Bio: Peter och draken Elliott

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Moyion Pictures Sweden

Som barn var jag fascinerad av tecknade figurer som kopierats in i vanlig spelfilm - som när Gene Kelly dansar med musen Jerry. Disneys PETER OCH DRAKEN ELLIOTT från 1977 är en sådan film - fast den har jag aldrig sett. Det enda jag vet om den, är att pojken i E.T. döptes efter draken Elliott.

Nu har jag sett en nyinspelning i regi av Dan Lowery - och det är inget jag gör om i första taget.

Fy fan!

2016 års PETER OCH DRAKEN ELLIOTT är inte en rak nyinspelning, utan en "re-imagining", som det kallas. Handlingen är lite annorlunda.

Något årtal anges inte, men det verkar vara sent 1970-tal. Femårige Peter åker bil med sina föräldrar. De krockar med ett djur och föräldrarna omkommer. Vad gör Peter? Istället för att stanna kvar vid bilen och storböla, travar han in i skogen, där han träffar den snälle draken Elliott - en ful, grön, datoranimerad drake med päls. Peter följer med draken.

Sex år senare har Peter (Oakes Fegley) vuxit upp till värsta Mowgli. Han lever livet i skogen. Men så hittas han av några människor - skogsvaktaren Grace (Bryce Dallas Howard) och hennes familj. Dottern Natalie, som inte har någon överläpp, ser det ut som, blir kompis med Peter. Farbror Gavin (Karl Urban) tänker fånga draken, som ingen tidigare trott på. Tack och lov finns den snälle morfar Meacham (Robert Redford), som såg draken när han var ung. Han hjälper barnen när Elliott hamnar i knipa.

... Det här är vidrigt. En sentimental, humorbefriad lovsång till den amerikanska kärnfamiljen. Allt som betyder något är att ha en familj. Ordet "familj" nämns otaliga gånger. Peter blir en del av Graces familj. Elliott hittar sin egen drakfamilj. Det är kladdigt och kleggigt. Usch!

För att göra det hela ännu värre, är skiten (dåligt) dubbad till svenska. Robert Redford pratar svenska! Ur synk! Karl Urban pratar svenska. Herregud, han är ju Judge Dredd! Han ska inte prata svenska.
Originalfilmen från 1977 lär vara en rätt bisarr och kul film. Den här nya filmen är plågsam. En film för barn du hatar.

Det spelas en låt med Bob Dylan på soundtracket. "Fan, vad kasst han sjunger!" tänkte jag. Ett par timmar efter pressvisningen fick karln Nobelpriset i litteratur.

(Biopremiär 14/10)

Bio: Hitta Doris

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
För fyra år sedan såg jag om HITTA NEMO, eftersom den gick upp på bio på nytt, konverterad till 3D. Även om den fortfarande var bra; bättre än det mesta i genren, blev jag aningen besviken - eftersom filmen inte var riktigt lika jättekul som jag mindes den.
Efter att uppföljaren HITTA DORIS gjort sitt segertåg på amerikanska biografer, får den nu Sverigepremiär - och jag hade turen att få se den med engelskt tal.
... Och det visade sig vara samma film en gång till - fast lite sämre. HITTA NEMO handlade om hur den lille fisken Nemo försvann. Hans farsa Marlin och den förvirrade Doris med dåligt närminne begav sig ut för att leta upp Nemo. Den här gången är det Doris som får för sig att leta upp sina föräldrar och lyckas försvinna, varpå Marlin och Nemo ger sig ut för att leta upp henne. Jakten leder till en enorm akvarieanläggning, där Doris får hjälp av en bläckfisk som vill ta sig till Cleveland, medan Marlin och Nemo träffar en rad andra vattenvarelser som hjälper till - eller är i vägen.
Visst skrattade jag till ett par gånger; bläckfisken är rätt kul, liksom ett par sjölejon, men som helhet är HITTA DORIS rätt trött och oinspirerad. Dessutom har den en tendens att bli sentimental, och det är en väldig massa babblande om att familjen betyder allt, vilket det ju alldeles för ofta är i amerikanska familjefilmer.

Tekniskt sett finns är förstås inget att anmärka på, Pixars produktioner brukar ligga snäppet över konkurrensen. I min recension av HITTA NEMO påpekade jag svårigheten i att göra tecknad film om fiskar. Sådana saknar ju armar och ben; de är bara ett ansikte med stjärt, vilket gör dem lite begränsade. Fast det är förstår inte lika konstigt och opraktiskt som bilarna i BILAR.
På visningen under Malmö Filmdagar satt det en vuxen kvinna någonstans bakom mig och skrattade högljutt åt precis allting, och när det blev extra sentimentalt satt människan och grät lika högt. Jag undrade vad hon skrattade åt, och framför allt undrade jag om hon var en representant från Disney som försökte få filmen att verka bättre och roligare än den är.
Att HITTA DORIS är slätstruken märks bland annat på att jag inte har så mycket att säga om den, och därför slutar skriva redan här.

