Visar inlägg med etikett Dominique Pinon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dominique Pinon. Visa alla inlägg

onsdag 1 september 2021

DVD/Blu-ray/VOD: De förlorade barnens stad

DE FÖRLORADE BARNENS STAD (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Vad många av er nog inte känner till, är att jag hade en kort period som spelskribent. Spel som i TV-spel. Främst ägnade jag mig åt att översätta Svenska PlayStation-magasinet; det var en engelsk tidskrift, och jag översatte ungefär halva tidningen. Men, det hände även att jag recenserade spel - men det var inte ofta, det var snarare sällan. Så pass sällan att recensionerna går att räkna på mina båda händers fingrar. Kanske räcker det med ena handens fingrar.

Eftersom jag jobbade med PlayStation-texter, fick jag alla nya PlayStation-spel hemskickade. Jag hade drivor. En del spelade jag inte alls. Jag brydde mig aldrig om att skaffa en PlayStation 2 när den släpptes, och jag har inte spelat TV-spel sedan dess.

Ett spel jag fick var DE FÖRLORADE BARNENS STAD. Jag minns det väl, eftersom jag aldrig lyckades ta mig förbi den första nivån. Nu var jag förvisso jävligt kass på att spela TV-spel, men jag vill minnas att detta spel var så illa konstruerat och tråkigt, att jag gav upp.

DE FÖRLORADE BARNENS STAD är Jean-Pierre Jeunets och Marc Caros andra långfilm, den kom 1995 och jag hade den på VHS; jag minns inte varför jag aldrig såg den på bio. Den till och med tävlade i Cannes året den kom, samma år jag var i Cannes för första gången.

Precis som fallet var med DELIKATESSEN, Jeunets och Caros första långfilm som nu också släppts på Blu-ray och DVD, kom jag inte ihåg speciellt mycket av DE FÖRLORADE BARNENS STAD innan jag nu såg om den. Faktum är att jag kom ihåg ännu mindre av den här, än av DELIKATESSEN - mina minnen av det vissna TV-spelet jag nämner ovan var nästan starkare.

Orsaken till detta är att det inte finns speciellt mycket värt att minnas i DE FÖRLORADE BARNENS STAD. Inte mer än estetiken. Detta är en av de snyggaste filmer som gjorts - den är häpnadsväckande snygg. 

... Men tyvärr är det allt. Det här är en saga, det är en fantasyfilm. Daniel Emilfork spelar Krank, en märklig gubbe som sitter på en oljerigg. Han saknar förmågan att drömma. Därför låter han kidnappa barn för att stjäla deras drömmar. Ron Perlman spelar en cirkusartist som går under namnet One. Ones lillebror kidnappas. Tillsammans med en liten flicka som heter Miette (Judith Vittet), försöker One hitta sin bror. På vägen träffar de en rad märkliga existenser. Bland annat gör Dominique Pinon ett flertal roller - eftersom han spelar en kille som klonats.

Handlingen i den här filmen känns mest torftig och förvirrad. Lite grann som om Jeunet och Caro hittade på efter hand under inspelningen. Filmen består mest av en lång rad lösryckta scener som saknar uppbyggnad, det händer grejor hela tiden, men det känns som om det är ett barn som berättar historien så ivrigt att flera detaljer glöms bort, eller hoppas över. Jag associerar till några filmer i Den franska vågen på 1960-talet, där alla "onödiga" scener, alla former av transportsträckor, saknas. Precis allting i den här filmen är konstigt eller knäppt, vilket gör att det är svårt att bli engagerad och bry sig. Allting handlar om ytan.

Jean-Paul Gaultier stod för filmens kläder och Angelo Badalamenti komponerade musiken. Kläderna, musiken och studiobyggena är utomordentliga, liksom filmfotot, vilket skapar märkliga stämningar. Flera av filmens idéer är bra. DE FÖRLORADE BARNENS STAD är en film jag vill tycka om, men idag, 26 år senare, tycker jag mest att den är tom och småtråkig, om än fascinerande att titta på.

