Visar inlägg med etikett Dominic Purcell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dominic Purcell. Visa alla inlägg

onsdag 28 juli 2021

Netflix: Blood Red Sky

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det tyskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, denna gång en tysk film - som samproducerats med USA och Tjeckien. De är lite märkliga på Netflix när det gäller premiärer. Jag fick ett pushmeddelande från Netflix igår om att filmen nu finns att se - men premiärdatum verkar ha varit den 23:e juli. Varför fick jag inget meddelande då? Detta sker för jämnan.

Nå. Det finns ett par grejor filmskapare måste lära sig, ett par grejor som sällan uppskattas: En grej är förstås att låta en film hålla på åt helvete för länge. BLOOD RED SKY är en typisk 85-minutersfilm. Den innehåller bara material för 85 minuter. Men varar den 85 minuter? Nej, den varar två timmar och tre minuter. Jag tröttnade efter 85 minuter, så resten av speltiden satt jag bara och väntade på att filmen skulle sluta.

En annan oönskad grej, är att börja med slutet, för att sedan berätta storyn i en lång flashback. Det tillför sällan någonting - tvärtom, publiken sitter i de flesta fall bara och väntar på slutet vi redan sett. Visst, ibland kommer det någon twist, en slutknorr, men det finns i stort sett aldrig någon orsak till att inte börja från början.  

BLOOD RED SKY, som regisserats av Peter Thorwarth, börjar med slutet. Liksom i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY inleds Thorwarths film med att ett mystiskt flygplan landar på en flygplats. En insatsstyrka sitter beredd. Vad har skett ombord? Vem är mannen i cockpiten? En liten pojke, Elias (Carl Anton Koch), klättrar ut ur planet.

... Därefter följer Elias' berättelse om vad som hände. Pojkens mor, Nadja (Peri Baumeister), är svårt sjuk. Vi får intryck av att hon har cancer - men så är inte fallet. Nej, Nadja är något slags vampyr - hon förvandlas till ett blodsugande monster. I en flashback i flashbacken för vi se hur det gick till när hon blev biten.

Nadja kan hejda vampyrismen med hjälp av en medicin, och nu ska hon tillsammans med Elias flyga till en klinik i USA. Tyvärr hamnar mor och son på samma plan som ett gäng brutala kapare, eller om de nu är terrorister, vars ledare spelas av Dominic Purcell. En av kaparna är en bindgalen psykopat, som med stor inlevelse spelas av Alexander Scheer.

Tumult uppstår, och den ende som kan stoppa kaparna är Nadja, som förvandlas till vampyr. Blodbad följer. Tyvärr förvandlas de som blir bitna till vampyrer de med, så det blir ännu mer blodbad.

BLOOD RED SKY får väl sägas vara en okej film. Den är hyfsad. Det största problemet med filmen är alltså att den håller på ungefär fyrtio minuter för länge. Logiken i storyn är kanske lite märklig emellanåt, men det kan jag ta. Det handlar trots allt om monster ombord på ett flygplan. Jag sätter ett snällt betyg.

Filmen innehåller repliker som "Finns det någon ombord som kan flyga ett plan?" och "Finns det en doktor ombord?". Jag saknade repliken "And don't call me Shirley!" och en nunna med gitarr.




 

 

(Netflixpremiär 23/7)


torsdag 6 oktober 2011

Bio: Straw Dogs

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment 

Nyinspelningarna fortsätter att välla in, och här har vi den aningen oväntade nya versionen av Sam Peckinpahs på sin tid oerhört kontroversiella STRAW DOGS från 1971 - en film som på bio i Sverige hette STRAW DOGS - DET GALNA GÄNGET och på video fick den märkliga titeln STRAW DOGS - DE GALNA HUNDARNA. Vilka hundar?

Att man spelat in en ny version är i det här fallet inte så konstigt; originalet - som bygger på en bok - är trots allt 40 år gammalt, det går inte att jämföra med alla dessa remakes på skräckfilmer från 80-talet. Och att filmatisera samma roman flera gånger är inget nytt, det har man sysslat med sedan filmens barndom.
Jag har inte sett Peckinpahs film på kanske tjugo år och har den således inte i färskt minne. Jag minns inte så väldigt mycket mer än att den fridfulle matematikern Dustin Hoffman och hans läckra fru Susan George flyttar till Cornwall i England, där de genast hamnar i trubbel med några lokala busar. David Warner är en av de slemma, en björnsax spelar i stor roll, Hoffman förvandlas till en brutal hämnare och i den mest kontroversiella och beryktade scenen blir George våldtagen två gånger - och man får efter ett tag intrycket av att hon motvilligt gillar det.

