Visar inlägg med etikett Dogge Doggelito. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dogge Doggelito. Visa alla inlägg

torsdag 10 mars 2011

Bio: Hur många lingon finns det i världen?



Foton copyright (c) SF


Veckans andra svenska premiär, dokumentären JAG ÄR MIN EGEN DOLLY PARTON, har jag inte sett, men väl nästa veckas svenska långfilm. Nämligen den här, som jag av misstag råkade recensera redan nu.

I huvudrollerna ser vi "Succégänget från Glada Hudik". Innan jag såg filmen hade jag ingen aning om vad Glada Hudik är - jag visste inte ens att Hudik står för Hudiksvall. Och för att vara riktigt ärlig vet jag inte var Hudiksvall ligger. Tydligen i närheten av Gävle, som också förekommer i den här filmen. Det enda jag vet om Gävle, är att DiLeva kommer därifrån. Men fråga mig inte var det ligger.

Efter att ha sett trailern till Lena Koppels HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? ett antal gånger, var jag förstås på det klara med att det handlar om utvecklingsstörda. Och av trailern att döma, var filmen ingenting att se fram emot. Tvärtom, den gav intryck av att vara ganska anskrämlig.

Efter att ha sett filmen får jag väl säga att, nej, den är väl inte anskrämlig - men den lider av oerhört många problem.

HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? har hur många samproducenter som helst, allt from Filminstitutet och EU:s Mediaprogram, till Ericsson och ICA (!). Kanske för att det här har bedömts som ett behjärtansvärt projekt?

Men det handlar om ett A till Ö-manus, det här skulle kunna vara en TV-movie of the Week i Amerika. Eller ett rörande reportage i valfri veckotidning.

Sverrir Gudnason (ung polis i Wallanderfilmerna) spelar Alex, en misslyckad skådis som aldrig har jobb och aldrig tjänar pengar. Han är en slarver utan like. Sedan fyra år tillbaka bor han ihop med Lisa (Cecilia Forss) och de har en liten dotter tillsammans, men nu tröttnar hon och slänger ut honom - om jag förstått saken rätt utspelar sig detta i Gävle.

Alex åker upp till Hudiksvall för att flytta in hos sin brorsa. I Hudiksvall uppsöker han Arbetsförmedlingen och blir erbjuden jobb som skötare på en dagscentral för utvecklingsstörda. Han tar jobbet, som blir extra bra då det ingår en lägenhet.

Alex presenteras för den strikta Hanna (Vanna Rosenberg), och varje morgon kör de iväg med sex stycken utvecklingsskadade personer till en gård på vischan, där de sågar och paketerar ved - samt tränar på att knyta skor, vilket de gjort i åtta år. Alex tycker att denna verksamhet är bedrövlig, men Hanna hävdar att detta är det bästa för gänget.

Men så upptäcker Alex att de här sex genast börjar sjunga och dansa så fort de hör dansbandsmusik, och då får han en idé: de ska ställa upp och tolka Oskar Linnros i en talangjakt på TV som leds av Dogge Doggelito. Men Alex motarbetas av det här gängets föräldrar, som vägrar inse att deras barn är vuxna med egna viljor och drömmar. I synnerhet Claes Malmberg blir rasande. Man kan väl inte låta utvecklingsstörda uppträda! tycker han.

Det blir lite fnurror på tråden innan det är dags för den allt annat än oväntade upplösningen.

Jag förstår inte riktigt varför så många i den här filmen motsätter sig att de utvecklingsstörda vill sjunga och uppträda. Det vet väl alla att utvecklingsstörda älskar att spela tamburin och skaka loss, i synnerhet till dansbandsmusik (oj, vad jag är fördomsfull!). Det är ju dessutom betydligt mindre farligt än att låta dem såga ved.

I eftertexterna står det att Glada Hudiks Teater startade 1996, mot alla odds. Men det finns ju betydligt fler och äldre grupper av det här slaget. I Landskrona har vi Cabarémix som väl funnits längre än '96, och jag kommer ihåg att det ibland dök upp utvecklingsstörda rockband i barnprogram när jag växte upp. De spelade alltid tamburin och maraccas. Hette inte ett gäng Häggarna?