Denna nya Blu-ray innehåller en del extramaterial. När kufen Marc Caro intervjuas får vi bara se hans siluett.


 


DVD/Blu-ray/VOD: Delikatessen

DELIKATESSEN (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ibland diskuterar jag och vänner, kollegor, och kollegors vänner 1990-talet. Filmer på 90-talet. Vad var det egentligen vi tittade på under 90-talet?

Det finns alltid undantag, men när 80-tal blev 90-tal försvann en hel del av det som var populärt under 80-talet, ja, populärt även under tidigare decennier. Åtminstone minskade produktionen rejält. De stora, fläskiga, våldsamma actionfilmerna. De stora äventyrsfilmerna. De stora familjefilmerna modell E.T. och liknande. Skräckfilmerna. Science fiction-filmerna. De ohemult populära svenska kioskvältarkomedierna.

90-talets filmutbud var en av orsakerna till att jag och mina kompisar startade Fantastisk Filmfestival 1995. Vi ville se skräck, science fiction, fantasy och andra närliggande genrer på stor duk. Det var svårt att hitta nya filmer som dög under festivalens första år. När SCREAM kom 1996 började skräckfilmen så smått att komma tillbaka. När 90-tal blev 2000-tal, och den nya digitala tekniken var ett faktum, började det åter att välla in genrefilm, fantasy och superhjältefilmer. Mer än någonsin, inbillar jag mig, om än mer plastigt, tillrättalagt och själlöst än tidigare.

... Men, vad var det vi tittade på under 90-talet? 90-talet var den amerikanska independentfilmens stora årtionde - independent blev en genre, snarare än en lågbudgetfilm gjort av ett oberoende bolag. De stora bolagen gjorde "independentfilmer". Quentin Tarantino dök upp och nästan dominerade 90-talet med sina pastischer på- och hyllningar till äldre filmer och popkulturella fenomen - något som passade väl in i detta ironiska decennium, där mycket inte skulle vara "på riktigt"; humor skulle vara anti-humor och så vidare. Apropå humor, så var 90-talet även de amerikanska tramskomediernas stora årtionde - filmerna skulle vara så idiotiska som möjligt (och ja, jag tyckte många av dem var skitkul).

Jag upptäcker dock att det finns en hel del från 90-talet som jag kanske inte glömt bort, men som jag inte tänker på i första taget. Som Jeunet & Caro. Det vill säga fransmännen Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro. En före detta animatör och en före detta serietecknare som gjorde filmer som såg ut att vara gjorda av ... tja, en animatör och en serietecknare. Jeunet & Caro blev ett begrepp - men de gjorde bara två långfilmer tillsammans. Caro har dock jobbat på de senare långfilmer Jeunet regisserat på egen hand.

Jag älskade duons första långfilm DELIKATESSEN, som kom 1991 - och innan jag tittade på den här nya Blu-ray-utgåvan med en restaurerad version, hade jag faktiskt inte sett om filmen sedan den kom. Jag kom inte ihåg så mycket mer än att jag tyckte att den var fantastisk.

DELIKATESSEN utspelar sig i en framtid där kött är en bristvara. Slaktaren Clapet (Jean-Claude Dreyfus), som även är hyresvärd, vet dock hur han ska hålla sin butik full av kött. Det finns ju människor man kan slakta och sälja! Det är bäst att hålla sig i sina lägenheter i Clapets hyreshus, annars kan man hamna i köttdisken.

Dominique Pinon spelar den före detta cirkusclownen Louison, som flyttar in i huset. Clapet har en närsynt och cellospelande dotter som heter Julie (Marie-Laure Dougnac), och det dröjer inte länge innan den lille Louison och Julie fattar tycke för varandra. Detta ställer till med problem för Clapet, eftersom köttillgången hotas. Samtidigt pågår en underjordisk, vegetarisk revolution - en grupp som kallas troglodisterna har planer de tänker sätta i verket.

