Visar inlägg med etikett Dev Patel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dev Patel. Visa alla inlägg

torsdag 12 augusti 2021

Bio: The Green Knight

Foton copyright (c) Scanbox

Som bekant är det väldigt svårt att göra filmer som bygger på Arthursagan efter att MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD kom 1975. En bit in i THE GREEN KNIGHT hamnar hjälten i en mystisk skog. Han ser sig om, och vi ser träden filmade med subjektiv kamera. Något kommer att dyka upp ... och jag tänkte förstås genast att nu kommer the Knights who say Ni! Så är det hela tiden. Inte bara i den här filmen, utan i alla filmer om kung Arthur och hans riddare. Bad. bad Zoot!

Legenden om den gröne riddaren är en av de mest kända berättelserna ur Arthursagan. Ursprungligen skrevs den på 1300-talet. Jag letade om texten på nätet, men den är skriven på vers och på inte helt färsk engelska, vilket gör att den är rätt svårpenetrerad. Om man nu inte är inne på uråldriga poem på medelengelska.

Filmer om legenden finns det en hel hög, gjorda både för bio och TV. 1973 kom GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, med Murray Head som Sir Gawain. Det här är en billig och lite tafflig fiolm, som regisserades av Stephen Weeks. 1984 var Weeks i farten igen - då gjorde han SWORD OF THE VALIANT: THE LEGEND OF SIR GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, producerad av Cannon. Det är samma film en gång till. Miles O'Keefe spelade Gawain, Sean Connery var den gröne riddaren, och i den imponerande rollistan återfanns även folk som Trevor Howard och Peter Cushing. Budgeten var lite högre den här gången, fiolmfotot bättre, men det är en otroligt fånig film. 1991 kom en engelsk TV-film som heter GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT. Den ser ut som en typisk engelsk TV-produktion, den är billig, skjuten på video, och teatral. Den ligger originalhistorien nära, men den är i ärlighetens namn rätt tråkig.

Amerikanen David Lowery har tidigare gjort filmer som den usla PETER OCH DRAKEN ELLIOTT och den trevliga DEN SISTE GENTLEMANNEN. Nu har han gett sig på riddarna av runda bordet med THE GREEN KNIGHT, som han även skrivit manus till - och han har faktiskt lyckats göra den bästa filmatiseringen av en berättelse ur Arthursagan sedan John Boormans EXCALIBUR (1981). 

Dev Patel spelar slarvpellen Gawain, och utseendemässigt skiljer han sig förstås från alla tidigare Gawain på film. Det är jul, och Gawain vaknar upp på ett horhus. En av kvinnorna där, Essel, spelas av Alicia Vikander. Gawain skyndar iväg till kungen (Sean Harris), underförstått Arthur, men han nämns aldrig vid namn. Julfirandet pågår för fullt, när plötsligt portarna slås upp och en mystisk, grön riddare (Ralph Ineson), till synes ett levande träd (han påminner om Groot i GUARDIANS OF THE GALAXY), rider in. 

Den gröne riddaren vill leka en lek. En av riddarna i salen ska få utdela en hugg med ett svärd mot den gröne riddaren. Julen året därpå ska den gröne riddaren återgälda hugget. Ja, de lekte märkliga lekar på den tiden. Gawain blir den som ska hugga ner främlingen. Kungen räcker Gawain sitt svärd (Excalibur?), och Gawain hugger huvudet av den gröne riddaren. Då händer något märkligt. Den huvudlösa kroppen plockar upp huvudet och sätter tillbaka det på halsen. Han skrattar och rider därifrån. Et år senare ska alltså Gawain få sitt huvud avhugget. Året går, och till slut är det dags för Gawain att rida iväg till det Gröna kapellet och möta sitt öde. Märkliga saker sker under den långa färden.

I en stuga träffar Gawain ett spöke (Erin Kellyman), som vill att han ska hitta hennes avhuggna huvud. Han hamnar i ett slott bebott av en lord (Joel Edgerton), vars hustru spelas av Alicia Vikander - ja, hon gör två roller. Hustrun gör sexuella närmanden mot Gawain. Rent allmänt är den här filmen full av sexuella närmanden och åtrå. Det vilar en tjock, erotisk stämning över filmen.

Jag ska inte påstå att jag förstod allt i den här filmen. Väldigt mycket förstod jag inte alls. Gawains mor ska visst vara Morgana Le Fay (jag föredrar stavningen Morgana framför Morgan), det uppfattade jag aldrig. Det här är ett högst surrealistiskt riddaräventyr. THE GREEN NIGHT känns som en oerhört vacker mardröm.