STRAW DOGS är även känd för att den brittiska filmcensuren inte tillät att filmen släpptes på video 1984. Först 2002 godkändes den, efter att man klippt i våldtäktsscenen, men distributören vägrade släppa en censurerad version. Senare kom den till slut ut oklippt. Här i Sverige har den hela tiden varit oklippt.

En av poängerna med originalfilmen är att det är lille Dustin Hoffman som genomgår förvandlingen till skoningslös hämnare. I Rod Luries version, är det James Marsden som är den fridfulle David Sumner, som den här gången är filmmanusförfattare. Marsden är ju känd som superhjälte i X-MEN och han är långt ifrån en tanig liten stugsittare, även om han bär glasögon och beter sig som en snäll helyllekille. Kate Bosworth är hans fru Amy, och nej, Bosworth är ju ingen Susan George (här hör det till saken att jag är väldigt svag för den truliga George när hon var ung).

Men i övrigt måste jag säga att STRAW DOGS modell 2011 blev en stor överraskning!
England är utbytt mot den amerikanska södern. Paret Sumner flyttar hem till hennes föräldrahem, en stor gård utanför en riktig håla bebodd av de värsta rednecks man kan tänka sig. De sitter förvisso inte i träden och spelar banjo, men det är inte långt ifrån.

Det dröjer inte länge förrän David hamnar på kant med ortens invånare. På en bar utmärker sig genast den dominante Coach (James Woods), som super, skriker, svär och slåss, och få vågar säga emot honom. På samma bar dyker Amys gamle pojkvän Charlie (Alexander Skarsgård) upp. Charlie och hans ruffiga polare tilltalar hela tiden David med Sir och Mr Sumner, men det framgår tydligt att de inte gillar denne stropp från Los Angeles som tror att han är något.

David och Amy har anlitat Charlie och dennes lilla gäng för att laga taket på gården, något de inte är så bra på; de föredrar att dricka öl och tjuvjaga. Dessa bonnläppar är dessutom djupt religiösa och inte blir den redan jobbiga stämningen bättre när de får veta att David inte är troende.

Charlie kan inte låta bli att sukta efter Amy, alla trånar efter henne, och efter att ha lurat ut David i skogen, våldtas Amy.
I handlingen förekommer även en förståndshandikappad man; Jeremy (Dominic Purcell), som har något slags märklig relation till en femtonårig tös, dotter till Coach. Coach blir vansinnig när dottern umgås med Jeremy, och detta kombinerat med Charlie och hans polare leder fram till en minst sagt våldsam, blodig och superbrutal upplösning.

Jag hade inga förväntningar alls på STRAW DOGS, de amerikanska recensioner jag läst har varit blandade; väldigt positiva eller negativa. Men jag måste utbrista:

Äntligen! En riktigt jävla hård thriller! STRAW DOGS är verkligen stenhård.

Som bekant finns det något härligt tillfredställande med hämnarfilmer av det här slaget. Och i Luries film vill man verkligen se stackars David Sumner äntligen få nog och ta kål på det vidriga packet. Och nog för att det är ett vidrigt pack, alltid. Värre avskum får man leta efter. Charlie, Coach och de andra är rejält obehagliga typer.

Vad som gör den nya STRAW DOGS bra, är att den är välgjord och har brå skådespelare. Marsden och Bosworth må vara blekare än Hoffman och George, men de andra är strålande. James Woods är - självklart! - fullkomligt fantastisk. Vilken typ! Och Alexander Skarsgård gör väldigt bra ifrån sig, han pratar med bred sydstatsdialekt och lyckas kombinatinera Stilig hunk med Psykopat.

... Och ja, filmen är alltså extremt våldsam och blodig (björnsaxen gör comeback!). Tack och lov har man inte velat göra ännu en tonårsanpassad mjäkrulle; det här är tungt, dystert, och musiken är ödesmättad. En del brister i logiken är det lätt att ha överseende med.

