Bio: Iron Man 3

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det är inte utan att jag känner mig aningen besviken. Eller, jag ska kanske inte säga "aningen" jag känner mig besviken, helt enkelt. Det var ett litet tag sedan vi fick superhjälteröj på vita duken, åtminstone bra superhjälteröj, så jag hade sett fram emot IRON MAN 3 (som i eftertexterna heter IRON MAN THREE). Dessutom gillar jag de tidigare filmerna. Den första IRON MAN är en av de bästa superhjältefilmer som gjorts, vid sidan av SPIDER-MAN 2 och THE AMAZING SPIDER-MAN. IRON MAN 2 var lite sämre men till skillnad från många andra gillar jag den ändå. THE AVENGERS tycker jag mest är stökig och väldigt överskattad, men Järnmannen - tillsammans med Bruce Banner - lyfter filmen.

Utan att vara dålig får jag nog säga att IRON MAN 3 är ytterligare ett snäpp eller två sämre än IRON MAN 2. Den här gången står Shane Black för regin. Tidigare har han bara regisserat en enda film; KISS KISS BANG BANG med Robert Downey Jr. Black är ju mest känd som manusförfattare - han skrev DÖDLIGT VAPEN-filmerna, DEN SISTE SCOUTEN, DEN SISTE ACTIONHJÄLTEN, THE LONG KISS GOODNIGHT - och självklart har han, i samarbete med Drew Pearce, skrivit manuset till IRON MAN 3. Jon Favreau, som regisserade de två första filmerna, nöjer sig med att vara verkställande producent, samt återkomma i sin roll som Happy Hogan.

Järnmannens ärkefiende Tha Mandarin är ingen citrusfrukt, utan enligt serietidningen - i vilken han först dök upp 1964 - en tosing; född i Kina av kinesisk mor men med brittisk far, som flera gånger försöker ta över världen. I Blacks film spelas The Mandarin (alldeles utmärkt) av Ben Kingsley. Dock har man ändrat på figuren - ingen vet riktigt vem han är, var han kommer ifrån. The Mandarin är en ond och mäktig terrorist som bär klara drag av Bin Ladin och liknande dårar. Han figurerar på videosnuttar filmade runt om i världen, men ingen vet var han finns - men nu hotar han Amerika. Inte nog med att han ger sig på presidenten - han är även ute efter Iron Man.

Guy Pearce är vetenskapsmannen Aldrich Killian, som visar sig arbeta åt The Mandarin. Tony Stark (Downey Jr), som ju är Iron Man, råkar riktigt illa ut. Inte nog med att terroristerna spränger hans hem i luften, han konstaterar även att han börjat drabbas av panikattacker. Medan allt Stark byggt upp rasar samman, sitter han i ett garage i en liten håla, där han umgås med en liten pojke. Han gnabbas med sin fjälla Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) och då och då dyker det upp våldsbenägna typer med glödande hy och övermänskliga krafter. De olika Iron Man-dräkterna trillar i bitar eller strular. Lite hjälp får Stark av sin polare James Rhodes (Don Cheadle), som far Jorden runt som Iron Man-kopian Iron Patriot - figuren som tidigare kallades War Machine; ett namn regeringen inte gillade.

När IRON MAN 3 slutar känner jag mig rätt mätt. Som om jag ätit för mycket godis. Inte nog med att filmen den här gången är i 3D, den är även lite för mycket. Det är lite för många Järnmansdräkter i farten, för många robotar, för många episka strider och explosionsorgier. Det känns ibland mer som TRANSFORMERS än en IRON MAN-film. Handlingen försvinner i det bombastiska kaoset - det slog mig att jag glömt vad The Mandarin och Killian var ute efter. Fast det var nog inte så mycket mer än att söndra och härska, ta över världen och tjäna pengar på vapenindustrin och terrorism. Det gamla vanliga.