DELIKATESSEN är en fantastisk snygg film - den ser verkligen ut som en fransk serietidning från 80-talet. Den har en egen färgskala, filmfotot är lika uppfinningsrikt som kulisser och andra detaljer. Skådespelarna har ansikten som matchar rollfigurernas karaktärsdrag.

Bitvis är filmen vansinnigt rolig och jag skrattade högt flera gånger. Jag hade helt glömt bort den lilla romansen mellan Louison och Julie, som är överraskande gullig. Ska jag anmärka på något, är det väl att filmen, som så ofta är fallet, håller på en liten stund för länge, vilket gör att jag inte sätter den femma i betyg jag tveklöst hade satt för trettio år sedan.

Det finns en hel del extramaterial på denna utgåva. Bäst är en 65 minuter lång dokumentär, där filmskapare och skådespelare minns tillbaka och berättar om filmens tillkomst. Marc Caro verkar vara en riktig kuf, ofta väljer han att inte synas i bild, eller ens medverka. Jean-Pierre Jeunet ger däremot ett trevligt och sympatiskt intryck. Caro var det som bidrog med fantasyinslag och mörker, Jeunet stod för det motsatta - det är säkert hans förtjänst att DELIKATESSEN innehåller en romans som funkar så bra. Jag tycker personligen att Jeunets karriär peakade 2001 med den ljuvliga AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE - det han gjort därefter har varit betydligt svagare.

... Jag borde ta och skaffa AMÉLIE på Blu-ray. Jag har nog inte sett den på femton år.


 


fredag 23 juli 2021

Blu-ray/VOD: Diva: Dödligt intermezzo

DIVA: DÖDLIGT INTERMEZZO (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag tillhör de där killarna som hade filmaffischen till BETTY BLUE - 37,2 GRADER PÅ MORGONEN på väggen i slutet av 1980-talet. Vi var en del som hade det. Jag hade även soundtracket och filmen, förstås. Ja, till och med romanen som filmen byggde på, men jag tror aldrig att jag läste den. Den där filmen hade något som tilltalade mig när jag var i tjugoårsåldern. Vad det var minns jag inte idag - jag har inte sett om filmen på trettio år, och minns inte så mycket av den.

Jean-Jaques Beineix, som regisserade BETTY BLUE, debuterade 1981 med filmen DIVA: DÖDLIGT INTERMEZZO. Jag såg inte DIVA när den kom, men jag minns att en av de filmtidningar jag läste kallade den "designerfilm" i en artikel några år senare. DIVA byggde på en roman av signaturen Delacorta (Daniel Odier). En pocketutgåva av romanen fanns på Åhléns i Landskrona - jag noterade den, eftersom jag tyckte att gubben på omslaget såg rätt obehaglig ut. Den här boken är en av sex romaner om de märkliga gestalterna Gorodish och Alba.


Någon gång i slutet av 80-talet, efter att jag sett BETTY BLUE, såg jag även DIVA; jag minns inte om jag hyrde den, eller om den visades på TV. Jag tyckte att den var fantastiskt bra. Men - liksom fallet är med BETTY BLUE, har jag inte sett om DIVA på över trettio år. Inte förrän nu, när den släpps på Blu-ray här i Sverige. Det enda jag mindes var att den handlar om en kille som gillar opera och som råkar komma över något, och att en rollfigur ligger i ett badkar i ett stort rum, och en tjej åker rullskridskor runt badkaret.

Frédéric Andréi spelar Jules, som är huvudpersonen i DIVA. Han jobbar som brevbärare, och hans största intresse är opera. Han går på en konsert med den amerikanska operastjärnan Cynthia Hawkins (operasångerskan Wilhelmenia Fernandez, som själv framför styckena i filmen), som aldrig någonsin spelat in en skiva. Jules gör en smyginspelning (på rullband!) av Cynthias framträdande, utan att notera att två taiwanesiska gangsters sitter i publiken och ser vad han gör.

