Visar inlägg med etikett Diane Keaton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Diane Keaton. Visa alla inlägg

tisdag 27 oktober 2015

Bio: Fem trappor upp

Foton copyright (c) Njutafilms
Om man inte vill se Bond till helgen, finns det alternativ. Till exempel den här filmen, som är så långt från Bond man kan komma.
Det är något visst med New York. Förvisso har jag själv bara varit där en gång, och bara på Manhattan, men det finns ju åtskilliga filmer som frossar i New York-miljöer och -stämningar; som framställer staden som en levande, organisk varelse. Här har vi ännu en, i regi av engelsmannen Richard Loncraine och med Morgan Freeman som den av producenterna.
Freeman och Diane Keaton spelar Alex och Ruth Carver, som bott i samma gamla stora, fina lägenhet i Brooklyn i fyrtio år. Nu ska de av någon anledning flytta, fast de har inte bestämt vart. Cynthia Nixon spelar en ettrig kvinna som ska hjälpa dem att sälja lägenheten, och snart dyker det upp spekulanter - samtidigt som jag tänker att filmen garanterat slutar med att paret Carver bestämmer sig för att bo kvar i sin älskade lägenhet. Som sagt, de verkar ju inte riktigt veta varför de ska flytta, mer än att Alex börjar få allt svårare att gå uppför de fem trapporna.
Genren är dramakomedi, och visst är det småputtrigt. Det dyker upp en del excentriska och märkliga människor på lägenhetsvisningarna. Jag fnissade till ett par gånger.
Samtidigt är det här väldigt sentimentalt. Alex tänker tillbaka på alla fina stunder de haft i hemmet, han tänker tillbaka på när han träffade Ruth på 1970-talet - skådisarna som gör Carvers som unga är riktigt bra på att frasera- och röra sig som Freeman och Keaton. För att göra det hela än mer sentimentalt, har Carvers en gullig liten hund som de måste ta till veterinären för en operation. Kommer den att överleva? I en intressant bihandling som slarvas bort, rapporterar TV-nyheterna konstant om en muslimsk man som övergett tankbilen han körde på Brooklyn Bridge och nu jagas som eventuell terrorist. Trafikstockningarna detta medför innebär att det inte kommer så många spekulanter och tittar på lägenheten.
FEM TRAPPOR UPP har ett mjukt filmfoto som går i varma höstfärger. Alex och Ruth strosar i pittoreska miljöer, bland tjusiga byggnader och i vackra hem. De besöker småbutiker, vänner och butiksägare hejar på trottoarer. Sällan har New York varit mysigare än så här. Det känns som om filmen beställts av New Yorks turistbyrå.
Morgan Freeman och Diane Keaton är utmärkta i rollerna, de har en enastående kemi. Samtidigt är detta bara en stor, höstglimmande bagatell. Det finns ingen större orsak att se den här. Fast det är klart, biobesökare i huvudpersonernas ålder som går omkring och funderar på samma som saker som de; främst det liv de levt, har kanske en del att hämta här.
Alla kvaliteter till trots, är detta för sentimentalt och slätstruket för min del. Ja, det här är en sådan där film inleds med pianoklinkande på soundtracket. Loncraines film kan nog vara mysig att se hemma i TV-soffan, men att se den på bio är att ta i. Och vad tror ni, hade jag rätt om slutet?
För att ha varit "kämpande konstnär" i fyrtio år går det förresten ingen nöd på Alex Carver.
Efter pressvisningen strosade jag genom Vasastan och Haga i ett höstlikt Göteborg. Jag tänkte att det nog skulle gå att göra en liknande film här; en film som romantiserar Göteborg. Det är svårare i kalla och hårda Malmö.
Plötsligt korsade två kvinnor min väg. De klagade över alla dåligt renoverade lägenheter i Vasastan som säljs till överpris.








(Biopremiär 30/10)