(Biopremiär 26/8)



-->

Bio: Alice i Spegellandet

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

ALICE I UNDERLANDET från 2010 var inte en av Tim Burtons bästa, eller ens bättre, filmer, men den blev av någon anledning en stor succé världen över. Således kommer här en uppföljare. Såklart. Sex år har det alltså tagit, vilket innebär att Mia Wasikowska, som gör Alice, hunnit bli 26 - i Lewis Carrolls böcker är hon en liten flicka.

Tim Burtons namn blåses upp med stora bokstäver i trailern till ALICE I SPEGELLANDET, men den här gången är han bara producent. För regin står James Bobin, som mest jobbat med TV och som gjort två biofilmer med Mupparna (varav jag sett en; den är jättebra - min recension finns HÄR). Boken "Alice i Spegellandet" från 1871 tror jag inte att jag läst, jag kan i alla fall inte minnas att jag gjort det, även om handlingen känns bekant när jag skummar igenom ett handlingsreferat. Filmen ALICE I SPEGELLANDET har inte alltför mycket med boken att göra.

Det hela inleds med vad jag trodde var en drömsekvens. Alice är kapten på ett fartyg, som beskjuts av fientliga kanoner medan det tar sig fram genom en kraftig storm. Alice lyckas dock ta sin båt till London - och jag inser att det inte alls handlar om den dröm. Alice har verkligen blivit sjökapten på riktigt. Men allt är inte frid och fröjd därhemma. En ond lord vill ta ifrån Alice och hennes mor både fartyg och bostad.

Efter diverse incidenter i London, får Alice syn på larven/insekten Absolem från Underlandet (Alan Rickman gör rösten) och följer efter honom. De rusar genom ett hus och det bär sig inte bättre än att de hoppar genom en spegel och hamnar i en besynnerlig värld.

Eftersom flera av figurerna från Underlandet finns där, är det väl samma värld som i förra filmen. Eller inte. Vad vet jag. I vilket fall: Hattmakaren (Johnny Depp) har blivit deprimerad och verkar vara döende. Det är något om att han saknar sina föräldrar - eftersom detta är en Disneyfilm, handlar den förstås om att familjen är det absolut bästa av allt. Ah, detta så amerikanska tema! Gör allt för familjen, men ge fan i dina grannar - det är väl ungefär det Trumps budskap går ut på.

Alice får veta att Tiden är en man (Sacha Baron Cohen); han bor i ett slott och har en pryl som kallas kronosfären, med vilken man kan resa i tiden. Alice tänker sno denna, och resa tillbaka i tiden för att rädda Hattmakarens föräldrar.

ALICE I SPEGELLANDET får mig att tänka på PAN; den där konstiga Peter Pan-filmen som superfloppade förra hösten. James Bobins film är bara en enda gigantisk orgie i surrealistiska, datoranimerade miljöer - och absolut inget annat. Detta är en film om Tiden - och jajamen, jag tittade på min klocka åtskilliga gånger under pressvisningen. Visst är filmen ibland väldigt snygg, i synnerhet när den utspelar sig i Tidens slott, men det är också allt den är. Det här är inte spännande och det är absolut inte roligt. Det är bara påfrestande och efter ett tag rätt svårbegripligt. Eftersom det inte finns några regler i i Under/Spegellandet, kan vad som helst hända, och det gör det också - och då blir det svårt att engagera och skapa spänning.

Dessutom serveras vi Stora mästerskapen i överspel. Framför allt från Johnny Depp. Helena Bonham Carter återkommer som Röda drottningen, Anne Hathaway är tillbaka som Vita drottningen. Matt Lucas skymtar förbi som Tweedledee och Tweedledum (och ser bara datoranimerad ut), Rhys Ifans gör Hattmakarens far.

Det här är en riktigt dålig film. Hu.

Filmen är tillägnad Alan Rickman.

Det hade varit mycket roligare att se en äventyrsfilm som enbart handlar om Mia Wasikowska som sjökapten på de sju haven.

(Biopremiär 25/5)

