Visar inlägg med etikett Diane Kruger. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Diane Kruger. Visa alla inlägg

torsdag 28 mars 2013

Bio: The Host

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Ibland kommer det en film som tränger sig rakt in i miljarder hjärtan. En film som får oss att se på filmkonsten på ett helt nytt sätt. En film som förändrar världshistorien så som vi känner den.
THE HOST är inte denna film.

Ibland kommer det en framgångsrik sydkoreansk film om ett jättemonster.

Det är THE HOST från 2006.

Andrew Niccols THE HOST är en av årets absolut sämsta filmer. Nej, förresten, ändra det till decenniets sämsta filmer. Niccols har tidigare skrivit manus till filmer som GATTACA, TRUMAN SHOW, THE TERMINAL, THE LORD OF WAR, och vissa av sina manus har han även regisserat själv. Visst har han även gjort krafs som S1M0NE och IN TIME, men av THE HOST att döma verkar han ha glömt allt han lärde sig när han gjorde sina prestigefilmer.

Å andra sidan beror detta säkert på att THE HOST är en filmatisering av en bok a Stephenie Meyer. TWILIGHT-tanten. Det här var hennes försök att följa upp TWILIGHT och boken kom 2008 - året efter släpptes den på svenska som "Genom dina ögon". Om boken blev en lika stor succé som vampyrserien har jag ingen aning om. Niccols filmatisering kämpar i alla fall desperat för att skapa ännu ett biofenomen. På pressvisningen var vi till och med tvungna att skriva under ett papper och lova att vi inte recenserar filmen innan premiärdagen och att vi inte spelar in den (!) - varpå mobiltelefonerna stoppades ner i plastpåsar. Jo, som bekant är det ju medelålders filmkritiker som sitter i biosalonger och filmar och sedan lägger ut på nätet ...

Till filmen.

Var ska jag börja? Det här är så katastrofalt uselt, Beyond Bad, att jag känner mig handfallen.
Nå. Det börjar med rymden och Jordklotet och en pretentiös berättarröst. Vi befinner oss i framtiden, tror jag, eller i ett parallelluniversum. Det råder fred på Jorden! Det finns ingen svält! Alla har det bra! Detta beror inte på att Jordens befolkning har skärpt sig, utan på att utomjordingar har anlänt och tagit över - VÄRLDSRYMDEN ANFALLER-style. Rymvarelserna ser ut som små silvriga, spindelliknande fröer och dessa stoppas in in människorna genom ett snitt i nacken. Hur de lyckades med detta första gången vet jag inte, eftersom de här fröerna förstås inte kan hålla i en skalpell.

Riktigt alla människor har de här frälsarna från rymden inte lyckats ta över. En av dem är Melanie (Saoirse Ronan från FLICKAN FRÅN OVAN och HANNA). Fast hon är inte människa speciellt länge i den här filmen, alldeles i början hoppar hon ut genom ett fönster för att ta sitt liv, men överlever och återuppstår som en annan Jesus som rymdvarelsen Wanderer, kallad Wanda. Det enda som skiljer rymdvarelserna från människor är deras klarblå, silvrigt lysande ögon.

Men nu råkar Melanie leva kvar inne i Wanda, och det var inte planerat. Melanie pratar med Wanda inne i huvudet, vi hör rösterna - och det är hur fånigt som helst!
Melanie har en pojkvän, Jared (spelad av Jeremy Irons' son Max, från ruttna RED RIDING HOOD), och en lillebror - så Melanie/Wanda rymmer och letar upp de här gossarna och lyckas övertala Jared om att Melanie faktiskt finns kvar inuti Wanda - som ju ser ut som Melanie. Snart hittar de ännu fler överlevande människor, bland dem finns William Hurt iförd skägg, och dessa motståndsmän bor i en grotta, och intriger uppstår mellan dem. Extra snårigt blir det när en annan hunk, Ian (Jake Abel), och Wanda blir förälskade i varandra! Konstigt värre.
Diane Kruger spelar en utomjording som tillsammans med sina Seekers konstant letar efter Melanie/Wanda och människorna. Hur ska det gå? Jag kan lova att upplösningen är hur ding som helst. Och det byggs så smått upp till en uppföljare.

