Visar inlägg med etikett Don Martin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Don Martin. Visa alla inlägg

tisdag 29 januari 2019

Serier: MAD - De största tecknarna 3: Don Martin 1965-1973

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 3: DON MARTIN 1965-1973
av Don Martin
Cobolt Förlag
Jag läste den senaste, flotta samlingsvolymen med Don Martin-serier ur MAD, om kom att tänka på något jag tidigare inte reflekterat över.
Många tecknare har en distinkt stil som man känner igen på en gång. Men, de flesta tecknare tillhör en viss tradition, en viss skola. I Belgien och Frankrike har vi till exempel klara linjen-stilen och Marcinelle-skolan, i USA den realistiska äventyrsstilen, och så vidare. Vi ser omedelbart att det är Franquin eller Gil Kane som tecknat, men de håller sig till vissa traditioner.
Men så har vi Don Martin. Jag kan omöjligt komma på någon stil, någon tradition, han tillhör; någon annan tecknare han påminner om. Inte mer än att han gjorde humorserier i en skämtteckningsstil. Efter Don Martins genombrott på 1960-talet har det kommit tecknare som inspirerats av honom (här i Sverige hade vi ju till och med en stolle som plagierade Martin), men jag inbillar mig att Martin var osedvanligt unik när han först dök upp.
En serietecknare som inspirerats av Don Martin är Peter Bagge, och Bagge står för ett av förorden till den här boken. Bagge talar sig varm för en serie som heter "Hans vän, Ben", och som i denna volym publiceras på svenska för första gången. "Hans vän, Ben" är en parodi på TV-serien "Gentle Ben" med Clint Howard. Martins parodi gjorde enormt intryck på Peter Bagge när den publicerades på 60-talet, och han tycker fortfarande att den är bland det bäst som publicerats i MAD.
Jag kan väl inte påstå att jag håller med. "Gentle Ben" har aldrig visats på svensk TV, vilket gör parodin svårbegriplig - jag har ju ingen aning om hur originalet var. Men visst, teckningarna är förstås kul.
Peter Bagge skriver även att Don Martin aldrig fick i uppdrag att göra något liknande igen; det vill säga film- och TV-parodier, men detta stämmer inte. I början av 80-talet tecknade han MAD:s parodier på CONAN - BARBAREN och EXCALIBUR, och det är möjligt att han gjorde fler parodier jag inte sett.
Den här tyckte jag var jättekul när jag var barn.
Jag inbillar mig att jag de senaste 45 åren läst allt Don Martin producerade för MAD. Detta stämmer förstås inte. Martin var produktiv, och jag har självklart inte läst alla nummer av MAD, eller ens alla MAD-pockets av Martin. Denna samlingsvolym innehåller en hel del sidor jag aldrig tidigare sett - eller så har jag glömt bort dem. Många av serierna är klassiska, och jag minns när jag som barn läste dem för första gången.
Åren 1965-1973 stod Don Martin på toppen av sin karriär. Allt i den här boken är inte roligt; ett par serier är lite märkligt tunna, men mycket är roligt - ibland riktigt roligt. Jag kom på mig själv med att ibland skratta till högt när jag läste. Som bekant ska det mycket till för att man ska skratta högt när man är ensam. Åtminstone för min del.
En stripp i boken fick mig att reagera lite extra. För ungefär 30 år sedan skrev jag ett avsnitt av Åsa-Nisse, i vilket Nisse hyr TV-spelet "Älgjakt 3000" av Sjökvisten. Nisse spelar spelet, men lyckas aldrig träffa älgen med ljuspistolen. I sista rutan skjuter han sönder TV:n med sin jaktbössa. Se på fan om inte Don Martin gjort en serie med precis samma poäng! Och jag tror inte att jag någonsin läst den tidigare.
Det här skämtet funkade lika bra med Åsa-Nisse!
Slutligen: samma dag som jag skriver detta, nåddes jag av nyheten att Cobolt Förlag köper Kartago. Jepp, Bonnierförlagen gör sig av med sitt serieförlag. Kartago blir nu ett imprint hos danskägda Cobolt. Svenska Cobolt går nu från att vara ett trevligt litet förlag till att bli en maktfaktor i Seriesverige. Pensionerade Rolf Classon återvänder som Kartagos förläggare.
Vad händer härnäst? Albumförlaget köper Egmont?