Nu brukar ju handlingen spela mindre roll i superhjältehistorier - det är persongalleriet som är det intressanta. Och här framgår det tydligt varför filmer om Spindelmannen ofta blir bra eller till och med utmärkta. Spindelmannen och hans alter-ego Peter Parker är en kille vi kan relatera till, vi kan oftast även relatera till hans omvärld, hans vänner och alla hans egentligen triviala problem. Tony Stark, däremot, är en svinrik och genialisk uppfinnare, ett nersupet asshole, och persongalleriet runt honom är inte lika väl utmejslat som i till exempel Spindelmannenberättelserna.

Vad som räddar IRON MAN 3 är främst skådespelarna. I vanlig ordning är Robert Downey Jr (världens idag främste amerikanske skådespelare?) strålande som den sarkastiske Tony Stark. Paltrow är lika bra som vanligt som Pepper, och hon och Downey interagerar som en modern superhjältevariant av Cary Grant och Katharine Hepburn. Här blir dock Pepper återigen ett offer som måste räddas, men en liten twist på slutet vad gäller Pepper känns aningen oväntad. Som jag nämnde är Ben Kingsley fantastisk, och Guy Pearce är härligt slajmig. Rebecca Hall dyker upp som en gammal flickvän till Stark, William Sadler är USA:s president, Miguel Ferrer ser sammanbiten ut, och Stan Lees obligatoriska cameo är mindre än vanligt - han är domare i en skönhetstävling och flimrar snabbt förbi på en TV-skärm.

Vidare finns är en hel del bra scener och kul detaljer. Jag gillar i synnerhet omständigheterna kring The Mandarin och avslöjandet av vem han är. Otroligt roligt!

IRON MAN 3 är bra och underhållande, men jag hade förväntat mig mer. Något fylligare. Mindre skränigt.

I vanlig ordning ska ni stanna kvar under eftertexterna, eftersom vi efter dessa bjuds på en bonusscen - med ännu en cameo. En kul sådan. Väl värd att vänta på!

 

 

 

 

(Biopremiär 24/4)

Bio: Flight

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Drygt en månad kvar till Oscarsgalan och flertalet nominerade filmer som ännu inte fått svensk premiär väller över oss. Här har vi ännu en. Robert Zemeckis' FLIGHT är nominerad för Bästa manliga huvudroll; Denzel Washington, och för Bästa originalmanus, som är författat av John Gatins, som skrev REAL STEEL. Och det här är en typisk film som Oscarnomineras - åtminstone Denzel Washingtons roll.
Washington är piloten Whip Whitaker - gravt alkoholiserad och även med tycke för gräs och kokain. Och damer. Filmer öppnar exemplariskt: det första vi ser är en hyfsat omotiverad nakenscen. Whip har tillbringat natten med hotta flygvärdinnan Trina (Nadine Velazquez), de vaknar upp i en säng på ett hotellrum, och hon börjar genast att strutta runt spritt språngande näck framför kameran. Whip ser dock till att han har en bit av täcket över organet. De är båda fortfarande fulla och Whip försöker fixa detta med hjälp av kokain.
Whip kliver ombord på ett passagerarplan han ska flyga, han träffar sin andrepilot (som är religiös) för första gången, och de far iväg. Fast det går inte så bra. Plötsligt börjar planet att vibrera - och så störtdyker det. Whip genomför en våghalsig manöver; han flyger upp och ner, och lyckas få ner planet. Dock omkommer sex personer, däribland Trina.

Den alkoholmarinerade Whip blir först hjälte, men problem uppstår när det framkommer att han hade alkohol - mycket alkohol - i blodet. Han kan åka dit för dråp och dömas till livstids fängelse. Hans advokat och chefer har möjlighet att manipulera med uppgifterna, att dölja fakta, och Whip måste ljuga i rätten. För att klara av sin komplicerade tillvaro krökar Whip till det rejält. Oj, vad han super. Och snortar. Och röker gräs. Han börjar även att umgås med pundaren Nicole (Kelly Reilly) som försöker lägga av och går på AA-möten. Whips ex-fru och son vill inte veta av honom.
Förvisso är FLIGHT en ganska intressant film. Hur pass vanligt är sådant här? Visst har jag varit skitfull ombord på flygplan, men hur vet jag att inte piloten också är det? Sitter och undrar vad det är för vita, fluffiga saker därute. Vad kommer ett flygbolag undan med?