Nu tillhör jag självklart inte målgruppen för THE HOST, men jag undrar om inte även fjortonåriga tjejer kommer att tycka att det här är hysteriskt fånigt och dumt. Filmen är osannolikt dålig. Värst är dialogen och då främst replikskifterna mellan Melanie och Wanda - när det är dags för love och grejor, går kalkonmätaren i topp. "Nej! Nej! Gör det inte! Kyss honom inte!" - "Men jag älskar ju honom!" - "Nej! Du är ju Wanda!". Jag skrattade högt ett flertal gånger.

... Men oftast försökte jag hålla mig vaken. THE HOST varar nämligen i över två timmar och den är fruktansvärt tråkig. Det här måste vara den första sci-fi-film som är filmad helt och hållet i slow-motion. Åtminstone känns det så.
Jag begriper inte riktigt vad rymdvarelserna håller på med. De lever i tusentals år och drar från planet till planet som koloniseras. Men uppenbarligen far de vidare till en annan värld efter ett tag. Vad händer då med varelserna de besatt? Ingen aning.

Jag är självklart väldigt svag för rymdinvasionsfilmer och grundstoryn skulle ha kunnat bli en bra film. Problemet är att det här bygger på en bok av mormontanten Stephenie Meyer, som fläskar på med tånorsromanser, religiösa budskap, goda själar från rymden och jönsiga intriger.

Det enda jag gillade i filmen var rymdvarelsernas snygga sportbilar.

TWILIGHT, kom tillbaka! Allt är förlåtet! (Nej, det är det inte, stryk det där sista)
  






(Biopremiär 27/3)

tisdag 19 juni 2012

DVD: Special Forces

SPECIAL FORCES (Noble Entertainment)
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Igen. Jag skriver ju numera om en farlig massa franska filmer som går upp på bio. Fast den här gången handlar det om en film från 2010 som släpps direkt på DVD. FORCES SPÉCIALES, som för säkerhets skull fått en engelsk titel i Sverige.
Det här är ännu en sådan där stor, påkostad, våldsam actionfilm fransmännen producerar rätt många av, men som sällan biovisas utanför sitt hemland. SPECIAL FORCES, som regisserats av Stéphane Rybojad, ser ut som en Hollywoodfilm. Den inte bara ser ut som en sådan, manuset skulle också kunna vara hämtat från USA. Samma typ av rollfigurer, samma typ av repliker. Fast de pratar franska.
Tyskan Diane Kruger spelar fransyskan Elsa Casanova (Casanova?!), som för säkerhets skull oftast pratar engelska. Hon är en idealistisk journalist som befinner sig i Afghanistan, där hon skriver reportage om en grym, kvinnomisshandlande taliban. Efter att ha intervjuat en utsatt kvinna, kidnappas Elsa och hålls som gisslan.
Franska politiker och officerare har möte. De ser en videofilm där Elsa plågas av talibanerna. "That's no way to treat an American!" säger de inte, utan "Så får ingen behandla en fransyska" - så Tchéky Karyo samlar ihop de hårdaste elitsoldater som går att uppbringa för att hämta hem Elsa. Det är Djimon Hounsou från BLOOD DIAMOND och GLADIATOR, och som är den här filmens samproducent. Det är en kille som ser ut som Kim Bodnia och som är rå och stenhård, och vars flickvän är gravid. Det är en kille som kallas Tic-Tac och som visst är en spexare och som gör trummaskinsljud med munnen när han spränger saker i luften. En snubbe är extremt våghalsig krypskytt. Ja, och så är de ett par till.
De beger sig till farozonen, störtar in i talibanlägret, skjuter ner kopiöst många talibaner, får med sig Elsa - men på väg hem missar de helikoptern och blir strandsatta i ödemarken. Var det Murdoch som låg bakom operationen? Och får att göra det hela ännu värre, förföljs de av horder av talibaner. SPECIAL FORCES förvandlas till en variant av THE GREY - fast med vargarna utbytta mot skäggiga män. Hjältarna svälter, är trötta, och de börjar att decimeras.
Jag kommer osökt att tänka på HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE. En annan icke-amerikan på hårt uppdrag i varmare länder. HAMILTON var uppenbart inspirerad av Bournefilmerna när det gäller actionscenerna, men i övrigt känns den bara som ännu ett visset och stelt TV-drama. I det här franska krigsrafflet går man hela vägen i sin imitation av amerikansk actionfilm. Och det är ju inget fel i det. Rybojad verkar mest intresserad av att det ska se tufft ut. Filmen är betydligt våldsammare och mer skjutglad än HAMILTON, och när hjältarna röjer loss och pangar towelheads så att blodet stänker, kompas de av hårdrocksriff. Fienden kan tack och lov inte sikta. Även om hjältarna står helt oskyddade (och fäller kommentarer som "Jag älskar mitt jobb!"), missar fiendens kulor dem. Über-talibanen är ondare än ondast, skjuter sina egna män, har för mycket kajal, och vill av någon anledning helst prata engelska med sina landsmän.
När hjältarna mot slutet börjar stryka med, gör de så på heroiska sätt. En kille dör slowmotiondöden till smäktande stråkar. Jag skrattade högt. Jag skrattade rätt ofta under filmens gång. Men annars är den här filmen ganska tråkig. Storyn är ointressant, rollfigurerna är med vissa undantag inte så kul, och det blir segt när de vandrar genom ödemarken för att hitta tillbaka. Filmens andra hälft varat en evighet.
DVD:n innehåller inget som helst extramaterial.