Bitvis associerar jag till den franska serietidningen Métal Hurlant på 1970-talet. En mäktig scen med ett gäng vandrande jättar ser ut som något skapat av Moebius. Ibland ser det ut som om det är tecknarna från The Studio, det vill säga Barry Windsor Smith, Jeff Jones och gänget, som ligger bakom. Ofta ser scenerierna ut som renässansmålningar. Tempot är långsamt, allting är suggestivt. Att man inte fattar allt spelar ingen roll, det här är vackert och fascinerande.

I Sverige är THE GREEN KNIGHT tillåten från elva år. Mediebyrån skriver i sin motivering att filmen innehåller kuslig och skrämmande stämning, halshuggningar med mera, men "filmens sagokaraktär och långsamma tempo bedöms dock minska inslagens skrämmande effekt". Men: i USA är den här filmen Rated R, det vill säga tillåten från 17 år. Detta beror inte på att det förekommer våld och skrämmande stämning, utan på att vi får se några nakna kvinnobröst, samt en synnerligen oväntad sekvens som avslutas med ett spermasprut!

Med detta sagt: THE GREEN KNIGHT är en film ytterst få elvaåringar lär uppskatta. Det här är ingen film för barn. Och många vuxna lär klaga på att den är för konstnärlig och tråkig.

David Lowerys film har snygga och kreativa förtexter och kapitelrubriker, filmfotot är exemplariskt, och skådespelarna är förstås utmärkta.

... Dock kunde jag aldrig sluta att tänka på Monty Python när jag såg filmen.


 




(Biopremiär 13/8)

torsdag 12 mars 2015

Bio: Hotell Marigold 2

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Då har några av Englands och USA:s mest namnkunniga skådespelande seniorer varit på betald semester i Indien igen. Och det kan vi väl unna dem. De verkar ha det så trevligt därborta. Och tydligen gillar även seniorer att gå på bio - för hur ska vi annars förklara varför den rätt vissna HOTELL MARIGOLD från 2012 blev en så pass stor framgång att den betingade en uppföljare?

John Cleese har sagt att orsaken till att han aldrig gjorde någon långfilm på PANG I PYGGET är att ingen skulle stå ut med Basil Fawlty i 90 minuter. Men här får vi en liten vink om hur det skulle kunna vara. John Madden har åter regisserat och hans film påminner väldigt mycket om PANG I BYGGET-avsnittet "The hotel inspectors".

Hotell Marigold är ett ställe där gamla (och rika, antar jag) människor checkar in för att ha det bra och eventuellt stanna kvar tills de dör. Hotellet drivs av den unge Sonny (Dev Patel, som även är aktuell i CHAPPIE), och nu tänker han expandera. Han vill samarbeta med ett amerikanskt företag och köpa ännu ett hotell i närheten. Amerikanerna tänker skicka en anonym hotellinspektör för att undersöka.

Sonny ska gifta sig med sin Sunaina (Tina Desai), ett stort bröllop planeras, men Sonny har tankarna på annat och klantar till allt. När amerikanen Guy (Richard Gere) en dag anländer, tar Sonny för givet att det är han som är hotellinspektören. Sonny lismar å det grövsta för Guy; han förvandlas till Basil Fawlty, och alla tycker att han är allmänt pinsam. Fast det är inget som hindrar Guy från att bli betuttad i Sonnys morsa.

Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighy, Ronald Pickup, Diana Hardcastle och Celia Imrie återkommer från förra filmen, och det spinns små intriger om dessa rollfigurer - en tror att en taxichaffis försöker mörda hans fru, en annan har blivit kär, och så vidare. Maggie Smith är sur och tycker illa om allt och alla, och är den som är vettigast och lyckas ställa det mesta tillrätta.

Vill du se något färggrannt som rör sig på bioduken, kan du se den här. I övrigt är filmen precis lika slätstruken och meningslös som den första. Skådisarna är trevliga, rollfigurerna är sympatiska, de har säkert haft det mysigt när de gjorde filmen - men det är inte speciellt roligt, Sonny är mest jobbig, och det som är tänkt att vara "bitterljuvt" blir mest sliskigt sentimentalt. Filmen slutar med ett stort dansnummer.

Kommer det en tredje film i serien har kanske några av de medverkande hunnit dö på riktigt.