Det är fascinerande att se maskineriet, vad advokaterna kan dra till med - planet var trots allt trasigt och hade störtat även om Whip varit nykter, och man ämnar skylla på "Guds vilja". Herrejösses - det är tydligen helt okej att i ett modernt land som USA dra in Gud och hokus-pokus i det hela! Och komma undan med det. Ren och skär idioti!
Bra skådisar radas upp. Förutom de nämnda hittar vi Don Cheadle som Whips advokat, Bruce Greenwood som höjdare på flygbolaget, Melissa Leo som FBI-agent som ska sätta dit Whip, och John Goodman är fullkomligt lysande som snubben som förser Whip med droger.
Men - FLIGHT är alldeles, alldeles för lång. Två timmar och sjutton minuter. Den blir bitvis lite för otrolig. Ibland direkt löjlig - i synnerhet när Whip krökar som värst. Och självklart är slutet något alldeles oerhört förutsägbart. Tårar och grejor när ärligheten varar längst!

Kvällen innan Whip satte sig på planet.

Om Denzel Washington är värd en Oscar? Njä, det vet jag inte. Han gör samma grej som vanligt. Han är förstås alltid bra - eller oftast bra - men det här känns lite ... Tja ... Njä ....
Tveksamt betyg:

(Biopremiär 25/11)

DVD: Brooklyn's Finest

BROOKLYN'S FINEST (Future Film)

Det är trångt på landets biografer. Ibland väljer SF att satsa på säkra kort, och kör samma filmer samtidigt på samtliga biografer i en stad. Ibland kommer en gigantisk, efterlängtad blockbuster och lägger beslag på salonger, som blockeras för månader framöver. Ibland går filmerna av någon anledning också upp hos konkurrerande biokedjor, som borde ha ett annorlunda utbud. Ibland görs det felprioriteringar.

Fallet BROOKLYN'S FINEST måste verkligen vara en felprioritering. Det är ganska längesedan filmen gick upp i USA och jag vet inte riktigt hur den gick där; den var nog ingen större kioskvältare. I Sverige gick den inte upp alls. Det finska bolaget Future Film har sedan några veckor en svensk avdelning (det är de som har THE EXPENDABLES och PIRANHA 3D), och nu släpper de BROOKLYN'S FINEST - direkt på DVD.

Visst är det trevligt att filmen släpps, men det är tammefan skandal att vi inte fick se filmen på bio. TRAINING DAY-regissören Antoine Fuquas film är nämligen den tveklöst bästa snutfilmen på flera år! Jag kommer inte ihåg när jag såg en så här bra, hård och skitig snutfilm senast. Var det månne NARC? Visst, jag gillade ju STREET KINGS - den där i vilken Keanu Reeves använder en telefonkatalog som tillhygge när han spöar skiten ur en skurk. Men Fuquas nya film är betydligt bättre.

Själv fick jag nästan se filmen på bio. Häromdagen såg jag den på en specialvisning på Victoriateatern. Det serverades Brooklyn Lager. Visst, bättre än att se filmen på TV, men salongen var för ljus, vilket gjorde bildprojektionen lite blek och grådaskig, och det är ju ingen höjdare att sitta vid kafébord och se film i över två timmar.

Även om BROOKLYN'S FINEST är värd träsmak.

Här får vi följa tre snutar i Brooklyn i tre parallella berättelser, de tre verkar inte känna varandra, men självklart flätas deras öden samman mot slutet.

För några dagar sedan fyllde Richard Gere 61. I den här filmen är han Eddie Dugan, en vanlig konstapel som har sju dagar kvar till pensionering. Han är livstrött och börjar varje morgon med att trycka av en oladdad revolver i munnen och svepa ett glas whiskey. Bland kollegorna står han inte högt i kurs, men när man ska para ihop rekryter med lämpliga veteraner, dyker Dugans namn upp. Motvilligt tvingas Dugan släpa runt på gröngölingar som entusiastiskt vill förbättra världen.