Jag personligen kan väl inte påstå att jag njuter av att titta på den här typen av underhållning. Det pratas alltid om "succégrupp", men jag får alltid en känsla av att det är anhöriga, vänner och väldigt godhjärtade människor som utgör publiken och tycker att "Oh, vad duktiga de är!" och "Tänk att de vågar!" och "Nämen åh, vad roligt de verkar ha!". Även om det oftast låter för jävligt.

HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? bjuder inte på några som helst överraskningar - och inte på så mycket annat heller. Det är en standardhistoria där alla klyschor betas av. Speciellt roligt blir det aldrig, även om jag gissar att en del scener ska vara humoristiska. Det blir inte särdeles dramatiskt. Fast å andra sidan är filmen inte heller jätetråkig. Den känns mest poänglös. De handikappade får visa att de faktiskt kan, oduglingen Alex får visa att han faktiskt han han med, Hanna får visa att hon inte är så kallhjärtad, och de argsinta föräldrarna inser det ena och det andra.

Filmen är hyfsat kompetent gjord, men lider av total brist på egen stil, den är skjuten rätt upp och ner utan extravaganser. Det är TV-foto. Att man slängt in några riktiga skådisar hjälper till. Och det faktum att Cecilia Forss medverkar i ett par scener gör mig extra välvilligt inställd. Som jag skrev i min recension av I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR: den tjejen bränner hål på duken. Hon har en utstrålning av sällan skådat slag. Hon har inte mycket att göra i just den här filmen, men lyckas ändå lyfta helhetsintrycket.

De utvecklingsstörda skådespelarna gestaltar rollfigurer, men jag trodde att de föreställde sig själva. Och allvarligt talat - jag kan inte avgöra om de är bra eller ej. Ett par av dem borde dessutom ha textats, men det hade säkert upplevts som diskriminerande.

Nå, men vem ska se den här filmen, är det tänkt? Hur fan ska jag veta det?

Just det, jag glömde nämna att i juryn på den där talangjakten på TV sitter Elisabeth Höglund och, av alla människor, Tomas Brolin!

Notera att jag lyckats skriva hela den här texten utan att använda ordet "knastar", vilket jag fruktade att jag skulle göra. 




(Biopremiär 18/3)

måndag 31 maj 2010

Bio: Kommissarie Späck

 Foton: Alexandra Aristarhova © 2010 Sonet Film AB
För femton år sedan eller något i den stilen pratade jag och några polare om att göra en parodi på svenska polisfilmer. Vi hade en titel - DEN UTSKRATTADE POLISEN - och några gags. Fast vi kom aldrig längre än så. När nu Fredde Granberg gör debut som långfilmsregissör är det med "filmen vi aldrig gjorde".
    Jag har väl aldrig tillhört Granbergs främsta anhängare; jag tittade sällan på BYHÅLA (1991) med Ronny och Ragge, SNUTARNA (1994) var väl inte särdeles lyckad, och DR MUGG (2002) och HEM TILL MIDGÅRD (2003) har jag aldrig sett. Det är möjligt att jag dyrkat de här grejorna om jag vore yngre; jag var ändå hyfsat vuxen redan '91. Och jag är några år äldre än Fredde Granberg. De som var barn när BYHÅLA gick verkar älska serien. Granberg har jag bara träffat som hastigast en gång, han kom fram och skakade hand på Parkbaren i Göteborg för några år sedan. Han gav ett sympatiskt intryck.
    KOMMISSARIE SPÄCK är ett försök att göra en svensk film i samma tradition som TITTA VI FLYGER, TOP SECRET och DEN NAKNA PISTOLEN - filmer som i sin tur var inspirerade av 1950-talets MAD med alla så kallade eyeball kicks. Det har aldrig tidigare gjorts i Sverige, vilket ju är lite märkligt.

