Visar inlägg med etikett Dinara Drukarova. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dinara Drukarova. Visa alla inlägg

tisdag 20 november 2012

Bio: Amour

Foton copyright (c) Folkets Bio
För mig är Jean-Louis Trintignant, född 1930, mest känd för sina insatser i ett par kultklassiker på 1960-talet. Han spelade mot Ewa Aulin i DEATH LAID AN EGG och han var hjälten i Sergio Corbuccis westernklassiker THE GREAT SILENCE; en riktig höjdare. Men karln har oavbrutet varit verksam från 1955 fram till nu. Och nu är han bioaktuell i filmen som tilldelades årets guldpalm i Cannes.
Det är Michael Haneke som skrivit och regisserat AMOUR. Och vad tycker vi om honom? Nja, min relation till honom är ju inte den bästa. Världens församlade kritikerkår hoppar av lycka när han levererar en ny film, jag tycker att han är ... mindre kul. Jag kikade på de två recensioner jag skrivit av hans filmer här på TOPPRAFFEL!. Nyinspelningen av FUNNY GAMES, som tillhör genren Trash Disguised as Art, och DET VITA BANDET. Jag kunde behärska mig.
Trintignant och Emmanuelle Riva, född 1927, spelar Georges och Anne. De har båda tidigare undervisat i klassisk musik (de verkar vara speciellt förtjusta i Schubert), och även deras dotter Eva (Isabelle Huppert) sysslar med musik och reser runt med en orkester. Georges och Anne bor i en stor, flott lägenhet i Paris och de verkar leva ett harmoniskt liv - men så en morgon drabbas Anne av en stroke. Georges tar hand om henne.
I två timmar och sju minuter.
AMOUR börjar med slutet: polis bryter sig in i parets lägenhet. Dörren till sovrummet är igentejpad. På sängen hittar de den döda Anne, omgiven av blomblad. Således vet vi från början hur det kommer att gå. Att Anne förmodligen dör på slutet hade förstås varit givet utan denna onödiga prolog, men nu framgår det även att hon fått hjälp på traven. Således sitter vi och väntar på att hon ska tas av daga. I över två timmar. Ofta i realtid.
Det här är en typisk film som vinner Guldpalmen och andra, liknande priser. AMOUR är en typisk film som går hem hos kritiker och i vissa kulturkretsar. Men låt mig få sticka ut hakan här:
Jean-Louis Trintignant är fullkomligt strålande som Georges. Jag hade ingen aning om att han är en så bra skådis. Även Riva och Huppert är briljanda, men Trintignant är något utöver det vanliga.
Men han får vara hur bra skådis han vill, det spelar ingen roll - jag tycker att AMOUR till större delen är mördande tråkig. Filmen är verkligen extremt realistisk på de flesta sätt, men det enda som händer är att Anne blir sämre och sämre, och Georges får allt svårare att ta hand om henne. Ibland dyker det upp skötare. Kärleken mellan Georges och Anne prövas. Han vet inte vad han ska ta sig till. Han försöker dölja Annes tillstånd för Eva. Anne svamlar och pratar osammanhängande och kissar på sig.
Jean-Louis Trintignant i yngre upplaga.
Fotot är grådaskig, kameran ofta statisk. Långa tagningar. Många scener som sagt i realtid.
Jag misstänker att jag nickade till en stund i mitten, men jag är inte säker. Säkert är däremot att jag under de mest händelselösa scenerna satt och tänkte på annat. Mästaren på karate.
Lite intressant blir det när det flyger in en duva i hallen. Georges har även en spännande mardröm. Söta Dinara Drukarova från 360 har en pytteroll.
Men herregud, jag kan inte sitta här och låtsas att jag gillar det här och vill rekommendera filmen. Dessutom känner jag igen en del av filmens innehåll från verkliga livet, så varför ska jag se det på bio? I vanlig ordning är Michael Haneke även lite för kall och okänslig för att jag ska låta mig engageras.
Om jag ska göra som Expressen och även betygsätta skådespelarna, får Trintignant fem syndiga dvärgar. Men själva filmen? Jag är väl en galen kamikazekritiker som kommer att få fan av andra för detta, men det blir inte mer än det här:
 






(Biopremiär 23/11)



torsdag 11 oktober 2012

Bio: 360

Foton: Quico Meirelles © 360 Films Ltd 2011. All Rights Reserved.
SHORT CUTS är uppenbarligen an outtömlig inspirationskälla. Filmen är snart tjugo år gammal, men det kommer med jämna mellanrum nya dramer som bygger på samma idé; några till synes orelaterade historier berättas parallellt, för att sedan knytas ihop under filmens gång. Det finns seriösa varianter, som CRASH (nej, inte Cronenbergs film), och så finns det de lättsamma varianterna, som usla VALENTINE'S DAY och NEW YEAR'S EVE.
Nu är det dags igen - den här gången med en till större delen gravallvarlig film. en halvbrasiliansk Europudding av brasilianaren Fernando Meirelles, som gjorde GUDS STAD och THE CONSTANT GARDENER.
360 är inspirerad av Arthur Schnitzlers pjäs LA RONDE (som jag självklart aldrig sett), och titeln avslöjar med all önskvärd tydlighet vad det hela går ut på - rättare sagt: hur det kommer att sluta. Som det började, förstås. Ungefär.
Vi får följa en rad människor från olika länder i små berättelser om kärlek och olika val man gör i livet. Det börjar i Wien, där slovakiskan Mirka (Lucia Siposová) går på något slags audition för att jobba som prostituerad. Hon får snart sin första kund, en engelsk affärsman (Jude Law), som hon ska träffa i en hotellbar. Ett par andra män dyker upp och affärsmannen lyckas därför inte närma sig Mirka. Istället går han hem och ringer upp sin familj. Hans fru spelas av Rachel Weisz, som visar sig ha en affär med en 25-åring.
Anthony Hopkins är före detta alkoholist passagerare på en plan, som kommer i samspråk med en ung, söt brasiliansk tjej (Maria Flor). De beslutar sig för att äta middag tillsammans på flygplatsen, men hon väljer att istället gå till sitt hotellrum med en kille som visar sig vara dömd sexualförbrytare (Ben Foster). I Paris jobbar ryskan Valentina (Dinara Drukarova), som jobbar som tandsköterska och är hemligtv förälskad i sin chef (Jamel Debbouze). Valentina är dock gift med en ryss som arbetar som chaufför åt ett riktigt kräk, något slags gangster.
Så håller det på och filmen utspelar sig i Wien, Paris, London, Bratislava, Rio, Denver och Phoenix. 360 är förstås oerhört välspelad och rätt trevlig - men vid det här laget känns upplägget allt annat än originellt. Filmkritiker brukar klaga på att till exempel actionfilmer bara består av klyschor och upprepningar. Men allvarligt talat finns det lika många, om inte fler, klyschor inom det seriösa dramat. Det känns onekligen som om jag redan sett 360.
Ett par av berättelserna i filmen är bättre än andra. Den är lite ojämn. Den lilla episoden om tandsköterskan och hennes chef är riktigt rolig och gullig, medan resten av filmen är tyngre och mörkare, för att då och då spricka upp i solsken. Här och var tenderar Meirelles film att bli pretentiös - fast den blir aldrig lika pretentiös (och svårbegriplig) som dess konstiga trailer.
Plus i kanten för att det förekommer ett helt knippe tjusigt kvinnfolk i filmen. Sådant uppskattar ju jag, det gör det enklare att se på filmen.
I slutändan lämnade 360 mig ganska oberörd.







(Biopremiär 12/10)