Bio: Djungelboken

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är rätt längesedan jag senast tog en titt på Disneys animerade DJUNGELBOKEN från 1967, men jag har aldrig varit någon större anhängare av den. Jag gillar den lite ruffiga stilen den är tecknad i, men jag tycker inte att den är speciellt kul - snarare en aning tråkig. Dock var Sverige ett av de länder där filmen gick allra bäst. Det påstås att detta var orsaken till att den väldigt vissa DJUNGELBOKEN 2, som kom 2003 och som gjordes direkt för DVD, gick upp på bio i Sverige.
Nu har Jon Favreau gjort en ny version av DJUNGELBOKEN för Disney, och den här gången är det en spelfilm. Rättare sagt: det är nästan inte spelfilm alls. Sist i eftertexterna står det "Filmed in down town Los Angeles" - och det stämmer. Inomhus. I princip hela filmen är gjord i datamaskiner. Den enorma, indiska djungeln och alla dess djur existerar inte. Och visst blir man imponerad - om jag inte visste om att precis allting är datoranimerat, hade jag förstås trott att det var "på riktigt". Med undantag för de talande djuren, förstås.
Tolvåriga Neel Sethi, som ser ut att vara åtta, spelar Mowgli, som växer upp i en vargkull. Allt är frid och fröjd, tills plötsligt den onde tigern Shere Khan (Idris Elba) dyker upp och vill döda Mowgli, eftersom han är människa. Pantern Bagheera (Ben Kingsley) beslutar sig för att föra Mowgli till människobyn, men det blir en strapatsrik färd, och när Bagheera försvinner och Mowgli råkar gå vilse, dyker björnen Baloo (Bill Murray) upp som en räddare i nöden.

Till stora delar är det samma story som 1967, men en del förändringar. Favreaus film är imponerande att titta på, men imponerande teknik är inte allt. Emellanåt tyckte jag nämligen att det här var rätt tråkigt - precis som jag tyckte om 1967 års version. Jag kom ibland på mig med att sitta och tänka på annat. Den tecknade versionen besitter förstås stor charm, något det är värre med i 2016 års tolkning. Neel Sethi är jättebra som Mowgli, men filmen håller inte riktigt. Jag förstår inte riktigt varför så många amerikanska kritiker höjt filmen till skyarna.
Jag bör även påpeka att man nog inte kan ta med sig de minsta kottarna om man ska se filmen. Det här är oväntat brutalt emellanåt. I början av filmen dödar Shere Khan vargarnas ledare, och det hela mynnar ut i en lång slutstrid i en brinnande skog; det är våldsam action, Mowgli blöder, och vi får till och med ett Hans Gruber-fall från hög höjd. Plötsligt känns det inte riktigt som en familjefilm.
Scarlett Johansson gör ormen Kaas röst, men är bara med i en scen. När kung Louie slutligen dyker upp, är det Christopher Walken som gör rösten - vilket självklart är coolt. Walken som apa?
Sångnumren inskränker sig till två stycken; "The Bare Necessities" ("Var nöjd med allt som livet ger") och "I Wanna Be Like You" (framförd av Christopher Walken). Under de snygga eftertexterna framför Scarlett Johansson "Trust In Me"; Kaas sång.

Det har gjorts spelfilm på Rudyard Kiplings berättelser tidigare. Jag minns inte om jag sett den med Sabu från 1942. Den från 1994 har jag i alla fall inte sett, och inte heller dess uppföljare, som kom 1998. Jag vet inte hur de löste problemet med de talande djuren i dessa. Jag läser att även Andy Serkis håller på med en version - den ska få premiär 2018. Den känns lagom onödig - och jag gissar att det snart kommer en uppföljare till Jon Favreaus film.
På pressvisningen jag bevistade visades filmen i 2D. Således kan jag inte uttala mig om den, enligt utländska kritiker, utmärkta 3D:n.
Sam Raimi gör rösten till en ekorre.

(Biopremiär 13/4)

-->

Bio: Zootropolis

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures

De försök att göra actionkomedier i facket buddy movies som gjorts de senaste åren - eller decennierna - har inte varit något vidare. Nyligen hade den usla RIDE ALONG 2 premiär, förra året kom den rätt misslyckade HOT PURSUIT. 80-talets DÖDLIGT VAPEN, 48 TIMMAR med flera känns väldigt avlägsna.

Vem hade trott att den bästa filmen i genren på bra länge är en animerad film från Disney? För jag måste säga att den här filmen är överraskande bra. Jag brukar sällan gilla de animerade filmer som hyllas i media; det har kommit ett gäng sådana de senaste åren, och rent allmänt är det allt färre animerade filmer jag gillar. Men ZOOTROPOLIS, i regi av Byron Howard, Rich Moore och Jared Bush, tycker jag är lyckad - vilket kanske beror på att jag gillar genren den parodierar.

I original heter filmen ZOOTOPIA, men av någon anledning har den döpts om i Skandinavien, Storbritannien och ett par andra länder. Fast faktum är att ZOOTROPOLIS är en bättre titel. Filmen handlar om den lilla kaninen Judy Hopps, som drömmer om att bli polis - något som anses omöjligt för en kanin. Kaniner ska odla grönsaker och föröka sig. Men Judy ger sig inte, hon växer upp, blir polis med toppbetyg, och får en tjänst i storstaden Zootropolis.

Övriga poliser är alla stora och starka, många av dem är rovdjur, och de tycker inte att lilla Judy har där att göra - så den tuffe polischefen Bogo skickar ut henne för att lappa felparkerade bilar. När den besvikne Judy gör som hon blivit tillsagd, träffar hon på den gatusmarte räven Nick Wilde, som hankar sig fram i tillvaron med hälp av diverse mer eller mindre lagliga tricks.