Ethan Hawke är Sal; en djupt troende katolik som samtidigt är en redig flåbuse. Han är i desperat behov av pengar - han har fru, flera barn och nu är tvillingar på väg. Och de bor i en fallfärdig kåk vars mögel gjort frugan (Lili Taylor) sjuk. Sal har hittat ett nytt hus och fått mäklaren att hålla kontraktet, men deadlinen kryper allt närmare - och Sal frestas att göra olagliga saker för att komma över kontanter.

Slutligen har vi Don Cheadle som Tango, en snut som infiltrerat den undre världen. Problemet är att han nu måste se till att hans vänner - Wesley Snipes är en av dem - åker dit. Hans överordnade; en fly förbannad och skrikande Ellen Barkin (Oj, det var inte igår!), lovar att se till så att Tango stiger i graderna - men frågan är om det är värt det.

BROOKLYN'S FINEST är en riktigt hård jävla film. New York framstår som helvetet på Jorden. Det är en krigszon. Polisen befinner sig inte alltid på de godas sida. Eddie Dugan är bara uppgiven; han har ett förhållande med en knarkande hora, men när hans nya, unga partner råkat skadeskjuta en tonåring, väljer Dugan att stå fast vid sanningen, istället för den fabricerade version man vill att han ska dra för att framställa polisen i bättre dager.

Massor av människor stryker med i filmen, blodet sprutar frisk, det är brutalt och snaskigt. Det är genomgående mörkt - även om man faktiskt tillåter en liten ljusstrimma av hopp på slutet.

Framför allt är det här oerhört spännande och bra på de flesta sätt. Som synes är skådespelaruppsättningen smått fantastisk. Förutom de jag nämnt, medverkar även Vincent D'Onofrio. Och det är ju rätt intressant att Richard Gere, som en gång i tiden bara var en tvåltolle och sexsymbol, numera har ett utseende och en spelstil som gör honom perfekt i roller som denna.

Det är jävligt synd att filmen inte gick upp på bio i Sverige. En femte dvärg hänger i luften.

Bio: Iron Man 2

Foton copyright © Paramount Pictures Sweden

"Svarta änkan kan ha slagit till - igen" står det av ett rent sammanträffande på Metros löpsedel idag. Fast det handlar om en mördare och inte om en sexig agent.

IRON MAN (2008) hade flera odds emot sig. Här i Sverige var Marvels superhjälte i stort sett helt okänd. Han hade dykt upp som Järnmannen i en kortlivad tidning, Atlantic Special, alldeles i början av 1980-talet, och har därefter bara figurerat sporadiskt i andra svenska Marvelpublikationer. Även i USA ansågs figuren vara alldeles för okänd, trots att Järnmannen skapades redan på 60-talet.

Men att tilldela Robert Downey Jr huvudrollen var ett genidrag utan like. Downey är en skådespelare som, efter sina omskrivna, drogmarinerade decennier, nu går från klarhet till klarhet och har seglat upp som min favoritskådis. Han är i princip alltid utmärkt och besitter en charm som kom till sin fulla rätt i IRON MAN, vilken även hade folk som Gwyneth Paltrow och Jeff Bridges i rollistan. Det blev en film som inte bara gick hem hos publiken, även större delen av världens församlade kritikerkår gjorde tummen upp.

Min enda egentliga invändning mot första IRON MAN är epilogen efter eftertexterna, i vilken Nick Fury (Agent of S.H.I.E.L.D.) dyker upp och pratar om att skapa superhjältegruppen The Avengers. Fury spelades av Samuel L. Jackson. Hallå? Jag hade inga problem med att Kingpin spelades av Michael Clarke Duncan, en svart skådis, i DAREDEVIL - men Jackson är ju helt fel som Nick Fury. Dessutom gör Jackson så oerhört många dåliga filmer att hans namn nästan är synonymt med "kass film". Och han spelar alla roller precis likadant.