-->

torsdag 2 oktober 2014

Bio: Säg aldrig aldrig

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland kommer det filmer som får mig att känna mig ... ung. Filmer som vänder sig till den äldre publiken; till seniorerna. SÄG ALDRIG ALDRIG (som heter AND SO IT GOES i original) är en sådan film. För regin står Rob Reiner, som ju gjort odödliga klassiker som STAND BY ME och NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY ..., men på senare år usla saker som NU ELLER ALDRIG (BUCKET LIST, ni vet).
Michael Douglas fyllde nyligen 70 och ser numera faktiskt ut att vara 70 - för att inte tala om hur lik sin far Kirk han nu är. Douglas, som lyser i rollen, spelar den självupptagne änklingen och mäklaren Oren Little (Oren? Då får han väl tvätta sig!), som innan han ska dra sig tillbaka utan framgång försöker sälja ett svindyrt hus. Han är bitter och verkar hata allt och alla, denne Oren; han hatar saker passionerat.
Han äger något slags bungalowkomplex där han själv bor, och hans granne är nattklubbssångerskan Leah (Diane Keaton, 68). De gnabbas dagligen. Men så dyker plötsligt Orens före detta knarkare till son upp efter att inte ha synts till på tio år. Grabben ska in i fängelse och vill att farsan ska ta hand om det fram tills nu okända barnbarnet Sarah (Sterling Jerins). Oren vägrar, men har inget val. Han tänker dock leta upp flickans mor och dumpa henne där.
Kirk Douglas upp i dagen!
Leah är inte lika avigt inställd till Sarah och tar hand om tösabiten. De blir bästa vänner. Och gissa vad som händer? Jo, den kallhjärtade Oren börjar med tiden att mjukna. Inte nog med att han börjar engagera sig och se till att barnbarnet får det bra, han inleder även en romans med Leah, som han trots allt är hemligt förälskad i. Inga överraskningar här.
Och det överraskar inte heller att filmen är extremt sirapsindränkt. Diabetiker varnas. Leah sjunger ofta sentimentala låtar och gråter när hon gör detta (vilket irriterar Oren). Den lilla ungen är irriterande hjärtknipande och med tiden även beskäftig. Jag ser framför mig hur en åldrad publik lägger huvudet på sned, slår ihop händerna och utbrister "Åååååh!" när de tittar på det här. Själv suckar jag mest.
Fast helt hopplöst är det här inte. Rob Reiner själv spelar en kille med illasittande toupé som spelar i Leahs kompband. Han är jätterolig. Frances Sternhagen (84) gör en tant som jobbat på Orens kontor sedan urminnes tider. Där sitter hon och kedjeröker och fäller syrliga kommentarer. Och som sagt, Michael Douglas är väldigt bra när han är utstuderat cynisk och ibland direkt elak. Han skjuter med painballgevär på en lösdrivande hund.
Men som helhet är detta alldeles, alldeles för tillrättalagt, sockersött, beräknande och kletigt. Och den typen av film tilltalar mig inte alls. Vore jag 70 hade jag kanske varit av annan åsikt.








(Biopremiär 3/10)




torsdag 3 februari 2011

Bio: Morning Glory

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag nämnde trailern för MORNING GLORY i min recension av BURLESQUE. Ja, det är den där filmen med Rachel McAdams, denna väldigt, väldigt söta, charmiga och begåvade aktris.
Nu är sån filmen här och jag hade förstås förväntningar på den, dels då McAdams medverkar, och dels då den är regisserad av Roger Michell, mannen bakom min guilty pleasure NOTTING HILL. Å andra sidan medverkar även den dammiga träbocken Harrison Ford, som inte är ett kvalitetstecken så länge han inte är Han Solo. Eller Indiana Jones - i de tre första filmerna.
McAdams spelar Becky Fuller, verk-
stäl-
lande producent på ett morgon-
program i New Jersey. Det är ett stressigt jobb som börjar redan klockan fyra på morgonen, och Becky har egentligen inget privatliv utanför jobbet. När hon blir kallad till chefen förväntar sig alla att hon ska stiga i graderna - men i stället får hon sparken av ekonomiska skäl.
Becky jobbar energiskt på att få ett nytt jobb i branschen, hon söker alla TV jobb som finns, och slutligen ringer de från en kanal i New York. Chefen där, spelad av Jeff Goldblum, förbarmar sig över Becky och tillsätter henne som verkställande producent på deras morgonprogram DAYBREAK, som har rullat i över fyrtio år.
Det är bara det att DAY-
BREAK är ett ned-
lägg-
nings-
hotat, stökigt program med dåliga tittarsiffror. Inslagen är usla och ointressanta, personalen hatar varandra och allting är ett enda kaos. Den rättrådige Becky börjar dock få ordning på programmet och det första hon gör är att sparka deras sexistiska, porrmissbrukande nyhetsankare.
Fast nu måste hon ju hitta ett nytt ankare. Hon lyckas värva den ytterst motvillige, ständigt sure Mike Pomeroy (Ford), en garvad nyhetsveteran som föredrar "seriösa", tunga nyheter. Han hatar matlagningsprogram och lättviktiga reportage. Han käbblar konstant med en annan veteran, Colleen Peck (Diane Keaton), som han delar värdskapet med.
Förutom allt detta strul blir Becky upp-
vaktad av en mer fram-
gångs-
rik TV-kille, Adam Bennett (Partrick Wilson), något Becky inte riktigt kan hantera.
MORNING GLORY är tänkt att vara en lättsam farsksarusell. Men den lyckas bara sådär. Som sagt, jag gillar verkligen Rachel McAdams, men här är hennes rollfigur en rätt påfrestande typ. En ständigt positiv, leende, energisk och superhurtig typ som lever för sitt jobb och inget annat. Sådana brudar finns det gott om i verkligheten och de kan man ju inte vara ihop med.
Harrison Ford är stel och träig, men har trots allt ett par bra scener, medan den bleke, slätstrukne)  Patrick Wilson är lika lättglömd som han brukar vara. Det blir aldrig speciellt roligt, det här, och de romantiska inslagen lyfter inte heller.
Det hela är väldigt förutsägbart. Visst, det hör genren till, men när Harrison Foird i mitten av filmen passionerad börjar laga mat hemma hos sig, förstår vi genast hur det kommer att sluta.
Roligast är det som försiggår i bakbrunden i vissa scener. Vid ett tillfälle passerar en kamel i en korridor, vid ett annat kommer några riddare och hämtar kaffe.
MORNING GLORY lyckas masa sig upp till en trea, men det är knappt.





(Biopremiär 4/2)