Av någon anledning börjar rovdjur i staden att spårlöst försvinna. Bogo bryr sig inte, massor av djur försvinner, men Judy vill lösa fallet. Hon får 48 timmar (såklart) på sig att lösa fallet; misslyckas hon måste hon lämna poliskåren. Judy behöver hjälp - och den som kan hjälpa henne är Nick.

ZOOTROPOLIS betar av genrens alla klichéer - vilket i det här fallet ska tolkas som något positivt. Alla som sett snutaction från 80-talet känner igen sig. Men ZOOTROPOLIS är mer än så; det här är rätt smart, och ofta väldigt roligt och uppfinningsrikt. Djur av olika arter bor i olika stadsdelar anpassade efter djurens storlek, vilket leder till roliga jakter. I ett gathörn står en kille och säljer piratkopierade filmer, vars titlar är parodier på Disneyfilmer. När den italienske maffiabossen mr Big, som gillar Dean Marsvin, dyker upp, blir det GUDFADERN-parodi. Kanske är målgruppen män i 50-årsåldern?

Figurdesigen är bättre än vanligt i den här filmen; jag tycker ofta att just figurdesignen är rätt dassig i många nyare animerade filmer. I ZOOTROPOLIS håller den gammal god Disneystil - fast datoranimerat och i 3D. Även storstaden är genomtänkt och väldesignad. Sengångarna är riktiga höjdare. Vad som är intressant är att upplösningen lite oväntat leder fram till ett politiskt budskap som inte lär gå hem i reaktionära kretsar.

Ska jag anmärka på något, skulle det väl vara att även den här filmen slutar med att alla dansar - den här gången till en riktigt dålig låt med Shakira.

    






(Biopremiär 24/2)

Bio: Tomorrowland: A World Beyond

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Liksom PIRATES OF THE CARIBBEAN-fillmerna, bygger nya TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND på en åkattraktion som återfinns på Disneyland. Jag har aldrig varit på Disneyland, så jag vet inte riktigt hur det ser ut i denna framtidsvärld som öppnade redan 1955 och som har byggts om flera gånger sedan dess. Av gamla bilder att döma verkar den tidiga upplagan av Tomorrowland ha varit en skön plats. På den tiden var ju framtiden en strömlinjeformad, läcker och bra plats. När jag var tonåring på 1980-talet var framtiden en sönderbombad plats där motorcykelgäng jagade varandra - om nu inte världen tagits över av onda robotar.

Tomorrowland 1955.

Att Brad Birds (RÅTTATOUILLE, MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL) TOMORROWLAND kommer att bli en lika stor succé som piratserien tror jag knappast. Snarare tvärtom - rimligtvis bör den här filmen floppa. Jag förstår inte vilken målgrupp den riktar sig till. Antagligen är TOMORROWLAND tänkt som en spännande och fantasifull familjefilm, men jag som vuxen satt mest och kliade mig i huvudet, undrade vad jag tittade på - och tråkades ut.

Redan öppningsscenen låter antyda hur förvirrat det kommer att bli. George Clooney spelar Frank Walker, som tittar rakt in i kameran och ska berätta för oss vad som har hänt, medan tonårstjejen Casey Newton (Britt Robertson) hela tiden avbryter honom och säger att det är för omständligt och svårbegripligt. Efter en stunds babblande börjar Frank att berätta om hur allt började för hans del - och denna inledning är riktigt bra. Den elvaårige Frank anländer till Världsutställningen i New York 1964 (Clooney är förresten född 1961, så han spelar äldre än han är). Denna utställning har jag alltid varit fascinerad av, den ser ju så fräsig ut på gamla bilder - precis som Tomorrowland. Frank är uppfinnare och ska visa upp sin hembyggda jetpack; det hålls visst något slags uppfinnartävling. Hugh Laurie spelar mannen som tittar på jetpacken; han är inte imponerad - men en liten flicka ger Frank en rockknapp med en T på. Flickan heter Athena (Raffey Cassidy) och beter sig mystiskt - så Frank följer efter henne. Disneylands åkattraktion It's a Small World finns på utställningen - denna inspirerade Peter Pan, som öppnade på Liseberg på 1960-talet. Peter Pan har senare byggts om och heter numera Sagoslottet. I vilket fall Frank åker in i It's a Small World, och plötsligt skickas han iväg till framtiden, där han hamnar i en fantastisk stad. Där återser han både Athena och Nix, som Lauries rollfigur visar sig heta.

Nu är det dags för Casey att berätta sin historia - och nu är det inte lika kul längre. Det är nutid och Casey är ett tekniskt geni som bor tillsammans med sin far, som är ingenjör för NASA. När Casey försöker hindra nedmonteringen av Cape Canaveral arresteras hon. Hon släpps mot borgen och hittar då knappen med T:et bland sina tillhörigheter. När hon rör vid knappen ser hon framtidsvärlden, men den försvinner när hon släpper knappen, och efter ett tag är knappen helt urladdad.