(Biopremiär 13/3)

fredag 6 mars 2015

Bio: Chappie

Foton copyright (c) UIP

Jag har ofta - eller snarare alltid - problem med övertydliga budskap. Till exempel allegorier där det är fullkomligt omöjligt att undvika vad det egentligen handlar om. Det kan vara behjärtansvärda budskap, men när det blir lite för in-your-face, blir jag ibland lite, eller mycket, irriterad.

Sydafrikanen Neill Blomkamps två tidigare science fiction-filmer; DISTRICT 9 och ELYSIUM, behandlade flyktingpolitik och överklassens privilegier på ett sätt som var omöjligt att missa, allt paketerat i blockbusterkostym. Många tyckte att de här filmerna var fullkomligt fantastiska. Själv gillade jag dem, men jag var inte sådär extremt imponerad. Som actionfilmer kändes de ganska standard.

Blomkamps nya film är inte lika politisk - och förutom en hel del utmärkt action, är filmen dessutom ofta riktigt rolig. Förra året kom den onödiga nyinspelningen av ROBOCOP, och mitt första intryck av CHAPPIE är att Blomkamp var missnöjd med nya ROBOCOP och gjorde sin egen RoboCop-film - likheterna är många, det är på gränsen till plagiat.
Det är en nära framtid och vi befinner oss i Johannesburg. Kriminaliteten har eskalerat och för att få bukt med detta, har polisen satt in robotpoliser. Dessa sköter sitt jobb mer än utmärkt och de tillverkas av ett företag lett av Sigourney Weaver, en skrupelfri och hård kvinna, vilket hör genren till. Dev Patel spelar Deon, mannen som skapade robotarna, och på sin fritid håller han på att skapa artificiell intelligens som är såpass avancerad att robotar får känslor, kan tänka och agera som en riktig människa.

En som inte gillar Deons robotar är den vresige Vincent (Hugh Jackman i en sällsynt skurkroll). Han har byggt en gigantisk stridsmaskin han döpt till Moose (en robot som är lite väl lik ED-209 i original-ROBOCOP). Vincent försöker övertala polisen att använda in hans maskin, men får hela tiden nej. Några andra som inte gillar polisrobotarna är ett gäng kriminella, lett av den bindgalne Ninja - som spelas av en sydafrikansk rappare som heter, öh, Ninja och som har ett band som heter Die Antwoord. I gänget finns även en tjej som heter ¥o-Landi  och som spelas av, öh, ¥o-Landi Vi$$er - hon är i verkligheten gift med Ninja och även hon medlem i Die Antwoord, som bidragit med några låtar på soundtracket. Det här gänget har fått för sig att det går att stänga av och omprogrammera robotarna så att de kan bli grymma gangsters.
En polisrobot skadas i strid och ska skrotas. Deon försöker övertala sin chef att få testa sin nya uppfinning på den skadade roboten, men får blankt nej - de här robotarna ska vara effektiva snutar och inte känsliga poeter och konstnärer. Således snor Deon roboten - och blir omgående kidnappad av Ninjas gäng.

Det visar sig att Deons artificiella intelligens funkar utmärkt. Roboten, som döps till Chappie (och som spelas av Sharlto Copley), vaknar upp - och beter sig som ett litet barn. Han är lite skrajsen, nyfiken, och han gillar att leka med Barbie. Detta uppskattar förstås inte Ninja, som istället lär ut hur man beter sig som en riktigt tuff gangster. Den charmige Chappie, som kallar Ninja och ¥o-Landi för pappa och mamma, lyckas snart få det tuffa, våldsamma gänget att mjukna och visa att de innerst inne är omtänksamma människor med varma känslor. Dock blir familjelivet inte vidare mysigt, då de har en annan galen gangster efter sig - och den slemme Vincent lurar bakom hörnet.

Ibland tenderar CHAPPIE nästan barnfilm. Den lustige roboten är verkligen ett charmtroll, och det är fantastiskt roligt när han ger sig ut på stan och iförd bling ska agera gangster. Men Blomkamps film är definitivt ingen barnfilm; språket är grovt (Chappies stridsrop är "Fuckmother!") och actionscenerna är brutala och blodiga.
Det finns mer än bara handlingen som påminner om ROBOCOP; filmen innehåller då och då inklippta nyhetsinslag. Dessutom påminner Hans Zimmers musik väldigt mycket om musiken i TERMINATOR. Men Neill Blomkamps film är betydligt bättre än den nya ROBOCOP och de senaste TERMINATOR-filmerna. Jag tror säkert att de flesta kommer att tycka att detta är ett kliv ner för Blomkamp efter DISTRICT 9 och ELYSIUM, men jag tycker att filmen är fenomenalt underhållande. Jag hade inte tråkigt en sekund. Och Chappie själv är så välgjord och övertygande att det är svårt att tänka sig att roboten inte finns på riktigt.