Nu har IRON MAN 2 äntligen sin efterlängtade premiär och alla är nyfikna på om den lyckas hålla samma klass som den första filmen. Men tänker man efter, har ju SPIDER-MAN 2 och FANTASTIC FOUR 2 med flera varit bättre än originalen...

Filmen börjar där den förra slutade: Tony Stark höll ett TV-tal under vilket han avslöjade att det är han som är Iron Man. Detta tal visas även i Ryssland, där den burduse Ivan Vanko; Whiplash (som han aldrig kallas i filmen, han spelas av Mickey Rourke) ser det och får idéer. Hemma i USA vill armén få Stark att klassificera sin järndräkt som vapen, vilket han vägrar gå med på. Ett konkurrerande vapenföretag försöker komma över hemligheten bakom dräkten för att massproducera den. De kidnappar Whiplash för att utveckla dräkten, men han har andra planer.

Tony Starks hälsa blir allt sämre och han har mycket att tänka på, så han tillsätter sin trogna assistent Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) som ny VD för Stark Industries. De två bråkar konstant men det är uppenbart att de är förälskade i varandra.

...Och så dyker det upp agenter från S.H.I.E.L.D. Samuel L Jackson är med aningen mer den här gången som Nick Fury, men han kunde lika gärna heta Shaft, Jules eller Zeus. Det räcker inte med en lapp för ögat för att bli Nick Fury. Sätt en lapp för ögat på Jon Lovitz så är han lika mycket Fury som Jackson! Men med sig har Fury den raffiga agent Romanoff (Scarlett Johansson), bättre känd som Svarta änkan, men hon kallas aldrig Black Widow i filmen. Märkligt.

Jag kunde inte låta bli att läsa de första recensionerna i de stora amerikanska branschtidningarna, som Variety och The Hollywood Reporter. De klagade på att det inte var lika roligt den här gången. IRON MAN 2 pressvisades inte i Malmö, så jag fick gå på den ordinarie premiären, och efter den läste jag Metros och TT:s recensioner. De klagade bland annat på att filmen är för händelselös.

Därför blev jag positivt överraskad av filmen! Precis som RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA är detta en mörkare film. Tony Stark är en unik och komplex hjälte: han är multimiljardär, vapentillverkare, alkoholist, döende av mystiska åkommor, samt offentlig superhjälte. För att inte tala om att han är medelålders. Och så som han tolkas av Robert Downey Jr är han även en frän cyniker - och väldigt mänsklig bakom fasaden. Och det är just detta jag vill ha!

Det har klagats på att det inte händer så mycket i IRON MAN 2, att större delen bara är en transportsträcka fram till den långa, explosiva slutstriden mellan järnmän och robotar. Men tycker man så, har man missat poängen med Marvel Comics. Det är såpoperan som är det viktiga. Jag vill ha gnabbet mellan Stark och Potts (i väntan på att de äntligen ska kyssa varandra), jag vill ha alla dilemman och intriger. Ofta känns det som att superslagsmålen är i vägen i Marvels serier.

Fast Black Widow kunde de utnyttjat lite bättre. Det är inte i många scener Johansson bär sin så omskrivna dräkt, och hon har egentligen bara en actionscen. Den dyker upp på slutet, då hon går fram som en sammanbiten kampsportsmaskin i en korridor och nedgör fiender i drivor. Min kommentar till denna scen är: hubba, hubba. Uj.

Stan Lee har sin sedvanliga cameo tidigt i filmen, han dyker upp under två sekunder och omtalas som Larry King. Även Kapten Amerikas sköld har en lustig liten cameo.

Precis som fallet var med den första filmen, fortsätter storyn med ett par scener efter eftertexterna. Vad du än gör, missa inte dessa! Jag kände faktiskt nackhåren resa sig. Jag ska förstås inte avslöja vad som sker, men jag kan säga att det är ... mäktigt! Scenen fick killarna i salongen (de som inte redan gått) att utbrista i ett unisont Waaaaoooouuuhhh!!!, medan jag hörde några tjejer fråga "Vavvadeförnått?". Typiskt tjejer.

Som sagt: jag tyckte IRON MAN 2 var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara.

(Biopremiär 28/4)