Casey vill veta mer om denna mystiska tingest och ger sig iväg - och då dyker Athena, som fortfarande är barn, upp igen. Även några onda robotar dyker upp och försöker ta kål på Casey och Athena. Athena för Casey till den nu vuxne Frank, som är sur och har barrikaderat sig i sitt hus.
Tydligen kommer världen att gå åt skogen. Miljöförstöring, naturkatastrofer och kärnvapen. Frank vet detta och ingen kan stoppa det - utom Casey, visar det sig. Jagade av robotar måste de ta sig till framtidsstaden och förhindra världens undergång.

TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND är en film med ett budskap: ta hand om den här planeten. Men mest är det en film med metafysiskt, pseudointellektuellt pladder. Det pratas alldeles för mycket i den här filmen, det babblas mest hela tiden - och jag hänger inte med. Jag orkar inte hänga med. Det är möjligt att det är intressanta teorier som läggs fram om framtiden, andra dimensioner och parallella tidslinjer - med det är otroligt omständligt och förvirrande.

Det är aldrig spännande och sällan roligt. Vad som är väldigt märkligt är att man knappt använder sig av den glittrande framtidsstaden. Varför göra en film om Tomorrowland när man knappt får se platsen? Och varför valde man att ha Eiffeltornet på filmaffischen och inte Tomorrowland? Visst har det franska tornet en betydande roll i filmen - men nog är det konstigt.

Det roligaste i filmen är att en bifigur har döpts till Hugo Gernsback. Gernsback var mannen som i de tidningar han gav ut myntade termen "science fiction", först kallat "scientifiction".

Synd att hela filmen inte utspelar sig på Världsutställningen 1964.

  







(Biopremiär 22/5)

Bio: Into the Woods

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det är inte längesedan BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN; en Disneyproduktion, gick upp på bio - och redan nu får vi se Askungen igen i INTO THE WOODS, även det en Disneyproduktion som får märkligt sen svensk premiär; filmen gick upp i USA på juldagen. Fast i den här filmen får vi träffa fler sagofigurer än Askungen, även Rödluvan, Rapunzel och Jack med bönstjälken figurerar i filmen.

Rob Marshalls INTO THE WOODS bygger på en Broadwaymusikal med samma namn av Stephen Sondheim och James Lapine, och då vet vi vad vi kan förvänta oss: 125 svåruthärdliga minuter - om man nu inte gillar musikaler.

Meryl Streep spelar en namnlös häxa som behöver fyra föremål från olika sagor för att kunna bryta den förbannelse som drabbat henne. En kappa röd som blod, en ko vit som snö, en gyllene sko, och hår gult som majs, eller vad det nu var. Emily Blunt och James Corden gör ett bagarpar som inte kan få barn - men om de hjälper häxan att hitta prylarna lovar häxan att paret får barn. De beger sig in i skogen.

In i skogen beger sig även Jack (Daniel Huttlestone), som ska sälja sin vita ko, Rödluvan (Lilla Crawford), som är på väg till sin mormor, Askungen (Anna Kendrick), som suktar efter balen på slottet, och i ett torn sitter Rapunzel (Mackenzie Mauzy). Bagarparet försöker lura till sig prylarna, det går väl sådär till en början, alla sagorna blandas ihop, och när jag tror att filmen är slut efter drygt halva filmen, tror jag fel, för den går in på ett nytt spår och fortsätter.

Att kalla INTO THE WOODS för musikal är nästan fel - filmen innehåller nästan ingen talad dialog alls, det handlar om några repliker här och var. Det sjungs i princip hela tiden, vilket gör det till opera. Och - det handlar om icke-sånger. Låtarna har inte mycket till melodier och jag kan inte skilja dem åt. Allting låter som libretton - och det går lite hur som helst. Ungefär som när jag fånar mig och leker musikal. Ungefär som LES MISÉRABLES - fast den hade väl en eller två melodier som gick att urskilja.

Om man nu gillar sådant här: fine. Kört hårt. För min egen del var filmen en enda lång plåga. Men jag kan förstås inte slakta filmen bara för att jag tycker illa om moderna musikaler. Det är om inget annat en väldigt snygg film; trollskogen är uppbyggd i studio, så det är stämningsfullt värre och tankarna går till Neil Jordans THE COMPANY OF WOLVES (en på alla sätt mycket bättre film). I min recension av BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN skrev jag att den vore intressantare om de elaka styvsystrarna skar av sig hälarna för att få skon att passa - som i originalsagan. Minsann om vi inte får se det här! Rent allmänt är detta en överraskande mörk och dyster film. Av någon anledning är alltså Askungens skor av guld. Anna Kendrick är en bättre Askungen än Lily James i den andra filmen, Christine Baranski är en elaka styvmodern, och Lucy Punch är en av de exceptionellt elaka styvsystrarna.

