att faktiskt se filmen. Alice Cooper säger en del bra grejor, bland annat att komedi, skräck och rock 'n' roll går hand i hand, och att skräckfilmer inte blir bra när man försöker göra dem för otäcka; när det inte längre är kul att titta på dem.

Nu gissar jag att en del läsare anser att jag är ute och cyklar, PRINCE OF DARKNESS är en bra film! Men, nu har jag sett den fyra-fem gånger sedan den släpptes, och jag tror inte att jag kommer att ändra åsikt om den. Betyget härunder är avrundat uppåt på grund av extramaterialet.

Hm, nu ser jag att John Carpenters (antagligen?) sista långfilm, och allmänt totalsågade, THE WARD står på hyllan här bredvid mig. Den minns jag bokstavligt talat ingenting av. Ska jag se om den?


 

fredag 27 april 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Blodsband

BLODSBAND (Studio S Entertainment)
Jag har ingen större relation till Ed McBain, eller Salvatore Albert Lombino, som han egentligen hette - namnet Evan Hunter tog han sig först 1952, när han var 36. Jag påbörjade en eller ett par av hans polisromaner om det 87:e distriktet, när jag var ung, men jag vet inte om jag faktiskt läste ut dem. Jag hade en tendens att påbörja romaner, för att sedan ta en paus efter några kapitel, och sedan aldrig fortsätta. Den tendensen har jag fortfarande.
Däremot har jag sett några filmatiseringar av McBains böcker. Nu har jag sett en till; Claude Chabrols fransk-kanadensiska BLODSBAND från 1978. McBains böcker utspelar sig i en fiktiv storstad baserad på New York - Chabrols film utspelar sig i Montreal, främst av skattetekniska skäl.
BLODSBAND inleds med att en ung tjej en regnig natt huggs ihjäl i en gränd. Tjejens fjortonåriga kusin Patricia (Aude Landry) ser mordet ske, och springer genast till polisen. Patricia såg mördaren. Donald Sutherland spelar Steve Carella, som blir den som leder utredningen. Två av de misstänkta spelas av David Hemmings och Donald Pleasence, den sistnämnde medverkar bara i en scen.
Ungefär halvvägs in i filmen står det ganska klart vem mördaren är, upplösningen blir därför ingen överraskning. Carella hittar mordoffrets dagbok och filmens sista halvtimme består främst av återblickar till tiden närmast före mordet.
Det här är en ganska grå och ful film, så som kanadensiska 70-talsfilmer brukade se ut. Känslan av en glittrande, lockande, mystisk och mytisk storstad, som New York, saknas helt. Donald Sutherland överraskar med att göra en återhållsam rolltolkning.
Några av de franskspråkiga skådespelarna är dubbade till engelska - det är möjligt att hela filmen är eftersynkroniserad, och att de engelskspråkiga skådisarna dubbat sig själva. Detta gör att en del scener känns lite märkliga. Jag ser ju kopiösa mängder dubbad film; alla gamla italienska skräckfilmer och så vidare, men det är inget man förväntar sig när man ser en mer "seriös" film, som BLODSBAND.
Chabrols film fick lite halvtaskig kritik när den kom. Nej, det här är ingen större film och den är inte speciellt spännande. Jag tycker dock att den är okej. Om inget annat är det trevligt att se några av de medverkande skådespelarna. Förutom de ovan nämnda syns även Laurent Malet och Stéphane Audran, för att nämna två. Audran dog förresten för exakt en månad sedan när jag skriver detta.








-->

fredag 1 juni 2012

DVD: Dracula (1979)

DRACULA (Studio S Entertainment)

Oj, det var längesedan jag såg den här - John Badhams DRACULA från 1979. De senaste åren har det varit overkill på vampyrfilmer; den här trenden har delvis dödat mitt intresse för vampyrgenren. Men i grund och botten gillar jag förstås vampyrhistorier - och jag gillar Draculafilmer. Dracula är en figur som följt mig sedan späd ålder. Jag har tidigare skrivit om när jag fick ett nummer av serietidningen på 70-talet, och jag har säkert flera gånger nämnt att den första Draculafilm jag såg, var Dan "Dark Shadows" Curtis' BRAM STOKER'S DRACULA från 1974, eftersom den TV-visades några år innan jag fick möjlighet att se den egentligen rätt dåliga MYSTERIET DRACULA med Bela Lugosi från 1931.