tisdag 4 juli 2017

Serier: MAD - De största tecknarna 1: Don Martin 1956-1965

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 1: DON MARTIN 1956-1965
av Don Martin
Cobolt Förlag
År 2014 gav Egmont ut albumet "Don Martins stora julpajare". Det sålde oväntat bra, så året därpå kom "Don Martins stora julpajare vol. 2". Det sålde oväntat dåligt, så Egmont lade ner albumserien.
Men - trots att Don Martin varit död i sjutton år vid det här laget, fortsätter han att gå igen. Nu är han första huvudperson i en ny, flott bokserie från Cobolt, utmärkt potrzebierad av Peter Sparring och tjusigt ihoptotad av Elisabeth Engstrand. Stor, tjock, inbunden. Inte helt oväntat kommer varje volym av "MAD - De största tecknarna" att fokusera på olika MAD-stjärnor - nästa gång är det Sergio Aragonés som står i rampljuset.
De två julpajarna från Egmont innehöll blandat material ur Don Martins produktion; 1960-, 70- och 80-tal; albumen var väldigt ojämna, och en hel del av serierna var faktiskt inte speciellt roliga. I den här nya boken från Cobolt kör man Don Martins produktion kronologiskt; den inleds med Martins allra första bidrag i MAD 1956, och fortsätter sedan fram till 1965. Fortsättning följer i en kommande volym.
Boken innehåller en handfull sidor jag inte känner igen, men som den fanatiske MAD-läsare jag var under min uppväxt, är detta till stor del välbekant material. Men! Det hela är så fantastiskt snyggt presenterat, att det nästan känns som att läsa serierna för allra första gången. 192 sidor, bra tryck och papper, och utgåvan ger ett genomtänkt intryck. Till och med de serier jag tidigare inte tyckt är jättekul blev liksom roliga.
Don Martin var den MAD-tecknare "alla" gillade. Hans stil och humor var omedelbar. Tydliga bilder, eleganta tuschlinjer, skojiga figurer, och brutal slapstick. Som liten gosse på 70-talet tyckte jag att Don Martins grejor från 60-talet var lite fulare än de klara, rena serier han bidrog med i de då nya tidningarna. Men nu när jag läser om de tidigaste serierna i den här boken, tycker jag faktiskt bättre om den spretigare, kantigare stilen från 50- och 60-talen.
Den allra första rutan i den allra första Don Martin-serien i MAD.
Med undantag för de alllra första serierna, ska Don Martin själv ha skrivit manus till materialet i den här boken. Först som vuxen fick jag veta att Don Martin sällan skrev sina egna manus - oftast var det Don "Duck" Edwing som stod för skämten. Något som förklarar de riktigt dassiga serier Martin fick ur sig efter att han lämnat MAD och skulle jobba helt på egen hand, eller möjligtvis tillsammans med författare som inte kom från MAD-stallet. Don Martin ritade likadant som tidigare, men serierna var trista.
Denna nya bok innehåller även en del textmaterial. Här finns en lång, bra artikel om Don Martins karriär, medan några av hans kollegor har skrivit hyllningstexter. Gamle MAD-redaktören Al Feldstein, som gick bort 2014, står för förordet, Sergio Aragonés, Frank Jacobs och Al Jaffee har skrivit korta minnesord, medan Ernie-tecknaren Bud Grace lite oväntat bidragit med en lång text om hur tråkig Don Martins fru var!
Den här serien tyckte jag var lite konstig när jag var barn. Varför då? Jo, så där stora är ju inte våra svenska köttbullar! Jag undrade vad det var för besynnerligt stora köttbullar de hade på tallriken.
Jag hade trevligt när jag läste boken; dels uppfylldes jag - förstås - av nostalgi, men jag kom även på mig med att skratta till högt på flera ställen (till exempel när två figurer får ett kassaskåp i skallen). Det är dock inte utan att jag undrar vad dagens barn skulle tycka om Don Martin om de fick den här boken i händerna. De som kommer att köpa boken lär vara någonstans mellan 45 och 75, snarare än tio.