torsdag 16 juni 2011

Bio: Unknown

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox

1995 kom TV-serien NOWHERE MAN, som jag tror hette MANNEN SOM FÖRSVANN i Sverige. Pilotavsnittet regisserades av Tobe Hooper och jag tyckte att det var grymt spännande och fascinerande: en man satt på en restaurang tillsammans med sin fru, tror jag det var, när han slank in på toaletten. När han återvände kände hustrun plötsligt inte igen honom. Ingen annan heller. Även andra avsnittet minns jag som bra, men efter ytterligare några avsnitt av de 25 som gjordes, slutade jag titta - det hela blev för dumt, TV-makarna kom aldrig med några tillfredställande förklaringar på det som skedde. Något som är vanligt i den här typen av thrillers; idén är så bra att det sällan går att komma med en tillfredställande förklaring.

Nu får Joel Silver-produktionen UNKNOWN sin försenade Sverigepremiär, och jag kom osökt att tänka på NOWHERE MAN. Liam Neeson är dr Martin Harris, som tillsammans med sin fru Liz (January Jones) anländer till Berlin, där han ska delta i ett arrangemang. Väl framme på hotellet konstaterar Harris att han troligen glömt en väska på flygplatsen, och utan att Liz noterar det, hoppar han in i en annan taxi och åker tillbaka.
 
Diane Kruger spelar den bosniska taxichaffisen Gina, och det bär sig inte bättre än att de kör av vägen och hamnar i plurret. Fyra dagar senare vaknar Harris upp på ett sjukhus och beger sig genast till hotellet - där det visar sig att ingen vet vem han är. Han saknar identitetshandlingar och vad värre är, är att Liz inte känner igen honom - inte nog med det, vet visar sig att hon är gift med en annan dr Harris (Aidan Quinn).

Harris börjar tro att han är galen. Om han inte är dr Harris, vem är han då? Men han är ju säker på att han har rätt. Och varför dyker det plötsligt upp folk som vill mörda honom? Vad är det här för någon jättekonspiration?

Bruno Ganz spelar en före detta Stasiagent som Harris anlitar för att luska i det hela, och även Gina letas upp, och tillsammans närmar de sig gåtans lösning. Det blir jakter, action och en kamp mot klockan.

Den tidigare träbocken Liam Neeson har ju gått in i en andra andning som filmhårding, med tuffa roller i filmer som till exempel TAKEN och THE A-TEAM. Den här gången spelar han ännu en tuff kille och gör det på ett övertyg-
ande sätt. UN-
KNOWN påmin-
ner förstås om andra minnesförlustraffel som Jason Bourne-filmerna och THE LONG KISS GOODNIGHT, och om seriealbumen om XIII, men det hindrar inte spanjoren Jaume Collet-Serras (HOUSE OF WAX, ORPHAN) film, baserad på en roman av Didier Van Cauwelaert, från att vara en bra - riktigt bra, till och med - thriller i Hitchcocks anda.

Visst, har man sett ett större antal filmer och läst ett gäng böcker i den här genren kan man förstås räkna ut en del överraskningar i förväg, det gjorde i alla fall jag, men det spelar ingen roll.
Skådespelaruppbådet i filmen är utmärkt - även Frank Langella dyker upp - och på det hela taget, är detta en förhållandevis vuxenorienterad thriller. Handlingen är hela tiden intressant och filmen blir faktiskt riktigt rejält spännande emellanåt.

Mest överraskande av allt, är att upplösningen hör och häpna är tillfredställande!
Det här är tveklöst en av årets bästa thrillers!