Curtis' lilla film är en riktigt bra version, och när det gäller filmer baserade på Stokers roman vågar jag sticka ut hakan och hävda att jag verkligen gillar Jess Francos bespottade COUNT DRACULA från 1970, med en mustaschprydd Christopher Lee i huvudrollen. Och jodå, självklart gillar jag Hammers Draculasvit med Lee. Däremot har jag inte mycket till övers för Francis Ford Coppolas överlastade BRAM STOKERS DRACULA. Och gamla stumma NOSFERATU, då? Intressant och filmhistoriskt betydande, men jag tillhör inte de där som hyllar den som en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Jag har väldigt svårt att bli engagerad i stumfilmer och jag kan omöjligt tycka att de är otäcka. (Jag skippar övriga filmatiseringar för att inte bli långrandig)

Liksom Tod Brownings version från 1931, bygger John Badhams film på den ganska minimalistiska teaterpjäsen, i sin tur byggd på Stokers bok. Fast i Badhams film har man tajtat till det hela ännu mer och plockat bort scenerna från Transsylvanien helt och hållet. Vilket förstås är trist. De bästa scenerna i alla Draculafilmer är ju just dessa i början, där Jonathan Harker anländer till Draculas slott. Men det ansågs tydligen vara överflödigt här och istället öppnar filmen med att skeppet The Demeter förliser utanför Carfax i England och greve Dracula visar sig vara den ende överlevande.

Det är den då 41-årige Frank Langella, en oftast utmärkt skådespelare, som är Dracula, och den här tolkningen brukar kallas "discoversionen". Visst påminner han en hel del om John Travolta i SATURDAY NIGHT FEVER (även den regisserad av Badham), men jag tycker nog mest att han känns som hämtad ur valfri amerikansk 70-talssåpa i lyxmiljö. Liksom Lugosi visar Langella aldrig sina huggtänder, och han är mer ett salongslejon och en damernas man, än ett otäckt, hotfullt monstrum.

Handlingen är den gamla vanliga, fast tempot är högre och förenklingarna fler - flera rollfigurer blir knappt presenterade. Mina (Jan Francis) är som brukligt den första som Dracula sätter tänderna i, men istället för att må sämre och sämre under filmens första hälft, dör hon i princip på en gång, begravs, och återvänder som spädbarnsdödande vampyr. Mina är för övrigt filmens mest effektiva vampyr; jag minns att jag tyckte att scenen i vilken Abraham Van Helsing (Laurence Olivier) och dr Seward (Donald Pleasence) konfronterar vampyr-Mina i en krypta var överraskande otäck när jag såg filmen första gången, efter att i slutet av 80-talet ha hyrt den för tio spänn på A-Video i Helsingborg. Scenen är fortfarande creepy - men samtidigt den enda i filmen som skapar skräckstämning.

Trevor Eve, som var Eddie Shoestring i TV-deckaren RING SÅ SPANAR VI samma år, är Jonathan Harker, och han blir inte så glad när det visar sig att hans älskade Lucy (Kate Nelligan) är otrogen med den pilske greven. Kärleksscenen mellan Dracula och Lucy ser ut som förtexterna till en Bondfilm, vilket beror på att Maurice Binder var teknisk rådgivare för de visuella effekterna. Tony Haygarth är Renfield, som käkar insekter så att det står härliga till, men han kan inte mäta sig med Klaus Kinskis strålande tolkning av rollen i Francos version. Sättet Dracula till slut stryker med på har jag alltid tyckt är rätt visset.

Jag har alltid sett John Badham som en Gun For Hire. Han gör kompetenta filmer, han har gjort en del bra filmer, men han är ingen personlig regissör. DRACULA är en snygg film. Det är en rätt rolig film - mest beroende på att Langella alltså gör rollen som en verbal, intellektuell playboy. Jag är dock inte karl  att avgöra om det faktiskt är meningen att det ska vara roligt. John Williams står för musiken, vilket innebär att det ofta låter ungefär som när Indiana Jones tassar omkring i farofyllda, bortglömda tempel.


fredag 10 juli 2009

Retro-DVD: Escape from New York

ESCAPE FROM NEW YORK/FLYKTEN FRÅN NEW YORK (Universal)

Den senaste månaden har Universal släppt en hel del 1970- och 80-talsfilm på nytt, varav jag nu mottagit en hel rad, så de närmaste veckorna kommer ni att kunna läsa recensioner av dessa här i TOPPRAFFEL!. Kul, tycker jag, eftersom många av de här är filmer jag såg på bio när de kom, men aldrig fått chans att recensera. Förrän nu.