-->

fredag 6 november 2015

Serier: Don Martins stora julpajare vol. 2

DON MARTINS STORA JULPAJARE VOL. 2
av Don Martin
Egmont Publishing
I våras skrev jag om DON MARTINS STORA JULPAJARE - förra årets julalbum. Den här gången är jag ute i tid, det är ju inte jul - än.
Svenska MAD må vara nedlagd sedan länge, men Egmont fortsätter att ge ut diverse MAD-produkter. Trevligt, tycker jag som var med på den gamla goda tiden, åtminstone större delen av den. Det är i alla fall trevligt på pappret (och just pappret är bättre i Egmonts nya utgåvor). Det är ju inte alltid gamla barndomsfavoriter håller för omläsning. Jag läser gärna om gamla nummer av MAD, mycket är fortfarande roligt och fantastiskt bra tecknat, en del mindre roligt, men det är bara att konstatera att Don Martin; barndomens favorit, inte alltid var så kul som jag minns honom.
I min recension av den förra julpajaren skrev jag att jag som vuxen fick veta att det sällan var Don Martin själv som stod för manus, ofta var det Don Edwing. Något som förklarar varför de serier Don Martin gjorde efter att han lämnade MAD var rätt vissna.
DON MARTINS STORA JULPAJARE VOL. 2 innehåller 80 sidor repriser från 1960- och 70-talens MAD, det är möjligt att här finns någon 80-talare också; ursprungligt publiceringsdatum anges tyvärr inte. Till skillnad från förra årets album, känner jag inte igen stora delar av innehållet i denna nya bok. Åtminstone inte de tidiga grejorna.
Alldeles för mycket i det här albumet är inte roligt alls. Ett par serier hade jag till och med svårt att förstå - jag fick titta väldigt noga för att upptäcka poängen, eller tolka slutet. Det är främst de tidiga serierna som är lite luddiga till innehållet eller har svaga poänger. Han levde rätt mycket på sin skojiga teckningsstil, Don Martin, kanske spelade det ingen roll att det inte var så roligt.
"Don Martin sparar in på bensinkostnaderna"
Episoderna från 70-talet är bättre och jag känner igen en del jag verkligen gillade första gången jag läste dem, och jag kom på mig själv med att skratta till nu när jag läste om dem. "Don Martin flyr ... från finkan ... nästan" gillade jag som barn, liksom "Don Martin sparar in på bensinkostnaderna", och jo, de tycker jag är kul även idag. I övrigt är det lite för ojämnt.
Jag undrar vad dagens ungar tycker om det här - om de nu får tag på albumet och läser det. Antagligen är det mest gamla nostalgiker - som jag - som bänkar sig i julsoffan med det här.

-->

fredag 24 april 2015

Serier: Don Martins stora julpajare

Don Martins stora julpajare
Av Don Martin
Egmont Publishing

Nej, nu går skam på torra land! Först recenserar jag ett Spiroualbum som kom ut redan i julas - och nu skriver jag om ett renodlat julalbum från förra året ... medan vårsolen skiner och fåglarna kvittrar utanför fönstret! Är jag fullkomligt galen?

Nä. Till skillnad från fallet med Spiroualbumet kände jag till detta Don Martin-albums existens. Det fanns på Bokmässan i september förra året. Dock lyckades Egmont sälja slut på samtliga exemplar under mässan, så när jag gick dit sista dagen och försynt och artigt bad om ett recensionsex, fanns det inga kvar. Sedan glömde jag helt enkelt bort albumet. Tills nu. Det går fortfarande utmärkt att få tag på det, främst hos diverse Internetboklådor, men jag såg att till exempel Science Fiction Bokhandeln i Göteborg har ett helt gäng på seriehyllorna.

Jag har tidigare skrivit en hel del om Svenska MAD och om hur mycket den tidningen betytt för mig - HÄR kan du läsa en grej, och HÄR kan du läsa en annan. Således tycker jag att det är onödigt att jag upprepar mig här.

Som barn tyckte jag - ganska självklart - att Don Martin (1932-2000) var den roligaste MAD-tecknaren. Han hade en skojig stil och skämten var lättbegripliga - som barn begrep jag förstås inte alltid satiren och parodierna tidningen till större delen innehöll. För många är Don Martin synonym med MAD - det händer fortfarande att fullvuxna människor jag träffar på kan prata om "Du vet, han MAD", som vore Don Martin en seriefigur som heter MAD. Kanske uppfattade de aldrig att serierna handlar om olika figurer, Martins gubbar är ju väldigt likartade.

Tidigt verk av Don Martin.

1990 besökte Don Martin Bokmässan i Göteborg och jag var på plats när det var dags för seminarium. Jag blev oerhört besviken. Don Martin var inte alls en spjuver i klass med till exempel Bud Grace. Tvärtom - han var, vad jag minns, en väldigt, väldigt tråkig gubbe med kraftigt nedsatt syn. Fast det är ju klart, det är möjligt att han var roligare privat.