Fast det är ju lite lustigt att irländaren Liam Neeson spelar amerikan och tyskan Diane Kruger, som ser svensk ut, spelar Bosnier.






(Biopremiär 17/6)

torsdag 29 juli 2010

Bio: Mr Nobody

Foton copyright (c) PAN Vision
Mina trogna läsare torde känna till att jag har svårt för alla dessa hajpade, hippa, "konstnärliga" och framför allt pretentiösa regissörer som ploppat upp de senaste tio åren eller så och som dyrkas av vissa människor som inte vet bättre. Typexempel är ju Spike Jonze. Han borde hållit sig till Beastie Boys-videor. Och så har vi fransmannen Michel Gondry, som dessutom samarbetat med Jonze för att uppnå värsta möjliga effekt. Gondry är illa nog på egen hand, som i obehagliga THE SCIENCE OF SLEEP; en film om psykfall som får ihop det. Han lyckades sabba BE KIND REWIND, en film som hade alla förutsättningar att bli en härlig fjöntfilm. Nu skadesköts filmen med hjälp av märkliga pretentösa drag. Så jag undrar verkligen hur den kommande GREEN HORNET kommer ett bli...
En tredje herre är belgaren Jaco Van Dormael.
I ärlighetens namn har jag inte sett hans tidigare filmer, och gubben har hållit på i trettio år nu. Fast jag minns att alla - som i "alla" - snackade om TOTO LE HÉROS, som kom 1991.
När jag bänkade mig på pressvisningen av MR NOBODY var jag lite fel på det. Dels visste jag inte om det var den eller THE BOYS ARE BACK som skulle visas, jag var väl ovanligt förvirrad. Men framför allt hade jag fått för mig att MR NOBODY är en asiatisk film. Fråga mig inte varför. Dock hade jag noterat att filmen skulle vara två och en halv timme. Det är ju ett jävla sätt, om det inte handlar om superhjältar eller cowboys.
Apropå cowboys, tänker jag alltid på DET VILDA GÄNGET när bolaget Wild Bunchs logga dyker upp på duken. Och så tänker jag på Cannes och andra filmfestivaler. Wild Bunch dominerar på många festivaler, och ofta är deras filmer typiska festivalfilmer. Det känns som om de är gjorda för till exempel Cannes, och inte för vanlig biodistribution. MR NOBODY kommer från Wild Bunch.
Jared Leto spelar Nemo Nobody (redan namnet är pretentiöst!) som vaknar upp och upptäcker att året är 2092. Herr Nodody är 120 år och kommer att bli den sista människan som dör av hög ålder - år 2092 dör inte människor längre. Därför ska Nemos död direktsändas på TV.
Fast den rynkige gubbstrutten är övertygad om att han bara är något på trettio år gammal.
Och så börjar han drömma och filosofera. En typisk frågeställning i filmen: Varför minns man inte framtiden?
Han funderar på om han levt rätt liv, det liv han borde ha levt. Har han älskat rätt kvinna? Och så vidare. Det är lite svårt att redogöra för filmens handling. I alla fall för mig, eftersom jag hela tiden hörde en röst från filmduken som sa "Du känner hur dina ögonlock blir tyngre..."
MR NOBODY består av en väldig massa episoder ur Nemos liv, berättade lite huller om buller sådär. En del av de här episoderna är riktigt bra. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om en av de olika parallella trådarna.
Vidare är filmen ofta väldigt tjusig. Denna fransk-tysk-belgisk-kanadensiska film kan inte ha varit billig att göra, och den är inspelad i samtliga fyra länder. I synnerhet framtidsscenerna är imponerande med sina science fiction-landskap.
Men pretto-sci-fi är en irriterande genre. MR NOBODY är en pretentiös film. Allting är artificiellt och lite sökt. Här finns inga riktiga människor, all dialog är konstruerad, ingenting flyter naturligt. Precis som fallet är med Jonze och Gondrys verk.
Inte blir det bättre av att filmen är en timme för lång. Rhys Ifans medverkar i filmen - han verkar hålla på att bli något slags bisarr art house-favorit. Diane Kruger är också med och förgyller sina scener.
Men filmen funkar säkert bra som ambientbakgrund på en fest.
...Fast jag kan ge mig fan på att vissa typer kommer att njuta i fulla drag av det här. Jag känner ett par sådana människor. De skriker av smärta om man stänker vigvatten på dem.






(Biopremiär 30/7)