Till saken hör förstås att USA är fullt av typer som Charlie och hans anhang. Jag känner folk i New York och Los Angeles som inte vågar åka till landsbygden, eller till vissa stater, eftersom det finns alldeles för många konstiga typer där. Inskränkta, bisarra politiska åsikter, otäckt religiösa, allmänt obildade.

Fast det är ju klart, det här låter nästan som skildringen av Norrland i filmer som JÄGARNA ...
(Och fan vet om det inte finns ännu fler knäppgökar i Los Angeles)








(Biopremiär 7/10)

måndag 6 september 2010

DVD: Blood Creek

BLOOD CREEK (Nordisk Film)
Ibland kan regissörer göra de mest udda, oväntade ting. Det är förvisso inte ofta, men det händer. Joel Schumacher är kanske inte den mest respekterade filmregissören i världen, men han ägnar sig trots allt främst åt prestigeprojekt - som till exempel THE PHANTOM OF THE OPERA.
Jag tycker att Schumacher är en rätt slätstruken regissör, jag vet inte om han har någon speciell, egen stil, mer än att han - som John Badham - är en komptetent hantverkare. Men jag blir ändå förvånad över att det är han som gjort BLOOD CREEK - en liten splatterfilm.
BLOOD CREEK gick knappt upp på bio i USA. Jag läste en recension skriven av en kille som av en slump sett att filmen gick en kort tid på en avsides biograf. Recensenten gissade att distributören inte visste hur de skulle hantera filmen. Det kan jag förstå.
Denna mycket konstiga film känns som en typisk direkt-på-DVD-film; en traditionell B-film, som snofsats upp med hjälp av Schumachers handlag. Estetiskt ser det hela ut som en biofilm.
Det hela börjar 1936 i West Virginia. På en gård bor en tysk familj. En dag får de besök av herr Wirth (Michael Fassbender); en tysk i fotsid läderrock. Man är inte ute och cyklar om man gissar att Wirth är nazist, och han besöker inte familjen av de skäl han uppgett. Nej, han är på jakt efter en runsten.
Hitler och Tredje Riket var ju som bekant ohemult intresserade av det ockulta. Här babblar Wirth om vikingar som besökte Amerika långt innan fuskaren Columbus. Dessa vikingar lämnade kvar magiska runstenar. Tänk, den här familjen har en sådan inmurad i en vägg i källaren! Wirth traskar ner dit för att känna på dess kraft.
Hopp till nutid. Evan Marshall (Henry Cavill) bor i trakten av tyskarnas farm. Hans bror Victor (Dominic Purcell) har försvunnit och tros vara död, men se på fan, en natt återkommer Victor - skitig, långhårig och dan. Victor rakar huvudet, beväpnar sig och tar med sig brorsan ut för att visa var han hållit hus - och hämnas.
De går till farmen, och vilka bor där, om inte samma tyska familj som 1936. De har knappt åldrats alls. Det är magiska tricks på gång. Men vi ska inte skylla på familjen, de är egentligen snälla och har varit fångar i 71 år. Nej, skyll på Wirth. Han bor i källaren och har blivit något slags monster med slarvig ansiktsmask. Han laddar upp sina övernaturliga krafter med hjälp av runstenen, och så lever han jävel. I en stor container på tomten förvaras de fångar som behövs för Wirths ritualer.
De två bröderna gör sitt bästa för att stoppa Wirth. De skjuter och slår på olika fiender som dyker upp då och då.
BLOOD CREEK är en enda röra. Tydligen hade de strul med manuset, som ändrades och skrevs om. Det märks. Det här är bara förvirrat och konstigt. Vad håller alla på med? Och varför? Tempot är högt och filmen hinner aldrig bli tråkig, men jag kan inte påstå att jag brydde mig nämnvärt om vad som försiggick. Det sölas med blod och det är våldsamt, men här finns ingen tillstymmelse till spänning eller skräckstämning. Eller humor, för den delen. Jag förstår inte vad filmskaparna tänkt på.
Men som sagt, det hela är rätt snyggt genomfört...
Förresten, är månne herr Wirth inspirerad av dr Freudstein i THE HOUSE BY THE CEMETERY? Den gode doktorn höll sig ju också vid liv i en evighet, utan något annat syfte än att han kunde, och han bodde också i en källare som han knappt lämnade. Vad är det för mening med att leva för evigt och man konstant häckar i en källare?