"Don Martins stora julpajare" innehåller en blandad kompott - och det är väldigt ojämnt. Här finns en handfull sidor med Don Martins allra tidigaste bidrag till MAD, och dessa är inte speciellt roliga. Dessa hade jag aldrig sett tidigare, men i övrigt känner jag med få undantag igen alla serierna i boken. Serien om nationella mästerskapen i längdspottning är en klassiker, den har jag faktiskt flera gånger återgett verbalt för vänner och bekanta. Många skämt handlar om arkebuseringar i Sydamerika. Vissa serier är fortfarande roliga - en hel del är inte roligt alls. Som vuxen fick jag veta att Don Martin inte alltid stod för manusen - det står inte angivet, men Duck Edwing var den som skrev majoriteten av Don Martins ensidor. Först mot slutet av Don Martins karriär fick Edwing credit. För övrigt blev Duck Edwing med tiden en av mina favoriter han med.

Det här julalbumet är nyöversatt av Mathias Bällsten och jag vet inte huruvida han letat upp- och behållit alla gamla namn på figurerna från de svenska originalpubliceringarna, men namnen låter onekligen som något Bengt Sahlberg och de andra kunde ha hittat på en gång i tiden. Dock tycker jag att man gott kunde angett vilka år de olika serierna är från.

Slutligen hoppas jag att Egmont fortsätter att ge ut julpajare med MAD:s mest legendariska tecknare. Eller varför inte sommarpajare?

måndag 21 oktober 2013

Serier: Svenska MAD samlade årgångar del 1

Svenska MAD samlade årgångar del 1
Egmont Kids Media Nordic

Michael J Weldon, som en gång i tiden gav ut tidskriften Psychotronic Video, brukar hävda att MAD Magazine är 1900-talets viktigaste tidning. Jag vet inte om jag vill sträcka mig så långt, men Svenska MAD är den viktigaste tidningen för mig personligen.

När jag var barn gick jag aldrig på dagis, istället var jag hemma hos mormor och morfar. Där fanns en del av min mosters gamla MAD-tidningar - årgång 1963 inbunden samt spridda nummer från 1964 och 1965. Mer aktuella nummer från 1970-talet fanns hemma hos min moster. Dessa tidningar gjorde enormt intryck på mig. När jag var fem år ville jag veta vad det stod i pratbubblorna, så jag lärde mig hastigt och lustigt att läsa. Detta innebar att när jag två år senare började skolan inte bara kunde läsa, jag besatt även en för min ålder avancerad, bisarr humor. När mina klasskompisar rörde sig på två tomater som ska gå över gatan-stadiet, fläska jag på med Lasse O'Månsson-konstigheter som ingen begrep. Kanske inte jag heller - för det var trots allt som så att jag var för ung för att begripa vad till exempel film- och TV-parodierna i MAD gick ut på.

Svenska MAD var en intressant tidning på så sätt att jag alltid tyckt att den var bättre än det amerikanska originalet. De svenska bidragen och översättningarna lyfte tidningen. Jag läste tidningen under större delen av min uppväxt och en bra bit in på 80-talet. Jag han till och med medverka själv i ett nummer innan tidningen efter ett antal upplivningsförsök lades ner för gott.

... Eller nästan för gott. Sedan en tid tillbaka publiceras delar av MAD:s nyare innehåll i serietidningen Elvis, vilket känns lite märkligt. Det händer att jag läser amerikanska MAD, men jag känner inte igen mig i tidningen.

Bokens innehåll.

Plötsligt och helt utan förvarning har Egmont nu släppt den här tjusiga volymen, som samlar de fyra första numren av Svenska MAD; nummer 1&2/1960 och 1&2/1961. Boken innehåller tidningarna rätt upp och ner, men Thomas Storn och hans Svenskt Seriearkiv har bidragit med trevligt bonusmaterial. Den ursprunglige utgivaren Rolf Janson har skrivit ett något förvirrat förord (vilket kanske är passande) och här finns en introduktion som redogör för hur tidningen kom till. Först var det tänkt att Pekka Langer skulle vara redaktör och i boken finns ett protokoll från ett möte där de diskuterat innehållet. Det var nog tur att Pekka ganska snart var ute ur bilden och ersatt av Lasse O'Månsson - idéerna som nämns i protokollet är inget vidare. Jag har ingen större relation till Pekka Langer, jag minns honom mest som en halvtrist gubbe som agerade domare i tävlingsprogram på TV. Lasse O'Månsson, däremot, satte sin särpräglade inramning på hela tidningen.