Samtidigt är några helt andra gangsters på jakt efter en prostituerad kvinna, som har ett kassettband på vilket hon pratat in ett avslöjande som kan fälla gangstrarna. En av torpederna spelas av Dominique Pinon, det var han som syntes på omslaget till pocketen och som jag tyckte såg obehaglig ut. Den prostituerade kvinnan gömmer kassetten i postväskan på Jules' moped, ögonblicket därpå mördas hon.

Jules lär känna en besynnerlig ung tjej som heter Alba (Thuy An Luu), som snattar en LP-skiva. Hon bor tillsammans med den betydligt äldre Gorodish (Richard Bohringer) i en enorm, superdesignad lägenhet. Det är han som ligger i det där badkaret jag mindes. Han visar även hur man brer en baguette på bästa sätt. Jules, som även han har en bostad som inte går av för hackor, börjar umgås med sin idol Cynthia Hawkins, som han förälskar sig i.

Jules sitter plötsligt på två åtråvärda bandinspelningar. Taiwaneserna hör av sig på vill ha bandet med Cynthia Hawkins, eftersom de tänker ge ut den på skiva. Både gangstrar och poliser är ute efter kassetten den prostituerade talat in.

Handlingen i DIVA är förhållandevis enkel. Den är även rätt långsökt - och lite naiv. Manuset till filmen är skrivet av Jean-Jaques Beineix och Jean Van Hamme. Van Hamme? utbrister kanske några av er. Javisst, den extremt framgångsrike serieförfattaren Jean Van Hamme. I Sverige är han mest känd för den omåttligt (nåja) populära Thorgal, och han ligger även bakom serier som XIII och Largo Winch, som här gått i tidningen Agent X9.

Jag har inte läst Delacortas roman som filmen bygger på, men under den sista tredjedelen känns filmen som en av Van Hammes spänningsserier. I synnerhet som fokus skiftar från Jules till Gorodish, som hoppar in ett tag som handlingskraftig hjälte.

DIVA är en visuellt sett spektakulär film, den är oerhört snygg och blev starten för en fransk filmvåg som kallades Cinéma du Look. Men vad som slår mig nu efter att ha sett om DIVA, är att filmen visuellt sett bara var en fortsättning på 1970-talets italienska gialli. DIVA innehåller färre mord och inga mystiska mördare i svart, men vi känner igen teman som konst och musik, mord och spänning, och ett utstuderat filmfoto och häftiga miljöer. Precis som i till exempel Dario Argentos filmer, är dialogen ibland lite konstig.

Det slog mig att jag hade soundracket till DIVA. Jag kom ihåg alla melodier och operastycken. Filmen inleds med att Cynthia framför ett stycke i sin helhet, vilket är rätt modigt - idag skulle nog ingen våga inleda en thriller med flera minuter opera, den unga publiken skulle antagligen gå hem. Gissar jag. Det pratas lite om Satie i dialogen, och ett pianostycke i filmen är kraftigt inspirerat av Satie. Tydligen är en del av filmmusiken inspirerad av Peter Gabriel, men det kan jag inte uttala mig om.

Så ... Vad tycker jag om DIVA: DÖDLIGT INTERMEZZO idag, på 2020-talet? Jo, jag tycker fortfarande att det här är en bra film. Den är lite för lång med sina två timmar, och luften går ur en aning de sista tjugo minuterna - när Gorodish rycker in känns det nästan som om vi tittar på en helt annan film. Trots detta är det här mycket bra. Det görs inte filmer som DIVA nuförtiden. Den här filmen är unik på många sätt.

I en mycket kort scen får vi se en tjej vars kjol blåser upp när hon går över ett galler. Hon spelas av Brigitte Lahaie.