    Filmen öppnar med att Beckregissören Harald Hamrell spelar regissören Harald Hamrell, som blir brutalt mördad när han lagar middag. Polisen anländer till brottsplatsen och kommissarie Späck (Leif Andrée) misstänker genast att det handlar om ett självmord. Till saken hör att Hamrells kropp är genomborrad med ett stort antal knivar och köksredskap. Eftersom några andra lik också hittats, är Späck säker på att det är en seriesjälvmördare som härjar.
    Den ständigt ätande Späck och hans alltid fly förban-
nade kollega Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) förses med en ny partner, den alltid muntra och våldsbenägna Irene Snusk (Cecilia Frode), som av någon anledning är baserad på Lara Croft från TOMB RAIDER - vilket är lite märkligt. Vad har TOMB RAIDER med svenska poliser som Beck och Wallander att göra?
    Att försöka återge mer av handlingen är egentligen meningslöst. Det handlar bland annat om en liga som säljer piratkoperade filmer; filmer som inte gått upp på bio än, som DET SJUNDE INSEGLET 2, GÖTA KANAL 5 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - ÄNNU EN GÅNG. Men detta är förstås sekundärt. KOMMISSARIE SPÄCK skulle kunna handla om vad som helst, det går bara ut på att spruta ut så många skämt per minut som möjligt.
    Filmen börjar fantastiskt bra med en parodi på THX-loggan. "Denna film visas i ADHD". Därefter blir det svajigare. De senaste årens amerikanska filmer i genren har varit mer än lovligt usla; EPIC MOVIE och MEET THE SPARTANS och de där. De enda som riktigt kan stuket, är Zucker, Zucker och Abrahams, som skapade genren med TITTA VI FLYGER! 1980. Nej, Fredde Granberg är ingen Zucker eller Abrahams.
    KOMMISSARIE SPÄCK satsar självklart på "hit or miss", om ett skämt inte funkar kommer det ett nytt några sekunder senare. Tyvärr blir med oftare miss än hit. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ett problem är att jag inte tycker att Leif Andrée är rolig. Det är något med hans uppenbarelse och spelstil som gör att jag inte skrattar åt honom. Hedenberg som argsinte Grünvald funkar mycket bättre.

    Tajming är A och O i sådana här filmer, och där brister det också en del. Men vad som är positivt, är att filmen håller bra tempo, den blir aldrig tråkig, och förutom Harald Hamrell, dyker flera kända ansikten upp: Ulf Malmros har en videobutik, Markoolio är en pundare, Dogge Doggelita är ett pizzabud, och Kjell Bergqvist är strikt polis. Späcks chef, Margareta Orehn, spelas av Per Morberg.
    Nu såg jag filmen på en pressvisning, vilket innebar väldigt få personer i salongen och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Det var inte precis partystämning. Och även om jag är kritisk till filmen, kan jag ge mig fan på att jag hade tyckt den var jätterolig om jag klämt ett gäng öl innan och satt i en fulsatt salong; eller om jag såg den på DVD med några polare och en back öl. Det är den typen av film. Kanske borde jag inte sett och recenserat KOMMISSARIE SPÄCK nykter.
    Något jag reagerade på när jag såg filmen, var att den är så våldsam och blodig - jag hade förväntat mig en familjevänlig komedi, men det radas upp en väldig massa splatter. Minst sagt förvånande. Jag frågade maskinisten vilken åldersgräns KOMMISSARIE SPÄCK har, och han sa att filmkopian inte var försedd med åldersgräns när den anlände. Jag tog en titt på Biografbyråns hemsida, och konstaterade att den granskats två gånger. Först blev den tillåten från femton år, därefter fick den elvaårsgräns. Men längderna förvirrade - versionen med lägre åldersgräns är längre än den barnförbjudna. Jag kontaktade Biografbyrån för att reda ut det hela. Så här svarade de:
KOMMISSARIE SPÄCK har granskats tre gånger. De två första gångerna saknade filmen för- och eftertexter och vissa effekter var ofullständiga. Den första granskade versionen fick åldersgräns 15 år (71 min). I den andra inlämnade versionen hade man tonat ned vissa våldsscener och filmen fick 11-årsgräns (74 min). Och slutligen lämnades en komplett 35:mm-kopia av filmen in. Åldersgräns: 11 år, Längd: 81 min.
    Motiveringen till åldersgränsen är egentligen mycket roligare än filmen:
"Flera blodiga våldsscener, bl a en man som genomborras av en förskärare och en man som upprepade gånger hugger sig själv i torson medför att filmen bedöms kunna orsaka psykisk skada hos barn under 15 år."
    Jodå! Tänk på det när du ser KOMMISSARIE SPÄCK! Du riskerar att drabbas av psykisk skada.
    Själv fick jag psykiska men av SEX & THE CITY 2, och den var barntillåten.
    Eftersom Granberg och hans bolag själva klippte i filmen innan omgranskning, innebär detta att KOMMISSARIE SPÄCK är den första film som självcensurerats för att få lägre åldersgräns sedan THE LEAGUE (2003).







Biopremiär 4/6