Chris Pine är väldigt dashing som Askungens prins, Billy Magnussen spelar en annan prins, och i en märklig scen brister dessa två ut i en duett, där de blottar bringorna - och jag undrar om det är parodi eller på riktigt. Tracey Ullman gör Jacks mor, och plötsligt dyker Johnny Depp upp som vargen och ger sig på Rödluvan i en bisarr scen. Han ser ut som en hallick med pälsfetisch, och lockar den lilla tösen med godis.

Det här låter kanske kul när jag rabblar upp det så här, men som sagt: jag tycker att det är oerhört påfrestande. Hade filmen enbart handlat om Askungen hade jag nog tyckt lite bättre om den.

(Biopremiär 1/4)

Bio: Berättelsen om Askungen

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Snövit gjordes om till actionhjältinna i SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. När Törnrosa blev spelfilm hamnade fokus på sagans onda gestalt MALEFICENT. Nu kommer en spelfilm om Askungen, och den här gången är det mesta sig likt. Här finns det inga monstrum och inga kampsportskunniga brudar. Askungen är snäll och rar, styvmodern och hennes döttrar är elaka, prinsen är en tvåltolle.

1998 kom det en spelfilm om Askungen; FÖR EVIGT - EN ASKUNGESAGA, med Drew Barrymore i huvudrollen. Den har jag inte sett och jag har ingen aning om hur pass mycket den skiljer sig från den här nya Disneyfilmen, som regisserats av Kenneth Branagh.

Det är en flott film han gjort, Branagh. Och filmen gör väl sitt jobb. Jag antar att småbarn, och framför allt småflickor, kommer att älska det här, och jag som vuxen har inte tråkigt. Men filmen går från A till Ö, och kan man den här sagan - och det kan man väl - känns det lite menlöst. Det hade varit intressantare om man höll sig till originalversionen av sagan, i vilken de elaka styvsystrarna skar av sig hälarna för att få skon att passa.

Här finns inte så mycket som sticker ut. Askungen (Lily James) är söt och rätt trist. Dock har filmen försetts med bra karaktärsskådespelare i övriga roller. Derek Jacobi är den gamle kungen. Stellan Skarsgård verkar ha kul som en illasinnad hertig med stor mustasch. Cate Blanchett står först i rollistan, hon spelar den elaka styvmodern - och hon är väldigt bra och äter upp varje scen hon medverkar i. Hon är riktigt härligt elak. Plötsligt dyker Helena Bonham Carter upp som den goda fén. Hon ser ut som Dolly Parton och är lite förvirrad, ja nästan bisarr. Richard Madden gör prinsen.

Askungen säger sig kunna prata med djur, men vi får aldrig höra de datoranimerade mössen prata; de har samma namn som i den gamla tecknade filmen - den tjocke heter Gus - men de piper bara. När Askungen syr sin klänning ser vi hur mössen rullar fram en trådrulle åt henne, mer hjälp än så får hon inte.

Det enda nya i filmen är att styvmodern dealar med den onde hertigen, och att Askungen behåller den glassko hon inte tappar. Vi har väl i alla tider undrat varför inte även den tappade glasskon förvandlas vid tolvslaget. Branagh verkar ha försökt lösa gåtan genom att inte låta någon av skorna förvandlas. Inte för att det blir mer logiskt (varför förvandlas de inte?), men ändå.

Bortsett från en vaggvisa som upprepas två gånger, slipper vi sångnummer - fast under eftertexterna spelas både "En dag är prinsen här" och "Bibbidi Bobbidi Boo" i nya versioner.

Jag var rätt förtjust i MALEFICENT; en fantasyfilm som var oväntat bra och som lyftes av en självlysande Angelina Jolie. BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN tycker jag sämre om, men jag höjer betyget till en trea beroende på Cate Blanchetts insats och ett par andra detaljer jag upskattade.

Filmen visas både på engeska och dubbad till svenska,. Jag såg den på engelska - på svenska är filmen säkert betydligt sämre.

Innan huvudfilmen visas kortfilmen FROSTFEBER; en ny film med figurerna från FROST. Det är inte så mycket att säga om den. Den ena prinsessan fyller år, den andra har blivit förkyld - när hon nyser ploppar det upp små minisnögubbar. De sjunger en typisk musikalsång. Rätt vissen film.