Efter BETTY BLUE gjorde Jean-Jaques Beineix filmen ROSELYN E OCH LEJONEN (1989), som fick dålig kritik. De få filmer, mest dokumentärer, han fått ur sig sedan dess, har jag inte sett. Vad som är lite kul, är att Beineix 1972 var second assistant director på THE DAY THE CLOWN CRIED - Jerry Lewis' legendariska film som spelades in i Sverige, och som aldrig släpptes.


 


torsdag 2 april 2015

Bio: T.S. Spivets fantastiska resa

Foton copyright (c) Njutafilms
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - fast på engelska.
Jean-Pierre Jeunet har gjort flera fantastiska filmer: DELIKATESSEN, DE FÖRLORADE BARNENS  STAD och framför allt AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE. Hans förra film hette MICMACS och hade svensk biopremiär 2010 - och ärligt talat minns jag ingenting alls av den. Jag hade helt glömt bort den innan jag inför den här recensionen kollade upp Jeunets filmografi. Uppenbarligen gillade jag MICMACS, eftersom jag gav den en fyra i betyg.
Hans senaste film, T.S. SPIVETS FANTASTISKA RESA, som bygger på en bok av Reif Larsen, lär jag nog också förtränga relativt snabbt. Under filmens gång kom jag nämligen på mig med att tycka att, tja, det är ju inte dåligt, men ... det är inget vidare.
Denna fransk-kanadensisk samproduktion är på engelska och utspelar sig i USA. T.S. Spivet (Kyle Catlett) är en överintelligent tioåring, säkerligen försedd med alla bokstavskombinationer man kan tänka sig, och som bor på en gård mitt ute i ingenstans i landets västra delar. Hans tvillingbror har omkommit i en olycka och hans föräldrar (Helena Bonham Carter och Callum Keith Rennie) pratar aldrig om saken.
Lille T.S., som ibland skriver artiklar åt vetenskapsmagasin, är en rackare på uppfinningar och har uppfunnit en evighetsmaskin - den kommer att fungera oavbrutet i åtminstone 400 år. Han skickar ritningen till the Smithsonian Institute i Washington DC, och de ringer upp - de vill tilldela lillgrabben ett fint pris. Det är bara det att de inte vet om att uppfinnaren bara är tio år gammal.
T.S. berättar inte om priset för sina föräldrar och ger sig ensam av mot huvudstaden på andra sidan landet. Han tar sig ombord på ett godståg och så bär det av på en resa under vilken han träffar på en del kufar och utsätts för faror. När han väl når Washington råkar han ut för ännu fler märkliga människor. Dominique Pinon, den där gnomliknande fransmannen som brukar vara med i Jeunets filmer, har en liten roll som kuf.
Hmm ... Vänta nu här. Den här filmen känns ju nästan som något av Wes Anderson. Och vad tycker jag om Wes Anderson? Om honom tycker jag inte. T.S. SPIVETS FANTASTISKA RESA är en lite artyfarty roadmovie och den blir emellanåt rätt sentimental på ett sätt jag inte associerar med Jeunet. Lille T.S. agerar även berättarröst, och han är lillgammal och aningen pretentiös.
... Fast nu är det här inte lika illa och irriterande som Wes Anderson. En del inslag och repliker är riktigt roliga. Som alla andra Jeunetfilmer är det här också en väldigt snygg film, men eftersom den utspelar sig i ett realistiskt USA, och inte i de fantasyvärldar eller det romantiska Paris Jeunet oftast håller sig till, känner man inte riktigt igen sig. Här och var har det slängts in animationer, men jag saknar känslan från de tidigare filmerna, och looken som för tankarna till franska seriealbum. Filmen är i 3D och Jeunet använder sig av detta så mycket han kan - föremål far ut i salongen med jämna mellanrum.
En märklig detalj är att dialogen plötsligt blir oväntat grov. På det hela taget är detta en trevlig och mysig familjefilm - men mot slutet kallar en elak kvinna (Judy Davis) T.S. "You little motherfucker!", och dessförinnan har hon utbrustit i "Fuck! Fuck!" när hon blivit besviken. Det känns nästan som om de franska filmskaparna inte är medvetna om att man inte får svära i amerikanska barnfilmer. Filmen har ännu inte gått upp i USA, i Sverige är den tillåten från sju år, medan den i England har försetts med tolvårsgräns, just beroende på svordomarna och ett par scener som bedömts vara för otäcka för mindre barn. Men det är ingen tvekan om att den här kan ses av yngre barn.
Jag såg filmen på Bio Roy i Göteborg, och där har de det där "andra" 3D-systemet; Dolby Digitals eget med brillor man får låna och ska lämna tillbaka efter visningen. 3D:n var utmärkt - men den svenska texten störde. Jag vet inte om det beror på 3D-systemet, eller om företaget som textat filmen klantat sig, men texten försvann oftast in i bilden och verkade ligga bakom figurerna - vilket jag upplevde som svårläst, ansträngande och lätt huvudvärksframkallande att titta på. Så är det aldrig på SF:s biografer.
 