Vidare har man lagt till några sidor med material som plockades bort när de amerikanska tidningarna försvenskades, och så redogör man för artiklarnas upphovsmän. Det dröjde till tredje numret innan man började att sätta ut tecknarnas namn i tidningen, men författarna angavs inte. Många av texterna är dock helt omskrivna av den svenska redaktionen och upphovsmännen till ett par svenska bidrag är okända.

William M Gaines, som var MAD Magazines utgivare i många år, har sagt att han ibland publicerade material han inte tyckte var speciellt kul, men han kunde inte säga nej till gamla trotjärnare. Så - hur står det till med roligheten såhär 53 år senare? Tja, det är lite si och så på den fronten. Jag läser fortfarande då och då om de MAD jag som jag själv köpte på 70- och 80-talen, och slås av att en hel del inte håller alls humormässigt, i synnerhet filmparodierna.

Lasse O'Månsson.

... Men faktum är att det spelar ingen som helst roll! Till större delen är de här grejorna fullkomligt fantastiskt tecknade. Det är teckningarna som är behållningen. Och när författarna ibland får till det är resultatet strålande roligt. Jag kom på mig med att skratta högt åt ett par sidor - och några roligheter hade aldrig fått passera nuförtiden; de är inte speciellt politiskt korrekta, däremot väldigt tidstypiska.

På den här tiden var det Kelly Freas och Norman Mingo som stod för det otroligt flotta, målade omslagen och de fejkannonser som fanns på omslagens bak- och insidor. Premiärnumret öppnar starkt med min store favorit Jack Davis, som lyfter en egentligen rätt mossig betraktelse över Elvis Presley. Varje nummer innehåller mängder av tjusiga sidor av Wally Wood, Bob Clarke har gjort en hel del, Don Martin är med redan från starten - men det dröjer innan Sergio Aragonés dyker upp.

Jag brukade alltid tycka att Dave Berg var tråkigast i tidningen med sina illustrerade vitsar; Berg fortsatte att leverera sådana fram till sin död 2002 och blev hela tiden slarvigare. I början av 60-talet var han dock en fantastisk tecknare. Mort Drucker gör förstår de filmparodier han blivit berömd för. George Woodbridge och Joe Orlando kändes alltid lite mer anonyma, men deras alster är förstås också synnerligen kompetent tecknade och passande. De svenskar som bidragit är Bowen och Torvald Sundbaum - åtminstone är det är det var man misstänker.

Jack Davis inleder nr 1/1960.

Det är inte utan att jag undrar hur en del av det amerikanska materialet funkade här i Sverige, som var en populärkulturell ankdamm på den här tiden. Begrep gemene man vad som åsyftades? Här och var skojas det med amerikansk TV-reklam, ja, TV rent allmänt. En artikel om förvanskningen av ett TV-manus när det passerar diverse instanser på vägen till TV-rutan, och det är väldigt roligt.

Rolig är också driften med en typisk Alfred Hitchcock-film (i vilken Alfred Hitchkork har cameos i varje serieruta). På den här tiden var ju Hitch fortfarande högst aktiv och några av hans mest kända och bästa filmer var förhållandevis färska.

Egmont hoppas kunna ge ut fler böcker i den här serien - och det hoppas jag också. Det är möjligt att boken enbart går hem hos nostalgiker - men vi är ju faktiskt många som är nostalgiker! Således får väl den här luntan ses som årets julklapp. Och födelsedagspresent. Och mors- och fars dags-present. Och bröllops- och dopgåva. Det går även utmärkt att köpa ett exemplar till sig själv.

För övrigt behöver Sverige en ny satirtidning. Kanske inte en ny MAD, men en politiskt oberoende tidning som driver med allt och alla. Det är ju därför Monty Python och MAD höll ut genom åtskilliga decennier - förvisso fanns det undantag, men oftast drev inte med till exempel en viss politiker, utan med en typisk politikertyp som funnits i alla tider.

... Dessutom behövs det förstås en svensk tidning vars innehåll är bra tecknat! Det är vi bannemig inte bortskämda med idag ...


torsdag 10 februari 2011

Bortglömd märklighet

Oj! Blev nyss tipsad om att ta en titt på DEN HÄR gamla reklamfilmen för LO. Jag hade fullkomligt glömt bort den kampanjen.
Men jag minns att jag var på ett seminarium med Don Martin på Bokmässan.
Han var skittråkig.
Snacka om att jag blev besviken.
Min barndoms idol var en tradig gubbe...