Biopremiär 13/3)

Bio: Big Hero 6

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
När jag spikade ihop min sammanställning av bioåret 2014 förvånades jag när jag upptäckte att jag faktiskt gett FROST en fyra i betyg. När jag tänker efter minns jag nästan ingenting av den filmen - och då såg jag den ändå två gånger. Jag kommer främst att tänka på dess roliga trailer - en scen som fult nog inte fanns med i själva filmen.
Även nya BIG HERO 6 (Oscarnominerad som Bästa animerade långfilm) har en rolig trailer, men den här gången är åtminstone det mesta med i filmen - varför resten klippts bort begriper jag inte. Men det spelar ingen roll:
BIG HERO 6 är Disneys bästa film på bra länge! Detta är dessutom den bästa superhjältefilmen på bra länge.
För regin står Don Hall (NALLE PUHS FILM - NYA ÄVENTYR I SJUMILASKOGEN) och Chris Williams (den bortglömda BOLT). BIG HERO 6 utspelar sig i storstaden San Fransokyo, ett slags blandning av Japan och USA, fyllt med sådant filmskaparna gillar - och de verkar verkligen gilla serietidningar och populärkultur från de här två länderna. Det utspelar sig väl i en nära framtid, skulle jag tro, och huvudperson är den föräldralösa fjortonåringen Hiro (som i "hero"), som tillsammans med sin äldre bror Tadashi bor hos sin moster Kate - Kate har inte bara ett engelskt namn, hon ser även västerländsk ut.

Hiro är ett tekniskt snille; han bygger små robotar och vinner pengar i illegala robotkamper på stan. Tadashi studerar på en högskola för tekniknördar och efter att Hiro demonstrerat sin superavancerade uppfinning microboten, imponeras den aktade professor Callaghan så mycket att Hiro antas som elev. Han hinner dock aldrig börja - skolan börjar brinna och både Tadashi och Callaghan omkommer.
För att komma över sorgen börjar Hiro att experimentera med Tadashis uppfinning Baymax; en uppblåsbar sjuksköterskerobot och en väldigt snäll och omtänksam skapelse. Men så upptäcker de två att Hiros microbotar inte förstörts i eldsvådan, vilket Hiro trodde; de har stulits av en ond superskurk - en hotfull man i kabukimask. Kan det vara den skrupelfrie affärsmannen Alistair Krei, som ville köpa Hiros uppfinning?

Hiro måste stoppa skurken, och han får hjälp av fyra elever från skolan, vilka förses med superhjältedräkter med olika funktioner, och den kramgoa Baymax programmeras så att han kan karate och han stoppas in i en tuffare rustning som kan flyga; han liknar de klassiska japanska jätterobotarna som Goldrake och allt vad de heter.
I grund och botten är BIG HERO 6 en traditionell superhjältesaga - och det är förstås precis vad Hall och Williams försökt göra. Det märks inte minst på alla referenser i filmen: figurerna läser serietidningar vars omslag är pastischer på äldre tidningar från Marvel Comics; en kille i gänget - slackern Fred - bor i ett hem som visar sig vara en serie- och filmnörds paradis. Han har en målning föreställande sig själv som barbar, och den är gjord i Frazettastil. En annan målning föreställer Freds föräldrar, om vem har lånat sitt utseende till fadern, om inte Stan Lee.

Superskurken med kabukimasken är en effektiv figur; han glider hotfullt fram i suggestiva scener och skulle kunna vara hämtad ur en "riktig" superhjälteserie eller -film. Vem vet, han är kanske för otäck för  de minsta barnen i publiken?
Fast den största stjärnan i filmen är Baymax, en av Disneys mest lyckade skapelser någonsin. Denna vinylbubbla är oemotståndlig och väldigt kul. Han är långsam och pratar lugnt, och i den roligaste scenen börjar hans batteri att ta slut - och han beter sig som om han är rejält på lyset.
Animationstekniskt är det strålande och inspirerat, detaljerna är många, det blir aldrig tråkigt, och de fartfyllda actionscenerna i 3D går att hänga med i utan att man får ont i huvudet. Under en biljakt får vi veta att det inte finns några rödljus i en biljakt.

För ovanlighetens skull är den svenska dubbningen bra; bara en sådan sak som att Tomas Bolme gör Callaghans röst - är det en hyllning till Bolmes insats som flitig animédubbare på 1980-talet? Fast den svenska dubbningen gör att en bonusscen som dyker upp efter eftertexterna blir mindre effektiv. Här gör nämligen en känd amerikan en liten cameo, och det blir inte detsamma när Sten Ljunggren gör rösten ...
Det bästa med BIG HERO 6 (som är namnet på superhjältegruppen) är att det inte förekommer ett enda sångnummer; de brukar ju i de flesta fall vara outhärdliga i senare års Disneyfilmer. Däremot används "Eye of the Tiger" på ett kul sätt!
Innan huvudfilmen visas en liten kortfilm; FEAST - en småcharmig sak om en liten hund som älskar mat, men har svårt för vegetarianer.