Varför inte börja med John Carpenters FLYKTEN FRÅN NEW YORK (eller ESCAPE FROM NEW YORK som den visst ska heta nu; DVD-omslaget är på engelska) från 1981. Jag har nämnt både Carpenter och den här filmen i diverse texter de senaste sexton åren, och en del av er vet att jag aldrig varit någon större anhängare av John Carpenter. ALLA HELGONS BLODIGA NATT? Tuff filmmusik, men kom igen - Donald Pleasence står i en buske halva filmen. DIMMAN? Alldeles för tam och uddlös. Och då ska vi inte nämna majoriteten av de filmer Carpenter gjort de senaste tjugo åren. Däremot är THE THING fortfarande en väldigt bra film (jag såg nyligen originalet från 50-talet, och remaken är betydligt bättre), och eftersom jag är lite bäng, gillar jag VAMPIRES och MEMOIRS OF AN INVISIBLE MAN.

Men trendsättande FLYKTEN FRÅN NEW YORK, då? John Carpenter har aldrig varit någon vidare actionregissör. Skräck, ja, men action, nej. Se bara på floppen BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA (vid premiären enbart framgångsrik i ett land: Sverige!) för en demonstration i hur man inte gör actionfilm.

Vidare har jag alltid tyckt att filmen ser märkligt billig ut. Som jag skrev i ett nummer av Magasin Defekt i mitten av 90-talet: FLYKTEN FRÅN NEW YORK ser ut som en billig, italiensk B-filmskopia på FLYKTEN FRÅN NEW YORK. För som jag nämnde i stycket här ovan, blev FLYKTEN trendsättande och fick fart på B-filmsfabrikerna i Italien och andra ställen, och ut sprutade verk som ESCAPE FROM THE BRONX och AFTER THE FALL OF NEW YORK. Filmer jag inte skulle ha något emot att se på DVD i Sverige.

Men så har vi då det som är bra med FLYKTEN FRÅN NEW YORK:

Först och främst det faktum att filmen utspelar sig i framtiden - 1997. Alla filmer som utspelar sig i en framtid som redan varit är förstås bra. Och ni minns väl vad som hände 1997? Just det. Jag gissar att alla redan sett filmen, men ändå: på grund av kraftigt ökande brottslighet har staten skärmat av Manhattan och gjort staden till ett enda stort fängelse. Där störtar ett flygplan i vilket presidenten sitter, och han bör ju inte häcka i en förfalen mardrömsstad. Därför rotar man fram gamle krigshjälten och numera fången Snake Plissken för att skicka in honom och frita presidenten mot att Snake återfår sin frihet. Om Snake nu skulle tackat nej till detta erbjudande, hade det ju inte blivit någon film, så han accepterar och hamnar i en värld där olika gäng kämpar mot varandra och Snake får tillfälle at panga med sin MAC-10.

Orakade Kurt Russell ser tuff ut med långt hår och lapp för ögat, och Snake Plissken är ju ett tufft namn. Men faktum är att Russell är en av den här filmens svagheter. Varför då? undrar ni i illa återhållen brunst. Jo, helt enkelt därför att han viskar fram sina repliker i något slags misslyckad Clint Eastwood-imitation. Innan Clintan blev gammal och fick världens skrovligaste röst, pratade han ju så - på riktigt. Kurt Russell pratar inte så. Det blir lite löjligt.

Men så har vi de riktigt bra grejorna med filmen:

Lee Van Cleef! Harry Dean Stanton! Isaac Hayes! Och Ernest Borgnine som taxichaffis! Borgnine, som i sina nyutkomna memoarer hävdar att han hållit sig ung genom att onanera mycket. Ja, och så har vi Adrienne Barbeau och Donald Pleasence som presidenten.

Jag tycker fortfarande att filmen ser lite billig ut och att den ibland är lite saggig (till och med actionscenerna är saggiga), men visst ser den bra ut på den här DVD:n, och med tanke på hur betydande filmen var måste man ha den i sin filmsamling. Som bonus finns dokumentären SNAKE PLISSKEN - MAN OF HONOR.

Den senkomna uppföljaren ESCAPE FROM L.A. (199X) bombade så pass kraftigt i USA att man i Sverige valde att släppa den direkt på video. Alla hatade filmen - utom jag. Jag kommer ihåg att jag fick en hel del fan för att jag tyckte den var mycket roligare än originalet. Men glöm inte bort att alla uppföljare med Bruce Campbell i en av rollerna per automatik är bättre än originalet!