(Biopremiär 6/3)

fredag 23 mars 2012

Bio: Hotell Marigold

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Om THE HUNGER GAMES är en film som vänder sig till juniorerna i biopubliken, är HOTELL MARIGOLD en som vänder sig till seniorerna.

Ibland vill filmstjärnor unna sig lite välbetald semester. Michael Caine tackade ju inte nej till att spendera ett par veckor i Bahamas för att sova sig igenom HAJEN 4. Julia Roberts hade mer påtaglig semester i LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET, som mest kändes som en filmatiserad resebroschyr. För att inte tala om MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER, en film som snarast är en förolämpning.

Men även eliten bland brittiska karaktärsskådespelare verkar vilja unna sig lite betald semester. Varför inte i Indien? För det är där John Maddens (SHAKESPEARE IN LOVE) "bitterljuva" dramakomedi HOTELL MARIGOLD utspelar sig. Och precis som fallet är med liknande filmer, är det här tunt. Det är väldigt tunt.

Judi Dench är Evelyn, vars make sedan 40 år nyligen har dött i en hjärtattack. Tom Wilkinson är Graham, en domare som visar sig vara homosexuell och som 30 år tidigare träffade sitt livs kärlek i Indien; en historia som slutade i elände. Maggie Smith är den rasistiska och fördomsfulla Muriel, som hamnat i rullstol efter en höftledsoperation. Ronald Pickup är Norman, en ensam gammal festprisse. Bill Nighy och Penelope Wilton är Douglas och Jean, som snart varit gifta i 40 år utan att riktigt veta varför. Celia Imrie är Madge, som ... Tja, hon verkar mest vara en ensam kvinna som vill ragga upp en rik karl.

Dessa sju rollfigurer, som inte känner varandra, läser om The Best Exotic Marigold Hotel, ett lyxhotell för äldre i Indien; tanken är att outsourca pensionärer till ett billigare land. Dessa britter åker således iväg till hotellet - som visar sig vara så långt från beskrivningen i broschyren man kan komma.

Hotellets föreståndare Sonny (Dev Patel) är i 20-årsåldern, han har ärvt det fallfärdiga hotellet av sin far, hans bröder vill sälja, hans stränga mor gillar inte grillorna, och hon gillar inte heller Sunaina (Tena Desae), Sonnys kalaskex till flickvän. Men han är glad och positiv, Sonny. Sicken en!

Jag behöver väl knappast redogöra för handlingen när de tvära och trötta britterna väl är på plats. Nu finner de sig själva och det blir upplyftande. Är det tänkt. Evelyn börjar jobba, vilket hon aldrig gjort, Graham söker efter sin kärlek, Muriel kommer på bättre tankar vad gäller lokalbefolkningen, och så vidare. Det uppstår en del fnurror på tråden, allting löser sig till det bästa.

Det är svårt att tro att Judy Dench går mot de åttio, Bill Nighy är en lustig spelevink, Ronald Pickup har ett par kul scener - det är skådespelarna som lyfter den här filmen. Är jag snäll kan jag tillstå att det bitvis är rätt trivsamt. Men det finns ingen som helst orsak till att det här ska vara över två timmar. Manuset är fruktansvärt banalt och här finns inga som helst överraskningar. Det är inga problem att räkna ut hur allt kommer att gå, och därmed kändes filmens sista femton minuter fullkomligt onödiga och trista.

Hantverksmässigt är det kompetent, miljöerna är intressanta - jag har aldrig varit i Indien, jag har aldrig lockats att åka dit, och nej, efter den här filmen har jag fortfarande ingen större lust att sitta där och häcka. Inte när man kan sitta på en uteservering i Provence och dricka vin och lyssna på Saint-Saëns. Eller i Malmö, om det är fint väder.

HOTELL MARIGOLD är en förhållandevis renodlad tantfilm, och jag blir inte förvånad om den målgruppen kommer att uppskatta det här. Men i realiteten är det här lika spännande som lättglögg med ett russin. eller ett nummer av valfri damtidning.





(Biopremiär 23/3)