(Biopremiär 30/1)
-->

Bio: Tingeling - Legenden om önskedjuret

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Oj. Wow. Jösses. Detta är den andra filmen om Tingeling som går upp på bio i Sverige i år! Och då hör det till saken att de här filmerna egentligen inte är avsedda för biovisning. IMDb listar dem som "video", det vill säga; de är producerade direkt för DVD och kabel-TV. Något som förstås inte hindrar dem från att faktiskt gå upp på bio här och var - det här är den tredje Tingelingfilmen jag ser på bio, alltid på reguljära matinévisningar, och det är i princip alltid fullsatt - salongerna kryllar av småflickor som älskar allt gulligt och rosa och flickigt (medan vissa filmkritiker förfasar sig över att filmerna inte är normkritiska).

TINGELING - VINGARNAS HEMLIGHET och TINGELING OCH PIRATFÉN var inget vidare, men den här nya filmen; den femte i raden och den tredje jag ser, är sämst av dem. Eftersom Tingeling själv är en rätt trist typ, har hon precis som i förra filmen förpassats till en mindre roll. I huvudrollen ser vi istället den muntra djurälvan Fawn. Fawn hittar ett stort, lurvigt monster som kallas önskedjuret. Alla är rädda för varelsen, men han visar sig förstås vara hur snäll som helst och hans närvaro i Älvdalen har ett syfte.

LEGENDEN OM ÖNSKEDJURET, i regi av Steve Loter, är en vansinnigt tråkig film. Sentimental och fjompig. Übergullig. Jag nickade till för jämnan och tappade nog tråden ibland. Här och var brister figurer ut i hemska sånger. Bredvid mig satt en liten gosse med sina föräldrar. Gossen var väldigt rastlös och ville gå, han hoppade upp och ner i sätet, och kravlade omkring. De många småflickorna var däremot hänförda. De tyckte att filmen var såååå bra, och att älvorna var sååååå söta!

... Och jag tyckte att det var synd att den här publiken inte satt och såg på SOLAN OCH LUDVIG - JUL I FLÅKLYPA istället. Eftersom ungarna alltså gillar det här möget kan jag ju inte sätta ett rättvist betyg. Så jag gör som jag brukar - här är ett streck telningarna själva kan skriva ett betyg på:



_____________________________________
(Biopremiär 19/12)

Bio: Flygplan 2: Räddningstjänsten

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Mindre än ett år har gått sedan FLYGPLAN hade svensk biopremiär - och redan är uppföljaren här. FLYGPLAN var en spin-off på BILAR-filmerna och skulle ursprungligen göras direkt för DVD, men man ändrade sig och släppte ut filmen på bio. Det var en rätt kass film, betydligt sämre än BILAR - och då är väl BILAR Pixars sämsta film.
Förra gången blev det lilla besprutningsplanet Dusty mästare i flygracing. Nu är han en stjärna, men har fått problem med sin växellåda, som inte kan bytas ut eftersom den inte längre tillverkas. Han kan inte längre flyga fort och tvingas därför skaffa nytt jobb. Dusty flyttar till en stor Yellowstoneinspirerad park med stora skogar, och där blir han brandman. Och det dröjer inte länge innan katastrofen närmar sig - en stor skogsbrand blossar upp, och Dusty och hans nya vänner rycker ut i denna (enligt förtexterna) hyllning till brandkårens modiga män och kvinnor.

FLYGPLAN 2: RÄDDNINGSTJÄNSTEN, som förstås är i 3D, är väl varken bättre eller sämre än den förra filmen. Det är ungefär lika tråkigt den här gången. En del naturscenerier och flygscener är snygga, och ett fåtal detaljer är väldigt roliga - för mig som vuxen: vi får se VHS-omslaget till en film som heter HOWARD THE TRUCK, det görs parodi på förtexterna till TV-serien CHiPS, och den flygande räddningstjänsten far oväntat omkring till tonerna av "Thunderstruck" med AC/DC! Men det är väl allt som är något att ha i den här filmen.

Konceptet i BILAR och FLYGPLAN är väldigt dumt. Döda ting förmänskligas. Och jag köper det inte alls. Det här funkar inte. Det funkade inte när Stephen King gjorde praktfloppen MAXIMUM OVERDRIVE och det funkar inte nu. Bilar och flygplan kan kanske förses med ansikten, men sedan, då? De har ju inga armar och ben. Trots detta verkar de kunna utföra sysslor som kräver händer - men det får vi aldrig se. I början av filmen pratas det om en majsfestival. Majs? Vilka äter majs här? Det finns ju inga människor i filmerna. Fordonen går på bensin och olja. Vilka bor i städerna? Vi får se två campingbilar som myser vid en brasa i skogen. Är inte poängen med sådana bilar att man ska bo inuti i dem? Och hur fixade de brasan? Fordonsvarelserna i den här världen är bara klumpiga och opraktiska. Ett lyxhotell för bilar och flygplan? Det ser helt befängt ut.
... Men tydligen går det hem hos ungarna.
Det enda talande fordon jag accepterar är KITT i KNIGHTRIDER.  









(Biopremiär 29/8)

-->