(Biopremiär 3/4)

-->

onsdag 8 oktober 2014

Bio: My Old Lady

Foton copyright © 2014 Deux Chevaux Inc. and British Broadcasting Corporation. All Rights Reserved.
MY OLD LADY är en amerikansk pjäs av Israel Horovitz och som hade premiär just i USA. Nu har pjäsen blivit film. Israel Horovitz har skrivit filmmanuset, och för regin står Israel Horovitz. Filmen utspelar sig i Paris, där den också är inspelad, och produktionsbolag är brittiska BBC - i samarbete med ett franskt bolag.
Kevin Kline är ju en gammal favoritskådis och jag inbillade mig att det var längesedan jag såg honom på bio - men det stämmer inte. Karln var med i LAST VEGAS som kom förra året - en film jag helt förträngt. Inte så konstigt, den var inget vidare. I MY OLD LADY spelar han den utfattige amerikanen Mathias, som fått ärva en lägenhet i Paris av sin far. Mathias anländer till lägenheten, som visar sig vara minst sagt magnifik - jösses, en sådan vill man verkligen bo i.
Dock uppstår det ögonblickligen ett stort problem. Det visar sig att lägenheten inte står tom. I ett av rummen sitter nämligen Mathilde Girard (Maggie Smith), en dam på över 90 år. Hon bor där tillsammans med sin tjusiga dotter Chloé (Kristin Scott Thomas, som gjort sig en jättekarriär i Frankrike). Enligt en obskyr gammal fransk lag kan Mathias inte flytta in i- eller sälja lägenheten förrän Mathilde dött. Väldigt irriterande - han behöver ju stålarna!
Vad som sedan följer är ett intimt drama där det visar sig att Mathilde och Mathias' farsa burit på en hemlighet tillsammans. Och minsann om Mathias inte börjar att fatta tycke för Chloé. Synd bara att det föreligger risk att hon är hans syster.
MY OLD LADY börjar som en ganska lättsam komedi; Kevin Kline är kul på sitt typiska sätt, medan Maggie Smith fäller en del bra repliker. Men ju längre filmen pågår, desto allvarligare blir den. Det komiska anslaget försvinner nästan helt. Dessutom är det alltför uppenbart att det här bygger på en pjäs. Större delen av filmen består av långa dialogscener i olika rum i lägenheten.
Den franske skådisen Dominique Pinon, ni vet han med det tillskrynklade, lustiga utseendet, dyker upp i en skojig liten biroll. På en pir står en kvinna och framför en operaaria. Efter eftertexterna kommer ett oväntat påskägg i form av en kul liten bonusscen. Egentligen helt meningslös, men kul.
Det här är förstås en ytterst välspelad film, men jag kan knappast påstå att det är helgjutet. Det är lite tungfotat och skulle jag hävda att jag blev engagerad, skulle jag ljuga. Men om jag får tillstånd att uttrycka mig lite slarvigt och oinspirerat: det här är helt okej.







(Biopremiär 10/10)

-->